torsdag 28 mars 2013

Har ni tänkt på att.....

Har ni tänkt på att;
när det gäller kläder i reklamen så ser alla ut som pinnsmala modeller...
Men...
Om det gäller försäkringar, skurmedel eller målarfärg så ser folk helt 'vanliga' ut.

Voffodådå?

onsdag 27 mars 2013

Grinchen läser bok.

Bland mina vänner går jag ibland under täcknamnet 'Grinchen.'
Nu håller Grinchen på och läser en bok.
Och så roligt jag har, ibland tycker jag om att läsa något jag inte tycker om, den här boken jag har nu är jag inte överdrivet förtjust i men den får mig att se in i en annan värld som kanske finns, vad vet jag?

Nåväl, huvudpersonen kallas 'Honey', bara det får grinchen att le förtjust, när boken börjar så sitter hon i en limousine och firar möhippa med sina vänner som är smala och dundersnygga. 

För att genast sätta tonen i boken så begagnar de sig av lite fula ord, orden känns ganska malplacerade men man förstår genast att här är en bok som 'tar ut svängarna.'


Honey börjar att berätta om 'Mannen i mitt liv', en snygg främling som hon tillbringat en natt med. Dock bara tillbringat, de har pratat sig igenom en natt.
Nåväl, det kan grinchen gå med på. Själarnas sympati kan uppstå 'bara så där', det vet vi ju alla.

Men. Snyggingen ska givetvis åka hem. Till andra sidan pölen som vi kallar Atlanten. Och sedan hörs de inte av.
Så Honey träffar en man som hon genast talar om för att de inte har något gemensamt, samt när han vill bjuda henne på en roddtur över Themsen så säger hon skälmskt (och viftar säkert med ögonfransarna) att 'Nej, det går inte för sig, för ska de vara ute och solbada så leder det till (och här har jag för mig att hon sänker rösten 'sex!'

Givetvis blir det förvecklingar och de åker ut på Themsen. Och nu ska de gifta sig. Den tilltänkta mannen köper en klänning av henne ('åh,men,nej,inte ska jag och jag som aldrig har klänning, men den här silkiga saken vill jag ha!') och ut beger de sig som sagt.

Någonstans i boken så har Honey lyckats stoppa in råd om hur man hittar en 'Äkta Man', för det är som så, att när man är 30 någonting så vill man hitta någon att gifta sig med. 
'Åh,fan...' mumlar Grinchen och säger sedan 'Det hade jag ingen aaaaniiing om..'
Sedan följer skämtsamma kapitel om hur de tu blev ett par och det är skälmskt och fnittrigt och lite lagom strösslat med förnumstigheter.

Nu har jag kommit så långt i boken att man får läsa Snyggomanens ord, där han sitter och skriver mail till Honey. Snyggomanen är väl bevandrad med humoristiska anspelningar och ser på Hollywood (för det är givetvis där han är) med blasé ögon samt har blasé vänner samt en flickvän som är otroligt snygg och inte så smart.

Och nu undrar du, hur ska det gå, hur ska det gå?! Eller om du inte gör det så får du ta en straffrunda i parken för att sedan lomma tillbaka hit och undra just det.
Jag undrar, jag med. Roligt är det dock. Grinchskoj.


Tänk om det stod på löpsedlarna...

Jag har tänkt lite...
Bland annat på folk som vill bli kända. Varför då?
Själv får jag frossbrytningar av blotta tanken, tänk att vandra nerför gatan och se på löpsedeln 'Ulvstrumpa glömde att ta bort luddet ur torktumlaren; Grannen i exklusiv intervju 'En ren provokation!'

Eller 
'Ulvstrumpas natt på stan, läs allt om hela kvällen!'
Eller
'Ulvstrumpa sedd med rufsigt hår och utan makeup, är hon på dekis?'
Eller
'Ulvstrumpa i häftigt bråk; hördes läxa upp katten när han satt på matbordet, kan det här vara det som tar knäcken på deras relation? Obs, smygtagna bilder av katten ingår och är han inte lite ovanligt tjock, katten?'
Eller
'Ulvstrumpas katt går på dietmat, ny figur till beach 2013? Var med och debattera ikväll, är det rätt med dietmat för katter?'


Ja, tänk dig själv... Vilken löpsedlar vi skulle ha....

måndag 25 mars 2013

Nu är nu och allt vi har.

Du vet, min syster var ju här för tre veckor sedan.
Det har jag inte nämnt mycket om, jag är nämligen så ogin att jag vill ha det för mig själv, du vet som en karamell man vill suga på och bara glädjas åt.

