lördag 22 mars 2014

Jag känner igen mig.

Du vet, ibland tittar jag på tv och då tittar jag på tv och då menar jag allt.
Jag kan se 'how clean is your house' och fascineras av dessa tanter som fullkomligt brinner för städprodukter och jag kan se komedier, talk shows, ja, allt.
Ingenting undgår mina ögon, jag ser och jag ser.
Sedan blir jag trött.

Och går över till att läsa. Och då läser jag. Hela tiden och tiden när jag inte läser går jag och funderar över vad jag läst och spridda små fragment flyger genom mitt huvud.
Just nu är jag inne i en massiv läsperiod. Det finns nu ingenting att se på tv, allting är lite mähä om du frågar mig.

Hur skulle det kunna tävla med Arturo Bandini, tonåringen i Colorado som tampas med sin första kärlek, till Rosa och hans ständiga funderingar på om hans synder är mindre eller dödliga synder?

Arturo är säker på att han inte kommer att komma till himlen direkt, han tror att han kommer att hamna i skärselden först och han ser till att bikta sig så ofta han kan. Och det är snö och jävelskap och hans mor väntar på hans far som har synts ihop med en annan kvinna.

Att läsa om Arturo är att gå hand i hand med honom, det är många år sedan nu, men den här första förälskelsen som han talar om, jag tror inte någon skulle kunna läsa om Arturo och inte minnas sina egna. Och jag förstår hur fruktansvärt det känns när 'hans' Rosa säger något till en vän och sedan småskrattar. Skrattade hon åt honom? Det måste hon ju ha gjort. Varför skulle hon annars ha tittat?
Arturo har det inte lätt, ingen i Bandini-familjen har det lätt. Men språket som berättar om dem är lätt, om du förstår hur jag menar och jag förstår hur Bukowski menar (tror jag i alla fall, fast vem kan vara säker på vad någon menar egentligen, trots allt är det ju bara ord som man läser eller hör och så sätter man sin egen tillämpning på det.) när han säger att Fante var hans gud.

Fante förresten... Fante fick diabetes, hans ben amputerades och han blev blind, den sista boken kom till genom att han dikterade varje ord, varje komma och varje punkt för sin fru. Det säger något om hur ord kan byggas upp inom människor och till varje pris måste ut.

Emellan Fante läser jag Bukowski, mina vänner är tämligen kallsinniga när jag rekommenderar honom, kanske rekommenderar jag honom fel, eller hur man ska säga, men det är svårt att beskriva honom. Jag tänkte imorse att om jag kunde skriva så skulle jag vilja skriva som honom.

Fast inte som honom ändå, men i det sättet att orden står för sig själva. Kavata och bredbenta och inte ber om ursäkt för någonting. Det har han och Fante gemensamt.

Och kunde jag skriva som Bukowski, den där känslan av att han suttit vid sin skrivmaskin och låtit tangenterna få små bitar av sin själ, då skulle jag säkerligen vara 'over the moon' som engelsmännen säger.

Jag har funderat också på min vana att totalt gå upp i något, som t ex Bukowski, jag tror att det hänger ihop med vad vi talat om innan.
Jag tror att det handlar om igenkännandets glädje på något sätt.

Jag är inte på något vis lik Bukowski, men ändå lite. Jag känner igen det här med att umgås med folk som inte seglar fram på räkmackor genom livet.
Å andra sidan, jag tror inte det finns något som kan kallas "Svensson-liv", hur lika än personer ser ut på utsidan så finns det saker som särskiljer varje Svensson från den andra. 

Och jag känner igen den drastiska humorn som kan slå till när man minst anar det. Mina vänner har den och jag har den. Galghumor är det också kallat och det är väldigt passande ord. 

Och jag känner igen den stentuffa attityden, den sentimentala attityden, den nostalgiska attityden och den känsliga attityden. Allt det här finns där, i hans ord. 
Kanske är det det, det är lite som att möta en själsfrände och nicka lite igenkännande. Samtidigt som det är som att möta en helt ny person med främmande och spännande infall.
Inte alltid trevlig, inte alltid rättvis, inte alltid ärlig men ändå ärlig i sin oärlighet, och det kan man ju fundera på, ja, hur man kan vara det.


När jag tänker på det, så är jag ganska nöjd med att vara ensam i min krets om att tycka om Bukowski så mycket, man vet aldrig hur böcker ska tala till en och någonstans så kan jag tänka att han talar säkerligen till mig på ett sätt som ingen annan kan höra.

Hm, jag har nog vandrat en bit från ämnet, som vanligt.
Och känner redan att jag har något nytt som svävar omkring i skallen och vill skrivas. Så vi avrundar här och fortsätter när vi har tid och lust.

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Bukowski har tydligen byggt ett litet bo i ditt innersta. Nu måste jag - ännu mer än förut - ha tag i en bok av nämnda person.
Men vem vet hur jag tar emot honom. Det är ju så olika hur man uppfattar det skrivna ordet. Men det är helt underbart när man hittar någon som skriver så där så det bara smälter in i ens hela system på något sätt.
Jag måste nog läsa lite mer jag också och sluta sitta framför TV:n och svära över all skit dom sänder där.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, det har han verkligen gjort, igår sa jag till mig själv att jag nog lider av Bukowski-abstinens eftersom jag inte har någon fysisk bok att läsa av honom just nu.
Precis, det är görsvårt att rekommendera böcker till andra och speciellt när det är någon man tycker riktigt mycket om. Det är helt fantastiskt att hitta någon som skriver så att man bara vill fortsätta att läsa, det gläder mig enormt att han skrev så mycket så att det inte bara är fem böcker och sedan slut.
Det går i perioder det här med tvn för mig, nu ser jag knappt ingenting och ser jag något så längtar jag tillbaka till bokvärlden. Ibland kan jag knappt förmås att plocka upp en bok utan bara slöglor på tvn. :)