lördag 28 september 2013

Det är inte kattskit, eller hur?

Jo, så här var det...
Cicki har skrivit om skrivandets vedermödor på sin blogg, så nu går ni allihop dit först och läser.
Klara?
Jag känner igen mig i det där, jag har så mycket att säga men det blir ingenting, lite som den där skräddaren i sagan som till slut bara har en liten tumme att visa upp.
För min del tror jag att min lata personlighet ligger mig i fatet, underhåller jag inte skrivandet så kommer det inte naturligt för mig och sätter jag mig ner och försöker tänka på vad jag ska skriva, eller värsta tanken "Förstår folk vad jag menar?" så blir det absolut ingenting.
Jag vet hur jag ska skriva, inte tänka utan bara låta orden komma och sedan, som jag skrev hos Cicki, ge fullständigt fan i om folk begriper eller inte. Huvudsaken är att jag vet vad jag menade och det som nog är intressantast är hur folk tar ett eget grepp på vad man skrivit och använder sina utgångspunkter så att jag får nya insikter och utsikter och ibland emellansikter också för den delen.

Så. Nog om detta. Nu kör vi. 
En sak som jag faktiskt har tänkt på, är att det mesta jag funnit användbart att lära mig, det lärde jag mig när jag var barn.
Det kanske kan kallas insikter, vad vet jag, men jag vet att:
När jag var barn lärde jag mig att man kan vara hur from som helst medan man har lättklädda damer i garderoben. (ser framför mig hur dina ögonbryn lyfter som svalvingar tills du inser att jag menar tidningar som på den tiden kallades Tip top och jag vet inte allt, kanske finns de ännu.)

Jag såg hur byns vackraste blondin lät sin pojkvän vänta i en timme på att hon skulle sätta på sig sitt ansikte; en gång när han kom oannonserad och jag lärde mig att ibland så kan det mest prydliga ansiktet dölja en osäker fasad.

Jag lärde mig också att ålder inte spelar någon roll, (hur mycket kliché det än kan låta) efter att jag och Tekla jagat varandra runt pensionärshemmet där hon bodde och jag blev ännu mer övertygad efter en pokerkväll med henne och hennes väninnor, där kvällen urartade i ett magnifikt mjöl-krig i köket hos hennes väninna Signe.

Jag lärde mig att folk är ganska nyfikna på saker de inte har att göra med efter att jag sett Folke; också han bodde på pensionärshemmet och hade byns mest välpumpade cykel eftersom så fort något tilldrog sig på gårdsplanen så kom han också ut och pumpade sin cykel.

Jag lärde mig också att folk kan ha hur gräslig smak som helst och ta på sig det, enbart för att det är mode. Jag tror en del av er minns när jag beskrev den hemska, hemska, hemska bussarongen i pappmaterial (ok,det var det inte men kändes som så) med brandgula körsbär som jag fick av en välmenande person. Det var också där jag bestämde illa kvickt att jag aldrig skulle ta på mig något annat som någon annan dikterat.

Jag lärde mig också att folk som har bullrande skratt och en läggning för att ge fan i vad folk tycker kallas "galna" eller "uppför sig inte som man ska" och gärna ses med lite blängande ögon ifrån de som önskar att de vågade.

Jag lärde mig också att bästa sättet att inte dra uppmärksamhet till sig, kan ibland vara att vara så uppseendeväckande som möjligt. Som t ex han som körde hela vägen från Stockholm till byn i en chockrosa Cadillac.
Utan körkort.
Som han sa "Vem skulle tro att jag inte har det, när jag kommer i den här?"

Jag lärde mig också att en del människor lägger mer värde i saker än i människor och att de i stort sett alltid är upptagna med att införskaffa nya saker tills en dag de lägger näsan i vädret och undrar om det var värt det.
Eller att en del spenderar så mycket tid med att undra vad andra tycker om dem att de inte vet vad de tycker om sig själva.

Sådant lärde jag mig, när jag var i "de laglösas by" om somrarna när jag var barn.
Det är inte kattskit, eller hur? (som vi säger här hemma...)

onsdag 11 september 2013

Går älgar i kamelgång?