Nu är jag inte förtjust i hårda karameller, de tar för lång tid, så det är bättre att säga, som en chokladbit. Sådana tycker jag om.

Men jag har tänkt lite...
Det är förbannat märkligt att möta en person som är så lik en själv, tre gånger har vi träffats och samtalsämnena verkar aldrig ta slut.
Vi skrattar väldigt mycket, vi har samma drastiska humor och vi är ungefär lika cyniska båda två. Det är inte mycket som får oss att höja på något ögonbryn.
Det är skönt med folk som har levt och vet att verkligheten är både svart, vit och grå däremellan, för att inte tala om alla regnbågens alla färger.

Dock, hon är mycket snällare än vad jag någonsin kommer att bli, hon har också lite snabbare humör när det gäller att tända till än vad jag har.
Jag är väldigt logisk för det mesta, vänder och vrider på saker, å ena sidan, å andra sidan och se på fan, där var en tredje sida...

En sak vi pratade om är att vi båda två kallar varandra 'Min syster', det är inte tal om 'syrra' där inte. Och någon av oss sa, att när vi pratar om den andra kan man nästan höra hur vi uttalar det 'Min Syster.'

Det är så förbannat märkvärdigt att ha en Syster när man inte har haft någon. Eller 'har haft'. Logiskt sett, har vi varit systrar hela livet, men att så här, på medelålderns höst, träffa sin Syster, gör att det blir en helt annan känsla, tror jag, än om vi hade vuxit upp ihop...

Vi har inte dragit varandra i håret när vi var små. Inte heller har jag varit ett kräkpulver som hängt i dörren när hon har haft sina kompisar i sitt rum, och inte heller har jag varit avundsjuk på att hon är större än jag och hon har inte varit avundsjuk på att jag är minst. Inte heller har vi garvat ihop när vi var små eller lekt som bästa vänner. Allt det där fick vi inte. Vi tar igen det nu. Dock inte med hårdragning eller att skälla ut varandra. Hittills vill säga. ;)

Jag fick en halskedja av henne, som min bror haft. Det var nog en av de märkligaste känslor jag någonsin har haft och fortfarande får när jag ser den.
Jag tittade på den och sa 'Det är det närmsta jag någonsin kommer att komma honom... Så märkligt det känns...'
En del saker händer aldrig och man kan tänka, precis som vi sa 'Undrar hur det hade varit då? Om vi hade träffats allihop, tidigare?'
Samtidigt, det är som det är. Nu är det som det är. Nu är det nu, som det hette någon gång i ett barnprogram. Och nu är bra.

Jag tror att saker och ting blir vad de gör det till. Sörja kan man och får man. Man kan fundera på hur det skulle ha varit. Men man vet inte. Nu vet man och nu är allt man har.


lördag 23 mars 2013

Jag vet var alla griniga människor kommer ifrån...

Vi fortsätter lite här, från facebook, (Jaha, säger du, som inte har mig på facebook och nu svävar i största ovisshet om vad jag menar. Men bara lugn, jag ska förklara...)

Jag har läst en bok och där i så har vi en huvudperson (mycket lyckat drag, eftersom varje bok som vill kalla sig Bok bör ha en sådan. Minst.) som har ett kännetecken som jag känner igen och skulle vilja kalla 'Sisyfos a la min tolkning'.


Alla vet vem han var, eller hur? Räck upp en hand så fortsätter vi.
Nåväl, i det här livet och säkert i nästkommande, om du tror på det, så finns det människor som har sin sten som de fortsätter att rulla upp för en backe.
Och den rullar ner. Igen och igen. 

Någon gammal oförrätt som gnager...
Så där står den där saken som en stor vägblockning (ja, jag vet att det heter 'vägbula' men det är ett så förbannat dåligt ord, så det skriver vi inte ut.) och är i vägen.
Och så blir de bittra.


Det som hänt har hänt och det ska minsann inte glömmas i första taget, som en hund med ett pipben som det inte tycker speciellt mycket om så bits det tag i det, ruskas om och läggs ner. Då är pipbenet tyst, men man vet ju; tar man upp det så piper det. Så man tittar på det och det piper baske mig bara man tittar på det. Bara man tittar länge nog.


Sedan, en vacker dag, så kanske, eventuellt, möjligtvis, kanhända (har vi slut på sådana ord nu?) så händer det något och man släpper pipbenet. Både mentalt och fysiskt. Man kanske till och med kostar på sig att sparka det till pipsvängen och ler belåtet när man hör dess sista pip.
Det är den skönaste känslan i världen. Tro mig. Jag har sparkat många pipben i mitt liv. (ja, det stämmer, nu heter det 'pipben'.)

