tisdag 10 september 2013

Man ska släääääääääääääpa dem efter sig....

Det är 333 meter runt fotbollsplanen i min skog.
Detta vet jag med största säkerhet eftersom jag igår knatade runt denna med stavar för första gången i mitt liv.
Ett par varv så där.

Att gå med stavar är en helt annan sak än att gå utan stavar.
För det första hänger håret fram i ansiktet som en inte alltför klädsam mopp.
Man kan inte stryka bort det eftersom man då kommer helt i fysisk otakt med sig själv. En känsla som är helt annorlunda mot när man är i psykisk otakt med sig själv.
Eller kanske något lik, man är tvungen i båda fallen att stanna upp lite och svepa undan hårgardiner eller känslogardiner.

Att gå med stavar innebär också att man blir väldigt medveten om att man har armar. Ja, ja. Jag *visste* innan att jag har armar men nu blir det ungefär som "Här går jag och pendlar med armarna, går jag i takt med benen, nej, se på fan nu går jag fel igen, hur svårt kan det vara att synkronisera armar och ben egentligen?"
Andra stavgångare ser minsann ut som om de klarar av det, varför känner jag mig som en bläckfisk som inte bara har x antal extra armar plus tre ben och ett träben?
Och nu hänger håret i ansiktet igen! 

Men på en video jag såg så skulle man släääääpaaaa stavarna efter sig, kom jag plötsligt ihåg.
Man skulle släääpaaa dem efter sig och så skulle stavgången infinna sig naturligt.

Det synes som om detta med naturligt inte riktigt ligger för mig.

Eller för mina armar.
Högerarmen tyckte att det inte var så svårt att gå i takt med högerbenet, om ni förstår vad jag menar, nu låter det ju som om jag kröp fram på rygg över fotbollsplanen...
Vänsterarmen hade dock en helt annan rytm än vänsterben och högerben.
Lite så där "mitt i".
Det är nog tur att jag aldrig ägnat mig åt trummor, jag kan lätt tänka mig hur det skulle låta om jag fick leva ut min otakt då.

Hur som haver, i uppförsbackar går det lättare, då verkar mina armar helt förstå att jag kan använda stavarna för att få bättre skjuts.
Nerförsbackar verkar vara utmärkt för att ställa vänsterstaven mitt framför vänster ben så att jag får hoppa lite skälmskt för att inte stå på öronen i backen.
Plant underlag är en utmaning. Då har jag alla mina extraben och armar att hålla reda på,för att inte tala om hårgardinen.
Men ger jag upp?
Inte då.

Nästa gång ska jag ha badmössa på mig!

7 kommentarer:

Lippe sa...

Hahahaha! Hög igenkänningsfaktor :) Men övning ger färdighet.

Shirouz sa...

Hej Lippe,
jag hoppas det, det kan inte gärna gå sämre :D

lilah sa...

Jag tillhöär ju också en av alla dessa som absolut aldrig i livet skall visa mig ute med stavar - annat än om jag åker skidor då...
Men så köpte jag mig ett par förra året. Har ingen aning om varför. Jag gick lydigt med dem hela förvintern och lyckades FAKTISKT även få grepp om den där släpningen, som du talar om, så hav förtröstan!
Men så anlände min lilla häst och nu har jag helt tappat intresset och tiden för vandring med stavar... Tyvärr.

Cicki sa...

Aldrig hört talas om hårsnodd?

Shirouz sa...

Hej Lilah,
jag tror att vi är många som aldrig skulle visa oss med stavar :D
Jag hade förtröstan tills jag talade med en vän och då fick jag höra att jag gjorde totalfel. Så nu får jag börja om igen, men jag *ska* bemästra det, jag ger mig inte :)
Snorkfröken låter hundra gånger roligare än stavar, förstår fullt och fast att du tappade intresset :)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jo, men den hårsnodden är inte född som kan hålla tillbaka mitt hår, jag har ingen lugg, utan allt hår är lika långt och man kan ge sig fan på att om hårsnodden håller tillbaka bakhåret så ramlar framhåret fram eller vice versa :D

Cicki sa...

;-)