tisdag 23 december 2014

Det blir en jul igen. I år också.

Den goda nyheten är att det blir en jul i år igen! Ulvstrumpa och c/o önskar er en god sådan. Styre Långskank och Asta Katt önskar alla djur massor med skinka. Glöm inte Pogues Fairytale och Lundells änglar som landar. I övrigt får ni fira hur ni vill. Har ni gäster som stannar för länge, servera en dra-åt-helvete-smörgås framåt kvällningen. Det ska fungera. 
Vi säger så för nu. 

onsdag 17 december 2014

Jag ska gå och ansa mitt skägg.

...som jag sa på fb, man går och lägger sig som en 51-årig kvinna och vaknar upp som en medelålders man. Inte direkt vad jag hade trott men så är det, om man ska tro de här människorna som satt och pratade på tv om Lundells blogg, jag har för mig att de sade att han var en ikon för medelålders män som inte läser så mycket. Eller något sådant.
Så nu läser jag inte heller. Men jag skriver. I lösskägg för att anpassa mig.
Vidare så antar jag att jag är en riktig sexistisk typ om man betänker att jag gärna umgås med Bukowskis tankar.

Lemmy och Keith är två andra jag gillar. Så det är vårtor och rock n' roll som gäller. Å tredje sidan är tant trött nu och har rock n' rollat klart, i alla fall det där med att slå sönder bokhyllor (jo, har hänt, bara för att någon gång i sitt liv ska man antingen ha kastat ut en tv genom fönstret (förbannat dyrt och tungt) eller slagit sönder en bokhylla för att lättare transportera ut den. Och för att det var så förbannat roligt. 
Vaknat under bord har jag väl inte direkt gjort, men jag anser att det skall räknas med att jag var en hejare på att försvinna och ta tupplurar under de vildare åren för att sedan återuppstå som en fågel Fenix när alla andra tappat både geist och lust att rejva i takkronorna.
Samt tillbringat dagar och år (nja, kanske inte) i tält med andra livsglada midsommarfirande varelser och sett fotboll spelas meddelst liten folkvagnsbuss och en gammal Checker.
Andra minnen tänker jag inte dra upp. En del är säkert inte preskriberat ändå.
Sade hon och fnissade för sig själv. 

Hm, var var jag? Jo, jag tänker som så här, det spelar inte någon roll om folk är han eller hon eller gremlin eller bara en liten sten i skogen. Om till äventyrs de har något att säga som faller i god jord. Eller får en att tänka.
Så kvittar det. Eller hur?

Kanske är jag lite karlig av mig (ja, sug på det ordet...), jag har (som du vet om du lusläst) inte mycket till övers för gardinprat och modeprat och annat som jag inte begriper mig på. Men jag tror inte det. Jag har helt enkelt inte intresse av det. Och jag tror inte kvinnor i gemen är vansinnigt förälskade i gardinprat. En del säkerligen, men de hittar sina gelikar.

Jag tror någonstans att vi gillar folk som vi är lite lika på något sätt. Eller tror att vi är. Sedan är det en annan femma att en del vill vara lika andra så mycket det går bara för att inte likna sig själva. Vilket är ganska skumt. Om du frågar mig... Ungefär som att försöka springa iväg från sin egen skugga.
Säkert tröttande i det långa loppet.

Hm, jag tror det var allt för nu. Jag ska gå och ansa mitt skägg. Eller vad nu en medelålders man har för sig. 

fredag 5 december 2014

Jag kommer nog från en släkt med åsnor. Och terriers.

Dagens ord är bångstyrig. Fantastiskt trevligt ord. Påminner mig om ungtjurarna som vi motade som barn. Eller om mig själv. Eller om min vilda far.
Bångstyrighet är något som verkar bli mer framträdande ju äldre man blir, i alla fall om man ska döma efter de exemplaren jag har att se på.
Det känns tryggt och jag ser fram emot en ålderdom full av bångstyrighet.

Och här blir vi abrupt avbrutna av att radion tystnade. Jag vet att en del kan inte skriva om de inte har druckit, jag kan inte skriva om det är totalt tyst. 

Var var vi? Jo, bångstyrighet. Min far proklamerar ofta 'Sån är jag!' med en osagd utmaning till folk att säga emot det. Eller 'Så ÄR det!' 
Givetvis kan jag inte låta bli att säga emot. Det är inte för inte som jag misstänker att innan vår släkt blev mänskliga djur så var vi terriers hela bunten. Eller åsnor. De är ju också ganska envisa.

Och jag tänker mer på folk, vi hade en diskussion här hemma om att någonstans stod det att folk försökte bli vad de försökte porträttera t ex som på facebook. Eller i möten med andra.
Man har kanske inte världens tålamod men man försöker visa sig snäll medan var och en som tar sig tid att titta kan se frustrationen som pyser ur nacken.
Eller har klätt sig 'rätt' och försöker se så rätt ut som modetidningarna eller skyltdockan man såg kläderna på allt medan man ser hur ens inre plockar och drar och nyper i kläderna.
Man kanske försöker bli en bättre människa, allt medan man inte riktigt är säker på vad bättre är.
Eller försöker hitta sig själv, men inte genom att leta i sig själv utan genom att hitta nya sätt att förströ sig med, för där någonstans finns kanske en bit av en själv. Jag vet inte....
Eller flytta för att finna ro, jag minns hur vi var som flyttfåglar som aldrig slog sig till ro medan min mor levde. Det funkade inte och jag blev raka motsatsen, jag har bott i samma lägenhet i över tjugo år, som en tjurig en har jag slagit rot. Jag tror att om man sett en ytterlighet som inte känts bra så blir man gärna tvärtemot.

Hm, var var vi? Jo, åsnor.. Jag kan tänka att min far är ganska skön på det sättet när han säger så självklart att sån är han och det finns en skönhet i att kunna säga det. Utan att tveka. Samtidigt som det finns en viss risk i att inte fundera på hur man kanske kunde bli. Jag var hos en psykolog en gång som frågade någonting i stil med 'Har du tänkt på de äldre som är bittra och går omkring och är ständigt missnöjda och förbannade på allt?'
Jo, det hade jag ju. Och hon fortsatte med att säga att hon var övertygad om att det var människor som inte tagit itu med sig själva och sina känslor så de bar dem som en ryggsäck. Lite som åsnor som gett upp i sin envishet och nu hade bara den envisheten kvar som gällde att bära vidare.

Jag tror på att det finns olika slags envisheter, min fars och min envishet är ganska störande ibland, vi kan reta livet ur varandra utan att ens försöka, i honom ser jag mig själv och tvärtom. Men han har också säkerligen lärt mig att inte ge upp på ett sätt. Mot oddsen så uppfostrade han mig, ensam far på sjuttiotalet var inte direkt vanligt men han fixade det. Senare år, när jag växt upp lite så hade jag samvetsbetänligheter om hur jag valde att inte sätta mina fötter i skolan så att det störde och allehanda äventyr som jag gav mig ut på. Vi pratade om det och jag sa någon gång att jag förstod att han inte hade haft det lätt och att jag bad om ursäkt för det. Han bara log och sade att nu var jag så stor så kanske var det dags för honom att ge igen.
Och så flinade vi.
Som två gamla åsnor.

torsdag 27 november 2014

Jag kan inte skriva och tänka. Hm.

Jag har exakt aderton minuter på mig innan linssoppan är klar och jag tänkte att då sätter jag mig ner här och skriver lite, för jag har lovat mig själv att skriva varje dag.
Det har gått jättebra. Faktiskt. Det är bara det att ni inte har fått se mina mödor ity jag bestämde mig varje gång för att inte göra någon bloggpost av det. Det värsta som kan hända mig när jag skriver är nämligen att jag ska behöva tänka på vad jag skriver. Då går det bara inte.
Fort och sedan trycka på post-knappen, så ska det gå men så blev jag ambitiös och skulle skriva om idoler och förebilder och hamnade i resonemang med mig själv (kom inte och säg att inte du gör det också, jag tror inte någon finns som inte gör det) och började tänka på vad jag ville säga, *egentligen* om du förstår hur jag menar och då visste jag precis vad jag ville säga men att få ner det på en vit skärm, det var lögn i helvete, som min vilda far brukar säga.
Orden syntes mig så tama och de löööööpteeee inte som vilda getter över raderna och allt blev så lååååångdraaageeet och vid en tidpunkt så tänkte jag 'men vad fan, försöker jag låta intellektuell eller vad är det som har hänt?' 

Det var vid det tillfället när jag också begick kardinalfelet att läsa igenom vad jag skrev bit för bit, vilket jag *vet* att jag inte ska göra för då fastnar jag som en myra under ett gäng granbarr och tänker 'Ville jag verkligen säga så, borde det inte stå så? Det skulle se bättre ut...' och så bidde det inte ens en tumme.
Eller, jo, det blev lite draft som jag skjutsade undan medan jag mentalt klappade mig på axeln och sa 'Det här ska jag fila på någon gång i framtiden' och så log jag, för det lär inte hända. Men det känns skönt att säga sån't till sig själv ibland och så känns det så synd att kasta en massa bokstäver rakt ut i cyberrymden, man vet ju inte vad som händer med dem, jag menar, någonstans därute så kanske bortkastade y'n flyger omkring och letar desperat efter ett hem. Man vet ju inte.