Jag pratade med någon en gång om gamla oförrätter, och jag frågade, 'vad händer, tror du, med folk som inte sparkar sina pipben någon gång?'
'Det är de som blir de här ilskna människorna som puttrar fram genom tillvaron som ett ilsket ånglok med blängande blickar och en käpp som de petar på en och man vet att de önskar att det var ett hagelgevär med saltskott istället.'

Med gedigen forskning så har jag kommit fram till att det är precis så det är.
Så, för alla som undrat var de griniga människorna kommer ifrån, nu vet du.

torsdag 21 mars 2013

Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor.

Jag kan en massa saker som jag inte riktigt vet vad jag ska ha dem till.
Till exempel, 1979 hörde jag första gången Meatloafs 'Bat out of hell', härom veckan tog jag fram cdn (för jag lever trots allt på 2000-talet nu...) och kunde konstatera att jag fortfarande kan hela texten till 'Paradise by the dashboard light.'

Enda saken som störde mig var att jag inte kunde yla lika ohämmat som förr, jag mindes med glädje hur jag och bästa vännen brukade yla som vargar till den låten och hur vi fullkomligt vrålade med i slutet.
Det är en låt som ska vrålas fram i slutet. Att på 2000talet sjunga med 'lite lagom' är inte riktigt riktigt.

Hur som haver. Det kan jag. Vad jag ska med denna ovärderliga kunskap till vet jag inte riktigt än.
Kanske kunde jag bli karaokesångare av just den låten på heltid? Marknaden på det kan ju inte gärna vara mättad.
Jag tror att jag ska bli det. Om ni vill hyra mig så går det bra. Jag tar betalt som vanligt i whisky och choklad. 

onsdag 20 mars 2013

Länge leve pessimisten.

Jag har precis hört att pessimister lever längre än optimister. Trevligt, tycker jag.
I småskolan fick jag en bok om Pollyanna i handen, det var nog första gången i mitt liv som jag har läst en bok och gnisslat tänder konstant.
Enligt lärarinnan var Pollyanna 'ett föredöme', enligt mig så var hon ett kräkmedel.


Optimister har också egenskapen att de alltid ska rycka upp en. Du vet hur det är, ibland vill man bara gnälla, man vill tala om hur jävligt överjävligt allting är; pratar man med en optimist så får man 'lösningar'.
De plirar så klarögt och säger 'Tänk så här!' och du kan höra utropstecknet...

Och man tittar på dem och säger 'Jag ville faktiskt bara gnälla lite..' och de säger 'Men då kan jag inte göra någonting...' och man gnisslar lite tänder och säger 'Jo, du kunde bara ha lyssnat, hållt med om att det är orättvist samt givit mig choklad.'
Att säga så till en konstruktiv optimist är samma sak som att jaga en vampyr runt kvarteret iklädd vitlökskostym.
De hittar vägar ut ur höstackar samt kommer med alla nålar som någonsin tappats i just den höstacken.
De dansar fram genom tillvaron och ler mot folk. Speciellt på måndagsmornar när alla sunda människor har blicken fastnitad i asfalten och känner att världen är så grå, så grå.


Optimister har inte heller någon humor. 
Säga vad man vill om oss pessimister som ser livet i alla dess färger (grå färgskala, givetvis) men det är pessimisterna man minns. I-or, den okrönta pessimisten får oss alla att le igenkännande.
Men vem kan nämna en optimist som får oss att le? Ingen. Absolut ingen.

De har också en överdriven tro på att allt 'ska ordna sig'. Ingen är så förvirrad som en optimist där saker och ting 'inte har ordnat sig'.
Den världsvana pessimisten däremot är inte förvånad. Det var förväntat, vi har Murphy och alla hans småglyttar i ständigt följeslag och de gånger när Murphy råkar vara upptagen med någon annan och något faktiskt 'ordnar sig', då blir vi förvånade.

Dock inte så förvånade och godtrogna att vi säger 'Nu har jag flyt!'
Nej då. Vi lyfter ett ögonbryn och säger, 'Hmm, märkligt... Jag undrar vad som ska gå åt skogen i stället?'

Så där härliga är vi pessimister. Vi vet allt och kan allt, medan optimisterna tanklöst flyter fram genom tillvaron och ler. 
Om inte vi, som tänkte på allt som kommer att gå fel fanns, skulle optimisterna lyfta från jorden och sväva omkring i små ballonger av optimism. Nu gör de inte det, tack vara att vi pessimister ibland sticker hål på deras ballonger med en pessimistisk nål. 
(Vi har dock inte hittat våra i någon höstack utan inköpt dem dyrt av ett internetföretag som tog dubbelt betalt i frakt, slog in nålarna i icke-öppningsbart material som fördärvade tre skruvmejslar, en sax plus några tänder när vi förlorade tålamodet och försökte bita upp paketet.)
Eller hur?

måndag 18 mars 2013

"Kommer Tarzan hit får ni leka tyst!"