Det kunde man ge sig fan på.
Jag har gjort fel.
Igår talade Kia om att jag gjort fel med stavarna.
Idag på morgonen läser jag att stavgång inte är svårt, (pah!) men att det värsta man kan göra (vilket jag givetvis är en självskriven kandidat för) är att gå kamelgång, vilket är att använda vänster stav och vänster fot samtidigt och höger fot och stav samtidigt.
Givetvis är det så jag gick tillväga.

Man ska göra tvärtom!
Nu kan jag meddela, (efter en mödosam vandring i area 51, som jag kallar hallen, eftersom saker försvinner oförklarligt och en del andra dyker upp lika oförklarligt) att det är svårt att göra tvärtom!

Det beror på att jag har problem med min motorik, det går i släkten, finns det en dörröppning springer jag gärna in i sidan av den, dörrar är som gjorda för att slå knän eller armbågar i, långa ärmar på kläder ska jag helst  undvika, för har jag det så fastnar jag i dörrhandtagen.
Jag tror att jag nämnt tidigare att min vilda far är likadan och att ska vi bägge två in genom en dörröppning samtidigt, från olika håll så är det bäst att flytta på sig, för vi kommer att springa in i varsin dörrpost med sällan skådad effektivitet.

Så, i korthet, jag går kamelgång med mina stavar. Själva idén med kamelgång synes mig inte så illa; tänk ökens härskare långsamt gungande fram över sanddynerna.
Men så ska det inte vara tydligen.

Jag antar att jag ska vara mer som en älg i skogen, långsamt framrusande i blåbärsriset.
Fast nu slår det mig att jag inte vet hur älgar springer.
De få gånger jag har varit nära älgar har det varit jag som sprungit.
Kanske går älgar i kamelgång, de också?
Jag blir fundersam och det enda jag kan säga med största säkerhet är att det går runt i huvudet på mig nu.

I kamelgångstakt givetvis.


tisdag 10 september 2013

Man ska släääääääääääääpa dem efter sig....

Det är 333 meter runt fotbollsplanen i min skog.
Detta vet jag med största säkerhet eftersom jag igår knatade runt denna med stavar för första gången i mitt liv.
Ett par varv så där.

Att gå med stavar är en helt annan sak än att gå utan stavar.
För det första hänger håret fram i ansiktet som en inte alltför klädsam mopp.
Man kan inte stryka bort det eftersom man då kommer helt i fysisk otakt med sig själv. En känsla som är helt annorlunda mot när man är i psykisk otakt med sig själv.
Eller kanske något lik, man är tvungen i båda fallen att stanna upp lite och svepa undan hårgardiner eller känslogardiner.

Att gå med stavar innebär också att man blir väldigt medveten om att man har armar. Ja, ja. Jag *visste* innan att jag har armar men nu blir det ungefär som "Här går jag och pendlar med armarna, går jag i takt med benen, nej, se på fan nu går jag fel igen, hur svårt kan det vara att synkronisera armar och ben egentligen?"
Andra stavgångare ser minsann ut som om de klarar av det, varför känner jag mig som en bläckfisk som inte bara har x antal extra armar plus tre ben och ett träben?
Och nu hänger håret i ansiktet igen! 

Men på en video jag såg så skulle man släääääpaaaa stavarna efter sig, kom jag plötsligt ihåg.
Man skulle släääpaaa dem efter sig och så skulle stavgången infinna sig naturligt.

Det synes som om detta med naturligt inte riktigt ligger för mig.

Eller för mina armar.
Högerarmen tyckte att det inte var så svårt att gå i takt med högerbenet, om ni förstår vad jag menar, nu låter det ju som om jag kröp fram på rygg över fotbollsplanen...
Vänsterarmen hade dock en helt annan rytm än vänsterben och högerben.
Lite så där "mitt i".
Det är nog tur att jag aldrig ägnat mig åt trummor, jag kan lätt tänka mig hur det skulle låta om jag fick leva ut min otakt då.