Så, ungefär så, har jag det på den skrivande fronten. Och eftersom jag presterar (nåväl, presterar är kanske ett illa valt ord, men, men...) bäst under press (som jag sätter på mig själv, inte andras pressar, då blir jag som en ostruken skjorta som vägrar bli skrynkelfri) så har jag nu författat (hmmm...) ett antal ord allt medan linssoppan står och kokar.
Jag tar med andra ord lunch nu. Vad gör du?

onsdag 19 november 2014

Det ska fan vara perfekt.

Du vet, när huvudpersonen i boken, (hon med alla lockarna) sitter i en badtunna och jag citerar här 'Andy fick behärska sig allt hon kunde för att inte avundsjukt stirra på Emilys oslagbara höft-och midjemått, hennes perfekta bröst och slanka ben och rundade rumpa där det inte fanns ens ett teskedsmått celluliter.'
Därefter fortsätter Andy med att säga att hon var själv var smal men hennes kropp saknade all den yppighet som vänninan hade.

När jag läste det här kände jag hur mina ögonbryn for upp som rullgardinder en måndagsmorgon.
Jag kunde inte tro att jag verkligen läst det jag just läst.
Jag var nästan tvungen att se när boken skrivits, om det måhända var under fyrtio-femtio-talet, men nej då.
Det här är skrivet 2013.

Jag ville dock inte riktigt ge upp, jag är ju lite terrier till min natur, så jag plågade mig igenom nästa sida också.
Men!
Emily slänger bakåt med huvudet och doppar sin (märk väl) glamorösa knut i badvattnet.
Samt lite längre ner så får vi den oumbärliga informationen att Emily har,
hör och häpna; perfekt hy!
Who knew, liksom?
Det hade vi väl aldrig kunnat räkna  ut.
Emily är även impulsiv och heltokig.


Då äntligen ger terriern i mig upp och slår igen detta slöseri med träd med en praktfull, (vågar jag säga, perfekt?) smäll.

Och någonstans tänker jag att folk faktiskt läser sån't här och inte för en sekund ifrågasätter vad som beskrivs som perfekt och charmigt. Det finns folk, det vet både du och jag som inte tror att de duger för att de inte ser ut som reklammakare, modemakare och enbarmligt usla författare beskriver att folk ska se ut.
Det gör mig förbannad. 
Nästan så förbannad att jag vill skriva en bok själv. Med verkliga personer som ser ut och beter sig som verkliga personer. Som är perfekta precis som de är, om nu perfekt är något att sträva efter...
Jag tycker som bekant inte det.
Jag gillar operfekt och jag gillar trasiga kanter och skarpa uddar och luddiga runda former och folk som pressar ner trekantiga bitar i pussel där det helt klart ska vara en fyrkant.
Sån't tycker jag om.


fredag 14 november 2014

....mumlar bistert om äggviteomeletter och mjuuuka tyger.

...spenderar en god del av gårdagen mumlande 'det finns bra chicklit, det gööör det!' allt medan jag mer och mer tänker att den här boken faller nog inte i den kategorien...
Jag kan stå ut med att det ska beskrivas in och ut, fram och tillbaka hur lockiga och underbart charmiga alla är, jag kan stå ut med beskrivningar av hur de är klädda, hur andra är klädda och att männen alltid framstår som typiska seriefigurer från en annan planet, du vet; 'mään ääär eeettt sååååån't myyyysteeeriuuuum' och så vidare.
Jag kan stå ut med att damerna i boken går ner i spagat bara de tänker på giftermål och att de drallar vin som om vin skulle gå ur modet vilken dag som helst. Sedan blir de aldrig roligt fulla heller utan bara salongsberusade och händer det mot förmodan att de blir skojberusade så orkar de ändå gå upp morgonen efter och äta en äggviteomelett (vem fan äter det?) och dricka stärkande apelsinjuice och sedan se charmigt bakfulla ut (vem fan gör det?).

Allt det här kan jag stå ut med.
Men.
När det ska beskrivas hur mjuka bomullsbyxor är och hur otroligt lent påslakanet är så blir jag trött.
Bomull är mjukt. Alla vet det. Skriv inte saker på näsan på mig.
Då blir jag vrång. Jag kan ju tydligen läsa eftersom jag stavar mig igenom den här chicklit-boken så troligen har jag kommit i kontakt med bomull i mitt liv.
Troligen så har jag känt alla tyger man kan känna på. Ok. Kanske inte alla.
Men jag har en klar och tydlig uppfattning om att de flesta är just mjuka.
På något sätt har jag klurat ut det.

Det lutar åt att jag får gå tillbaka till min käre gamle Tutanchamon igen, jag har spenderat otaliga timmar krypande i pyramider hos honom och de andra lirarna och läst massor om balsamering och gudar och allt som gör de gamla egyptierna så intressanta.
Eller kanske vänder jag mig till min gamle vän Bukowski igen. Han beskriver i alla fall inte tygers mjukhet.


söndag 19 oktober 2014

...jag är ett kulinariskt geni.

...när man minst anar det så blir man en trendsetter, en utbrytare som skiljer sig från mängden...
En helt vanlig söndag, när man är lite lagom småtrött och står och så vänligt rör i sin ärtsoppa.

Man börjar leta efter timjansburken och förkastar snabbt rosmarinen samt basilikan och sedan tar man timjansburken som ligger där den alltid brukar ligga och så doftar man i timjan.
Ganska rejält, för man tycker att det är gott.

Sedan diskar man lite under tiden man rör, ity man är en hemskt effektiv människovarelse.

När ärtsoppan kokat klart så häller man upp den i en djup tallrik, diskar det sista, ity man är en van ärtsoppsätare och tycker att sitta och blänga ner i en tallrik och blåsa på skeden är för amatörer.
Man häller upp och låter soppan svalna till lagom temp.

Och så sätter man sig ner, tar första skeden och tänker 'Mmm, mmm, hmmm?!'
Man tar en sked till och slår fast att det definitivt är 'Hm?!' och att man inte helt klart kan säga om det är 'Mmm.'

Vad man dock klart kan säga är att soppan smakar märkligt. Undrar om något hänt timjanen? tänker man.

Vad som kan ha hänt en timjansburk i en kryddlåda vet man inte säkert, kanske har den rymt ur burken och gift sig med en annan krydda den fattat tycke för?
Hur det skulle ha gått till vet man inte, men det händer ju så mycket märkligt nu för tiden. Eller hur?

Så man tar en sked till och 'Hmm.... Mmmh? ' och så reser man sig från stolen och drar ut kryddlådan och tar timjansburken och bemödar sig om att faktiskt läsa på burken.

Mynta, står det.
'Aha! Ja, mynta är det det smakar!' säger man till sig själv.
Och börjar att frenetiskt leta efter timjanen som inte alls finns där den brukar vara.
Efter frenetiskt rivande i lådan och efter att man lagt märke till att; nej, kryddburkarnas etikett ändrar sig inte hur många gånger man än tittar på dem, så ser man ut som ett frågetecken och börjar titta på kryddorna på bordet.

Där ska inte timjanen vara. Men det är den.

Raskt hivar man i lite timjan i soppan för timjan är ju gott och det var ju timjan man ville ha.

Och så sätter man sig och äter och inser att det är faktiskt riktigt gott, ens fantasi som alltid arbetar för högtryck uppfinner ett scenario där man går in på värsta guldkrogen och beställer ärtsoppa och sedan världsvant säger 'Har du lite mynta?' varvid serveringspersonalen säger 'Öööh, jo, visst' och ger en en nypa mynta som man sprinklar över ärtsoppan för att sedan gå och sätta sig vid ett linnedukat bord.

Allt detta medan man hör hur det viskas ute i köket och någon säger 'Men testa då?'  och så blir det tyst, sedan kommer en smäll av kastruller och kocken, som givetvis är temperamentsfull kommer utslirande ur köket och rycker upp en från stolen och skriker 'Mon dieu! Fröken, mademoiselle, ni är ett geni! Vi ska uppkalla den här soppan efter er!'

Så tänker jag och ler. Medan jag äter min gula ärtsoppa med mynta. 
Och helt plötsligt är den slut. Nu väntar jag bara på mitt erkännande som nyskapande geni.....

söndag 12 oktober 2014

...vi är som tiggare, vilda vandaler....

Där är du ju igen! Och jag med! Det här börjar bli en ovana, att jag uppdaterar ganska frekvent, menar jag. Vad händer härnäst? Att jag börjar sortera mina kläder i färg? 
Hmm... En liten hemlis.. Jag har mina kläder färgkoordinerade. 
Jo.
Jag har det.
Det är sån't man inte tror om mig. 
Men jag hade hjälp av Witchen för några år sedan, hon eldade på mig medan jag städade ut garderoben, också känd som 'the black hole' med den skillnaden att inget försvinner.

