måndag 25 mars 2013

Nu är nu och allt vi har.

Du vet, min syster var ju här för tre veckor sedan.
Det har jag inte nämnt mycket om, jag är nämligen så ogin att jag vill ha det för mig själv, du vet som en karamell man vill suga på och bara glädjas åt.

Nu är jag inte förtjust i hårda karameller, de tar för lång tid, så det är bättre att säga, som en chokladbit. Sådana tycker jag om.

Men jag har tänkt lite...
Det är förbannat märkligt att möta en person som är så lik en själv, tre gånger har vi träffats och samtalsämnena verkar aldrig ta slut.
Vi skrattar väldigt mycket, vi har samma drastiska humor och vi är ungefär lika cyniska båda två. Det är inte mycket som får oss att höja på något ögonbryn.
Det är skönt med folk som har levt och vet att verkligheten är både svart, vit och grå däremellan, för att inte tala om alla regnbågens alla färger.

Dock, hon är mycket snällare än vad jag någonsin kommer att bli, hon har också lite snabbare humör när det gäller att tända till än vad jag har.
Jag är väldigt logisk för det mesta, vänder och vrider på saker, å ena sidan, å andra sidan och se på fan, där var en tredje sida...

En sak vi pratade om är att vi båda två kallar varandra 'Min syster', det är inte tal om 'syrra' där inte. Och någon av oss sa, att när vi pratar om den andra kan man nästan höra hur vi uttalar det 'Min Syster.'

Det är så förbannat märkvärdigt att ha en Syster när man inte har haft någon. Eller 'har haft'. Logiskt sett, har vi varit systrar hela livet, men att så här, på medelålderns höst, träffa sin Syster, gör att det blir en helt annan känsla, tror jag, än om vi hade vuxit upp ihop...

Vi har inte dragit varandra i håret när vi var små. Inte heller har jag varit ett kräkpulver som hängt i dörren när hon har haft sina kompisar i sitt rum, och inte heller har jag varit avundsjuk på att hon är större än jag och hon har inte varit avundsjuk på att jag är minst. Inte heller har vi garvat ihop när vi var små eller lekt som bästa vänner. Allt det där fick vi inte. Vi tar igen det nu. Dock inte med hårdragning eller att skälla ut varandra. Hittills vill säga. ;)

Jag fick en halskedja av henne, som min bror haft. Det var nog en av de märkligaste känslor jag någonsin har haft och fortfarande får när jag ser den.
Jag tittade på den och sa 'Det är det närmsta jag någonsin kommer att komma honom... Så märkligt det känns...'
En del saker händer aldrig och man kan tänka, precis som vi sa 'Undrar hur det hade varit då? Om vi hade träffats allihop, tidigare?'
Samtidigt, det är som det är. Nu är det som det är. Nu är det nu, som det hette någon gång i ett barnprogram. Och nu är bra.

Jag tror att saker och ting blir vad de gör det till. Sörja kan man och får man. Man kan fundera på hur det skulle ha varit. Men man vet inte. Nu vet man och nu är allt man har.


11 kommentarer:

Baronessan sa...

Så underbart härligt skrivet. Det där med om inte om hade varit har jag tänkt så otroligt många gånger eftersom jag förärades en syster som var utvecklingsstörd och dog ganska ung. Istället har jag fått dras med två bröder. Jag saknade henne liksom redan när hon levde.
Men så härligt att ni känner för varandra. Jag har en granne som fått en syster på gamla dar och hon tycker att det är JÄTTEJOBBIGT.
Det är ändå bra att du vänder och vrider för jag tror att många ser bara glädjen som man blev lurad på.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
tack,jag förstår att du gjorde och gör det. När jag hittade min syster så hade min bror redan gått bort och det var en sorg för mig, det kändes märkligt också, eftersom jag aldrig känt honom och ändå saknade jag honom och gör fortfarande ibland.

Ja,vet du, när jag skulle träffa henne första gången tänkte jag att det här kan gå precis hur som helst. Det är ju inte alls säkert att man klickar och då har man bara ytterligare en jobbig släkting som man inte är förtjust i.

Precis, vända och vrida tror jag är bra och att fundera på hur det skulle kunna ha varit, men man kan ju inte ändra tidens gång, jag tror också att många ser glädjen de inte fick och kanske grottar ner sig i det, men då tror jag att man bara gör sig själv en otjänst, i det långa loppet. Visst önskar jag att jag hade hittat båda, tidigare. Men det gjorde jag inte. Så gjort är gjort och ogjort är ogjort, liksom. Så man får ta 'nu' och göra något med det.

