tisdag 11 juni 2013

..jag tror jag skaffar en schläsong...

Jag pratar med äldsta vännen härom dagen, vi har känt varandra sedan jag var 10 eller 11, tydligen stod jag en vacker dag i hennes trapp och frågade om hon ville leka. Vilket hon ville.
Och så börjar vi att prata om ett ämne vi aldrig har pratat om och det visar sig att ingen av oss har en susning om vad den andra har tänkt.
Sådant är vansinnigt intressant. Man kan gå ett halvt liv och tro att man vet vad som rör sig i andra människor men det finns alltid något nytt att upptäcka...

Och jag pratar med min vilda far och upptäcker nya saker där med, saker som jag trott, eller tagit för givet att jag vet, är inte alls som jag trott eller tagit för givet. Och jag ser en ny människa som har tänkt på ett sätt jag inte har varit i närheten att tro att han har tänkt.
Sådant är för jävla häftigt och det får mig att tänka på mig själv och omgivningen jag har runt mig.

Det får mig nästan också att vilja ha en salong här och bjuda in helt främmande människor, slänga ner dem på en schläsong och säga 'Berätta något!' och sedan bara sitta och lyssna.

Jag tror att man skulle få höra så mycket saker man aldrig tänkt på. Eller saker man tänkt på, skulle man få presenterade på ett helt nytt sätt.

Och du vet, allt det där visste jag ju egentligen, att man inte vet riktigt vad som rör sig i folk men när man får en stämpel på det, ett kvitto, då är det som att se folk i ett helt annat ljus.

Man blir nyfiken och man undrar 'Mer då?'
Folk tänker så mycket som de aldrig säger och folk säger så lite om saker som egentligen är det viktigaste för dem. 
Ibland när jag pratar med folk, så säger de att en del saker säger de inte, för att de är rädda för att det ska bli fel. Då brukar jag säga; att om det är något bevänt med personen man pratar med så ska det gå att göra rätt, om det blev galet.
Språket är vår bästa vän men också vår största fallgrop, det spelar egentligen inte så stor roll; även om man talar samma språk, när man lyssnar lägger man in sina egna värderingar och hör vad man hör även om det man hör inte alls är vad som sägs.
Ska man hårdra det så skulle man egentligen inte våga säga ett dugg för chansen att man blir missförstådd är alltid minst 50 procent beroende på hur mycket fix och färdiga åsikter den andra personen har.
Så det kanske inte är så underligt att så mycket som borde bli sagt aldrig blir sagt.
Men det är ju synd också.

Sedan tror jag att man kanske lägger in sina egna värderingar mycket i det man tänker att man ska säga. Folk är rädda för att bli dömda, 'det låter så konstigt, det låter inte klokt...' och så vidare.
Min syster och jag brukar säga 'Säga vad man vill, men har man växt upp som vi har gjort, så är inte mycket som får en att höja på ögonbrynen.'
För precis så är det, vi växte upp på olika ställen, men stigarna vi har vandrat fram på är väldigt lika varandra, hur osannolikt det än låter.



Nej, fan... Jag tror att jag skaffar en schläsong, sedan går jag på upptäcksfärd bland människorna...


söndag 9 juni 2013

Vad tittar du på?

Jag satt med en vän igår och språkade så vackert, ämnet kom in på jeans och hon sade 'De här är ju gamla och de blir ju vida från knät och neråt, de är ute."
Jag tittade på henne och sa 'Det kallas bootcut och de senaste jag köpte var sådana... Vad är det som är inne nu då?'
Och hon svarade 'Sådana som är tighta hela vägen....'
Och jag lyfte upp ett ben och sa 'Sådana här? Är jag inne? Helvete också!' och fortsatte sedan 'Men hur vet du det? Vad som är inne och ute?'
Varvid hon sa 'Men det ser du ju på folk på stan?'
'Vad då på folk på stan?' sa jag och såg antagligen ut som ett frågetecken.
"Jamen, vad folk har på sig?'
"Vad folk har på sig?! "
"Ja, vad de har för kläder, det ser du väl?"
"Men jag tittar väl för fan inte på vad folk har på sig!" utbrast jag.

För det gör jag inte. Däremot, vet du vad jag tittar på? 
Folks ansikten. Mycket och gärna. 
Det tittar jag på.
Och i det går inte så mycket mode. Eller det kan det göra, ibland ser man folk som ser nystrykna ut i ansiktet, som ett vitt papper som väntar på att bli fyllt med bläck. Sån't är tråkigt. Man undrar vad det är de har raderat. Och vad de ska fylla det med.

En del noppar bort ögonbrynen och målar dit svalvingar så att de ser konstant förvånade. Det tycker jag ser intressant ut och undrar hur de tänkte där.
En del är som mig som aldrig frivilligt skulle sitta och rycka dän ögonbrynshår för att 'forma en perfekt båge' (det där har jag läst mig till) och en del kan noppa ögonen utan att det syns men ser snyggt ut. Har en vän som är fena på det. 
Själv är jag för lat. Hade jag varulvsögonbryn kanske jag skulle göra ett försök att ansa. Kanske. Eller också skulle jag ligga på lur i någon buske och skrämma folk.
Inte på ett otäckt sätt, mer lite skämtsamt så där. 
För övrigt, jag tänkte så här, vad tittar du på, när du tittar på folk? Hm?