Nåväl, efter chocken att jag har en garderob som går från vitt till svart, så antar jag att vi bägge behöver en kopp starkt kaffe. Om du går och gör två så väntar jag här.

Egentligen var mitt ärende (ser byråkratisk ut) att tala om att vi har haft lite roligt på facebook med att lista tio album som förändrat våra liv.
Och nu snackar jag om skivalbum och inte fotoalbum, även om det finns en del foton som fått mig att allvarligt ifrågasätta om jag går/gick ut och såg ut så där.
Eller tanken att folk som har med kameror på fester borde kölhalas i tjära och fjädrar, eller kanske inte just dem, men definitivt deras kameror.

Förutom jag själv då. Som bara tog/tar roliga kort.
Om du frågar mig. 

Var var vi?
Jo, tio album och det är så kul att läsa om folks musiksmak, för att inte tala om att fundera på vad man själv har hört som har förändrat en, musik som fått en att undra hur fan den personen som sjunger vet exakt hur det känns, eller fått en att tänka på ett annat sätt, ibland muntrat upp en, eller ibland fått en att gråta floder när man verkligen behövde gråta floder.

Och sedan, när jag lyssnar till några låtar så kastas jag tillbaka till hur jag kände då, var jag var, kanske ibland känner dofter och minns folk jag hade glömt. 
I sanning en mäktig tidsmaskin.

Jag tänkte skriva lite om var och en av de album som poppade upp, men det låter sig inte göras så lätt som jag trodde.

Kanske jag får starta en följetong här; Ulvstrumpas musikaliska resa eller något....

Men vi tar en, ok?
Ripp Rapp med Lundell, min bästa vän har köpt den och vi sitter i hennes rum som hon delar med sin ohängda syster som alltid var mer eller mindre i vägen.
Den här gången var hon inte alls i vägen, hon var ute någonstans.
Och vi hör 'Rom i regnet' allt medan regnet faller i ett ganska så trist bostadsområde och flyter bort i tankarna, jag vet inte vad hon tänkte på, men jag såg en grönskande park inom mig.
Hur konstigt det än må låta.

Och 'På fri fot', den låten passade två ungdomsrebeller fantastiskt bra, när vi stod och liftade vid 'vår' vägskylt sjöng vi ibland 'Vi är på fri fot, vi är på rymmen igen, vi är på toppen av vågornas svall, vi är som hundar som springer från dörr till dörr, vi är som tiggare, vilda vandaler, på vågornas svall!'

För där var vi ju, på rymmen från föräldrar och skolor på väg ut i äventyret.
Eller rättare sagt, vi var mitt i det.

'Bättre skrika ett ja än att viska ett nej!' ylade vi vidare och så åkte vi.
Det var fina dagar. Jag skulle inte ha dem ogjorda för något annat.

onsdag 8 oktober 2014

...så märkligt att för en gångs skull inte vara märklig....

....Inte begriper jag mig riktigt på mig. Som vanligt.
Jag har bestämt mig för att göra rotfruktsbiffar eftersom det slog mig härom dagen att folk gör sina egna.
Det kan jag med göra! tänkte jag.

Så satte jag mig ner och googlade så vackert på enkla rotfruktsbiffar och redan här får jag problem.
Det står 'cirka' och det står 'några cm' och det står 'timjan'.
Och jag börjar fundera på hur mycket cirka är cirka egentligen, och hur många cm och om man tänker på det, cm är beräknat på hur lång en sak är men tänk om omkretsen inte är lika stor som den cm som avses och hur mycket timjan, för om jag tar för mycket timjan blir det som att bada halsen i timjan och tänk, det vill jag inte.

En del andra recept är lite frivola och föreslår att jag bestämmer själv vilka rotfruket jag ska ha. Herreminje, jag som knappt kan bestämma vilka sockor som ska få äran att sitta på mina fötter.

Nej, jag skojar inte.
Ibland tar jag på mig ett par och de känns fel. Eller också matchar de inte tröjan. Eller så ser grisen på sockorna gravid ut och jag känner mig redan knubbig och vill inte se någon slags självbild av det på mina fötter.
Ja, du vet. Ibland måste man byta sockor till det blir rätt.
Enfärgade, kanske du säger. Enfärgade är inte roligt. Jag tycker man blir lite gladare om man har rätt sockor på fötterna och tittar ner och ser en gul giraff på foten. Det piffar upp och gör tårna glada. Tror jag.


Nåväl, så jag läser recepten och så slår det mig att det som irriterar mig är att recepten redan har den där attityden av 'gör lite som du vill' som jag begagnar mig av när jag lagar mat.
Jag får fria tyglar direkt. 

Det är ganska märkligt, normalt sett, om du talar om för mig vad jag ska göra så kan du vara säker på att jag gör tvärtemot mot vad du sa, men tydligen är det här undantaget som bekräftar regeln.
Receopt ska vara skrivna som huggna i sten.
Så att jag kan göra tvärtemot sedan.
Hm. 
Men vänta lite nu.
Då stämmer det ju.
Då är det inte alls märkligt.
Så märkligt att för en gångs skull inte vara märklig.
Jag hoppas att det inte blir en vana.


lördag 4 oktober 2014

Det är gråt och det är skratt och igenkännandets glädje.

Jamen hej, där är ju du! Och jag. Fast när du läser det här är jag antagligen upptagen med något annat. Fast det känns för dig som om jag är här, även om jag är där eller lite varstädes. Teknikens under, du vet.
Ok, raskt över till mitt ärende, jag blev utmanad av en vän att lista tio böcker som följt mig genom åren. Och är man som jag, så kan man inte bara skriva tio titlar utan man vill tala om varför. Så, here we go. Utan inbördes oordning eller ordning.
1. Pippi i Söderhavet, tror jag att den hette, jag är sju och jag har lärt mig att läsa. Jag har också hittat till biblioteket, där man kan låna böcker och ta hem, gratis! Kan du förstå vilken lycka för en 7-åring? Det är inte klokt hur glad jag är när jag kånkar hem på mina böcker, men lite tungt är det, så utanför det som en gång var Piratens kontor sätter jag mig på en bänk och börjar bläddra lite i böckerna. Snart är jag långt borta i Söderhavet. När gatlamporna börjar tändas tittar jag upp och inser att jag borde nog ha varit hemma för länge sedan. Så jag hastar hem, middagen är kall men inte bryr jag mig om det. Att mina föräldrar har synpunkter på att jag kommer hem när det nästan blivit mörkt, det bryr jag mig inte om heller. Jag har ju varit i Söderhavet! Och snart, bara mamma och pappa slutar tjata så ska jag dit igen!

2.Ferlin. Kan inte säga någon särskild diktsamling, men jag är i tonåren och fångas av hans sorgsenhet och av hans humor, så Ferlin har en bit av mitt hjärta. Alltid.

3. En varg söker sin flock. Ulf Lundell. Jag är själv i ett ganska rörigt tillstånd, utstressad, gått in i väggen med en sådan effektivitet att det sjunger om det och jag sitter och husvaktar min vilde fars lya, där på altanen sitter jag och läser den här boken och får en sådan enorm livskraft. Det börjar vända och kännas inte så jävligt. Det är gott att leva, trots allt. Som han sjunger någonstans. Den boken fick mig att må bättre. Sådana böcker håller man nära hjärtat. Eller hur?

4. På samma altan i samma tillstånd plockar jag upp Fritiof Nilsson Piratens böcker. Jag läste Bombi Bitt och jag när jag var barn, här vänder jag blad och drar efter andan och skrattar så att jag får kramp i magen och så att jag kiknar. Du vet, ett sådant här skratt som aldrig vill ta slut? Det behövdes då. Det behövs alltid.
Och jag läser hans berättelse om hur han väntar på att en vallmo ska slå ut. Det får mig att vilja dit ner, till Österlen, jag vill också vänta på att en vallmo ska slå ut, nära havet. Så jag åker dit. Jag ser inga vallmo slå ut, men jag ser havet slå mot stränderna och jag hälsar på vid hans grav och säger ett tyst 'tack'.
Fritiof är alltid med mig. Pirater ska man hålla fast vid, eller hur?

5. Elvis, Jesus & Coca Cola. Kinky Friedman. När jag tar upp den här boken har en av mina första katter jag någonsin haft helt själv dött. Jag är så ledsen, så ledsen, men det vill sig inte med tårarna riktigt. Du vet, det känns bara tomt och fruset och det blir inget riktigt av det, bara som lite takdropp om våren...
Så jag tänker att jag måste distrahera mig, tänka på något annat. Komma bort lite i tanken. På biblioteket ser jag den här boken och titeln verkar lovande. Baksidan får mig att tänka att lite leende kan det nog bli.
Jag läser och visst, det är en bra bok, säkerligen så mycket bättre om man läser den helt fokuserat. Men jag har behållning av den.
Så kommer jag till slutet och där står en epilog. Jag läser det här:
"EPILOGUE

On January 4, 1993, the cat in this book and the books that preceded it was put to sleep in Kerrville, Texas, by Dr. W.H. Hoegemeyer and myself. Cuddles was fourteen years old, a respectable age. She was as close to me as any human being I have ever known. 
Cuddles and I spent many years together, both in New York, where I first found her as a little kitten on the street in Chinatown, and later on the ranch in Texas. She was always with me, on the table, on the bed, by the fireplace, beside the typewriter, on top of my suitcase when I returned from a trip.

