lördag 31 augusti 2013

Inte fan händer det.

...jo, hördudu, förresten, det var en sak till...
Det här med att bli äldre, jag är helt med på noterna när Keith Richards säger "Getting older is a fascinating thing. The older you get, the older you want to get."

Absolut. Men en del saker är smått irriterande. Som att jag inte ser på nära håll. Förr när jag var yngre och spänstig som en vildbjörk så såg jag bara dåligt på långt håll.
Numera ser jag dåligt på nära håll och på långt håll, så det enda jag ser tydligt är saker som är på "lagom" avstånd.

Är man därtill en sådan bakåtsträvare som jag, som envisas med att inte ha glasögon så mycket att det stör, förutom när jag verkligen vill se något, samt; har två par, en för långt avstånd och ett för kort, så blir det ett jävla bytande när det finns saker på långt och kort avstånd som jag vill se.

Bekvämast för mig vore ju att allt höll sig på "lagom" avstånd. Det skulle spara viktig energi för mig, dels när det gäller att hitta glasögonen, jag menar, vart fan tar de vägen? Man kan lägga dem på ett ställe och sedan så har de spatserat iväg till ett helt annat rum!

Dels skulle det spara kroppsenergi, detta evinnerliga bytande kommer att få mig att likna Karl-Alfred inom snar framtid. 

Likaså är det ganska irriterande att mina höfter har börjat att utvidga sig åt sidorna och uppåt. Det har jag inte bett dem om.
Samtidigt så strävar allt annat neråt. För att inte tala om den vackra morgonen när jag upptäckte att min likhet med en kalkon börjar bli överväldigande när det kommer till halsen.
Snabb som jag är så förstod jag att det enda som gäller är att ha mycket sträckt hals i alla lägen.
Det fungerade väl i fem minuter ända tills jag var trött på att stirra i taket.

Numera klappar jag lite slött in någon mirakelkräm som lovar att jag ska kunna förväxlas med en persika.

Inte fan händer det.
Kanske jag kan förväxlas med en persika som håller på att förlora sitt bäst-före-datum.

Men för övrigt är det härligt att bli äldre och äldre. Förutom att det knakar i mina knän så att till och med katterna ibland hoppar till. Det låter som om jag skjuter skarpt om jag böjer mig ner lite för snabbt. Å andra sidan håller det katterna i trim.

Så, jodå. Visst är det härligt. Och besvärligt.

Inte ens att choklad är gott är hugget i sten..

Jag tog cykeln imorse för en motionsrunda, jag tycker att man tänker så bra när man plågat sig så pass att huvudet känns helt tomt. Inte just då, när allt som finns är nästa tramptag och nästa andetag, men när man kommit hem och avlägsnat sig från väggen som man ömt lutar sig mot medan man flåsar som en någorlunda uppretad älg.

Min conclusion (jajemen, jag vet att det finns ett svenskt ord för det, men jag kan ta mig fan inte hitta det i hjärnan just nu) är att jag tycker helt enkelt att ingenting ska vara hugget i sten.

Cementerade åsikter är det tråkigaste som finns. Jag menar, jag vet aldrig riktigt vad jag tycker; förutom en del saker som är inristade i sten, t ex;
Choklad är alltid gott.

Hm...
Nej, jag måste faktiskt ändra mig där... En vacker eftermiddag för några månader sedan gjorde jag en chokladkaka som Jamie hade recept på.
Det var choklad, digestive, biskvier och så mycket nötter att alla ekorrar på den här sidan jordklotet grät.

Sedan skulle chokladkakan avsmakas.
Det var så sött.
Så sött...
Och så mastigt.
Det var som att försöka äta en tegelsten med choklad.
Jag kände mig som en känguru bärande på tre känguru-ungar när jag reste mig upp efter första smakbiten och lullade iväg till soffan för att ta igen mig.

Nästa dag hade jag repat mod igen och smakade kakan. 
Samma resultat infann sig.

Det är första gången jag gett upp när det gäller att äta choklad. Jag skänkte bort en bit till Kia, som också fick ge upp. Hennes barn gav upp.
Aldrig har vi stött på en sådan chokladkaka förut.


Chokladkakan stod kvar i kylen ett tag, jag blängde på den varje gång jag öppnade kylen och den blängde tillbaka.
Vet du vad jag gjorde?

Jag slängde den.

