måndag 3 februari 2014

....som jag hatade den bussarongen (ja, igen...)

...Jo, just det, det var ju det där som jag tänkte på igår när jag slevade runt med kastruller och stekpannor och fan och hans moster med bihang...
Den där raden om att jag inte fan tillbringade min barndom med att önska att jag vore lik alla andra...

Jag måste förklara den för mig eftersom det var en tanketråd jag bara lämnade eftersom de krossade tomaterna ropade på mig.

Hur som helst, vi minns nog alla den förskräckliga bussaronghändelsen som jag skrivit om, den som någon välmenande människa gav mig och hade samma textur som en medelsträv kartong samt brandgula körsbär över hela bussarongen.

Som jag hatade den bussarongen. Men jag var ju söt i den. Och jag hade ju fått den. 
Saken var väl också som så att det var så många vuxna som bestämde hela tiden vad de tyckte att jag skulle göra och inte göra.
Inte för att jag lyssnade speciellt men ibland fick jag ju vika mig.
Till exempel som att ibland visa mig i skolan. Inte för ofta men lagom ofta för att de fortfarande skulle känna igen mig. 
Och jag vet att tanken som återkom ständigt var; när jag blir stor och får bestämma själv, då ni.....

Min första sommar som sommarbarn tillbringade jag hos en kyrkvaktmästare och hans fru.
Snälla människor som var vana vid en lätthanterlig dotter som inte hade tillbringat sin barndom med att ränna upp och ner i träd och kana nerför vedbodstak om jag minns rätt.
En dotter som hade kommit hem lika prydlig som när hon gick ut, med välstrukna kläder och hästsvansen intakt.

Att säga att de kände sig lite förvirrade av att lära känna ett barn som gärna kom hem med sönderskrapade knän och noll hästsvans är nog inte att säga för mycket.
Dessutom så hade de den idén att barn skall synas men inte höras.
Jag både syntes och hördes, jag.

Nästa sommar var jag hos kyrkvaktmästarens dotter. Snälla människor det med men inte riktigt min slags folk, jag hade inte mycket gemensamt med dem..

Både hos kyrkvaktmästaren och dottern var det ständigt en oro för "vad ska folk säga?" och skaffade någon någonting nytt så skulle de också ha något liknande.
En sak var väl om saken var fin, men jag hade känslan att det inte spelade så stor roll, utan att det var mer för att alla andra hade det.
Någon slags trygghet i att vara som alla andra verkade det finnas, så mycket tror jag att jag förstod, att de tyckte.

Nu var det ju bara som så att jag visste att jag inte var som alla andra, det hade jag nog aldrig varit, när jag var 11 år hade jag flyttat runt ungefär lika mycket som en ordinär flyttfågel, jag hade utvecklat en aversion mot skolor eftersom det förutsattes att jag skulle tillbringa minst nio år av mitt liv i skolan och ingen hade frågat mig om jag hade lust med det.
Du kanske tror att jag skojar, men det var faktiskt så. Ingen hade hört sig för om jag tyckte det var ett bra sätt att tillbringa min tid på.
På den tiden så fanns inte inskolning utan man slängdes till lejonen direkt.
Den känslan som infann sig när jag satt i skolbänken första dagen har jag också skrivit om. Ända tills jag insåg att jag kunde ju faktiskt göra som jag ville. Lära mig det jag tyckte om och sedan tillbringa tiden någon annanstans.

Sedan, när ens mor dör när man är elva år så är man inte heller lik alla andra. Det går helt enkelt inte att vara. Kanske växer man upp lite fortare, en sak är dock säker, jag tror att man blir mer medveten om livets realiteter och att livet är kort.

I alla fall, för att göra en lång historia kort, att vara lik alla andra hade aldrig känts som något jag ville sträva efter. Såvida det inte var någon som jag tyckte om och de människor jag tyckte om var för det mesta lite egna och udda.
Och i egenheten och uddenheten så verkade de finna ett sätt att vara sig själva utan att bry sig speciellt mycket.
Sådan ville jag vara. Och sådan vill jag vara fortfarande.

För övrigt, jag sitter samtidigt och pratar med Fimpen här nu medan jag skriver och vi pratar om det här med att passa in.
Och Fimpen säger, för hon är en klok kvinna, att om man vill vara lik andra så kanske det är för att undvika konfrontationer och passa in.
Fimpen är en klok kvinna och jag tror också att det är som så.

Men sedan kom jag på, att om man inte passar in, så behöver man inte ta så mycket konfrontationer heller för folk passar hellre än säger sådant rakt  ut.
Så egentligen är det inte så svårt.
De kanske säger något bakom ryggen på en, men vem bryr sig?

Om vi ska komma till någon slutledning så är det väl som så, att jag är tacksam att jag har kommit i kontakt med båda sorterna, de som bryr sig om vad andra må tänka och de som inte gör det.




4 kommentarer:

Baronessan sa...

Jag såg en Pippi Långstrump framför mig :)
Skolan var minsann ingen favorit här heller. Pest och pina.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ganska så mycket så fast inte med olikfärgade strumpor :D
Nej, fy fan vad jag hatade skolan. Med en passion.

lilah sa...

Själv tyckte jag det var riktigt roligt i skolan, åtminstone fram tills högstadiet. Men då var det väl för att jag plötsligt fått så mycket annat att göra (hänga med kompisar) att skolan var jobbig. Att jag gick dit ibland berodde väl mest på att kompisarna var där då. :-)

Att mista sin mor när man är elva kan inte vara lätt. Jag miste ju min far när jag var 1 1/2, men eftersom jag var så liten hann jag ju aldrig få några minnen av honom. På gott och ont.

Däremot minns jag att eftersom jag växte upp som enda barnet med min mor, så var jag inte van vid så mycket motgång precis. Jag lekte gärna med kompisar som lät mig bestämma, t ex. En gång när jag var med mamma o hälsade på hos en familj som hade piano, så hamnade väl jag där, medan de vuxna satt o drack kaffe eller nåt. Inte för att jag kunde spela, men jag tyckte det var kul. Jag klinkade på utav bara den. Det var "Kalle Johansson" och "Nu grönskar det" med en hand osv i all oändlighet.
Till slut upplät värdinnan i huset med plågad röst att "Neej, Laila, nu kan du väl vara snäll och göra nåt annat!"

Jag minns att mina kinder blev varma och jag kände mig djupt kränkt, både för att jag blev tillsagd av någon annan än min mamma och dels för att min pianounderhållning tydligen inte uppskattades!

Så var det när man var van att göra vad man ville! :-)

Shirouz sa...

Hej Lilah,
jag avskydde skolan högt som lågt, är fortfarande inte förtjust i själva systemet att stoppa in folk i någon slags korvstoppningsmaskin, även om jag förstår att det är svårt att göra mycket annat. Det fanns dock en del lärare som jag verkligen gillade, de lektionerna missade jag ytterst sällan, de andra brydde jag mig inte mycket om. :)

Det är svårt det här med att mista föräldrar, man funderar ju på om man är lik dem eller inte, jag minns inte mycket av min mor heller,vilket är lite märkligt.
Och! Du slår helt huvudet på spiken om det här med att inte vara van vid motgångar heller utan få som man vill för det mesta. Jag hade också mest kamrater som lät mig bestämma och jag var van att få ta plats i stort sett hur mycket som helst. De få gånger när folk sade ifrån så var det alltid väldigt främmande och jag kände mig precis som du, kränkt. :)