Cicki sa...

Jag vet ju hur glad du var när du hittade henne. Jag kan förstå att det är en härlig känsla. Jag försöker känna efter hur jag känner det inför mina egna syskon. Ibland funderar jag på om jag är en kall och känslolös person för jag har väldigt konstiga känslor om min familj. Min bror och jag har noll kontakt och jag saknar honom inte. Eller egentligen saknar jag en bror, men inte den jag har. Min syster och jag är urdåliga på att hålla kontakten men henne känner jag att jag står nära, trots det. Henne älskar jag verkligen.

Vi har en halvbror. Jag är den enda som träffat honom. Då var han bara 3-4 år och jag var själv drygt 20. Jag har inga känslor alls vad det gäller han. Jag tror inte jag skulle vilja veta av honom om han tog kontakt. Men det är ju egentligen inte hans fel. Det är ju hans mamma och vad hon gjorde mot vår familj som jag vill ta avstånd ifrån.

Just nu går jag mest omkring och är arg på min pappa. Han har alltid varit en stor egoist och jag tycker han blir värre ju äldre han blir. Tänk bara hur han skällt över sin pappa som svek honom. Själv har han svikit fyra barn. Oss tre genom att skaffa en extrafamilj på sidan om. Plus att det största sveket har han gjort mot vår halvbror. Han friade ju till halvbroderns mamma. Jag var med då, för jag var tvungen att skjutsa pappa för själv var han för full för att köra. Du hör själv hur sjukt det är.

Hon svarade i alla fall med ett nej och efter den dagen hade han aldrig mer kontakt med vår halvbror. Hans mamma gifte sig så småningom och hennes man adopterade vår halvbror. Pappas kommentar var att det var ju bra för då slapp han själv sitta och betala. Och han klagar över att hans pappa svek honom. Gud vad arg jag blir när jag tänker på det.

När jag pratade med honom igår så frågade han inte ens hur jag mådde fast han vet vad jag går igenom nu. Däremot talade han om flera gånger om sina olika undersökningar och mediciner. Jävla egoist.

Nu har jag fått vräka ur mig ordentligt. Allt för att du fått en syster du älskar......:-) Vet du att jag önskar er bägge två all lycka även om jag är ilsken just nu......:-) Kramisar i massor.

Cicki sa...

Det där blev nog världens konstigaste kommentar....:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
nej, det blev inte alls världens konstigaste kommentar. :)
Jag tror inte att du är känslokall, jag tror att de man tycker om, de tycker man om, oavsett om de är släktingar eller inte och de man inte gillar, de gillar man inte, oavsett om de är släktingar eller inte. Som tur är, så finns ingen lag på att man måste gilla dem.

Det är inte konstigt om du är förbannad på din far, det skulle jag med vara, det värsta är väl att om man inte kan komma till tals så ligger ilskan bara där och pyr och pyr. Sedan exploderar man en vacker dag och säger tyvärr också en massa saker man inte menar.
Jag vet inte, har du försökt att prata med honom, eller är det lönlöst tror du? Ibland så kan man ju få folk att lyssna, ibland kan det verka som det inte funkar men så går det ett tag och så märker man att det sjunkit in?
Hm, det är märkligt det där, jag tänker på din far som är så ilsken på sin egen far och sedan inte har sett att han har gjort precis samma sak. Man undrar om de inte ser sådana saker själva, eller någon gång tänker på det?

Och det är bra att vräka ur sig, det ska man göra, annars blir det den där explosionen eller en implosion :)
Kram! :)

Cicki sa...

Jag har försökt prata med honom. Kanske inte om just de här känslorna. För några år sedan, medan Eivor hans fru levde, så rök pappa och jag ihop om en grej. Han anklagade mig och farmor för att ha tagit ett foto på gammalmormor, farmor, mig och Henkan. Alltså fem generationer fast med bara fyra närvarande. När jag då svarade att det var under perioden han drack, samt att det här var ett snapshot som tagits när vi var en kort stund hos farmor och det hampade sig så att gammalmormor orkade sitta upp. Han påstod att farmor sagt att det var en fotograf som varit där. Det är möjligt att hon sagt så, det vet jag inte ett dugg om. Men det var min fd man som tog kortet med vår egen kamera. Men jag fick skit för det här.

