lördag 20 april 2013

Visst fan måste gnistan finnas!

....Jag tror att jag har kommit på vad som är fel....
Saken är att jag har inte (inte velat, inte kunnat eller precis vilka skäl som helst som passar att ta tag i) riktigt kunnat skriva.
När jag sitter här så slår det mig att jag har helt enkelt försökt vara begriplig.
Det är inte jag. Den stunden jag sitter och försöker att tänka på vad jag ska skriva så försvinner inspirationen ut genom dörren och vinkar flyktigt med en näsduk.
Så, nu skiter vi i det. Jag skriver och sedan ser vi om du hänger med. Det är egentligen inte viktigt. Det som är viktigt är att jag själv hänger med. Du kan alltid fråga och vem vet, vet jag vad jag talar om så svarar jag.

Ok, så här är det, så mycket tankar har farit (furit gillar jag bättre som ord, för ibland är det som en vild furie av tankar som dansar runt) runt i mitt huvud på sista tiden.

Bland annat, jag läste en sak på en väns sida om kärlek.. Visst lät det bra och jag är numera så mogen (hrm....) så att jag kan läsa om folks åsikter och bara tänka 'nah, jag håller inte med, men kan respektera andras åsikter (varefter jag går och tuggar på vad *jag* tycker i oändlighet...).
Hursomhelst, det jag reagerade över var när det stod att det inte handlar om att hitta den rätta utan att hålla fast vid det man har.

(här blir det ett stopp i skrivningsprocessen eftersom Styre Långskank far omkring, sliter i soffan och pratar konstant med en lite halvtrött matte efter sig som ropar 'NEJ Styre, ge fa-an i soffan!' varvid den lilla lurvskallen bara ler så att jag ser rovdjurständerna och i stället ger fa-an i vad en matte kan tänkas tycka)

Ok, var var vi.
Visst, hålla fast i det man har, skomakare bliv vid din läst och har man tagit fan i båten så får man ro honom över ån.
Jag kan se varför det är bra för andra.

Men inte för mig. Om jag inte kan se att jag har hittat den rätta, även när jag är så trött, förbannad, sur eller tjurig  på honom att jag är beredd att sätta in en annons på blocket 'säljes till lägstbjudande' så finns det ingen anledning att gå vidare.

Jag säger inte att man inte behöver arbeta på ett förhållande. Ett förhållande är precis som dina krukväxter, knallar du omkring och fullkomligt struntar i att ge blommorna vatten (en del ger dem t.o.m. konstgödning, vilket jag tycker är överkurs) eller pratar vänligt med dem, duschar av dem med jämna mellanrum osv, osv, så tynar växten bort.

Och så får du gå där för dig själv och börja fundera på om du ska köpa en plastväxt i stället, för de kräver inte mycket mer än att man springer förbi dem och blåser bort dammet.

Eller så fortsätter man att ha sin tynande levande växt och springer förbi och blåser bort dammet ibland och låtsas att det är en levande växt.

Men, folk, gnistan!
Visst fan måste gnistan finnas där! Och ja, jag vet, jag kommer inte ofta fram som en 'romantisk idiot' som Lundell säger i en av sina texter, men visst fan är jag det.
Man ska kunna titta på sin käraste även när han kommer i urtvättade kalsonger och ser ut som värsta kriget och tycka om honom även när han beter sig som en idiot. Inte just då, men senare. 
Man ska för fan kunna känna att man hittat rätt. Man har hittat hem.

Sedan läste jag, att om man bytte partner så skulle det ändå bli samma sak igen, att man tröttnar.
Nä, nä, nä. Inte jag. Eller jo, jo, jo.
Visst fan är det så. Men för mig, så har varje partner varit den rätta, just där och just då. Visst har jag sprungit på stolpskott så att det bara skvätt i målstolparna emellanåt. Visst har det gjort ont och visst har det varit jävligt och besvärligt men emellan det så har det varit helt jävla underbart härligt.
Jag ångrar ingenting eller någon.

Och sedan, sedan går man där i sin paulun och plötsligt händer det (alla ser nu triss-reklamen i sitt huvud..) man snavar över någon och där är gnistan igen.
Oftast på de ställen som verkar minst troliga, som till exempel på twitter av alla omöjliga ställen.... Huruvida man nu har någon idé om vilka ställen som är troliga eller icke. Och se på fan, då spritter det i kroppen som om man vore en Rönnerdahl och är beredd att studsa ur sin säng som han sjöng, Taube.
Och det är en av de härligaste känslorna i världen. Det vet du. Och jag. Och alla andra i mänskligheten. 

Sedan så får man se hur det går. Men att stanna i något som är dött, passé och förbi är för mig en omöjlighet. Att vara någonstans där gnistan inte finns, nej. Livet är för kort för det. För mig.

Så här va... Ulvstrumps filosofi á la carte..
Det är bara att se sig som själv som en fridsam tjur, man stångar och man springer in i väggar och ibland springer man rakt igenom väggar och stannar upp och undrar var fan man befinner sig. Men någonstans så finns ett mål.
Om man bara sitter under korkeken och sniffar så får man för det första:
a/ korksmak i baken.
b/ blommorna börjar lukta mindre för att till slut vissna och dö.
Och då måste i alla fall jag masa mig vidare till nästa korkek.

Nu har jag en fin korkek som jag lutar mig mot. Vackra blommor är det med.


tisdag 9 april 2013

...vari min vilda far besöker vårdcentralen för temporär dövhet.

Min vilda far meddelade mig just att efter att ha varit täppt i öronen i några dagar har han varit iväg till vårdcentralen och där blåste de ut skallen på honom.

'Nej,det tror jag inte att de gjorde, öronen kanske men inte hela skallen...' säger jag.

'Jojomen, hela skallen!' vidhöll min vilda far.

Så då är det väl så det var. Huvudsaken är ju att han är nöjd med slutresultatet.