lördag 28 september 2013

Det är inte kattskit, eller hur?

Jo, så här var det...
Cicki har skrivit om skrivandets vedermödor på sin blogg, så nu går ni allihop dit först och läser.
Klara?
Jag känner igen mig i det där, jag har så mycket att säga men det blir ingenting, lite som den där skräddaren i sagan som till slut bara har en liten tumme att visa upp.
För min del tror jag att min lata personlighet ligger mig i fatet, underhåller jag inte skrivandet så kommer det inte naturligt för mig och sätter jag mig ner och försöker tänka på vad jag ska skriva, eller värsta tanken "Förstår folk vad jag menar?" så blir det absolut ingenting.
Jag vet hur jag ska skriva, inte tänka utan bara låta orden komma och sedan, som jag skrev hos Cicki, ge fullständigt fan i om folk begriper eller inte. Huvudsaken är att jag vet vad jag menade och det som nog är intressantast är hur folk tar ett eget grepp på vad man skrivit och använder sina utgångspunkter så att jag får nya insikter och utsikter och ibland emellansikter också för den delen.

Så. Nog om detta. Nu kör vi. 
En sak som jag faktiskt har tänkt på, är att det mesta jag funnit användbart att lära mig, det lärde jag mig när jag var barn.
Det kanske kan kallas insikter, vad vet jag, men jag vet att:
När jag var barn lärde jag mig att man kan vara hur from som helst medan man har lättklädda damer i garderoben. (ser framför mig hur dina ögonbryn lyfter som svalvingar tills du inser att jag menar tidningar som på den tiden kallades Tip top och jag vet inte allt, kanske finns de ännu.)

Jag såg hur byns vackraste blondin lät sin pojkvän vänta i en timme på att hon skulle sätta på sig sitt ansikte; en gång när han kom oannonserad och jag lärde mig att ibland så kan det mest prydliga ansiktet dölja en osäker fasad.

Jag lärde mig också att ålder inte spelar någon roll, (hur mycket kliché det än kan låta) efter att jag och Tekla jagat varandra runt pensionärshemmet där hon bodde och jag blev ännu mer övertygad efter en pokerkväll med henne och hennes väninnor, där kvällen urartade i ett magnifikt mjöl-krig i köket hos hennes väninna Signe.

Jag lärde mig att folk är ganska nyfikna på saker de inte har att göra med efter att jag sett Folke; också han bodde på pensionärshemmet och hade byns mest välpumpade cykel eftersom så fort något tilldrog sig på gårdsplanen så kom han också ut och pumpade sin cykel.

Jag lärde mig också att folk kan ha hur gräslig smak som helst och ta på sig det, enbart för att det är mode. Jag tror en del av er minns när jag beskrev den hemska, hemska, hemska bussarongen i pappmaterial (ok,det var det inte men kändes som så) med brandgula körsbär som jag fick av en välmenande person. Det var också där jag bestämde illa kvickt att jag aldrig skulle ta på mig något annat som någon annan dikterat.

Jag lärde mig också att folk som har bullrande skratt och en läggning för att ge fan i vad folk tycker kallas "galna" eller "uppför sig inte som man ska" och gärna ses med lite blängande ögon ifrån de som önskar att de vågade.

Jag lärde mig också att bästa sättet att inte dra uppmärksamhet till sig, kan ibland vara att vara så uppseendeväckande som möjligt. Som t ex han som körde hela vägen från Stockholm till byn i en chockrosa Cadillac.
Utan körkort.
Som han sa "Vem skulle tro att jag inte har det, när jag kommer i den här?"

Jag lärde mig också att en del människor lägger mer värde i saker än i människor och att de i stort sett alltid är upptagna med att införskaffa nya saker tills en dag de lägger näsan i vädret och undrar om det var värt det.
Eller att en del spenderar så mycket tid med att undra vad andra tycker om dem att de inte vet vad de tycker om sig själva.

Sådant lärde jag mig, när jag var i "de laglösas by" om somrarna när jag var barn.
Det är inte kattskit, eller hur? (som vi säger här hemma...)

6 kommentarer:

Helén sa...

Känner helt plötsligt att jag ligger i lä trots att jag vill så mycket. Orden fastnar nånstans i läge med handlederna och når inte fram för att komma på pränt. Det har varit så alldeles för länge för jag VILL skriva. Har ju gjort det i hela mitt liv. Har jag nåt att "skylla" på? Jag tror det. Det har varit åt helvete för mycket med fysiska åkommor under ca två års tid. Åren innan när det var härdsmälta i hjärnan... då minsann kunde jag skriva så fingrarna blödde. Det känns ologiskt på nåt sätt... Eller??

Kalle Byx sa...

Oroa dig inte. Jag begriper precis vad du menar. Dessutom blir jag på väldigt gott humör när jag läser det här.

Cicki sa...

Så klok du var redan som barn. Tur det hållit i sig....:-)

Shirouz sa...

Hej Helén, jag vet precis hur du menar, man vill men det blir ingenting av det och där går man och tankarna bara rusar om saker man skulle vilja skriva om men inte har ro att sitta ner och formulera. Det är märkligt som fan det där. Jag tror att ibland blir skrivandelusten en kraft så att man blir tvungen att sätta sig ner, som när man har härdsmälta, men visst känns det ologiskt vad som får en att skriva och vad som inte får en. Hoppas du skriver snart igen, jag gillar din blogg.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
bra och jag blir glad av att du blir på gott humör :)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, men tänk om det kunde hålla i sig så man bara blev klokare och klokare :)