torsdag 6 mars 2014

Min överman, nutellaburken.

... för övrigt är jag strängt upptagen med att tycka om för närvarande...
Jag har aldrig förstått mig på människor som är lite halvmjölkskännande, du vet så där att de gillar saker lite lagom så där eller aldrig blir helt lyriska eller passionerade eller snöar in totalt på saker eller människor eller färger eller spaghettisorter eller vad som helst.

De som aldrig knappt kan slita sig ifrån något eller de som inte har en favoritfärg eller ett favorittilltal eller en favoritnalle eller något som är så där favorit att det är Favorit, du vet...


Å andra sidan har jag aldrig förstått mig på folk heller riktigt. Mer än att jag förstått att man aldrig vet var man har folk eller vad som pågår inom dem.
Samt att man aldrig vet hur folk ska reagera, inte minst man själv när man hamnar i diverse situationer.

Man tror, eller vill gärna tro att man har någon slags mall inom sig själv på hur man reagerar, men en vacker dag, eller ovacker så finner man sig själv i en situation och reagerar tvärtemot mot vad man trodde.
Då går man hem, såvida man inte befinner sig hemma, om det är fallet så råder jag till att man går ut, dunkar huvudet stillsamt i en dvärgbjörn (eller om något annat träd faller er på läppen, ta det) och säger "Åh fan..."

Hm, var var vi nu igen?
Jo, Favoriter.


Just nu så är jag vansinnigt Favoritförtjust i Bukowski, mina lila blusar, hemmagjorda sojabiffar med koriander och mint samt nutellaburken som står på vardagsrumsbordet.
Jag tar en sked varje dag för att påminna mig om hur lyckligt lottad jag är, som lever i en tid, då nutellan har gått från att vara nutella i en ynkligt liten ask med plastsked till att komma i burkformat så att varje vuxen och barn själv kan avgöra hur mycket nutella den vill ha.

I en av de butiker som jag frekventerar har de på sistone tiden haft megastora nutellaburkar. 
Man skulle ju kunna tro att jag borde ha hjulat fram i varuhusgången, tagit en burk, eller två och slängt på rullbandet och cha-cha-cha'at framför kassan sjungande "Nuteeeelllaaaaa hela daaaan" eller något liknande.

Det gjorde jag inte. 
Jag drog häftigt efter andan och sedan kom det "De där är ju kriminellt stora..."
Aldrig i mitt liv hade jag trott att jag skulle stå framför en nutellaburk och hävda att den var för stor.
Det kändes ungefär som att stå framför jultomten och hävda att han var för skäggig.
Eller att hans kostym var för röd.

Tydligen har jag en maxstorlek för vissa godsaker, det retar mig lite och jag jobbar på att komma över det. Snart kanske jag kan förmå mig att köpa den där burken.
Sedan ses vi i motionsspåret någon vecka efter, när jag vill trinda av mig lite av nutellan, okay?

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Nutellan får du ha för dig själv. Jag har en burk som står i kylskåpet som stått där jättelänge. Ingen rör den. Jag vet inte ens varför den står där. Kanske ifall du kommer på besök.
Jag däremot älskar fransk nougat. Alltså sån där rosa/vit seg rackare. Dom finns inte överallt och aldrig att dom blir större. Jag är rädd att dom kommer att försvinna så kanske att jag skulle ta och bunkra upp ett lager.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
bra! Jag kan ta mig an den hur lätt som helst :D
Åh, de där franska nougaterna minns jag och tycker om med, de är rätt svåra att få tag på här också, konstigt egentligen, när jag tänker på vad de smakar så är det mest en kemisk smak av hallon och vanilj jag minns, men de är ändå så goda.