lördag 20 april 2013

Visst fan måste gnistan finnas!

....Jag tror att jag har kommit på vad som är fel....
Saken är att jag har inte (inte velat, inte kunnat eller precis vilka skäl som helst som passar att ta tag i) riktigt kunnat skriva.
När jag sitter här så slår det mig att jag har helt enkelt försökt vara begriplig.
Det är inte jag. Den stunden jag sitter och försöker att tänka på vad jag ska skriva så försvinner inspirationen ut genom dörren och vinkar flyktigt med en näsduk.
Så, nu skiter vi i det. Jag skriver och sedan ser vi om du hänger med. Det är egentligen inte viktigt. Det som är viktigt är att jag själv hänger med. Du kan alltid fråga och vem vet, vet jag vad jag talar om så svarar jag.

Ok, så här är det, så mycket tankar har farit (furit gillar jag bättre som ord, för ibland är det som en vild furie av tankar som dansar runt) runt i mitt huvud på sista tiden.

Bland annat, jag läste en sak på en väns sida om kärlek.. Visst lät det bra och jag är numera så mogen (hrm....) så att jag kan läsa om folks åsikter och bara tänka 'nah, jag håller inte med, men kan respektera andras åsikter (varefter jag går och tuggar på vad *jag* tycker i oändlighet...).
Hursomhelst, det jag reagerade över var när det stod att det inte handlar om att hitta den rätta utan att hålla fast vid det man har.

(här blir det ett stopp i skrivningsprocessen eftersom Styre Långskank far omkring, sliter i soffan och pratar konstant med en lite halvtrött matte efter sig som ropar 'NEJ Styre, ge fa-an i soffan!' varvid den lilla lurvskallen bara ler så att jag ser rovdjurständerna och i stället ger fa-an i vad en matte kan tänkas tycka)

Ok, var var vi.
Visst, hålla fast i det man har, skomakare bliv vid din läst och har man tagit fan i båten så får man ro honom över ån.
Jag kan se varför det är bra för andra.

Men inte för mig. Om jag inte kan se att jag har hittat den rätta, även när jag är så trött, förbannad, sur eller tjurig  på honom att jag är beredd att sätta in en annons på blocket 'säljes till lägstbjudande' så finns det ingen anledning att gå vidare.

Jag säger inte att man inte behöver arbeta på ett förhållande. Ett förhållande är precis som dina krukväxter, knallar du omkring och fullkomligt struntar i att ge blommorna vatten (en del ger dem t.o.m. konstgödning, vilket jag tycker är överkurs) eller pratar vänligt med dem, duschar av dem med jämna mellanrum osv, osv, så tynar växten bort.

Och så får du gå där för dig själv och börja fundera på om du ska köpa en plastväxt i stället, för de kräver inte mycket mer än att man springer förbi dem och blåser bort dammet.

Eller så fortsätter man att ha sin tynande levande växt och springer förbi och blåser bort dammet ibland och låtsas att det är en levande växt.

Men, folk, gnistan!
Visst fan måste gnistan finnas där! Och ja, jag vet, jag kommer inte ofta fram som en 'romantisk idiot' som Lundell säger i en av sina texter, men visst fan är jag det.
Man ska kunna titta på sin käraste även när han kommer i urtvättade kalsonger och ser ut som värsta kriget och tycka om honom även när han beter sig som en idiot. Inte just då, men senare. 
Man ska för fan kunna känna att man hittat rätt. Man har hittat hem.

Sedan läste jag, att om man bytte partner så skulle det ändå bli samma sak igen, att man tröttnar.
Nä, nä, nä. Inte jag. Eller jo, jo, jo.
Visst fan är det så. Men för mig, så har varje partner varit den rätta, just där och just då. Visst har jag sprungit på stolpskott så att det bara skvätt i målstolparna emellanåt. Visst har det gjort ont och visst har det varit jävligt och besvärligt men emellan det så har det varit helt jävla underbart härligt.
Jag ångrar ingenting eller någon.

Och sedan, sedan går man där i sin paulun och plötsligt händer det (alla ser nu triss-reklamen i sitt huvud..) man snavar över någon och där är gnistan igen.
Oftast på de ställen som verkar minst troliga, som till exempel på twitter av alla omöjliga ställen.... Huruvida man nu har någon idé om vilka ställen som är troliga eller icke. Och se på fan, då spritter det i kroppen som om man vore en Rönnerdahl och är beredd att studsa ur sin säng som han sjöng, Taube.
Och det är en av de härligaste känslorna i världen. Det vet du. Och jag. Och alla andra i mänskligheten. 