I dug Cuddles' grave with a silver spade, in the little garden by the stream behind the old green trailer where both of us lived in the summertime. Her burial shroud was my old New York sweatshirt and in the grave with her is a can of tuna and a cigar.


A few days ago I received a sympathy note from Bill Hoegemeyer, the veterinarian. It opened with a verse by Irving Townshend: "We who choose to surround ourselves with lives even more temporary than our own live within a fragile circle..."


Now, as I write this, on a gray winter day by the fireside, I can almost feel her light tread, moving from my head and my heart down through my fingertips to the keys of the typewriter. People may surprise you with unexpected kindness. Dogs have a depth of loyalty that often we seem unworthy of. But the love of a cat is a blessing, a privilege in this world.


They say when you die and go to heaven all the dogs and cats you've ever had in your life come running to meet you.


Until that day, rest in peace, Cuddles


KINKY FRIEDMAN
FEBRUARY 5, 1993
MEDINA, TEXAS
 
(Excerpt from Elvis, Jesus & Coca-Cola (Simon & Schuster) printed by W. Thomas Taylor for Ambleside Press in an edition of one thousand copies signed and numbered by the author. Illustration by David Price. Copyright Kinky Friedman 1994).'
Och då släpper det. Som jag gråter. Jag gråter värre än en grävling, jag snyftar, jag bölar, jag är som en snölavin i full färd nerför bergen. Näsan blir röd, rödare, rödast. Och det är så skönt. Du vet, eller hur?

6. Charles Bukowski. Givetvis, eller hur? När jag läser honom, som är en ny bekantskap så tycker vi så lika i så mycket saker. Jag gillar hans drastiska humor, jag gillar hur han kan se saker i svartaste svart men ändå inte ge upp. Jag gillar att han inte skyller på någon annan utom sig själv. Jag säger inte att jag gillar allt han skrivit, en del är jag inte alls förtjust i. Merparten är dock som att återse en gammal vän, du vet, man sitter ner och utbyter tankar, en del flyger och en del faller platt. Charles är bra.

7.Den keltiska ringen. Björn Larsson. När man kan få mig att läsa om någon som seglar och få mig att hålla intresset vid liv sida upp och sida ner så är man bra. Den keltiska ringen är ett fantastiskt äventyr. Handlar det om kelter med? säger du. Joodå. Säger jag. 

De andra tre böckerna återkommer jag till när jag inte är så hungrig. Vi säger så. Och visst, du kan känna dig utmanad med, har du några favoritböcker? 

För övrigt så tror jag att det är det som är det fina i kråksången med böcker, det är gråt, det är skratt, det är kamp och det är stilla ro. Det är igenkännandets glädje och ibland total oförståelse som lämnar en som ett frågetecken, med ett ben att gnaga på medan man funderar. Precis som livet.

söndag 7 september 2014

....den där dragspelaren....

Du vet när man läser någonting och så blir man förbryllad för att det hänger inte ihop och efter ett tag blir man nästan smått irriterad, för även om man gått vidare i texten så hänger ologiskheten kvar som en liten vimpel som viftar på de sidor man redan läst?
Precis så var det igår.
Jag läser 'Den färglöse herr Tazaki' och herr Tazaki befinner sig i Finland och går till en pizzeria, sätter sig utomhus och äter.
Sedan kommer en dragspelare in i lokalen, binder fast sin hunds koppel i gatlyktan och lutar sig själv mot samma gatlykta och börjar spela.
Och där tittar jag upp från boken och tänker 'Huh?'

Jag har inga problem med att det finns monster som är så monstriga så att det inte är klokt i böcker, eller att kramdjur slår ihjäl varandra eller funderar över existentiella frågor, inte heller har jag problem med att katter löser mord på fritiden eller att små hobbitar studsar omkring i jakt på en ring.

Men gatlyktor står utomhus i mina världar. De bara gör det. Och går man in så står gatlyktorna fortfarande utomhus. Det är möjligt att dragspelaren lutar sig ut genom ett fönster och på så sätt uppnår lutning mot gatlykta men det verkar onödigt besvärligt, hur mycket än dragspelaren månde tänka på att ge sitt framträdande en sniff av märklighet.

Eller kanske dragspelaren är omöjligt lång och befinner sig inomhus i lokalen men kan luta sig ut genom dörren för att sedan behagfullt draperera sig mot gatlyktan, så kan det också vara. Men jag tror inte det.

Hur som helst, den där dragspelaren sitter kvar i mitt medvetande och lutar sig mot sin gatlykta, när jag läser vidare.
Blad efter blad vänds medan jag hör en dragspelston och det stör mig.

Hur är boken för övrigt då, säger du, som är en vän av böcker.
Jo, den är helt ok, i vissa passager så flyter språket som bara Murakami kan få det att flyta men samtidigt saknar jag något, språket är ganska tvärhugget och kort, å andra sidan är Herr Tazaki färglös och då kan man kanske vara benägen att inte flyta ut så mycket över sidorna.
Jag läser vidare. Och tänker på den där dragspelaren....

onsdag 20 augusti 2014

Hurra för mig själv när drottningen fick ett barn. Och varför kallar vi inte varann för svinpelle oftare?

Aj-aj-aj, jag har skrattat så jag kiknar här...
Senaste två dagarna har jag gått igenom gamla papper, snubblar över dagboksblad från tidig ungdom, där jag väldigt lillgammalt har åsikter om allt och ingenting, en anteckning lyder som följer 'om jag inte har skrivit det så har Silvia fått en Dotter i fredags den 15 Juli 1977. Hon ska visst heta Victoria. Alltså, jag hurrar ett fyrfaldigt hurra för mej själv. HURRA. HURRA.HURRA.HURRA.'

Nej, jag vet inte heller hur det kommer sig att jag tycker att det ska hurras för mig när drottningen fått en dotter, men på något sätt så var det säkert helt logiskt, redan då ansåg jag kanske att jag var navet till alltings uppkomst...

På en annan lapp står det lakoniskt 'Mentala kalhyggen 20/09.'
Ingen aning vilka jag syftade på, men nu när jag läser det igen så förstår jag inte hur jag kunde glömma ett så bra uttryck.

Sedan hittar jag en plastmapp med meddelanden mellan mig och mina kära före detta arbetskamrater. 
Svinpelle, vårtsvin, dyngskalle och ditt lata helvete är de vackra epitet vi ger varandra i dessa meddelanden och därmed så förstår ju var och en att vi hade en varm och fin stämning på arbetsplatsen.
Dessutom utlovas att katter ska bita dem som inte svarar på sina memon fort nog.

Jag hittar ett gammalt brev, från en liten kusin, där är en teckning av mig stående på en häst.
Får mig att le och önska att jag någonsin hade stått på en häst. Lite Pippi över det hela, men tyvärr, det enda jag gjorde var att stå på en gammal folkvagn för att kunna komma upp på en häst, jag lärde mig för övrigt att rida genom att rida barbacka. Sadel hade vi ingen och fan vet om vi hade tömmar heller, jag minns att jag halvlåg på hästen och höll mig i för glatta livet.
Nu för tiden går jag inte i närheten av hästar. De verkar så stora. Som om de blivit större också medan jag blev större.
Naturligtvis är det inte så. Eller?

söndag 17 augusti 2014

Vad är det som är så svårt att förstå?

Jomen, du....
Det var ju det här, med den här boken, Amberville, jag läser att en del har svårt med att föreställa sig att det är mjukdjur, eller som det kallades på min gamla goda tid, kramdjur, som svär, dricker och beter sig som folk gör mest.
Nej, inte du, förstås. Eller jag. Vi är otadliga samhällsmedlemmar.

För mig är det inget problem. Kanske för att jag har en katt som har en egen facebook-sida där han lever om. Merparten av människorna han har som vänner, (eller 'fans' som han kallar dem för sig själv när han sitter och beundrar sig själv i spegeln) har jag faktiskt ingen aning om vem de månde vara.
Det är vackert så, tycker jag, var och en ska ha sin privata sfär, även om man är en trind röd katt i sina bästa år. Eller hur?

Nå, tillbaka till mjukdjur, jag tycker inte att det är svårare att föreställa mig mjukdjur som slår ihjäl varandra än träd som valsar fram i skogen och pratar.
Förlåt Tolkien, ordet 'valsar' är kanske inte direkt korrekt.

