torsdag 14 november 2013

Sorgliga korkar...


Och så sitter man där för att se ett underhållningsprogram och så säger en kvinna att hon tillbringat 20 år med en man och att de inte tyckte så värst mycket om varandra och man tänker så sorgligt det blev... Och så fortsätter hon med att säga att hon fått höra när hon inte tyckte som han så var hon korkad och man tänker så sorgligt det är... Och vidare säger hon att hon inte kan så mycket för det har hon också fått höra och man tänker det är fan så sorgligt så det inte är sant samtidigt som man tänker att det finns så många därute som går igenom samma sak och varje dag vaknar upp med någon som kanske kommer att säga att man är korkad och att man inte duger så mycket till och man är kanske till och med tacksam de dagarna man inte fått höra det och tycker att det varit en bra dag även om man vet att det är sorgligt det också och så tänker man att det finns nog många där ute som inte förstår hur någon frivilligt kan sätta sig i en sådan situation vilket också är sorgligt i sig för sorgligt nog är det som så att det är ibland lättare att hamna i en sådan situation än vad somliga tror. Och så tänker man att det är sorgligt att det ska gå så många år innan någon kanske tar det där första steget på skälvande ben för att pröva sina egna ben även om det verkar vara en korkat, för man har ju fått höra så länge, att man är just det. Eller så kan man tänka att det är ännu sorgligare med de som aldrig tar steget för att se om det kanske inte är så korkat. Och sedan kan man tänka att det är fullt förståeligt, somliga väljer en tvåsam-ensamhet hellre än att vara själva, för även om man får höra att man är korkad och även om man i sitt stilla sinne tycker att den andre är korkad så är det en trygghet i tvåsamkorkadheten som man lustigt nog blir van vid och jag tror att man vänjer sig av med att önska sig mer utan man blir vid sin läst och vid sin kork, tills kanske en dag man ser andra korkar som flyter omkring i tillvaron och faktiskt inte sjunker och det kanske är den dagen som man korkar ur just den tillvaron och tar språnget ut själv och ser att man faktiskt flyter......

tisdag 8 oktober 2013

Jag mumsar, jag.

Hej, nu var det ett litet tag sedan sist, jag har varit strängt upptagen 
med att läsa tuggummiböcker på sistone.
Redan vid första meningen nickar jag gillande när jag läser "hennes korpsvarta hår och superblå (nåja, det var något med blått) och känner hur hjärnan hoppar upp i mysfåtöljen och slår sig till ro.
Sedan följer jag hjältinnor och hjältar så det står härliga till, allt medan de forcerar (läs "vindlar sig fram och har konstiga förvecklingar, gråter tårar och dricker sig drängfulla) sig fram mot ett bröllop.
En sak är nämligen viktig att veta; varje chicklit (för det har jag bestämt) med högaktning måste ha ett bröllop med i sidorna. Minst.
Det ska ha drömts om bröllop sedan flickan (inte mannen för han är lite som en skygg hingst och stegrar sig och blir lite orolig, ungefär som om han är under attack av moskiter) när han  hör om bröllopsplaner, ända tills den dag då BAM! han förstår att just den kvinnan är den rätta kvinnan och han vill tillbringa resten av sitt liv med honom, till sina vänners skepsis (för han är givetvis charmig som sju osvåra år och har varit en barernas Casanova).

Sådana böcker simmar jag omkring i och jag gottar mig åt klichéerna som står som spön i backen, kvinnorna bär gärna kjol och drallar vin och gråter i chokladaskar (det får mig faktiskt att skygga lite, ett sådant slöseri med choklad, va?) och så tar de sig själva i kragen och spottar upp sig och tar på sig sina högsta stiletter och mejkar upp sig och blir otroligt vackra igen. (Fast det vet de inte riktigt för saken är att varje hjältinna med självaktning har inte mycket självförtroende och kan inte riktigt se sin skönhet själv, detta är mycket viktigt, men vi ivriga läsare vet att hon har hasselnötsbruna ögon och ostyrigt brunt lockigt hår (som blir ostyrigt som fan i regn, vilket hon beklagar högljutt, fast vi alla vet att det är charmigt som tre troll över en bro. Jo, tre troll över en bro är charmigt).


Och jag njuter faktiskt av varje sekund.
Sluten är lite hopkomna i hastighet och är alltid lyckliga och jag slår ihop böckerna med ett nöjt pip för jag har fått precis vad jag vill ha, lite klichéer och softläge för hjärnan. 

Sedan sträcker jag mig efter nästa och mumsar i mig den boken också.

lördag 28 september 2013

Det är inte kattskit, eller hur?