Sedan så får man se hur det går. Men att stanna i något som är dött, passé och förbi är för mig en omöjlighet. Att vara någonstans där gnistan inte finns, nej. Livet är för kort för det. För mig.

Så här va... Ulvstrumps filosofi á la carte..
Det är bara att se sig som själv som en fridsam tjur, man stångar och man springer in i väggar och ibland springer man rakt igenom väggar och stannar upp och undrar var fan man befinner sig. Men någonstans så finns ett mål.
Om man bara sitter under korkeken och sniffar så får man för det första:
a/ korksmak i baken.
b/ blommorna börjar lukta mindre för att till slut vissna och dö.
Och då måste i alla fall jag masa mig vidare till nästa korkek.

Nu har jag en fin korkek som jag lutar mig mot. Vackra blommor är det med.


20 kommentarer:

Lippe sa...

Det här känns som om vi pratat om tidigare, visst har vi? Jag tror att vi är ganska lika där, att vi släpar inte på dövikt utan är det dött så är det och då är det bättre att lämna förhållandet.
Jag känner precis som du när det gäller avslutade förhållanden, ångrar inget eller någon men tanken på att jag skulle stannat ger mig rysningar. Jag tror att vår inställning kan vara lite provocerande för de som kämpar i halvtaskiga förhållanden, det att vi avslutar och går vidare. Om man lever i ett förhållande där man inte gör annat än beklagar sig över hur eländigt det är och samtidigt stannar så är man ju ständigt olycklig och vad ger det då? Är man en lojal människa när man stannar eller är man feg? Är man modig om man avslutar eller är man illojal och ger upp? Det viktiga är nog att man hittar det som är riktigt för en själv och för just det förhållandet och nu sticker jag ut hakan och undrar om det inte också kan vara så att en del får någon sorts näring av att gnälla och beklaga sig på sin partner.
Men så finns det de som hittar rätt och lever lyckliga i alla sina dagar....har jag hört.

Baronessan sa...

Nu skrev jag ett långt inlägg och med min tur så försvann väl alltihop. Orka....

Shirouz sa...

Hej Lippe,
ja, det har vi gjort och precis; det du säger när du säger 'tanken på att jag skulle ha stannat ger mig rysningar', precis så, det ger mig kalla kårar också!
Kanske kan vår inställning provocera, men jag tror att både en själv och ens partner förtjänar att man sätter stopp. Att fortsätta i något som inte går framåt utan bara stagnerat känns för mig som ett slöseri med liv.
Jag tror, och det här kanske kan vara provocerande också, att många stannar i förhållanden för att 'det är enklast så' och 'man vet vad man har men inte vad man får' och en del anpassar sig och nöjer sig och 'låter det vara'...
Jag tror att en del också är rädda för ensamheten och hellre tillbringar sina liv med någon än att försöka pröva sina vingar själv och se vartåt det bär.

Självklart måste var och en göra vad som känns rätt, men då ska det ju också kännas rätt och om det känns rätt så måste ju rätta känslan finnas för partnern med?

Eller tänker man kanske på vad som är enklast och tryggast? Visst är det skrämmande som fan att ta steg i en helt annan riktning och man vet ingenting om hur livet kan bli. Men det är ju i sig också en möjlighet.
Att vara i en återvändsgränd är tryggt och förutsägbart, men sen då? När man blir gammal och tänker på hur länge det var sedan man kände passion?
När det blir bara neråt och man börjar betrakta sin partner som en vän enbart, då är det inte kärlek längre, för mig. Någonstans måste det finnas något 'mer'.

Jag tycker inte alls att du sticker ut hakan, visst fan är det som så att en del verkar nöjda med att de kan gnälla och klaga på sina partners, jag vet inte om det är någon slags känsla av att kunna höja sig själv? Jävla märkligt beteende dock.. Visst kan man bli trött på sin partner och gnälla men är det det enda som hörs, varför är man då ihop?

Jag menar, vad fan, om man tror på kärlek så måste man också satsa lite och våga förlora för att kunna vinna. Ungefär så tror jag.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
nej, men vad fan! Så typiskt, orka lite senare kanske? Hoppas jag. :)

Mångmamma sa...

Jag kan förstå båda sätten att se på förhållanden.

