tisdag 25 mars 2014

Två riktigt otrevliga typer.

Jag har spenderat dagarna med två riktigt otrevliga typer.
En artonåring som jobbar på en fiskkonservfabrik fast som han säger "Egentligen är jag en författare." Han svänger sig med långa ord och läser de stora existentialisterna fast han tillstår att en del av dem är så tråkiga att han måste läsa högt för att ta sig genom böckerna och att en del begriper han inte, han lever i olika låtsasvärldar, han är grym mot djur, skjuter ihjäl krabbor och  en gång blir han så förbannad på en fluga att han tuggar i sig den för att minsann visa den hur illa det kan gå.
En natt börjar han skriva sin stora roman, orden glöder från pennan, här är ett mästerverk i vardande och han skriver och skriver. Sedan läser hans syster och mor och nja, de tycker inte riktigt att det är ett mästerverk och han blir förbannad (han har väldigt lätt för att bli det) och slår sin syster.
Nej, han är inte någon trevlig person, i den här boken, Arturo.. Det går inte att tycka om honom, även om man skulle försöka, trots det så läser jag vidare och kanske hoppas jag på någon försonande del i Arturo men nej. 
Otrevlig typ är intrycket när jag är färdig. Läsvärt? Ja, men som sagt, så otrevlig.

Parallellt läser jag om en kvinna som får nog och går och lägger sig.
I ett år.
Där ligger hon för att tänka medan familj och vänner passar upp på henne. Inte någon i familjen är trevlig när jag tänker efter, barnen är matematikgenier, barnens vän är en tvångslögnare, hennes man har haft en affär med en annan kvinna i åtta år, hennes mor vaggade henne fel och svärmodern är den typen av kvinna som alltid skrattar bakom ryggen. Kanske finns två 'goda' personer i boken, en äldre herre och så en Alexander.
Men de kommer liksom bort för alla andra är så förbaskat otrevliga.
Jag läser den boken med frustration också, varje sida som vänds så tänker jag "Men för helvete, kvinna gå upp!" och på varje sida ligger hon kvar.
Det slutar med att den trevliga Alexander kommer och bär ut henne och jag vete fan, men jag hade nog låtit henne ligga där hon låg.

Läsvärd? Jo, på ett sätt. Om man till äventyrs inte fattat innan att saker inte kan göras ogjorda har man säkert glädje av boken. Jag läser på några ställen att boken är humoristisk och rolig, nja, inte så rolig som andra hon har gjort, mer genomsyras den av en slags hopplöshet och av någon slags trötthet känns det som.

Man kan undra varför man tillbringar några dagar med hopplösa typer som jag har gjort, men jag tycker att man inte nödvändigtvis behöver tycka om folk man läser om för att bli intresserad.
Men visst är det skönt att smälla ihop pärmarna och låta figurerna fortsätta leva sina liv inne i böckerna och gå vidare, så att de får traska omkring där, den ena evigt arton år ung, den andra som blev utburen av Alexander, fast jag kan inte låta bli att undra när nästa gång hon går till sängs blir....

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Kärringen i sängen då, var hon också otrevlig? Fördelen med att läsa om otäcka människor är väl att man kan trivas bättre med dom man har i sin närhet. Möjligen ;)

Shirouz sa...

Ja, hon är synnerligen upptagen med att bara tänka på sig själv och behandlar alla andra som problem som kommer och stör henne där hon vill ligga och ta det lugnt.
Precis, jag hade vält henne ur sängen efter bara några sidor ihop med henne. :D