fredag 28 mars 2014

Hej, ska vi leka?

Igår sa en vän till mig att hon tyckte att det inte är samma sak med vänner längre, på det sättet att det inte är lika lätt längre, man hörs inte så ofta och det är så mycket svårare att få nya vänner, såhär när man börjat klättra på medelåldersstegen.
Jag sa att jag tror att det är för att alla tror att alla andra är så upptagna med sig och sitt, familjen, huset, båten, hundarna och så vidare, så det blir att man tänker att även om man sitter med telefonen i handen, att 'nej, jag ringer inte idag, Majlisa är säkert upptagen med något, jag hör av mig imorgon i stället...'
Och på sitt håll sitter Majlisa med sin telefon i handen och tänker likadant och så tänker de att säkerligen måste den andra vara väldigt upptagen, eftersom det aldrig ringer i telefonen.
Och så sätter de sig framför tvn istället och imorgon är en annan dag och då...

Jag vet att jag tänker så själv ibland, att jag borde höra av mig, men att folk säkert har häcken full och så gör jag inte det. Sedan är jag ju inte det mest sociala strået i höstacken så det betyder också att det kan gå långa perioder mellan att jag hör av mig. Det betyder dock inte att jag inte tänker på mina vänner. Men därifrån till att faktiskt höra av mig kan vara en startsträcka på mil.

För ett tag sedan hörde en vän av sig som jag inte pratat med på åtta år. Vi har en historia och minnen ihop som får oss att skratta högt och så pratar vi lite om hur det är nu och båda tänker på hur det blev för oss och hon sade "du vet, äldre pratar ju jämt om minnen, vi kommer att säga om tjugo år, minns du det där stället dit alla åkte när de behövde lätta på trycket?" och jag skrattade och sa "Jaa, det stället finns inte längre förresten, de har byggt annat på det." och hon sa "Nää, har de?!"

Och så blev vi lite tysta och inte vet jag vad hon tänkte på, men jag tänker att den där marken måste vara en av de mest odlingsbara i den här staden. Fast, det står en industribyggnad där nu istället så den lever inte upp till sin fulla potential, kan man säga.

Hm, var var vi?
Det är väl förbannat synd att vi tror att alla är så upptagna egentligen. När vi var barn så tror jag inte att någon av oss brukade hejda oss och tänka att kompisen kanske hade så fullt upp med läxor så att den inte skulle vilja träffas och leka ett tag.

Kanske är det för att vi inte leker så mycket, mycket blir krav och plikter när man växer upp.. Jag vet inte.
Vad jag dock vet är att det var definitivt enklare förr, när man kunde studsa fram till en annan unge och säga "Hej, ska vi leka?"
Kanske vi ska ta upp det igen?

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Jag var så jävla blyg när jag var liten så jag sa aldrig så. Det var nog mer andra som sa så till mig. Men då hängde jag på så klart.
Men visst är vi försiktiga av oss som vuxna. Eller lata. Eller så avskyr vi (jag) telefoner :)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
jag gjorde tydligen det, min äldsta vän hävdar att jag en dag stod i hennes trapp och frågade just det, själv har jag inget minne av just det :D
Jag undrar varför vi blir så försiktiga egentligen, det är lite synd. Telefoner avskys alldeles bestämt och du har rätt, det kan vara en förklaring definitivt. :D