fredag 21 februari 2014

Inte fan ångrar jag mig.

...du vet, när man har för mycket att säga och inte kan skriva ett ord?
När hela hjärnan är full av yra höns som flaxar omkring och konstant vägrar att sitta ner på en sittpinne ens en endaste sekund så att man kan ta ner den och skärskåda den?
Du vet?
Bra.
Så vi tar det i en allsköns oordning som vanligt. Så får vi se om du hänger med.
Först: Ansvar.
En fråga jag har tänkt mycket på, den senare tiden är: Visst  har man ett ansvar för hur mycket tid man lägger ner?

Allt från tid man lägger ner på personer, saker, minnen från förr och tankar på hur det ska bli.
Ett ansvar för när man hänger fast vid personer för att man tänker på hur det var och hur de var och inte riktigt vill se att personer förändras.
Och ett ansvar för hur man tänker på saker som hänt. En del blir bittra och talar gärna om hur det varit och vad som hände då och jag undrade härom dagen "Men vad ska du göra åt det som hände då? Eller rättare sagt, vad kan du göra?"

Vi kan inte resa bakåt i tiden och göra saker ogjorda och vi kan inte heller ge oss själva mentala sitops för all evighet för dumheter vi gjort. Eller, visst, vi kan fortsätta att örfila upp oss i tankarna, men till vilken nytta?
Kanske kan man i stället lära sig något och en sak som er egen favoritbloggare har lärt sig är att även om du fuckar upp saker så kan du vara säker på att varje nytt misstag kommer att vara just det; nytt.

Man kan inte göra samma dumma saker om och om igen, tro mig, jag har livslång erfarenhet av att göra dumma saker på tvären och i kors.
Och ingen gång har det varit samma resultat.

(Och ja, här kan du sitta och fundera på om det här ska vara menat som upplyftande, tanken att nästa gång man fuckar upp så blir det på ett helt nytt sätt.)

Med tanken på ansvar så kommer också tanken på bitterhet. Nu menar jag inte humoristisk bitterhet där man talar om att allt kommer att gå åt helvete ändå och blinkar med ena ögat, utan de där man kan möta som har skapat ett bo i bitterheten och trivs ganska bra där.
Saker har hänt och det ska ingen komma och tala om för dem att samma saker skulle hända igen om de försökte igen.
Livet är grått och bistert och solen skiner aldrig in genom deras fönster. Till största delen är det kanske rädsla i stället för bitterhet, eller vad tror du?
För att i stället se att de klarat sig igenom vissa saker så ser de hur det blev. Och kanske glömmer de själva transportsträckan av det som hände och ser inte att det fanns några guldkorn på vägen.
Så i stället stänger de in sig och drar ner rullgardinen, gardinen och målar dessutom fönstret svart.

Jag tycker det är synd.
(och här, nu, när jag sitter och skriver, så inser jag, att vad min hjärna vill prata om är kärlek, vilket du, min uppmärksamma läsare som läser varje ord med andakt redan har räknat ut.)

För att tala om mig själv, du vet ju, jag har lyckats att möta sällan skådade stolpskott i mitt liv.
Jag skriver "lyckats", för hur det än är, var och en har jag lärt mig något av.
Skulle jag vilja ha det ogjort? Ångrar jag mig?
Inte fan.
Då hade inte jag varit jag.

Nyfikenheten att se vem som vinden blåser i min riktning har alltid varit så mycket större än tanken på att spika upp stormluckor framför mig själv.
Visst, man ska vara medveten om att visst kan det gå åt helvete igen.
Men alltid, på ett helt nytt sätt.
Eller kanske det inte gör det.
Man vet inte.
Förrän man provat.
Spännande, eller hur?

4 kommentarer:

lilah sa...

Japp. Jag antar att man har ett ansvar för vad man gör med sin tid med. Alltså den tid som blir över när man har arbetat för brödfödan och sovit vad som behövs för att kunna hålla sig vaken. Och ändå får jag inte tiden att räcka till.
Jag antar att det handlar om både prioriteringar och självdisciplin och sådant, men jag får liksom inte ihop det. Hittar ingen struktur. Kan inte välja bort... Eller jo, jag har omedvetet tvingats välja bort en hel del saker, för att få ihop dygnets 24 timmar, men jag är inte nöjd med det. Hela tiden går jag där och tänker på att jag vill ha tillbaka tiden jag hade till att skriva mer, teckna, måla tavlor och "jobba" i Photoshop. Det var hur längesen som helst nu!

Var är mitt ansvar, undrar jag? Hur ska jag handskas med det? För dels har jag ju valt att skaffa häst (som tar tid) och det ångrar jag inte en sekund. Men för att kunna ha denna underbara varelse, så måste jag ju ha ett arbete som ger mig pengar, och jag hade tiden att bli anställd efter flera år som hopp-in-vikarie.

Jag inser nu att då när jag hade den där tiden till att skriva massor och måla och teckna - då var jag arbetslös! Och jag vill ju inte vara arbetslös nu igen, för då kan jag inte ha kvar min häst, men jag vill han tillbaka TIDEN, för jag trodde den var MIN!! Jag inser att jag hade fel om den saken, men känslomässigt kan jag inte acceptera det.
Så vad är mitt ansvar i detta? Är det att jag har tvingats välja bort vissa saker, för att man inte kan hålla på med precis allting på samma gång?

Suck. Ja det är kanske så. Var sak har sin tid. Jag har ju längtat efter en häst hela mitt liv och inte kunnat förverkliga det förrän nu. Istället har jag då ägnat all min tid åt det där jag räknade upp och nu vill jag liksom både äta kakan och ha den kvar.

Kalle Byx sa...

Huvet på spiken.

Shirouz sa...

Hej Lilah,
när du skriver "Jag vill ha tillbaka TIDEn för jag trodde den var MIN!!" så nickar jag instämmande och visst är det som så att man vill både ha och äta kakan, och när man inser att man måste prioritera (detta hemska ord) så måste man välja, jag vete fan om det går lättare när man vet att man väljer mellan två bra saker, å andra sidan så är nog människan född lite "onöjd" och tyvärr har vi ju den här förmågan att tänka på vad vi inte har medan vi har något annat, vilket känns ganska frustrerande ibland.

För min del så är problemet att jag är lat. Jag gillar att skriva men jag kommer mig helt enkelt inte för. Och sedan sitter jag och läser fb eller twitter i stället och slår av datorn och har inte skrivit ett ord. Eller tvn, jag dumglor alltför mycket på tvn. När jag i stället kunde läsa en bok eller lyssna på musik i stället. Det är hur märkligt som helst.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
tack :)