*lyssnar till det kollektiva ropet av fasa*

Jo, jag vet...
Det är förskräckligt och finns det någon choklad-domstol så skulle jag bli dömd till att skrapa bubbelgum på trottoarerna här i stan.
Så, nej, inte ens att choklad är gott är hugget i sten.




torsdag 29 augusti 2013

"Det blev väl kyckling över?"

Nu är jag här igen. (två dagar i rad, var skall detta sluta?)
Mitt kungörande att jag har goda idéer (läs "vet precis hur jag vill att det ska vara)bemöttes med kallsinne från mina så kallade vänner.
Jag begrundade detta och tänkte för mig själv "Kanske ska jag bli orolig?" sedan tänkte jag "Nej, varför det? Folk känner mig vid det här laget och vet att jag kan vara lika trilsk som vilken ordinär 3-åring i trotsåldern som helst.Det blir nog bra, det här..."

Raskt övergick jag till att söka i mina gömmor efter ett porträtt av Fritiof Nilsson Piraten. Det är som så, att jag har ett porträtt av Gene Simmons stående i min bokhylla och nu har jag sett honom dag ut och dag in och börjar bli lite trött på att han räcker ut tungan åt mig. Fritiof har barett (tror jag att det var, definitivt inte basker i alla fall) och räcker inte ut tungan på några kort jag sett hittills. Till skillnad från Albert Einstein. Och Gene Simmons.

Lika raskt kunde jag se att jag har inte ett kort som duger, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska byta till. En varg kanske. Eller kanske kan jag rita något själv, en streckgubbe borde jag klara av.

Hur som haver, jag läste igenom mina gamla Piratenposten och såg en så rar historia som jag tänkte dela med mig av:
Det var en skådespelare som varit uppe i Norrland (jag säger uppe för jag bor ju här nere, vet du. Om du bor över Norrland blir det "nere" och bor du tvärsöver så blir det "till vänster" eller "till höger" eller om du bosatt dig i Norrland så blir det "här". Säga vad man vill, men tydlig är jag....) 
och berättade för Piraten om hur det var.
Skådespelaren sa att när de gav sig iväg från hotellet fick de färdkost, "Vardera en kvarts kyckling, samt allt som överhuvudtaget gick att dricka:öl, vin, snaps av alla de slag, punsch,likör, glögg, konjak och whisky till grogg...."
"Piraten avbryter vänligt  undrande  -Där blev väl kyckling över?


Och vet du? Det tror jag med att det blev.


onsdag 28 augusti 2013

Planer inför min 50årsdag när jag blir en vuxen och ansvarsfull människa ända ut i tåspetsarna.

Jag tror att alla kommer att vara lika nöja som jag, när jag nu berättar hur jag vill bli överraskad på min kommande 50års-dag.
Jo, du läste rätt. 
Jag ska bli 50!
Vet inte riktigt hur det gick till, men härom dagen såg jag ett kort av mig, uppflugen i ett körsbärsträd ätande körsbär så att det stod härliga till.
Vad kan jag ha varit då? Kanske 11 år eller något liknande.. 

Jag tittade på mig själv och den vuxna ansvarsfulla människa jag har blivit (host) såg på de vita träskorna och sa till mig själv "Klättra upp i ett träd i träskor?"

Den lite mindre ansvarsfulla människan som bor i mig sa "Så jävla coolt, inte håller jag mig i någonstans, jag sitter där och mumsar och verkar inte ha ett problem i världen!"

Den tredje, lite mer fundersamma människan som bor i mig sa "Nåja, det där är sån't som dumma vuxna säger, att barn inte har ett problem i hela världen och ska njuta av att vara barn och ansvarslös."


Hur som haver, där sitter jag och åren har gått så jävla fort!
Det känns som om det var igår, när jag stod vid husknuten av vårt hus och slängde äpplekart på min mormor, ett av mina första minnen för övrigt.

Eller när jag stortjöt när jag insåg, den första dagen i skolan, att här skulle jag bli kvar i x antal år.

Det känns som om det var typ för ett år sedan. (och det där ordet "typ" borde vi inte använda eller hur? Det är inte typ som om vi är några tonåringar och hippa som bara den, eller hur? För övrigt har jag aldrig varit hipp. Eller inne. Jag har haft tur, jag.)

Hur som helst, jag har planerat hela mitt överraskningskalas så att det ska överraska mig riktigt ordentligt. Guidelinjerna kommer att komma när som helst.
Bra, va?