Den här morgonen började jag med se på reklam.
En firma talar vänt om för mig att det är 'äkta vanilj' och 'äkta choklad' i deras produkter. 
En annan talar om att om man färgar håret med deras produkter så blir det 'naturligt' blont.

Jag kommer ihåg när reklamen var värd att se, jag.
Som barn såg vi alltid till att komma till biografen så att vi inte missade reklamfilmerna, spänt åsåg vi allt som reklammakarna tyckte att vuxna skulle köpa, (ja, det här var på den tiden innan reklammakarna förstått att kids är en köpstark grupp...) och när ljuset äntligen släcktes så ylade vi som prärievargar.

Händerna åkte ner i godispåsarna och vi slet upp ett jenka-tuggummi och blåste frenetiskt i tuggummipappret.
Sedan kom han...
Tarzan!

Hela salongen, som jag minns det, var full av småungar som levde sig in i äventyret med hull och hår, när Tarzan stod på en gren och slog sig för bröstet och vrålade 'Aiaiaiiiiiaaaa!' mässade vi ungar tillbaka, de modigaste ställde sig upp och vrålade i stolen.

Apan, Cheetah var en stor favorit, men vi var alla rörande eniga om att den där Jane, hon var helt onödig i handlingen.
När filmkyssen kom dränktes den romantiska musiken av ett ton ungar som samfällt vrålade 'Buuuuuu!' och sedan när ljuset tändes vinglade vi ut, Tarzanstärkta till kropp och själ.

Både min vilda far och jag minns dagen när jag introducerade Tarzanvrålet vid middagsbordet. Min far som inte var lika kulturellt bevandrad som sin dotter stod vid spisen när jag, där jag satt vid tallriken bestämde mig för att det behövdes minst ett tarzanvrål för att besegra de gröna ärtorna som låg på min tallrik.
Sagt och gjort, jag fyllde strupen och ylade för kung och fosterland 'Aiiiiiaaaaiiiaaaa' samt slog mig för bröstet.
Min far gjorde ett stående roterande höjdhopp vid spisen och skrek 'Vad händer?!'
"Tarzanvrål." sa jag lugnt.
Antagligen hade jag skrämt min far rejält för det som kom ur hans mun var 'Det ska du veta, att kommer Tarzan hit, så får ni leka tyst!"


lördag 16 mars 2013

Vad världen behöver är folk med otränade armar.

Efter att hårt ha gått ut med att försöka att lösa den enorma ansträngningen att få på sig en klädtrasa så har jag även lyckats med att uppdatera Ulvstrumpas facebooksida.
Inte en gång, utan 4,5 gånger. Med samma inlägg så klart.
Det är då man slår ut med handen och säger 'Men vad fan håller jag på med?' och sedan svarar sig själv 'Jag har ingen aning.'

Ibland undrar jag hur det är att vara en människa som har kontroll på allt. Som vet vad de gör, varför och hur.
Sedan tänker jag att sådana människor finns nog inte.

Men tänk, bara för en dag att veta precis vad man håller på med. Jag undrar hur det skulle vara.
Eller att 'ha en plan.'
Det finns faktiskt sådana människor som har en 'plan'.
Den enda planen jag har haft i mitt liv är att växa upp, komma ur skolan och äntligen få bestämma själv och ha vilka kläder jag vill.

Jag kan med glädje säga att jag tror att jag har jag lyckats med allt. Eller kanske bara den att sluta skolan.
Den första, att växa upp är inte så enkel som man kan tro, om man ser till människoår så är jag nu en stolt 49taggare och man kan luras att tro att jag är en Vuxen Ansvarsfull Människa när man ser mig strosa fram i tillvaron.

Saken är dock den att ibland är min mentala nivå på en 12-årings nivå. Ja, även lägre än det. Ibland   (ja, ok då, ni som känner mig, 'alltid' )fnissar jag förtjust åt ytterst dåliga skämt och jag ser 'tanter' på stan och tänker 'men gud så gamla de ser ut' för att sedan inse att 'de är precis lika gamla som jag!' Sedan går jag hem och ser mig i spegeln och har man sett på fan, nog odlar jag ålderstecken också. 

