lördag 23 mars 2013

Jag vet var alla griniga människor kommer ifrån...

Vi fortsätter lite här, från facebook, (Jaha, säger du, som inte har mig på facebook och nu svävar i största ovisshet om vad jag menar. Men bara lugn, jag ska förklara...)

Jag har läst en bok och där i så har vi en huvudperson (mycket lyckat drag, eftersom varje bok som vill kalla sig Bok bör ha en sådan. Minst.) som har ett kännetecken som jag känner igen och skulle vilja kalla 'Sisyfos a la min tolkning'.


Alla vet vem han var, eller hur? Räck upp en hand så fortsätter vi.
Nåväl, i det här livet och säkert i nästkommande, om du tror på det, så finns det människor som har sin sten som de fortsätter att rulla upp för en backe.
Och den rullar ner. Igen och igen. 

Någon gammal oförrätt som gnager...
Så där står den där saken som en stor vägblockning (ja, jag vet att det heter 'vägbula' men det är ett så förbannat dåligt ord, så det skriver vi inte ut.) och är i vägen.
Och så blir de bittra.


Det som hänt har hänt och det ska minsann inte glömmas i första taget, som en hund med ett pipben som det inte tycker speciellt mycket om så bits det tag i det, ruskas om och läggs ner. Då är pipbenet tyst, men man vet ju; tar man upp det så piper det. Så man tittar på det och det piper baske mig bara man tittar på det. Bara man tittar länge nog.


Sedan, en vacker dag, så kanske, eventuellt, möjligtvis, kanhända (har vi slut på sådana ord nu?) så händer det något och man släpper pipbenet. Både mentalt och fysiskt. Man kanske till och med kostar på sig att sparka det till pipsvängen och ler belåtet när man hör dess sista pip.
Det är den skönaste känslan i världen. Tro mig. Jag har sparkat många pipben i mitt liv. (ja, det stämmer, nu heter det 'pipben'.)

Jag pratade med någon en gång om gamla oförrätter, och jag frågade, 'vad händer, tror du, med folk som inte sparkar sina pipben någon gång?'
'Det är de som blir de här ilskna människorna som puttrar fram genom tillvaron som ett ilsket ånglok med blängande blickar och en käpp som de petar på en och man vet att de önskar att det var ett hagelgevär med saltskott istället.'

Med gedigen forskning så har jag kommit fram till att det är precis så det är.
Så, för alla som undrat var de griniga människorna kommer ifrån, nu vet du.

8 kommentarer:

Lippe sa...

Näe, varför spara på gamla sunkiga söndertuggade pipben när det hela tiden dyker upp nya som man kan bita tag i och ruska så att det piper med nya skärande toner. Men visst kan man minnas de gamla pipbenen ibland och då ryser man till lite och nästan uppskattar de nya fräscha! :)
(min dator har inte fattat ett skit, den rödmarkerar pipben!)

lilah sa...

Härligt, underhållande, intressant och helt riktigt!

Helena sa...

Inte klokt vad du är klok. :)

Shirouz sa...

Hej Lippe,
precis, kunde inte ha sagt det bättre själv, att din dator rödmarkerar ordet pipben visar på att du har en ovanligt klok dator som vägrar känna igen ordet ;) Och absolut, att ibland minnas de gamla är inte helt fel, för då kan man se hur långt man kommit från det :)

Shirouz sa...

Hej Helena,
jag vet, fortsätter jag så här kan jag bli geni om jag inte passar mig ;)

Baronessan sa...

Dom kommer upp till ytan ibland de där gamla pipbenen. Men nu har jag blivit så förståndig så jag tänker: "kan jag göra något åt det". Är svaret på detta nej, så övergår jag genast till något helt annat. Livet är för kort för att samla pipben. Och Lippe har så rätt när hon säger att det kommer hela tiden nya. Och du, Shirouz, ska absolut bli president bara kungafamiljen går över till att göra något vettigt!

Shirouz sa...

Hej Lilah
och tack! Jag hittade din kommentar som blogger hade placerat under spam precis nu, det är ju tur att jag kollar ibland :)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, jag tror att jag har kommit dit också, man övergår till något annat i stället för att gräva ner sig tills man är till axlarna i pipben.
Åh, president, tackar tackar, det kan jag absolut bli, vi börjar med att ta bort måndagar då, tycker jag :)