Hur som haver, i uppförsbackar går det lättare, då verkar mina armar helt förstå att jag kan använda stavarna för att få bättre skjuts.
Nerförsbackar verkar vara utmärkt för att ställa vänsterstaven mitt framför vänster ben så att jag får hoppa lite skälmskt för att inte stå på öronen i backen.
Plant underlag är en utmaning. Då har jag alla mina extraben och armar att hålla reda på,för att inte tala om hårgardinen.
Men ger jag upp?
Inte då.

Nästa gång ska jag ha badmössa på mig!

torsdag 5 september 2013

På det hela taget inte riktigt klok...

Det är fyra år sedan jag hämtade lillkatten på andra sidan skogen nu.
Fyra år sedan jag bar hem honom i händerna och han darrade så stor han var.
Vilket var riktigt liten.

Sjöng för honom gjorde jag också, kanske var det därför han darrade, det är ju ingen som vet om han har ett känsligt musiköra.

Kanske tänkte han också "på det hela taget inte riktigt klok" han också, där han bars fram av en människa som nynnade "det gingo tre vandringsmän längs vägen".

Asta Katt tänkte definitivt "på det hela taget inte riktigt klok!" om både mig och lillkatten när jag kom hem.

Numera har de vapenstillestånd och Asta tolererar honom som något man måste dra på, ungefär som att måndagar kommer en gång i veckan, men i det här fallet så kan måndagen dyka upp när som helst och försöka kasta sig över en och bita en i öronen.

Det här "på det hela taget inte riktigt klok" yttrar sig olika i min familj.
Min vilde far hade banantvång ett tag.
Det yttrade sig på det viset att varje gång han var i en butik så köpte han bananer.
Efter ett tag lade jag märke till att han hade bruna bananer i köket när jag var hemma hos honom och frågade om han föredrog dem så.
"Nej, jag är inte speciellt förtjust i bananer, så de ligger där tills jag kastar dem." sa han.

Själv har jag banantvång också. För mig är det det ultimata bäret (se på fan att jag kom ihåg det är det de är!), prydligt förpackade och går fort att äta.
Äpplen tar för lång tid att tugga.
Apelsiner gillar jag hemskt mycket men att skala en apelsin utan att jag är halvdränkt i apelsinjuice och sitter där med apelsinhänder när telefonen ringer är helt omöjligt.
Blåbär är för små och hallon fastnar i tänderna.
Jordgubbar tycker jag inte om, eller, visst jag kan äta en eller ett par men jag kan inte bli lyrisk över dem.
Körsbär skvätter bara över mina tröjor när jag äter dem och plommon äter jag inte efter att jag och en vän när vi var barn åt omogna plommon eftersom vi inte hade all tid i världen att vänta på att de skulle mogna.
Inte var det gott men vi hade dock ärligt pallat dem från mannen som sprang oroväckande fort för att vara så gammal ("Minst 40!" som vi sa till varandra.)

Vilket påminner mig om att det är gräsligt länge sedan jag pallade frukt någonstans...
Tänk förr, på höstkanten när man smög över grannarnas gräsmattor med bultande hjärtan för att sno några äpplen eller päron, med ögonen på vid gavel för att vara säker på att ägarna satt tryggt i sina hus, eller, om huset var mörkt, mot vägen för att se att ingen kom hem.
Hur man med bultande hjärtan tog några frukter och sedan skenade som en miniatyrälg fram till staketet och kastade sig över det och sedan sprang som en hjort till hemmets trygga vrå.

Kanske skulle jag göra det igen?
Men det skulle väl sluta med att jag hängde över staketet och försökte trassla mig över, tills jag gav upp och ropade på hjälp.

Jag undrar vad folk skulle säga när de upptäckte att en lagom rund kvinna i medelåldern hängde över deras staket med en tröja fulla av äpplen?
Jag tror att jag vet.

"På det hela taget inte klok någonstans."

tisdag 3 september 2013

Fjärrkontroll för katter som hamnat i en loop önskas.

