lördag 15 mars 2014

Lessons learned: Man kan vara odräglig på många sätt.

Dagens ord är "delikat" i den meningen "grannlaga, som kräfver grannlagenhet l. takt l. varsamhet; åfv.: som (för sitt rätta utförande) kräfver noggrant aktgifvande på fina nyanser o. skillnader, iakttagande af petitesser o. d.: fin, vansklig, kinkig."

För det är ju som så, att rekommendera böcker till folk är en delikat uppgift, de läser det på sitt sätt, precis som fan läser bibeln om vi ska ta till en drastisk liknelse.
Och det ska vi ju.

För det mesta tycker jag om folk som inte är så där genomtrevliga när det kommer till böcker (och folk också när jag tänker på det....)jag tror att det härleder sig från skolåldern när jag var tvungen att läsa Pollyanna, ett odrägligt barn som såg ljuspunkter i allt.
Jag hade läst Pippi och föredrog henne, ett barn som var jättestarkt och hade både apa och häst och retade gallfeber på Prussiluskan, det var en tjej i min smak det!

Jag har för mig att min välmenande lärarinna sade att vi alla kunde lära oss något av denna Pollyanna, det enda jag lärde mig var att man kan vara odräglig på många sätt och om man ska välja, så var odräglig med humor och lite rackartyg definitivt det som jag kände mest gemenskap med.

Egentligen var det nog inte det här jag skulle skriva om, egentligen tänkte jag skriva om folk som är introverta. Jag läste lite om det härom dagen och jag får bekänna mig till deras skara definitivt.

Du vet, en sådan sak som småprat... Har aldrig förstått mig på det, en del människor kan liksom bara skruva på en kran och prata om ingenting och själv står jag bara där i flödet och hummar och efter en stund märker jag att jag inte lyssnar. Inte för att vara otrevlig men jag kan inte uppbåda något intresse.

Men ge mig ett ben med lite kött på, något som jag blir nyfiken på, då kan jag vara lika svår att skaka av som just en hund med ett sådant ben.
Då vill jag veta. Mer. Och mer.
Jag är också en mästare på att fråga märkliga saker, det hänger med från barnsbenen det med, till varje svar så finns det alltid ytterligare följdfrågor, eller hur? 

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Förr var jag stum som en fisk och höll mig undan så gott jag kunde. Inte för att jag pratar så mycket nu heller, men nu bryr jag mig inte. Det gjorde jag då. Och bara för att jag brydde mig så blev det en sån stor grej och jag blev ännu stummare. Men varför ska man prata om man inte har något att prata om? Tiga är guld!

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
det är nog så det är, att det blir större för att man just lägger märke till det, jag har nog alltid varit sådan att min hjärna stänger av totalt när det kommer till småprat som inte intresserar mig, jag kan inte för mitt liv fejka ett intresse utan blir antagligen glasartad i ögonen och hummar lite artigt och väntar på att kunna avlägsna mig.
Och absolut, har man inget att säga varför säga något över huvud taget då? :)