torsdag 14 november 2013

Sorgliga korkar...


Och så sitter man där för att se ett underhållningsprogram och så säger en kvinna att hon tillbringat 20 år med en man och att de inte tyckte så värst mycket om varandra och man tänker så sorgligt det blev... Och så fortsätter hon med att säga att hon fått höra när hon inte tyckte som han så var hon korkad och man tänker så sorgligt det är... Och vidare säger hon att hon inte kan så mycket för det har hon också fått höra och man tänker det är fan så sorgligt så det inte är sant samtidigt som man tänker att det finns så många därute som går igenom samma sak och varje dag vaknar upp med någon som kanske kommer att säga att man är korkad och att man inte duger så mycket till och man är kanske till och med tacksam de dagarna man inte fått höra det och tycker att det varit en bra dag även om man vet att det är sorgligt det också och så tänker man att det finns nog många där ute som inte förstår hur någon frivilligt kan sätta sig i en sådan situation vilket också är sorgligt i sig för sorgligt nog är det som så att det är ibland lättare att hamna i en sådan situation än vad somliga tror. Och så tänker man att det är sorgligt att det ska gå så många år innan någon kanske tar det där första steget på skälvande ben för att pröva sina egna ben även om det verkar vara en korkat, för man har ju fått höra så länge, att man är just det. Eller så kan man tänka att det är ännu sorgligare med de som aldrig tar steget för att se om det kanske inte är så korkat. Och sedan kan man tänka att det är fullt förståeligt, somliga väljer en tvåsam-ensamhet hellre än att vara själva, för även om man får höra att man är korkad och även om man i sitt stilla sinne tycker att den andre är korkad så är det en trygghet i tvåsamkorkadheten som man lustigt nog blir van vid och jag tror att man vänjer sig av med att önska sig mer utan man blir vid sin läst och vid sin kork, tills kanske en dag man ser andra korkar som flyter omkring i tillvaron och faktiskt inte sjunker och det kanske är den dagen som man korkar ur just den tillvaron och tar språnget ut själv och ser att man faktiskt flyter......

10 kommentarer:

Lippe sa...

Typ så där tänkte jag också....

Shirouz sa...

Skönt att höra att det inte bara var jag :)

lilah sa...

Himla bra tänkt!! :-)

Kalle Byx sa...

Underhållande om ack så sorgliga saker. Du skulle publicera det i någon tidning tycker jag.

Shirouz sa...

Hej Lilah,
tack :)

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
tack, kanske någon gång jag tar modet till mig och försöker att göra något sån't. :)

Baronessan sa...

Här skulle man ju vilja säga: så korkat :) Men det säger man inte. För just så där är det. Mitt i sitt korkliv är man trygg. Det var min mor. Gick där och tyckte aldrig att hon kunde någonting eller dög för att maken, tillika min far, alltid berättade vad fel vi alla gjorde och så rätt han hade.
Jag flyttade när jag var 16. Mor blev kvar.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, precis så sorgligt är det ibland, jag tror att det är vanligare än man tror, höll jag på att säga och det låter ju onekligen pessimistiskt och jag hoppas att jag har fel.
Jag läste en väns blogg häromveckan, där han skrev att om man blev tacksam för när man blev behandlad som en människa så skulle man börja tänka på i vilken situation man befinner sig i och om det verkligen är vad man vill ha ut av livet.
Det värsta är väl att man börjar tro på det där själv, att man inte duger till och gör fel hela tiden.

Det måste ha varit hur skönt som helst att kunna flytta hemifrån och inte behöva höra sådana dumheter längre och att veta att även om man fick höra det när man kom hem så kunde man bestämma själv för hur länge och sedan åka hem till sitt.

Baronessan sa...

Ja, det var behagligt att kunna vända det ryggen. Men jag tror inte att jag tänkte så mycket på det då som jag gjorde senare.
Det tog mig åratal att inse vilken fantastisk människa jag egentligen är :D :D :D

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, samma här, tog tid innan jag riktigt insåg hur fantastisk jag är också :D