Smilgropar på knäna, rynkig och tänk så gråhårig man kan bli med åren utan att lägga märke till det nämnvärt. Att gå så långt som att färga håret gör jag dock inte. Jag är för lat. 12-åringen i mig säger att det är totalt onödigt.Halsen börjar också se onödigt intressant ut, som Bamses Skalman, ni vet? Ränder och saker. Fixas lätt med en schal som dras runt halsen som en boaorm. 

Ibland är jag som en 125-åring när det kommer till visdom. Jag har sett allt, vet allt, är mer eller mindre trött på allt och inget är nytt under solen. Knäna värker och folk som hoppar omkring och är entusiastiska möts av ett I-or-leende från mig. 

Hm, jag vet inte, jag. Det enda jag kan säga med tvärsäkerhet är att man blir inte klokare med åren.

Bestämma själv får jag göra dock. Såvida inte Styre och Asta har andra åsikter. Då bestämmer katterna. Eller om någon intressant myndighet har åsikter. Då bestämmer de. Men nästan för det mesta bestämmer jag. 

Att välja mina egna kläder har jag fullständigt lyckats med. Jag är dock lite förvånad över min egen klädsmak ibland. Jag faller handlöst för glittriga kläder och vräker du på med lite ärmar som du kan fastna i vilket dörrhandtag som helst med, då är lyckan på topp. Någonstans inom mig bor en Liberace som vill ut. Den saken är säker.

Lagom till att kroppen håller på att rasera ihop så har jag också blivit hjälplöst förtjust i linnen. Det ser så bra ut med gäddhäng till, tycker jag.

Jag hade någon storstilad idé om att börja träna armarna i början av året.
Sagt och gjort. Jag gjorde det, jag slet som en grävling med vikter, jag morrade så ilsket när jag lyfte dem att katterna flydde ut i vardagsrummet, hela kroppen darrade av mjölksyra och jag hörde i andanom om Rocky-spåret ni vet, 'eye of the tiger'.

Sedan tillbringade jag några veckor med ont i ryggen. Samt beslutade att vad världen verkligen behöver är folk med otränade armar.

Du vet att det kommer att bli en bra dag...

...du vet att det kommer att bli en bra dag när du lyckas ta på dig toppen på fel sätt tre gånger.
Första gången: Ut och in.
Andra gången. Avigsidan fram.
Tredje gången: Ut och in plus bak och fram.

Det är inte utan att man då börjar tvivla på sin egen intelligens.

fredag 15 mars 2013

..jamen, nu kan ni ju äntligen komma i kontakt med mig. Hurra. Eller något..

..Man ska inte göra det lätt för sig... Eller som någon sade, 'Jag har så lätt att göra det svårt för mig.' 
Det stämmer in på mig. Jag vet inte om man måste ha speciella färdigheter eller om det helt enkelt räcker med att vara en allmänt kaotisk personlighet, men troligen det senare.
Först, nu är jag äntligen här igen, för att motivera mig själv, så har jag skapat en morot (!) eftersom jag inte bara är kaotisk utan dessutom är som en gammal åsna.
Man får draaaaaaaaaa mig till bloggen och när jag väl sitter här så mumsar jag i mig moroten och tänker 'men hördu jag, det här var väl fan så trevligt ändå?'
Sedan när jag är färdig så återvänder jag inte i första taget, eftersom åsnan hellre vill sitta i soffan och tugga lite hö.

Hm, nu ska vi se, var var jag? Jo, just det, kaotisk åsnepersonlighet...

Hur som haver, för att ni ska kunna komma i kontakt med mig har jag äntligen (för det är väl det ni väntat på?) skapat en spritt språngande ny (ja, jag vet, jag vill se någon skapa en 'spritt språngande gammal) facebooksida. Där kan ni titta in och gilla och sända mig små meddelanden, kanske foton av er själva men dock tyvärr inte chokladaskar och whiskey.
Jag vet. Jag tycker också det är förfärligt synd. Någon borde uppfinna trådlösa whiskeyflaskor som materialiseras i folks bostäder. För att inte tala om choklad.
Vi jobbar på det, tycker jag.

Nu ska vi se, var var vi? Just det, lätt att göra det svårt för sig. Eftersom det är så svårt för mig sätta mig ner vid datorn och skriva, så varför inte en fb-sida också? Jag räknar kallt med att uppdateringarna kommer att sjunka till en gång i halvåret, men det är risker man får ta..  Eller som det brukar, det kommer en störtflod av skriverier och sedan blir jag knäpptyst. Du vet hur det brukar vara...
http://www.facebook.com/pages/Ulvstrumpa/568983773126166
Dessutom får alla choklad som gillar den. På ett eller annat sätt. (*viskar 'trådlöst'*;)