Jo, så här var det...
Cicki har skrivit om skrivandets vedermödor på sin blogg, så nu går ni allihop dit först och läser.
Klara?
Jag känner igen mig i det där, jag har så mycket att säga men det blir ingenting, lite som den där skräddaren i sagan som till slut bara har en liten tumme att visa upp.
För min del tror jag att min lata personlighet ligger mig i fatet, underhåller jag inte skrivandet så kommer det inte naturligt för mig och sätter jag mig ner och försöker tänka på vad jag ska skriva, eller värsta tanken "Förstår folk vad jag menar?" så blir det absolut ingenting.
Jag vet hur jag ska skriva, inte tänka utan bara låta orden komma och sedan, som jag skrev hos Cicki, ge fullständigt fan i om folk begriper eller inte. Huvudsaken är att jag vet vad jag menade och det som nog är intressantast är hur folk tar ett eget grepp på vad man skrivit och använder sina utgångspunkter så att jag får nya insikter och utsikter och ibland emellansikter också för den delen.

Så. Nog om detta. Nu kör vi. 
En sak som jag faktiskt har tänkt på, är att det mesta jag funnit användbart att lära mig, det lärde jag mig när jag var barn.
Det kanske kan kallas insikter, vad vet jag, men jag vet att:
När jag var barn lärde jag mig att man kan vara hur from som helst medan man har lättklädda damer i garderoben. (ser framför mig hur dina ögonbryn lyfter som svalvingar tills du inser att jag menar tidningar som på den tiden kallades Tip top och jag vet inte allt, kanske finns de ännu.)

Jag såg hur byns vackraste blondin lät sin pojkvän vänta i en timme på att hon skulle sätta på sig sitt ansikte; en gång när han kom oannonserad och jag lärde mig att ibland så kan det mest prydliga ansiktet dölja en osäker fasad.

Jag lärde mig också att ålder inte spelar någon roll, (hur mycket kliché det än kan låta) efter att jag och Tekla jagat varandra runt pensionärshemmet där hon bodde och jag blev ännu mer övertygad efter en pokerkväll med henne och hennes väninnor, där kvällen urartade i ett magnifikt mjöl-krig i köket hos hennes väninna Signe.

Jag lärde mig att folk är ganska nyfikna på saker de inte har att göra med efter att jag sett Folke; också han bodde på pensionärshemmet och hade byns mest välpumpade cykel eftersom så fort något tilldrog sig på gårdsplanen så kom han också ut och pumpade sin cykel.

Jag lärde mig också att folk kan ha hur gräslig smak som helst och ta på sig det, enbart för att det är mode. Jag tror en del av er minns när jag beskrev den hemska, hemska, hemska bussarongen i pappmaterial (ok,det var det inte men kändes som så) med brandgula körsbär som jag fick av en välmenande person. Det var också där jag bestämde illa kvickt att jag aldrig skulle ta på mig något annat som någon annan dikterat.

Jag lärde mig också att folk som har bullrande skratt och en läggning för att ge fan i vad folk tycker kallas "galna" eller "uppför sig inte som man ska" och gärna ses med lite blängande ögon ifrån de som önskar att de vågade.

Jag lärde mig också att bästa sättet att inte dra uppmärksamhet till sig, kan ibland vara att vara så uppseendeväckande som möjligt. Som t ex han som körde hela vägen från Stockholm till byn i en chockrosa Cadillac.
Utan körkort.
Som han sa "Vem skulle tro att jag inte har det, när jag kommer i den här?"

Jag lärde mig också att en del människor lägger mer värde i saker än i människor och att de i stort sett alltid är upptagna med att införskaffa nya saker tills en dag de lägger näsan i vädret och undrar om det var värt det.
Eller att en del spenderar så mycket tid med att undra vad andra tycker om dem att de inte vet vad de tycker om sig själva.

Sådant lärde jag mig, när jag var i "de laglösas by" om somrarna när jag var barn.
Det är inte kattskit, eller hur? (som vi säger här hemma...)

onsdag 11 september 2013

Går älgar i kamelgång?

Det kunde man ge sig fan på.
Jag har gjort fel.
Igår talade Kia om att jag gjort fel med stavarna.
Idag på morgonen läser jag att stavgång inte är svårt, (pah!) men att det värsta man kan göra (vilket jag givetvis är en självskriven kandidat för) är att gå kamelgång, vilket är att använda vänster stav och vänster fot samtidigt och höger fot och stav samtidigt.
Givetvis är det så jag gick tillväga.

Man ska göra tvärtom!
Nu kan jag meddela, (efter en mödosam vandring i area 51, som jag kallar hallen, eftersom saker försvinner oförklarligt och en del andra dyker upp lika oförklarligt) att det är svårt att göra tvärtom!

