tisdag 25 mars 2014

...jag undrar hur den tredje versionen är...

På tal om Arturo, jag läser av andra att jag är inte den enda som tycker gement illa om Arturo i "The road to Los Angeles".
En person skriver att han var inte beredd på att tycka så illa om huvudpersonen och jag måste säga samma sak. Det här var den första boken Fante någonsin skrev och den kom ut postumt efter hans död, i "Wait until spring Bandini" är det lätt att tycka om Arturo, en yngre version som är vilsen och försöker hitta sig själv.
Vad som dock imponerar på mig är sättet han skriver på, "Wait until..." är skriven på ett berättande sätt, "The road..." är skriven (känns det som) snabbt, i ett febrigt tempo för att kanske fånga den här personens tankar och sätt att vara, lite som känslan av att försöka bli av med en het potatis så att man inte bränner sig mer än nödvändigt.
Jag har börjat på "Ask the dust", bara titeln är fullkomligt genialisk, jag menar, tänk om du kommer in i ett övergivet hus där dammet ligger tjockt, vad det dammet skulle kunna berätta. Om folket som bodde där, om när huset blev övergivet och årstider som kom och gick. Och sedan, när du går därifrån skulle det kunna berätta om dig, när du var där.

Och, i "Ask the dust" är en helt annan berättarteknik, det kan jag säga efter bara några kapitel och en helt annan Arturo, jag hoppas att jag kan tycka om honom lite. Det känns som att Arturo behöver det.

Vilket för mig in på Bukowski ("Åh fan!" säger du och suckar, "Bukowski minsann? Vem kunde tro att du skulle nämna honom?")

Jo, i Bukowskis böcker så tycker man för det mesta om folk även när de inte är så trevliga, jag vete fan hur det går till men det finns för det mesta någon skärva i dem som gör att man tycker om.
Och tanken föresvävar mig, hur gör man för att skriva om någon genuint otrevlig person? Hur känns det att sätta sig ner och skriva om någon som inte har ett spår av förmildrande i sig? Det måste vara antingen väldigt roligt eller också väldigt jobbigt. Suckar man lättat när man skrivit sista raden och tänker "Åt helvete med honom!" eller går man och funderar på om man kanske kunde ha gjort personen lite snällare? Jag vet inte, men jag tänker på det.

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Det kanske är författarens inre jag som spökar. Han kanske är ond innerst inne men inte visar det annat än i bokform. Det är ju i sådana fall en god sak.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
definitivt var han i kontakt med sina sämre sidor eller vad man ska kalla det för en så otrevlig ung man var det länge sedan jag läste om. Inte ett enda dugg sympati för honom kunde jag uppbringa.