tisdag 4 februari 2014

Förfallet är nära.

...jag vet med största bestämdhet att jag var helt ensam om tanken "Vart fan kom pingisbordet ifrån?" som jag tänkte igår innan jag somnade.
Eller, i alla fall var jag ensam om det i det här sällskapet, kanske någonstans i Sverige, några andra tänkte samma sak, några som var med då, när det spelades pingis på andra våningen i det gamla huset.

Kanske mindes de också hur regnet smattrade mot taket och de 2 små plastmuggarna som stod och darrade på varsin sida av bordet allt medan ett gäng ungar sprang runt bordet och spelade vattenpingis.

Men.
Nu ska det inte bli någon mer rummelvandring i min barndom just idag, även om jag vet att du sitter som ett tänt ljus och säger "Snälla Ulvstrumpa, berätta mer om hur det var när du var ung!"

En orsak till att jag minns så mycket från min barndom tror jag är att det var då jag såg mycket saker för första gången och fick en inblick i människans natur.
Allt var nytt och allt var fräsch och "för första gången" på ett helt annat sätt.

Ju äldre man blir desto mer bekväm blir man och man tror gärna att man sett och hört det mesta förut. Sedan har man ju tvn som berättar saker hela tiden och tidningar som talar om vad man ska tycka och tro så egentligen behöver man inte tänka så mycket själv om man inte vill.
Samt att man blir trögare med åren.
Inte var det väl som så, när man var barn att man gick in i ett rum och stannade och började fundera på varför man var i det rummet och i vilket rum man egentligen skulle befinna sig? Eller att man kunde stå och stirra in i kylskåpet och undra varför man gjorde det?

"Men så är det väl inte för alla?" säger du och jag säger att "Jo, för det mesta. Man blir trögare med åren och även långsammare. Samtidigt blir man mer nostalgisk och längtar tillbaka till tiden då tankarna var lika snabba som Robin Hoods pilar och när man ständigt förundrades över saker och ting och människor och djur.
Nostalgi är ju alltid trevlig men är samtidigt ett verktyg som gör att man inte tänker nya tankar eftersom man är och rotar i minnets byrålådor och håller upp än det ena, än det andra och säger till sig själv "Men minns jag det här?!" och fryner på näsan av glädje ena stunden och av vemod den andra.

Sedan går vi och tittar lite till på tv eller läser en tidning för att se vad andra tycker att vi ska tycka. Och tar lite chips.

Dessutom blir vi alla förr eller senare mer eller mindre upptagna med kroppens förfall. Även om vi känner oss som tonåringar så är vi inte det längre, vi stönar när vi sättar oss ner och vi stönar när vi ska resa oss upp.
Det knakar i knäna och tiden då vi kunde hoppa bock är sedan länge förbi. Nu tar vi det jäkligt försiktigt om vi ens försöker att kliva över en trädstam.

Långt borta är de dagar då vi skuttade som vinstänkta getter över ängar och kullar, blotta tanken på att studsa upp ur sängen får oss att sjunka tillbaka och sucka.
 Kuddmärken i ansiktet går vi omkring med en stor del av dagen, ibland tills det är lagom att gå och lägga sig igen.
Och vi expanderar på mitten och skaffar oss trivselvikt, får extra hakor som skulle göra vilken kalkon som helst stolt.

Så inte har vi tid att tänka nya intressanta tankar då heller. Vi har fullt upp med att klappa in krämer som kostar skjortan i ansiktet allt medan vi vet att de inte faktiskt hjälper men de luktar ju lite gott (om man inte får tag i någon som luktar kamfer vilket får en att lukta som någons gammelmormors garderob) och så borstar man håret och ser ännu ett grått hårstrå, ända tills man ser hela bilden och inser att det är faktiskt grått insprängt med brunt nu för tiden och när hände det?
Nyss var vi ju unga och nya?
Och världen med.

Förfallet är nog nära. Eller ständigt pågående kanske man ska säga.
Eller vad det nu var som jag ville säga.

Jag har glömt det och tror att jag ska gå och ställa mig och stirra in i kylskåpet en stund.




10 kommentarer:

Anonym sa...

Lovely! Helt enkelt underbart med ett naturligt förfall än ett med läckande silicontuttar och bristningar här och var på grund av för flitigt användande av botox

Kram Hulda ❤️

Baronessan sa...

Jag tror att man inte var så jävla splittrad när man var yngre. Inte så många måsten att bära på.
Sen det där med minnen. Jag har uruselt minne när det gäller barndomen (också!). Är det något jag minns så är det oftast förknippat med något ångestframkallande. Jag inväntar därför ålderns höst och hoppas att jag går i barndom och får veta om jag gjorde något roligt som barn. Men det kanske bara var elände och misär. Men jag tror inte det, för då hade jag väl blivit konstnär/artist av något slag.

Shirouz sa...

Hej Hulda :)
Ja, normalt naturligt förfall är att föredra, alla gånger, men jag tänker ändå med nostalgi ibland tillbaka på när jag kunde resa mig från en stol utan ljudillustrationer ;)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
jag tror det kan vara något sådant också och man såg allt med fräscha ögon.
Det är märkligt det där med minnen, helt plötsligt kan man minnas något man glömt bort och sedan poppar det bara upp som om det legat bortglömt i en minnesbyrålåda. Jag tycker det händer oftare och oftare nu för tiden, antar det är åldern eller något. Skumt är det i alla fall.

Kalle Byx sa...

Som en vinstänkt get var det så länge sedan jag skuttade att jag har glömt. Så bra att du minns. Så du kan skriva om det och berätta för oss glömska.

PJ sa...

Jag minns då inte mycket från barndomen men min äldsta syster, hon minns. Lite avis är jag på henne.

Själv brukar jag säga: Slutet är nära! - mest för att muntra upp mina medmänniskor :-)

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
ja, vinstänktagethopp är långt ifrån för mig också nu för tiden, jag tänker som så att jag minns ju mer och mer ju äldre jag blir, så snart blir väl bloggen bara en tillbakablick :)

Shirouz sa...

Hej PJ,
konstigt egentligen att en del minns och en del inte minns, kanske du minns bätte saker som är nära? Där är jag totalt hopplös kan jag säga, saker nära i tiden är som ett blankt papper för mig.

Ha! Jag gillar det "säget", precis som jag som brukar börja säga någon gång i juni att "Nu går vi mot mörkare tider igen..." :D

lilah sa...

Ibland när jag sitter och minns en hel massa från landet längesen, så kan jag samtidigt självförebrående undra över hur jag INTE kan komma ihåg just det, eller det eller DET! Saker i de sammanhangen som jag tycker att jag BORDE komma ihåg, om det fanns nån ordning med mig.

Annars kan jag ofta känna mig rätt beklämd över att jag inte längre kan det ena eller det andra och vart tog all tid vägen? Även om jag å andra sidan - för att skapa lite jämvikt - kan tycka att det känns rätt befriande att slippa tänka på/göra en massa saker nu, som jag tyckte var nödvändigt då.

Men visst hade det varit roligt om kroppen gjorde lite mer som jag vill i alla fall.

Shirouz sa...

Hej Lilah,
jag med, jag kommer ihåg så märkliga saker ibland som det verkar att min hjärna har bestämt har betydelse och från "större händelser" eller vad man ska kalla det, så minns jag ingenting.
Jag tänker ibland på hur självklart man tog det att man kunde hoppa och studsa omkring hur som helst, nu får blotta tanken mig att bli trött mellan varven. Sedan är det hur skönt som helst att få bestämma själv. :)