Eller som när jag var barn och såg troll bakom varenda sten och jag lovar dig, de fanns där. Nu för tiden ser jag inte lika mycket troll, mest p g a att trollen numera har älvor som utför deras arbete, ett samarbete som kom till stånd efter att trollfacket hade sagt att 'egentligen är det ju för jävligt att vi ska behöva trolla omkring i skogen och skrämma folk tidigt på morgonen eller sent på kvällen, ingen ob har vi ju heller, kan vi inte införa ett trolleri-bidrag så att vi kan hyra älvor och vättar som utför det så att vi kan ligga och dra oss i mossan?'

Nu blev det ju inte vättar, för de är ju så förbannat morgontjuriga, som vi alla vet och även om troll gillar att skrämmas lite så vill de inte ha folk som springer ut ur skogen gallskrikandes.

Mest för att det skulle störa deras skönhetssömn.
Och gud vet att de behöver den. 
Eller hur?

Nåväl, så, inte är det väl svårt att förstå att mjukdjur är precis lika mycket djur som vi är. Eller hur?

lördag 19 juli 2014

Universums slöaste bloggare.

...försöker göra karriär som universums slöaste bloggare, det går ganska bra, eller vad tycker du?
Spridda funderingar; Det finns en låt som inte är ny, med sax, Jubel med Klingande.
Det låter lite som Benny Andersson, eller hur?
Men, det är en fransk 'deep house duo' kan jag läsa mig till, som tagit svenskt namn och titel eftersom de gillar Swedish house mafia.
Se, så upplysande jag är!

Hur som helst, gå och lyssna på den, eller sitt still, det är valfritt.
När jag hör den, så ser jag ett hav och du vet vilket hav jag menar, det går inte med vilket som helst och det är solnedgång och där någonstans vid horisonten, inte för långt bort men inte så nära så att man får örsprång, så står någon och spelar just de slingorna.
Mäktigt på min ära.

En annan sak, var just på balkongen och hörde två hundar få mäktiga (yup, dagens ord) utbrott när de fick se varandra.
Tanken kom, tänk om vi reagerade så, när vi får syn på någon vi inte gillar.
Eller jubelskall när vi får syn på någon vi tycker om.
Skulle inte världen vara lite roligare då?
Eller ärligare?

Ok, klart slut för nu, må så gott som Nicke Lilltroll sade...

onsdag 25 juni 2014

..fungerar din hjärna också så?

...jo, du, den här kryddburken...
Det är ju inte som så, att jag tvivlar på att jag inte är riktigt klok, men ibland undrar jag hur min hjärna fungerar, om det kanske bara är jag som ser drömscenarion om saker som egentligen inte spelar någon roll och som jag vet är helt klart glorifierade...
Som paprikaburken...
Jag ser mig själv i köket, där jag står och kreerar något fullkomligt fantastiskt och öppnar den lilla metallburken och sniffar ner i den 'Aaah!' (utan att dyka upp med näsan helt paprikaröd, märk väl, ity det här är en drömtanke) och sedan tar jag några raska tag mot spisen (helt utan att behöva försöka kryssa mellan ett styck 6-kg-katt som vill umgås, ity det här är en drömtanke) och sedan tar jag min lilla ornerade silversked (Ja, var fan kom den ifrån? Jupp, drömtanke) och sprider rökt paprikapulver över anrättningen och det doftar fullkomligt fantastiskt, så fantastiskt att grannarna tar en cigarr!

Inte ägnar jag en enda tanke åt det jag vanligtvis tänker, när jag umgås med paprikapulver; Hur var det nu? Ska man ta det i slutet för att inte få någon bränd smak eller kan man brassa på direkt i pannan, jag vet ju att curry ska rosta lite i pannan, men det där med paprika, det finns olika läror, så jag tror att jag tar det i slutet, men då kanske det smakar just bara paprikapulver, men om jag kanske drar ner på värmen, i med pulvret och låter det gå lite smått, så kanske?

Så tänker jag inte, för i drömtanken så blir det alltid rätt.
Precis som när jag bakar i tanken.
Inga kakor spricker någonsin då och jag tar ut dem med sällan skådad effektivitet och hela lägenheter lyser av sol även om det är november.

Sedan bakar jag, på riktigt och återkommer raskt till verkligheten, där kakan ser ut som Vesuvius som haft ett utbrott och där jag bränner fingret som vanligt.

Allt det där vet jag, med kakor och så.
Men jag *vet' ju inte med paprikametallburken. Tänk om det är en sanndröm?
Man vet inte, eller hur? Jag tror att jag letar vidare efter min magiska burk.


Jamen, jag läser ju....

....nu kan man ju undra vad jag har hållt på med...
Mesta tiden har fördrivits med att tänka på att skriva och att skriva och sedan inte skriva.
Man tänker så mycket när man läser nämligen...
Men så tänkte jag försöka samla ihop tankarna (ha!) och ändå skriva en liten truddelutt...
Först: Ask The Dust. Det blev tyst om Arturo, märkte ni det? Mest för att jag inte riktigt vet vad jag ska säga, det är en mycket märklig bok... Arturo är inte en sån skitstövel som han är i The road to Los Angeles. (och här tar alla ett djupt lättat andetag) utan ganska mänsklig. Det är länge sedan jag läste någon som målar stämningar som han och även om det är lyckligt finns undergångsstämningen tassande omkring i ridåerna.
Mycket märklig. Bra? Ja. Bra och märklig. Och ledsam. Det är ingen bok du läser om du vill skratta kopiöst. Läsvärd, ja.

Och så tänker jag på Bukowski (och här säger du kanske 'Ja, jag undrade om honom med, du har varit tyst med honom också?' och jag säger 'Jo, det blir ju så, först pratar och pratar man om någon man upptäcker och sedan blir man lite tyst för man vill helt enkelt ha honom för sig själv och ingen annan kan egentligen ändå begripa vad man tycker och tänker om honom så i praktiken är det helt lönlöst och när man tänker på det, allt är ju aldrig objektivt och allt man säger tolkas baserat på personliga erfarenheter så egentligen, om man tänker lite till, så kanske det vore lugnast om man egentligen vore helt tyst. Jämt. Men det klarar ju ingen människa av.')

Och så blir jag tyst och du ser lite förvirrad ut och tolkar det som du vill. :)

Jo, var var vi... Bukowski... Bukowski, din gamla rucklare... Jag är fortfarande lika vansinnigt förtjust i honom, det är som att ha en bästa vän och samtidigt läsa mina egna tankar om somligt. Samtidigt som en del är helt främmande. Precis som med vem som helst, förutom att man inte känner att alla är bästa vänner, om du förstår hur jag menar?

Och!
Det är så förbannat oförskämt skönt med en människa som inte skyllde på någon annan för hur han hade det. Han var stingslig, otrevlig, humoristisk, gråtmild, förbannad, orättvis och tjurig, känslig och empatisk när det gällde saker och ting och människor och djur. Men, hans tankar och känslor var hans. Han hade ett liv, precis som du och jag och ibland var livet inte så snällt och ibland var livet livat. Men han skyller inte på någon, saker händer och saker görs och han äger det.

Nu vet jag ju inte om det var så, för jag tolkar ju hans ord efter mina tankar och känslor. Och du kanske tolkar (nej, stryk 'kanske', du tolkar efter dina)...

Jag har en bok att läsa där det sägs att det är ett av hans värsta stycken med i boken, kanske tänker jag annorlunda om honom då? Det blir intressant att se.

Sedan över till nästa nya bekantskap... Jag har umgåtts med en kvinna vid namn Tethy. Bara Tethy, som hon säger.
Och hon är arg. Hon är skitarg! Hon går ut en dag för att köpa potatis och kaffe och blir påkörd och sedan hamnar hon i något väntrum eller vad det kan vara, hon är inte helt säker.
Där är hon och träffar andra som också har hamnat där och väntar, på vad vet de inte riktigt.
Och ibland swishar folk förbi. Även de som väntar försvinner med ett swish ibland och Tethy blir riktigt arg, där åker de iväg utan att bry sig om att hon var före!
Jag gillar den här boken med Tethy och människorna man träffar, det är på kornet när det beskrivs hur en familj som väntar på en flicka som är i 'väntrummet' säger 'Om hon blir bra, då ska vi ändra på allt! Vi tar ett sabbatsår och bara umgås.'
Fast så blir det ju inte. För sedan kommer vardagen igen. Efter ett tag, du vet?
Helt klart läsvärd.

Hm, nu ska vi se, jag tittar lite på klockan och ser att det snart är dags att tänka på lunch. Jag vet inte hur det är med dig, men jag gillar att tänka på vad jag ska äta och planera, kryddlådan är som en skattkista, det finns miljoner smaker att få till.
Med varierande resultat ibland, hmm...

Jag tror att det blir någon slags halloumi med grönsakspyttipanna. Jag fick äntligen tag på lite rökt paprika, tyvärr inte i en liten plåtburk som jag vill ha (och ja, jag vet, det spelar ingen roll vilket emballage det är, men de där plåtburkarna är ju så gulliga!)
Jag tror att jag går och ställer mig och glor ner i kryddlådan, vad serverar du idag? Är det gott nog så kommer jag!


torsdag 12 juni 2014

Så skönt att den förbannade solen gick i moln!