Det beror på att jag har problem med min motorik, det går i släkten, finns det en dörröppning springer jag gärna in i sidan av den, dörrar är som gjorda för att slå knän eller armbågar i, långa ärmar på kläder ska jag helst  undvika, för har jag det så fastnar jag i dörrhandtagen.
Jag tror att jag nämnt tidigare att min vilda far är likadan och att ska vi bägge två in genom en dörröppning samtidigt, från olika håll så är det bäst att flytta på sig, för vi kommer att springa in i varsin dörrpost med sällan skådad effektivitet.

Så, i korthet, jag går kamelgång med mina stavar. Själva idén med kamelgång synes mig inte så illa; tänk ökens härskare långsamt gungande fram över sanddynerna.
Men så ska det inte vara tydligen.

Jag antar att jag ska vara mer som en älg i skogen, långsamt framrusande i blåbärsriset.
Fast nu slår det mig att jag inte vet hur älgar springer.
De få gånger jag har varit nära älgar har det varit jag som sprungit.
Kanske går älgar i kamelgång, de också?
Jag blir fundersam och det enda jag kan säga med största säkerhet är att det går runt i huvudet på mig nu.

I kamelgångstakt givetvis.


tisdag 10 september 2013

Man ska släääääääääääääpa dem efter sig....

Det är 333 meter runt fotbollsplanen i min skog.
Detta vet jag med största säkerhet eftersom jag igår knatade runt denna med stavar för första gången i mitt liv.
Ett par varv så där.

Att gå med stavar är en helt annan sak än att gå utan stavar.
För det första hänger håret fram i ansiktet som en inte alltför klädsam mopp.
Man kan inte stryka bort det eftersom man då kommer helt i fysisk otakt med sig själv. En känsla som är helt annorlunda mot när man är i psykisk otakt med sig själv.
Eller kanske något lik, man är tvungen i båda fallen att stanna upp lite och svepa undan hårgardiner eller känslogardiner.

Att gå med stavar innebär också att man blir väldigt medveten om att man har armar. Ja, ja. Jag *visste* innan att jag har armar men nu blir det ungefär som "Här går jag och pendlar med armarna, går jag i takt med benen, nej, se på fan nu går jag fel igen, hur svårt kan det vara att synkronisera armar och ben egentligen?"
Andra stavgångare ser minsann ut som om de klarar av det, varför känner jag mig som en bläckfisk som inte bara har x antal extra armar plus tre ben och ett träben?
Och nu hänger håret i ansiktet igen! 

Men på en video jag såg så skulle man släääääpaaaa stavarna efter sig, kom jag plötsligt ihåg.
Man skulle släääpaaa dem efter sig och så skulle stavgången infinna sig naturligt.

Det synes som om detta med naturligt inte riktigt ligger för mig.

Eller för mina armar.
Högerarmen tyckte att det inte var så svårt att gå i takt med högerbenet, om ni förstår vad jag menar, nu låter det ju som om jag kröp fram på rygg över fotbollsplanen...
Vänsterarmen hade dock en helt annan rytm än vänsterben och högerben.
Lite så där "mitt i".
Det är nog tur att jag aldrig ägnat mig åt trummor, jag kan lätt tänka mig hur det skulle låta om jag fick leva ut min otakt då.

Hur som haver, i uppförsbackar går det lättare, då verkar mina armar helt förstå att jag kan använda stavarna för att få bättre skjuts.
Nerförsbackar verkar vara utmärkt för att ställa vänsterstaven mitt framför vänster ben så att jag får hoppa lite skälmskt för att inte stå på öronen i backen.
Plant underlag är en utmaning. Då har jag alla mina extraben och armar att hålla reda på,för att inte tala om hårgardinen.
Men ger jag upp?
Inte då.

Nästa gång ska jag ha badmössa på mig!

torsdag 5 september 2013

På det hela taget inte riktigt klok...

Det är fyra år sedan jag hämtade lillkatten på andra sidan skogen nu.
Fyra år sedan jag bar hem honom i händerna och han darrade så stor han var.
Vilket var riktigt liten.

Sjöng för honom gjorde jag också, kanske var det därför han darrade, det är ju ingen som vet om han har ett känsligt musiköra.

Kanske tänkte han också "på det hela taget inte riktigt klok" han också, där han bars fram av en människa som nynnade "det gingo tre vandringsmän längs vägen".

Asta Katt tänkte definitivt "på det hela taget inte riktigt klok!" om både mig och lillkatten när jag kom hem.

Numera har de vapenstillestånd och Asta tolererar honom som något man måste dra på, ungefär som att måndagar kommer en gång i veckan, men i det här fallet så kan måndagen dyka upp när som helst och försöka kasta sig över en och bita en i öronen.

Det här "på det hela taget inte riktigt klok" yttrar sig olika i min familj.
Min vilde far hade banantvång ett tag.
Det yttrade sig på det viset att varje gång han var i en butik så köpte han bananer.
Efter ett tag lade jag märke till att han hade bruna bananer i köket när jag var hemma hos honom och frågade om han föredrog dem så.
"Nej, jag är inte speciellt förtjust i bananer, så de ligger där tills jag kastar dem." sa han.