Å ena sidan är det grymt mycket värt att kämpa vidare, genom disk-städ-tjat-sömnlösa-nätter-småbarnsårs-träsket. OM det i grunden finns något rätt och riktigt i förhållandet!

Samtidigt är det både modigt och klokt att avsluta om det inte finns något kvar mer än gemensamma huslån eller liknande trista yttre omständigheter.

Själv har jag erfarenhet av hur det är att vara på vippen att ta mitt pick och pack för att leva utan maken någon annanstans mer än en gång men trots allt har vi båda velat vara med varandra.
Många skratt, tårar och pratiga nätter har gjort att vi idag är säkra på var vi har varann och vad vi vill.
En hiskelig massa gemensamma barn, galet många flyttar genom landet och en historia som sträcker sig bakåt över mer än ett kvarts sekel gör att vi vet att vi valt varandra, om och om igen.

Det tänker jag fortsätta göra.
Gärna i ytterligare 26 år...

Lippe sa...

Om man tror på kärleken kan man inte leva i ett kärlekslöst! Så är det...

Shirouz sa...

Hej Mångmamma,
ja, precis så! Visst är det värt att kämpa om det i grunden finns något rätt och riktigt i förhållandet, det är den där gnistan som jag talar om.
Då ska man inte lägga ner vapnen och ströva vidare och då känner man också att 'den här personen vill jag leva med.'
Finns inte det utan att allt är grått och plikt och förbannat tradigt, då ska man gå, tycker jag.
Och det där som du säger om att välja varandra igen och igen, så bra sagt, precis så tycker jag med.

Shirouz sa...

Hej Lippe,
kunde inte ha sagts bättre!

Kalle Byx sa...

Gnistan måste finnas helt klart.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
jaa, visst måste den!

Cicki sa...

Det är som om jag skrivit det där inlägget själv. Visserligen hängde jag kvar länge med exet, men det var mer för att vi hade det så jobbigt med sonen att våra egna behov fick vänta. Men när vi väl satte oss och pratade så var vi rörande överens om att vi bägge två skulle få det bättre på skilda håll.

Att en del säger att de hänger ihop för barnens skull tror jag inte heller på. Barn är klokare än så att de märker när föräldrarna inte har det bra tillsammans. Kommentaren vi fick när vi berättade att vi skulle skiljas var att det hade de väntat på länge! Ändå grälade vi aldrig. Så dött var det att vi inte ens orkade vara arga på varandra.

Jag har flyttat från sambon många gånger. Eller i alla fall börjat packa och skruva ihop möbler. Men så har jag insett att jag vill absolut inte leva utan honom. Det var bara det att när det fanns sådana tankar hade vi det så jobbigt med yttre omständigheter att det gick ut över vårt förhållande. Jag är glad idag att jag inte tog det steget för jag vill verkligen inte leva utan honom.

Däremot om det skulle komma en dag när det känns som att vi inte har något mer att ge varandra. Då är det bara så att då vandrar man vidare. Fast jag har svårt att tänka mig att det skulle bli så. Han är ju verkligen den rätte. I alla fall för mig.....:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, precis, när det är över då *vet* man, när man som i ditt fall bägge två är överens, så är det jättebra, det jobbiga är när en fortfarande har känslor och den andras är döda.
Jag tror absolut inte på att hålla ihop för barnens skull heller. Dels kan jag tala av egen erfarenhet, dels så tror jag att jag inte är ensam om att ha sett par som håller ihop för barnens skull, par som försöker låtsas en gemenskap som inte finns allt medan barnen vet så väl vad som pågår.

Och:Precis som du säger och de andra, visst kan man bli för jävla trött (nu sa du inte 'jävla' men jag säger det) och vilja packa ihop och dra, men finns gnistan för båda så vet man att det är värt att kämpa och då gör man det.

Lippe sa...

Jag har känt så att när jag tänkt på att bryta upp så har det väl känts lite sorgligt men inte så att jag tyckt att jag inte skulle klara mig. Utan mera som att det ska bli skönt att slippa ur. När man känner att det inte spelar någon roll för någon av oss om vi träffas, då är det dags att gå vidare. När jag kände att viljan att anstränga sig för mitt väl och ve hos den andre inte fanns då kände jag efter om jag ville stanna för att förmå (tvinga?) fram den viljan och beslutet är inte svårt att ta. Jag känner också nu efter att jag inte på många år levt med barnens far att om ett förhållande inte funkar så drar jag! Det förhållandet jag hade med barnens far kämpade jag med. De följande har avslutats snabbt och smärtfritt när det inte funkat. Som att dra av ett plåster! ;)

Shirouz sa...