Åh så skönt att det inte är så förbannat varmt längre!
Jo, jag vet att en del tycker att det är underbart härligt att ligga och löga sig i solen och vända på sig som pannkakor för att grädda kroppen till en passande kulör.
Jag, jag tycker att det är trrrrrrråkiiiiiiiigt.
Jag blir rastlös, ligga där och ligga? Ingenting händer. Man blir varm. Och svettig. Var är kul-faktorn?
Man kan gå och bada säger någon. Visst, man kan gå och bada. Bada är skoj. Men att ligga och sola är trrrrrråkiiiiiiigt.

En del åker på solsemester och njuter. Det har aldrig jag gjort. Men tyvärr så verkar solen tycka om mig. På mina semestrar har jag för det mesta vad andra kallar 'fint väder'.
Vi åkte till London, mina vänner och jag, nogsamt utvalt av mig efter att ha drömt om Sherlock Holmes smogrika kvällar och regniga dagar...
När vi väl kom dit upplevde London (och jag) en av de värsta ('bästa' piper soldyrkaren) värmeböljorna i mannaminne.

Inte fan regnade det. Jo, en kväll, då for vi ut på gatan, min väninna och jag och dansade en regndans för att uppmuntra vädret men en halvtimma senare kom den där förbannade klara himlen igen och nästa dag gassade solen.

Som tur var så fanns det kryphål. Pubar... Samt en härlig eftermiddag när jag drog omkring mina vänner på den egyptiska avdelningen av British Museum och tvingade dem att beundra mumifierade katter och mumifierade mumier och mumifierade vaser.
Vännerna började se smått mumifierade ut själva och lyste märkbart upp när vi kom ut och rasslade in på puben som var behändigt placerad i gathörnet.
Som alla pubar var då. Inte ett gathörn utan en pub, tycktes vara engelsmännens paroll. En paroll värd att hedra för övrigt.
Där tillbringades en stor del av vår tid.
Alla 'must see' klarade vi av en eftermiddag, när vi for omkring som elektriska ålar i tunnelbanan och tittade upp än här, än där som små mullvadar som kikar upp ur sina hål.

Effektivt och bra, samt svalt och skönt med bara utstickande av nosarna i vädret sedan raskt ner i tunnelbanan igen, givetvis med de obligatoriska pit stopen vid pubar på vägen.

Jag borde nog ägna mig åt resor för folk som kräver mer än att sprätta med fötterna i sand, Ulvstrumpas regnresor, kantänka? Fast, som jag sa, tyvärr följer mig solen, men kanske lite mer regndansande kan få den att ge sig?


onsdag 4 juni 2014

'Han är som han är...'

Jo, men du, en av de här grundläggande sanningarna torde väl vara att så länge man inte försöker att förändra en situation så förblir situationen densamma.
Eller hur?

Någon klok människa sa ' The definition of insanity is doing the same thing over and over again and expecting a different result' och det är väl inte mer att göra än att nicka och hålla med.

Jag har tänkt mycket på det och jag har tänkt mycket på vad någon annan klok människa sade till mig en gång; Du vet de där som är gamla, som är bittra och klagar över allt och ingenting hela tiden, de är de som aldrig tagit itu med sig själva och försökt förändra något. De är inte arga på någon annan egentligen, de är arga på sig själva.

Jag tror det också, ibland, för jag hör vänner och jag hör ibland min vilda far klaga över saker som faktiskt går att göra något åt. Men de måste börja med att göra något åt sig själva först.
Min far har två favoritklagopålar; en är en släkting vi har som är ett synnerligt knölträ om jag får säga det själv.
Hon är 'hjälpsam' på det sättet att hon gärna hjälper till. Hon hjälper till på det sättet att alla är fullt medvetna om att hon 'hjälper till' och hon 'hjälper till' på det sätt som hon tycker är bäst.
Sedan att det kanske inte blir på det sättet som den hjälpte skulle vilja, det bryr hon sig inte så mycket om.
Och ibland 'hjälper' hon till fast folk inte vill ha hjälp..



När vi pratar, min vilde far och jag så har jag sagt att han kanske kunde tala om att han inte vill ha just den hjälpen och att det retar honom att hon kliver in och tar över.
Men se, det går inte. För det skulle vara jobbigt både för honom och henne, säger han. 'Och du får inte säga något till henne heller, hon vill ju bara väl' tillägger han snabbt, för i vår familj är det jag som är bandhunden och normalt sett blir vidtalad om det gäller att hålla räfst och rättarting. Min far är den snälla människan, precis som min syster, jag antar att jag fick lite av släktens spanska eller om det var italienska temperament, åsikterna går lite isär om var mitt bandhundstemperament kommer ifrån. 

Sedan har han en vän som han ständigt klagar på, 'han gör si och han gör så, han gör inte si och han gör inte så' klagar min vilde far.
Och jag vet inte, kanske är jag lite enkelspårig men jag säger 'Men varför umgås du med någon som retar upp dig så dant?' 
Och min far säger 'Han är som han är...' och jag säger 'Men kanske är han som han är för att ingen pratat med honom om just de sakerna och gett honom en chans att tänka på det?'
'Äh, det är ingen idé' svarar min far och rycker på axlarna och så säger jag 'Men då får du ju faktiskt ha det som du har det och egentligen så börjar jag tro att du gillar lite att ha något att gnälla om, passar du dig inte blir du en jävligt gnällig gammal gubbe...'
'Det är jag redan' säger han och flinar.

Jag vet inte, men visst är det så, vi tycker om att gnälla lite men vi vill inte gunga båten vi sitter i? Det är helt ok men ibland är det bättre att ta ett riktigt stadigt gungtag och gunga hela båten så att det blir storm, tror jag.
För när för mycket tid tas upp av att inte göra någonting åt saker hur ska det kunna förändras då?

Själv är jag givetvis ofelbar. Jag gnäller aldrig. Som du just har sett och läst.
Gnäller du?

torsdag 22 maj 2014

Det ger jag fan i.

Jo, men det var så här, härom dagen upptäckte jag att överdelarna har börjat sitta åt runt armarna, där uppe precis där axeln blir arm,  ni vet?
Inte kan jag skylla på att jag gjort som Karl-Alfred och ätit en massa spenat, inte heller har jag ägnat mig åt viktträning.
Utan jag sa helt lugnt; Åh fan, det är gäddhänget som börjar ta plats. Det ger jag fan i.

För det gör jag. Saken är den att efter att ha några tankar om att träna upp armarna någon gång i vinter så stannade det just vid tankar. Och inte tänker jag börja träna nu, som någon viktgalning bara för att få stil på armarna. 
Inte då. Nu är det sommar och det ska njutas.

Andra nyheter från det Ulvstrumpska tjället: Jag sitter här nu, i denna stund i mina jeansshorts. Jag är mäkta nöjd med att jag kom i dem i år också. Stretchjeans som är avklippta kan man lita på.

Och så kom jag att tänka på det här programmet med Trinny och Susannah som stylar om folk, kanske skulle de säga att det är dags att börja klä sig efter sin ålder till mig.

Då är det ju bara frågan om det är mental ålder eller fysisk de menar...
Är det mental ålder skulle jag gå omkring klädd i bäveroverall jämt.
Fysisk ålder, det ger jag fan i.

Det här med ålder är ganska fascinerande, när jag var riktigt liten så trodde jag att äldre var vansinnigt tråkiga och intorkade i sitt tänkande.

Men så mötte jag min vilda fars moster, Tekla, de somrarna när vi spelade poker med andra tanter och hade mjölkrig i Signes kök lärde mig att ålder inte bestämmer hur människor är.
Eller kanske det gör, för vissa, som tänker att de ska uppföra sig vuxet och moget.
Jag vet inte, jag har aldrig lidit av sådana tankar själv.

Hur som helst, försommaren är här, det är mindre än en månad innan det blir mörkare igen, men du, vi njuter nu, va? Och tankar på mörkare månader, de ger vi fan i.

tisdag 6 maj 2014

Det småjävlas nästan hela tiden ibland.

Ibland går ju allt åt helvete, eller inte helt åt helvete men det småjävlas hela tiden.
Som igår, jag skulle leka vuxen och dammsuga och en sak som jag vet är att jag inte är bra på att multitaska.
Trots det så börjar jag med att dammsuga kök och hall. Sedan ringer äldsta vännen och vi pratar samtidigt som jag torkar kök och hall.
Allt väl so far.

Sedan börjar jag med maten. Och kommer att tänka på att mina aloe vera-plantor ser ut att behöva vatten. Så medan smöret och olivoljan bubblar i pannan så tänker jag att jag kommer att höra när det blir tyst i köket och så trattar jag iväg för att vattna blommor.

Allt väl i vardagsrummet, blommorna suger i sig, sedan knallar jag in i sovrummet, trots att jag har tanken att jag inte ska göra det.
Och så börjar jag vattna där.
En av plantorna har en för liten ytterkruka så jag fyller på och tänker sedan gå med överflödsvattnet till en annan blomma som står precis vid dörren.
En imponerande sträcka av kanske tre meter.