....lite spridda funderingar så här på tisdagsmorgonen som jag för övrigt var helt övertygad om var en söndagsmorgon när jag vaknade upp...
För det första, har du tänkt på att platser som kan se helt "ordinära" och vanliga ut kan vara helt magiska för någon annan?
Det tål att tänka på.


För det andra, det här med "lagom" är väl för jävla tråkigt? Lagom är alltid lite för lite eller lite för mycket, tycker jag. Om du förstår...

För det tredje, om någon har den minsta idé om var fjärrkontrollen för katter som verkar ha hamnat i en loop sitter, hör av er kvickt. 
Lillkatten hamnade i en loop som gick över sängen i natt. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, för att emellanåt frejdigt sätta sig på mig och fundera över livet. 
Matte var mycket trött.
Sedan blev det tyst ett litet tag, tills han var i kattlådan och försökte gräva sig till Kina.

Nu sitter jag här, inte helt vaken. Katten är fortfarande lika energisk, han sitter just nu i kattlådan och vrålar glada hejarop till sig själv.
"Du är inte klok på en fläck..." säger jag trött.
Och får en blick tillbaka som "Ska du säga?"

söndag 1 september 2013

...vari vi funderar på varför jag har fyra vispar men bara en elvisp.

Jo, nu är jag här igen,
har inte så mycket att säga förutom att till min stora förvåning upptäckte jag att göra chokladbiskvier är inte så komplicerat som man kan tro.
Först river man mandelmassa och undviker att riva av sig fingrarna samtidigt.
Det var lite omständligt, eftersom jag gärna lever efter principen "fort" när jag väl gör något, förutom när jag lever efter "manana".

Nåväl, efter rivandet slänger man ner en äggvita. Till min stora förvåning lyckades jag separera ett ägg i två delar, utan att steka det först och sedan dela på det.

Efter det så rör man tills det blir som en deg.
Sedan ska man förfärdiga rundingar av mandelmassedegen. Det går så där om man har principen "fort" men huvudsaken är att man inte ger upp och slänger hela degen på plåten och gör en gigantbiskvi av det hela. 
Fast så kan man också göra om man vill.
Sedan väntar man i tio minuter.

Efter det kommer vi till smörkrämen, den kräver elvisp, ett redskap som jag använder lika ofta som strykjärnet (läs "inte alls") så är du det minsta lik mig så vidtar en frenetisk jakt på strykjärnet.
Ursäkta, jag menar elvispen. 
Den  hittar vi lätt i grytskåpet men sedan hittar vi fyra vispar. En passar utmärkt i elvispen, de två andra verkar påskina att jag haft en annan elvisp en gång i tiden och den fjärde bara jäklas.

Teknisk som man är så vänder man upp och ner på elvispen och ser att det är gängor. Så man måste skruva lite för att få i visparna. Det gör vi.
Och sedan vispar vi så att det står härliga till.
För att sedan dela upp krämen i en bunke som vi häller i lite lakritspulver i och en annan som får två generösa skedar med hallonsylt i.

Sedan ska vi ha en sprits. Det har jag. Många. Tre faktiskt. Som jag använder lika ofta som strykjärnet och elvispen.
Så vi letar lite.
Hittar en och sedan spritsar vi.

Efter det åker kakorna in i kylen och chokladen smälts. 
Och så ska vi doppa.
Och som vi doppar!
Vi doppar kakor och vi doppar fingrar och vi droppar på golv och bord och på oss själva.

Sedan är underverken klara.
Raskt in med dem i kylen för att stelna.
Vi tar och tittar till dem en gång i timmen bara för att se om det stelnas ordentligt.
Det gör det.
Vi bänder loss två från faten och suckar bekymrat när vi inser att chokladen och faten har ingått en öm symbios men tänker också "Den dagen den sorgen när alla ska bändas loss" samt "smörpapper under hade varit en god idé."

Så!
Så enkelt är det!
Och gott blir det. Tro mig. 
Sedan smaskar man i sig dessa små delikata bakverk och funderar lite stillsamt över de fyra visparna man har. 
Och vad mer som kan dölja sig i grytskåpet?
Tänk om jag har en matberedare till och med?