Mats och jag åkte därifrån i panik för jag bara tokgrät. När jag kom hem skrev jag ett brev till pappa där jag berättade om hur jag upplevt min uppväxt. Vi brevväxlade några gånger och jag kände att jag kunde lägga det bakom mig.

Men nu har det blossat upp igen. Troligtvis för att han sitter och klagar över farmor, sin biopappa, sin styvfar och över min mor som är den mest sårade i detta egentligen.

Det är ingen idé att prata med honom för han fattar inte. Det är jag som måste försöka lägga det bakom mig istället. Jag jobbar på det. Han har väl inte så många år kvar. Han fyllde ju 82 i år. Kanske kan jag försonas med honom när han är borta. Just nu försöker jag bara hantera saker och ting på bästa sätt. Och att umgås med honom utan att koka över. Kram

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jag har märkt att ju äldre de blir, desto mer rotar de i gamla oförrätter och vägrar att släppa saker, jag vet inte, men jag tror att han kan känna sig skyldig över att saker blev som de blev, men att han vägrar att ta på sig skulden, det låter nästan som att någonstans finns en tagg och han skyller på alla andra för att den finns där.
Det är ju skitjobbigt när det inte går att prata med honom och att vara den som försöker att inte bry sig utan lägga saker och ting bakom sig tar en ängels tålamod, det värsta är ju att man själv mår dubbelt dåligt. Jag vet inte, skulle det funka att säga att du inte accepterar att han klagar och gnäller utan att om ni ska umgås så får ni ta andra ämnen? Å andra sidan blir det en konstlad gemenskap också. När folk vägrar att inse sin del i saker så är det helvetes svårt att veta att man faktiskt vet hur saker och ting var och att sedan kunna gå vidare och liksom arkivera det i någon byrålåda i minnet. Egentligen behöver du väl kanske inte försonas, bara veta att du vet hur det var och att han är en gammal man som inte orkar att se verkligheten, kanske aldrig orkat att se vad han ställt till med?
Jag hoppas att du kan hantera det, man gör så gott man kan, sedan får du pysa och försöka få ut frustrationen på något sätt, så att den inte kväver dig i sin tur. Jag hoppas att det går och jag tror att det går. Det är just det där bara att komma till att inte bry sig för mycket. Det är skitsvårt. Kram.

Cicki sa...

Tack för att du finns och att jag fick pysa över här hos dig. Kram

Shirouz sa...

Ja, men det är väl klart, jag kommer nog och pyser hos dig en vacker eller troligare en ovacker dag, jag med, kram! :)

Baronessan sa...

Vilken intressant "brevväxling" det blev här. Jag har själv begåvats med en egoistisk far som jag bara stått ut med och aldrig tyckt om. Inte förrän han dog kunde jag öppet, både för mig och andra säga hur mycket jag tyckte illa om honom. Det tog lång tid, för man får inte tycka så om sina föräldrar. Hurdana dom än är. Särskilt som alla tyckte att han var så rolig. Och visst var han det men dom visste ju inte hur det var att ha honom omkring sig för jämnan med sitt alkoholmissbruk och sina jävla humörsvängningar.
Nej, det här med ens släktingar/familj kunde man skriva en bok om. Men vem skulle vilja läsa???

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, det blev ju det, jag tror att det är mycket vanligare än man tror att man har ett komplicerat förhållande till sina föräldrar, min mor dog när jag var 11 och att växa upp med henne var inte helt lätt. Jag kan inte säga att jag är överdrivet förtjust i henne, nu kan jag förstå att hon var sjuk och att det därför blev som det blev, jag har varit riktigt förbannad på henne och ledsen. Det är så mycket känslor involverade med föräldrar och nära släktingar så att det inte är klokt och lätt verkar det vara ytterst sällan? Jag har inte många vänner som har ett 'okomplicerat' förhållande till sina föräldrar.
Jag tror att det viktigaste av allt är att man kommer till att man vet att man har faktiskt rätt att vara arg, ledsen och allt däremellan man känner. I långa loppet så var eller är de ju också bara människor. Och någonstans så tycker man om dem, men förnekar man att man också är arg så tror jag att ilskekänslorna tar över, jag vet inte?
Jag tror att många 'vuxna barn' har med sig en känsla av att det var orättvist och en sorg för att det var inte så man ville växa upp men man hade inget val. Och jag tror att det är viktigt som fan att veta att man har rätt till den känslan. Sedan kan man kanske börja se sina föräldrar eller vem det kan vara som lite trasiga människor och komma vidare på något sätt. Jag vet inte?