Sagt och gjort, jag hör också att det är tyst från stekpannan, så jag tar krukan och vips så ligger den på golvet.
Och det är vatten överallt.
Känns det som.

På väggen, på min fina, fina Van Gogh (gnöl och gnissel och NÄÄäää!) och jag rycker till mig en dammduk och börjar torka tapeten.
Sedan kommer jag på att jag måste ju lägga i sojabullarna i stekpannan så jag rusar ut allt medan jag mumlar eder mellan tänderna.
Det börjar bli brunt i pannan men inte så att det är så mycket fara, så i med de där jäkla bullarna och raskt tillbaka till sovrummet, beväpnad med handdukar.

Torkar och ser att det verkar bli fläckar på tapeten vilket jag tycker är märkligt eftersom det bara är vatten och när jag torkat tapeten tittar jag upp på den fina, fina Van Goghen och ser att det stänkt ännu längre upp än jag trodde.

Vid det här laget morrar jag ilsket och torkar och ser att det verkar bli fläckar, sedan torkar jag golvet och mumlar ilskna ord som får aloe veran att dra bladen till sig.

Och jag tänker att Van Goghen var perfekt! Helt perfekt! Och så gnölar jag. Och tänker på tapeten. Som var nästan perfekt om man inte tittar på där katterna ägnat sig i olympiadgrenen 'klös och riv'.

Men sedan börjar jag tänka att det är inte så farligt ändå, visst, blomkrukan sprack, men det är allt. Och jag tycker ju inte om perfekt ändå. Det är ok med lite imperfekta väggar och en imperfekt Van Gogh. Och jag slog mig bara lite på tummen.
Allt är ok.

Så, nästan i själslugn så traskar jag tillbaka till köket, vänder på sojabullarna, diskar morgonens disk  men sedan far fan i mig igen och jag kastar en granskande blick under diskstället.
Där är små smulor av mat!

Det ska det inte vara! Torkassistent Ulvstrumpa tar disktrasan och kör tummen (jo, samma tumme) rakt i diskstället med ganska mycket effektivitet.
Till saken hör också att jag fått lite speltumme eftersom jag har en katt på min nya mobil som behöver omvårdnad. Och så leder jag vatten till en krokodil.
Så det gör lite ont redan innan.

Men, i alla fall. Då fattar jag. Jag kastar disktrasan rakt ner i hon och lyfter armarna mot taket och säger 'Ok, jag fattar, jag fattar, det här är en dag när jag inte är i synk med motoriken alls. Jag ger fan i det här nu. Jag kommer härmed att ägna mig åt matlagning, sedan lägger jag mig på sängen och bär vatten till krokodilen, ok?'

Och så gör jag det. Och Murphy blir lite småbesviken.

måndag 28 april 2014

Jag går väl in och ylar 'Hjääääälp!'

Tecken på att jag inte är så samlad just nu; Jag stänger balkongdörren efter att ha rökt och traskar iväg samtidigt som jag fortfarande håller i balkonghandtaget.
Jag kom inte så långt, kan man säga.

Mina tankar är ockuperade med telefon. Ska nämligen köpa en ny mobil idag och fy för fan och hans trinda moster vad jag inte ser fram emot det.
Du vet ju, jag lider av mobilteknikstress och jag ser inte fram mot det ett jävla dugg, lära mig nya finesser och komma sams med en telefon och hålla på och ha mig. Nää.
Men min gamla trotjänare kan jag snart inte se skärmen på efter flitigt användande och jag har förstått att en av sakerna man bör kunna göra är att se skärmen på telefonerna.

Jag har tittat runt lite och kommit fram till att det kanske, möjligen, eventuellt finns en telefon jag kan tänka mig, givetvis är det en sådan som folk säger 'Uuähh, nää, men den har ju inte så många appar!' och 'De är inget bra längre, man ska ha aaaajphone!'

Men inte jag. Jag ger fullständigt fan i appar och ju mer folk säger att 'ingen köper såna numera' desto mer känner jag att jag, jag kan uträtta stordåd i stil med den fula ankungen och ta den stackars oälskade till mitt hägn och behandla den som en svan.
Samt, jag är mer och mer övertygad om att jag är den enda som kan inse dess fulla potential.

Nåväl, jag får väl göra som sist, jag travade in i butiken efter hundra 'nejförfanjagvillintekaninteorkarintevillintenäääääää!' och när det väl var min tur så stegade jag fram till disken där en ung man med tatueringar över hela kroppen (och hur kan du veta det?! säger den där vännen av ordning som jag aldrig får men så gärna vill ha och jag säger 'jag vet inte men jag misstänker det starkt.) stod och log så servilt, slängde fram telefonen jag hade just då och ylade 'HJÄLP! Jag får inte in batteriet i telefooooooneeeen! Det ska nog va ett sån't där liiiiteeet och jag har inget liiiteeet!'

Det skulle inte vara något liiiiteet utan det var bara jag som behandlat kortet med för mycket försiktighet, tydligen skulle man attackera telefonen som en hungrig kobra och sedan drämma in kortet med effektivitet och beslutsamhet.

Inte fan kan jag uppvisa någon beslutsamhet med telefoner, såvida det inte gäller att stänga av dem, där har jag inga problem.

Nåväl, vi får se hur det går. Jag går väl in och ylar 'Hjääääälp!' som vanligt och ser lagom desperatängsligjagvillinteorkarintegemigbaraentelefonochvisamigvägenut!'

fredag 18 april 2014

Varken sjöbensk eller spelmusikalisk.

Det är bara att inse att min massiva överreklamskampanj om Bukowski har slagit lite fel, varje gång Fimpen har varit ifärd med att beställa böcker så har jag sagt 'Ta en Bukowski' och sist vi pratades vid så sa hon att hon trodde att jag skämtade. Jag skämtar aldrig om Bukowski, svarade jag strängt.

Sedan var vi nere på klubben och någon där sade att 'Han går ju inte att läsa, då blir man ful i munnen i två veckor efteråt.' Det har ju aldrig varit något problem för mig, som jag sade, jag har alltid varit mer eller mindre ovårdad i språket, det går så bra med min frisyr tycker jag.

Och så kastar jag en blick i spegeln och funderar på att klippa mig. Och tänker 'Njäeee...' för det är så jobbigt att sitta still de tio minuterna det tar, samt det tär på min hårklipperskas nerver när jag hela tiden säger 'Du får inte ta för mycket, hör du det? Ta bara lite. Liiiiiiteeeee.'
Vore inte hårklipperskan min äldsta vän så hade hon säkerligen slängt saxen i golvet och skrikit 'Jag tyar inte längre!" och emigrerat till Amerika på närmaste atlantångare. Nu kan hon inte göra det för då skulle jag följa med. En liten bit i alla fall. 
Det är märkligt det där med båtar förresten, på min mors sida var de fiskare och man kunde ju tro att jag då skulle ha sjöben och vågor i håret.
Inte då.
Visa mig en hink med vatten som skvalpar lite för mycket och jag blir grön.
Ska jag ut på sjön så vill jag ha kav lugnt vatten och nära till land så att jag kan simma i land när (inte 'om') båten sjunker.

På min fars sida är de musikaliska så att det sjunger om det. Man kan ju tro att jag därför ska kunna ta upp vilket instrument som helst och spela en truddelutt som resten av spelmanssläkten.
Inte då. Min vilda far har givit mig; ett styck minidragspel, en cittra, ett munspel och en gitarr i from förhoppning att det skulle musiceras från morgon till kväll.
Det har det inte gjorts. Som han sade en gång med en suck 'Nåväl, du kan ju spela stereo i alla fall.'

Fast ett tag så tog jag upp gitarren, det gick ganska bra om jag får säga det själv. Alla låtar jag gav mig på fick nya versioner och jag sjöng gärna till, jag gjorde en ganska farlig version av 'What should we do with the drunken sailor' som troligen fick mina grannar att önska att han skulle få drunkna ifred och att jag skulle släppa gitarren.
Så lätt gick det dock inte, jag spelade på, tog ackord på ackord, fick till och med gitarrfingrar, du vet stenhårda trampdynor och allt. 
Ända till jag stötte på de här ackorden där du ska lägga tre fingrar över ett ställe, ett finger ovanför, ett nedanför och helst ha ett sjätte som du kan stödja de andra tre med.
Jag slet som en grävling med dem ackorden och förbannade mina anfäder som givit mig så små prinskorvsfingrar med ingen räckvidd alls samt ingen förmåga att vända lederna ut och in som det tydligen krävdes för att framföra ett stiligt 'twang' i stället för ett 'twäsch'.
Nu har gitarren stått i några år och samlat damm, musikaliska dammråttor kan jag tänka mig som kan urskilja både dur och moll.

Hm, var var vi... Jo, alltså varken spelmusikalisk eller sjöbensk, där föll äpplet långt från päronträdet. Troligen är jag undantaget som bekräftar regeln.

torsdag 17 april 2014

Släkten är bäst eller värst eller bara lite mittimellan?

