torsdag 5 september 2013

På det hela taget inte riktigt klok...

Det är fyra år sedan jag hämtade lillkatten på andra sidan skogen nu.
Fyra år sedan jag bar hem honom i händerna och han darrade så stor han var.
Vilket var riktigt liten.

Sjöng för honom gjorde jag också, kanske var det därför han darrade, det är ju ingen som vet om han har ett känsligt musiköra.

Kanske tänkte han också "på det hela taget inte riktigt klok" han också, där han bars fram av en människa som nynnade "det gingo tre vandringsmän längs vägen".

Asta Katt tänkte definitivt "på det hela taget inte riktigt klok!" om både mig och lillkatten när jag kom hem.

Numera har de vapenstillestånd och Asta tolererar honom som något man måste dra på, ungefär som att måndagar kommer en gång i veckan, men i det här fallet så kan måndagen dyka upp när som helst och försöka kasta sig över en och bita en i öronen.

Det här "på det hela taget inte riktigt klok" yttrar sig olika i min familj.
Min vilde far hade banantvång ett tag.
Det yttrade sig på det viset att varje gång han var i en butik så köpte han bananer.
Efter ett tag lade jag märke till att han hade bruna bananer i köket när jag var hemma hos honom och frågade om han föredrog dem så.
"Nej, jag är inte speciellt förtjust i bananer, så de ligger där tills jag kastar dem." sa han.

Själv har jag banantvång också. För mig är det det ultimata bäret (se på fan att jag kom ihåg det är det de är!), prydligt förpackade och går fort att äta.
Äpplen tar för lång tid att tugga.
Apelsiner gillar jag hemskt mycket men att skala en apelsin utan att jag är halvdränkt i apelsinjuice och sitter där med apelsinhänder när telefonen ringer är helt omöjligt.
Blåbär är för små och hallon fastnar i tänderna.
Jordgubbar tycker jag inte om, eller, visst jag kan äta en eller ett par men jag kan inte bli lyrisk över dem.
Körsbär skvätter bara över mina tröjor när jag äter dem och plommon äter jag inte efter att jag och en vän när vi var barn åt omogna plommon eftersom vi inte hade all tid i världen att vänta på att de skulle mogna.
Inte var det gott men vi hade dock ärligt pallat dem från mannen som sprang oroväckande fort för att vara så gammal ("Minst 40!" som vi sa till varandra.)

Vilket påminner mig om att det är gräsligt länge sedan jag pallade frukt någonstans...
Tänk förr, på höstkanten när man smög över grannarnas gräsmattor med bultande hjärtan för att sno några äpplen eller päron, med ögonen på vid gavel för att vara säker på att ägarna satt tryggt i sina hus, eller, om huset var mörkt, mot vägen för att se att ingen kom hem.
Hur man med bultande hjärtan tog några frukter och sedan skenade som en miniatyrälg fram till staketet och kastade sig över det och sedan sprang som en hjort till hemmets trygga vrå.

Kanske skulle jag göra det igen?
Men det skulle väl sluta med att jag hängde över staketet och försökte trassla mig över, tills jag gav upp och ropade på hjälp.

Jag undrar vad folk skulle säga när de upptäckte att en lagom rund kvinna i medelåldern hängde över deras staket med en tröja fulla av äpplen?
Jag tror att jag vet.

"På det hela taget inte klok någonstans."

1 kommentar:

lilah sa...

Du får ta stavarna med dig om du pallar frukt idag! Då kan du flyga över staketet med hjälp av dem. :-D