söndag 2 februari 2014

Inte fan tillbringade jag min barndom med att önska att jag vore lik alla andra.

Jo, hej du, det var jag igen, hur är det med dig?
Jag ser ju att du läser ganska regelbundet så jag tänkte att jag skulle vara trevlig och förhöra mig om det.


Sådär.
Nu var det slut på trevligheterna och vi kastar oss raskt in i den här dagens ämne och det är väl lika bra att säga, (ity ibland får jag frågan "Var det här om mig?" eller "Vem var det där om?") att jag tänker inte på någon speciell.
Det är liksom lite spridda funderingar om hur det är och inte är ibland.

Jag har läst mycket om att folk knäar när de läser på fb om andra människors statusuppdateringar, de läser att folk är så lyckliga och rumsterar om hit och dit i tomtebolyckan och de är glada och pigga och fejkar en disneytillvaro.
Allt medan de själva sitter och inte känner sig så där tiptop och undrar varför deras liv inte är så där glossigt veckotidningsmagasinigt.
Och så skriver de själva en "jädrarvadjagärlyckligochgladochperfektstatus" och går sedan och biter i kudden och slår till en figurin på vägen dit.

Tankarna jag får, om man skulle vara sådan att man vill framställa sitt liv som perfekt (vilket jag för övrigt tycker är ett fruktansvärt ord, i perfektionismen frodas ingenting,enligt mig...) varför skulle man vilja det?

Jag menar, det är ju inte som så att man kan lura sig själv till att tro på det?
Du vet, det här livet vi har kommer inte med någons slags stämpel som säger att man ska vara perfekt, det finns inga guidelinjer och ingen karta ritad och ingen kompass som säger hur man ska leva.


Och vad är perfekt? Får man det från veckotidningar och kvällspress och tv?
När man har en chans i livet att leva, varför inte göra det på sitt eget sätt?

Tänk att inte våga vara sig själv och leva ett liv där man försöker vara något annat än det man är, en människa med plus och minus?
För att man tror att man ska vara på något speciellt sätt?


Jag vet inte, jag kan bara tala för mig själv och inte fan tillbringade jag min barndom med att önska att jag skulle få vara lik alla andra. 

Om folk dömer en för hur man är, då är det nog som så, att sådana människor ska man inte ha i sitt liv.
Lika lite som man ska ha varulvar i sitt liv eftersom de för ett väldigt liv de nätterna det är fullmåne.

Det finns miljoner sätt att vara, tror jag och jag tror också att man har skyldigheten att utforska vem man egentligen är, dvs, om man är nyfiken på det, en del är inte det, de säger "jag är så här och så är det med det!" 
Det tycker jag är lite synd.
Jag tror att människor förändras hela tiden. Man läser saker, hör saker och ser saker och är tvungen att ta ställning.


Min erfarenhet är, när man tror att man är som ensammast med någonting så räcker det ibland att man yppar det och ett gäng andra säger "Ja, jag med!" och en viss lättnad verkar utbryta när någon säger att de knäar av än det ena än det andra.
Det är märkligt det där... Så många människor som går och känner sig ensamma och egentligen inte är det om de bara sa något.

Och som vanligt är vi lite på väg bort från ämnet, som det ska vara när jag har ordet. Jag läste någonstans att det är ett tecken på kreativitet att man har svårt att hålla sig till ett ämne.
Antingen det eller allmän yrsinthet, tänker jag. 

En snabb titt på klockan visar också att det är snart dags för lunch. Idag blir det tomatsås och köttbullar som inte är köttbullar. Vi säger så, för nu.



4 kommentarer:

Cicki sa...

Du får mig osökt att komma och tänka på när min kompis Suss sa till mig: "Du är rolig du, när alla andra sitter berättar om vilka fina liv de har då berättar du att kattan spydde på mattan, men det gjorde inte så mycket för du slängde mattan i badkaret och spolade av den." Hon hade rätt Suss. Så är mitt liv. Fyllt av kattspyor och skitiga mattor....:-)))

Shirouz sa...

Hej Cicki :)
Ha! Ja, samma här, är det inte det ena som händer så är det det andra :D

Baronessan sa...

Jag brukar tänka så här att om jag inte vill ha besök då ska jag städa utav helvete, för då kommer det ingen. Om någon kommer när det ser ut som jävligast (för det gör det alltid) så tänker jag - så bra, nu har jag glatt dom med att jag har stökigare och skitigare än vad dom har hemma!
Jag har ett alldeles eget talesätt: "bättre vara den man är än en dålig kopia av någon annan" och det lever jag efter. För jag känner några som hela tiden försöker vara som "alla andra" men samtidigt tycker att dom är lite bättre, men är liksom inte riktigt nöjda ändå... (herregud, nu börjar jag också bli... öh, kreativ...)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
visst är det så! När jag har välstädat, då får jag sitta här i min paulun, ensam och allena, men ser det ut som fan, då är hela stan på väg för att besöka mig, känns det som. Och precis som du säger, då har man alltid glatt någon med att visa upp hur man har det :D

Absolut och sedan vet jag inte riktigt varför man skulle vilja vara någon annan, så jobbigt att gå omkring med en mask, jag tycker det är jobbigt bara att ta bort mascaran på kvällen och att hänga in sin välstrukna personlighet varje kväll för att ta fram den dagen efter måste vara ännu jobbigare. :)