Jag kokar rödbetssoppa. Nej, inte borsjtj, för det skall intagas med vodka och kosackdans och sist jag var nere i knäläge så stönade jag som en hel älg när jag skulle upp igen, så borsjtj är inte att tänka på.

För övrigt tänkte jag önska er en glad påsk. Jag vet inte hur ni firar den, förutom de som antagligen har åkt till Blåkulla eller de som till äventyrs har en religion som firar den.
Själv firar jag det inte direkt med något storslaget, vore jag yngre skulle jag gå omkring med kaffepanna och kvast för att inhysta godis men jag inser mig slagen i konkurrensen när jag ser små häxor traska omkring och mumlar att troligen får inte en dam i quinquagenarian-åldern ens hälften så mycket godis som barnen.
Om man ens skulle få något. Säkerligen bara tuggummi och det vet vi ju alla vad vi tänkte om tuggummigåvor i kaffepannan när vi var barn.

Så, jag lägger den idén på hyllan. Ihop med förklädet, hucklet och läppstiftet till rosorna på kinderna och bidar tiden till Halloween. Då jävlar.

Inte firar jag med släkt heller för den delen, stora släktsammankomster är ett hår av hin, om du frågar mig, senast var det på min fars födelsedag, visst var det trevligt med hela släkten men kände jag att vi hör ihop hela högen?
En del av de jag träffade var intressanta människor som jag pratade med, en del hade jag inte mer att säga än några artighetsfraser och så var det stopp.
Jag tror att det är så, oavsett släkt eller inte, en del människor finner man intressanta, en del inte och en del tolererar man och en del väljer man att inte umgås med alls.
Egentligen ska det väl inte vara svårare än så, eller hur?


Det är ett fåtal släktingar jag känner gemenskap med, och jag tror att även om vi inte vore släkt skulle jag känna den gemenskapen, så själva släktskapet är bara en slags grädde på moset.
Om det nu betyder någonting över huvud taget, hm, jag sitter här och börjar undra det.. Kanske det gör det, men å andra sidan så vet jag inte?
Jag menar, jag tycker ju inte mer om dem just för att vi är släkt utan för att vi har något att säga varandra, kanske har likadan humor eller kan berätta historier som vi båda har utbyte av? Hm, jag vet inte.

Med min far är det givetvis en sak att han är just min far, precis som min syster är min syster, släkt lite längre ifrån har jag ingen speciellt uppfattning om, de finns där och ibland ställer de till med släktmiddagar som jag inte dyker upp på om jag kan utebli. I min fars fall var det inte snack om att utebli och där satt vi, ett gäng människor som alla har samma blod i ådrorna men inte umgås så att det stör korna, jag var inte den enda som kastade nyfikna blickar omkring mig och tittade, det lovar jag.

En sak var oslagbar dock, inte en enda gång hörde jag "Vad stor du har blivit!" eller "När ska du skaffa pojkvän, då? Haha!" under släktmiddagen.
Sist jag var med har jag för mig att jag hörde det. Och då var jag ändå 32.

Nejvars, skojar bara. Jag var 41. ;)
Hur som haver, min soppa är klar, utan knädans och vodka skall det intagas rödbetssoppa och hembakt bröd samt cremé fraiche.
Glad påsk på er och adoptera en påskhare så här i påsk och så syns vi på Blåkulla.

torsdag 10 april 2014

Jag kan ju köpa hur mycket choklad jag vill!

Jag är nu i min 'quinquagenarian age.'
(och jojomensan, så ogin är jag att du får googla det.)

Det borde innebära att jag har lärt mig en hel del och jag har en hel del livsvisdom att dela med mig av, kanske du tror.
Eller så kanske du vet bättre och vet att så är det inte alls.
Allt jag har lärt mig är att de flesta 'vuxna' är inte på något sätt 'vuxna'.
Det vill säga om vuxen skulle betyda att folk vet vad de håller på med, vad de vill eller varför de gör saker.
De flesta av oss har inte en aning. Vi gör lite si och vi gör lite så och sedan ibland är vi väldigt nöjda med resultaten och ibland får vi ta ett steg tillbaka och säga 'Nämen, vad fan, blev det så? Det var ju inte alls så som jag hade tänkt mig!'
Det vill säga när vi haft tid att tänka. Eller om vi velat tänka.

Ungdomens attityd av att 'vi kan allt och vi vet allt' förbyts i de flesta fall av 'Nämen, vad är det här och hur ska jag göra nu och hur blir det sen om jag gör så och tänk om...'
En jävla villrådighet råder och så till råga på allt så går vi och misstänker att andra nog vet precis vad de håller på med. Vilket jag lovar att de inte gör.

Så, du menar att ingen riktigt vet vad de gör eller varför, säger du och lägger pannan i djupa bekymrade veck.
Och jag säger, jag tror att det är så, kanske inte jämt, men en stor del av tiden så ägnas en stor tid av att försöka klura ut varför och hur och tänk om...

Det där 'tänk om...' är förresten en sak vi borde göra oss av med, vi vet aldrig förrän vi gjort något hur det ska bli och det där 'tänk om'et' kan få folk att bli helt stillasittande medan de tänker om och om igen.

Eller 'vad ska folk säga?' Jag brukar dra till med gamle Oscar Wildes ord om att man kan göra precis vad som helst så länge man inte stör hästarna på gatan. 
För det mesta tycker jag att folk inte verkar tänka så mycket på vad andra gör och om de gör det så är man ändå den sista som får veta det. Om man någonsin får veta det vill säga.

För övrigt, vad har jag mer lärt mig under alla dessa år... Hm, inte mer än att allt kan ändras precis när som helst. Om det är action man vill ha i ett liv så verkar det mest idiotsäkra sättet att få det att önska sig ett lugnt liv.
Genast skuttar Murphy fram och sätter igång än det ena och än det andra.
Vill man dock ha ett lugnt liv så ska man önska sig ett liv fullt av händelser och intressanta personer.
Ingenting kommer då att hända. Allt kommer att vara som att simma i filmjölk med honung i.
'Kan du backa upp det med några fakta?' säger du strängt och jag säger 'Jo, det tror jag att jag kan, allt jag någonsin önskat mig är ett ganska lugnt liv och jag kan säga att det har det inte varit, både på gott och ont, det har hänt otroligt mycket skoj, mycket galenheter och mindre roliga saker nästan hela tiden...'
I och för sig kan jag vara undantaget som bekräftar regeln, man vet ju inte.

Fast, mycket och mycket action, hm, jag tänker här, det är nog mer som så att när det varit lugnt så har helt plötsligt något dykt upp och bara presenterat sig, ungefär som 'Hallå du, här är jag!' och sedan har det bara varit att bita sig fast i karusellen med hörntänderna och se var man hamnar.
Äh, jag säger som jag brukar, 'säga vad man vill, men det är inte tråkigt, inte en sekund.'

Andra saker jag lärt mig är att det är skönt att vara stor, jag kan köpa hur mycket choklad och saker som lyster mig utan att någon drar in fickpengen.
Bara en sådan sak.
Har du tänkt på vilken frihet det är?

måndag 7 april 2014

Idiotsäker...

Håller på att leta mig galen efter en liten rosa anteckningsbok som jag har lagt på ett idiotsäkert ställe.
Vilket verkar betyda att det är så säkert att inte ens en idiot kan hitta det.

söndag 6 april 2014

Hur är det med era humlor?

Humlorna håller på och flyttar in på balkongen!
Förra året var det bin som bodde i hålen ovanför balkongdörren, bin är mer målmedvetna när det gäller att ta sig hem, de är inte som humlorna som virrar omkring som om de tänkte 'Var var det jag bodde nu igen, var det här? Eller var det här? Eller där? Och vad är det där för stor varelse som står och tittar på mig, låt mig se, hmm, vad var det jag höll på med nu igen, jo, just det, är det första hålet till höger eller tredje eller kanske vänta, är det det andra och har jag testat det fjärde?'
Och så zoomar den in på ett av hålen och så försvinner överdelen upp medan den trinda bakkroppen sparkar i luften så att jag håller andan och tror att den inte ska ta sig in över huvud taget och hålet är nästan för litet men där, där håller humlan in magen och försvinner in i hålet helt och hållet.
Och jag drar en lättnadens suck.

Så nu vet jag vad som väntar i vår och sommar, mumlande buzzande humlor som gärna tar sig en närgången titt på mänskliga varelser och ju mer nektarstinna de blir desto mer yrar de omkring och mot slutet av sommaren kan man nästan höra "Åh, var hör jag hemma nu igen, hick, var det här på den här balkongen eller var det nästa, hörni, är nån hemma av er, kan ni titta ut så jag ser var jag ska in?"

Nu vet jag inte om det är bara mina humlor som är sådana att de verkar starta säsongen lite fint 'bara på örat lite' till att sedan övergå till salongsberusade för att i sista stadiet ha en 'hej,nu slår vi antennerna i taket-attityd'.
Kanske andras humlor är mer väldisciplinerade än mina som är som ett gäng glada rumlare?