Hej Lippe,
ja, så har jag känt med, när det inte spelar någon roll längre och man är mer kompisar än kära,då är det dags att gå vidare. En sorg finns nog alltid, tror jag, för man går ju aldrig in i ett förhållande och tänker 'det här går nog åt helvete ändå' utan man har en viss sorgetid men man vet att det ändå kommer att bli bättre.
Sedan, att försöka få ett förhållande att funka medan den andra inte gör något, snacka om att stånga huvudet blodigt, har gjort det själv och där står man och stångar ända tills man upptäcker att det enda som händer är att man själv får ont i huvudet.

Baronessan sa...

Jag försöker igen då. Hur fan det nu var... Jo, jag och Gubbe har varit tillsammans nu i 25 år och fan vad det har stormat emellanåt. Men jag tror på storm. Att inte bara glida undan och bli tyst i ett hörn för då dör allt. Men om kärleken dör då finns det inte mycket att hoppas på. Men om man som jag - igenom alla stormar - fortfarande har kvar det där fnittret i hjärtat och lite både här och där, som man kände första gången, då kan man reda ut stormarna. Gubbe är väl lite så att man får sparka till honom i röven för att han ska komma ihåg "fnittret" men han är alltid villig att satsa på oss igen efter stormarna. Hade vi båda varit som honom så hade vi kanske gått skilda vägar för då hade vi båda bara somnat om. Men jag sover ju knappt någon gång :D Jag avskyr sånt som ligger och gnager och vill räta ut trassliga livssnören. Då är tystnad inte ett val. Men som sagt, man behöver kunna hitta tillbaka till den där första kärlekskicken för det är ju trots allt det som fört två personer samman.
Det här är säkert inte alls så som jag tänkte skriva från början, men det blev i alla fall långt :D
Lycka till med korkeken och må gnistan bevaras :D

Bitten sa...

Jag har väl haft tur som varit kär i samma karl i snart 40 år!!! Fast jag har väl haft ännu mer tur att han stått ut med mig. Visst har vi våra ups and downs, men jag tror att alla kan hålla med om att vi verkligen hittat den rätta, och kärleken finns kvar än.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
vi är nog rätt lika du och jag, jag tror också på storm, när allt blir tyst och luften är full av osagda ord, då mår jag riktigt dåligt. Det ska ut, det måste ut, för att man på något sätt ska kunna gå vidare och rensa luften, jag kan inte gå omkring och låtsas att jag inte ser alla ord som hänger i luften och inte blir sagda.

Och åh vad jag gillar det uttrycket 'fnittret i hjärtat', så är det ju! Och har man det då har man mycket :)
Och tack, du med, det som är bra med gnistor är att om man blåser på dem så glöder de och får liv :)

Cicki sa...

Vi gick i familjeterapi i 1½ år för att få hjälp att reda ut det som var så jobbigt. Med två tonåringar hemma som mådde piss, p g a deras mamma, så hade vi så lite tid för oss själva att vi behövde hjälp. Det enda vi visste var att vi ville fortsätta att leva tillsammans.

Terapeuten började med något väldigt nyttigt. Hon frågade vad det var som gjorde att vi fastnade för varandra. Det var bra att få ta fram de gamla känslorna och syna dem igen. När vi var klara för att gå vidare sa hon att det var sällan hon hade par hos sig som hade så starka känslor för varandra, som vi hade. Så det var inte fel att rida ut de stormarna. Nu bråkar vi nästan aldrig. Däremot skrattar, kramas och pussas vi ofta. Det är så det ska vara.

Shirouz sa...

Hej Bitten,
ja, vet du, när jag läser här om alla som har hållt ihop så länge, så tänkte jag faktiskt att det är förbannat roligt att läsa om alla er som har haft tur och att det är härligt att se att om den rätta gnistan finns, så överlever kärleken.
Jag tror att det måste finnas up and downs, jag tror inte riktigt på de par som aldrig har stormar. Jag tror att det går hand i hand med att leva med en annan människa, det är en rocky road mellan varven.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, det kan behövas, att man frågar sig själv just den frågan, det är lätt att glömma bort det. Jag tror på att rida ut stormar om det finns något värt kvar att kämpa för, definitivt.
Din sista mening får mig att le, ja, precis så är det ju som det ska vara :)