Själv har jag banantvång också. För mig är det det ultimata bäret (se på fan att jag kom ihåg det är det de är!), prydligt förpackade och går fort att äta.
Äpplen tar för lång tid att tugga.
Apelsiner gillar jag hemskt mycket men att skala en apelsin utan att jag är halvdränkt i apelsinjuice och sitter där med apelsinhänder när telefonen ringer är helt omöjligt.
Blåbär är för små och hallon fastnar i tänderna.
Jordgubbar tycker jag inte om, eller, visst jag kan äta en eller ett par men jag kan inte bli lyrisk över dem.
Körsbär skvätter bara över mina tröjor när jag äter dem och plommon äter jag inte efter att jag och en vän när vi var barn åt omogna plommon eftersom vi inte hade all tid i världen att vänta på att de skulle mogna.
Inte var det gott men vi hade dock ärligt pallat dem från mannen som sprang oroväckande fort för att vara så gammal ("Minst 40!" som vi sa till varandra.)

Vilket påminner mig om att det är gräsligt länge sedan jag pallade frukt någonstans...
Tänk förr, på höstkanten när man smög över grannarnas gräsmattor med bultande hjärtan för att sno några äpplen eller päron, med ögonen på vid gavel för att vara säker på att ägarna satt tryggt i sina hus, eller, om huset var mörkt, mot vägen för att se att ingen kom hem.
Hur man med bultande hjärtan tog några frukter och sedan skenade som en miniatyrälg fram till staketet och kastade sig över det och sedan sprang som en hjort till hemmets trygga vrå.

Kanske skulle jag göra det igen?
Men det skulle väl sluta med att jag hängde över staketet och försökte trassla mig över, tills jag gav upp och ropade på hjälp.

Jag undrar vad folk skulle säga när de upptäckte att en lagom rund kvinna i medelåldern hängde över deras staket med en tröja fulla av äpplen?
Jag tror att jag vet.

"På det hela taget inte klok någonstans."

tisdag 3 september 2013

Fjärrkontroll för katter som hamnat i en loop önskas.

....lite spridda funderingar så här på tisdagsmorgonen som jag för övrigt var helt övertygad om var en söndagsmorgon när jag vaknade upp...
För det första, har du tänkt på att platser som kan se helt "ordinära" och vanliga ut kan vara helt magiska för någon annan?
Det tål att tänka på.


För det andra, det här med "lagom" är väl för jävla tråkigt? Lagom är alltid lite för lite eller lite för mycket, tycker jag. Om du förstår...

För det tredje, om någon har den minsta idé om var fjärrkontrollen för katter som verkar ha hamnat i en loop sitter, hör av er kvickt. 
Lillkatten hamnade i en loop som gick över sängen i natt. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, för att emellanåt frejdigt sätta sig på mig och fundera över livet. 
Matte var mycket trött.
Sedan blev det tyst ett litet tag, tills han var i kattlådan och försökte gräva sig till Kina.

Nu sitter jag här, inte helt vaken. Katten är fortfarande lika energisk, han sitter just nu i kattlådan och vrålar glada hejarop till sig själv.
"Du är inte klok på en fläck..." säger jag trött.
Och får en blick tillbaka som "Ska du säga?"

söndag 1 september 2013

...vari vi funderar på varför jag har fyra vispar men bara en elvisp.

Jo, nu är jag här igen,
har inte så mycket att säga förutom att till min stora förvåning upptäckte jag att göra chokladbiskvier är inte så komplicerat som man kan tro.
Först river man mandelmassa och undviker att riva av sig fingrarna samtidigt.
Det var lite omständligt, eftersom jag gärna lever efter principen "fort" när jag väl gör något, förutom när jag lever efter "manana".

Nåväl, efter rivandet slänger man ner en äggvita. Till min stora förvåning lyckades jag separera ett ägg i två delar, utan att steka det först och sedan dela på det.

Efter det så rör man tills det blir som en deg.
Sedan ska man förfärdiga rundingar av mandelmassedegen. Det går så där om man har principen "fort" men huvudsaken är att man inte ger upp och slänger hela degen på plåten och gör en gigantbiskvi av det hela. 
Fast så kan man också göra om man vill.
Sedan väntar man i tio minuter.

Efter det kommer vi till smörkrämen, den kräver elvisp, ett redskap som jag använder lika ofta som strykjärnet (läs "inte alls") så är du det minsta lik mig så vidtar en frenetisk jakt på strykjärnet.
Ursäkta, jag menar elvispen. 
Den  hittar vi lätt i grytskåpet men sedan hittar vi fyra vispar. En passar utmärkt i elvispen, de två andra verkar påskina att jag haft en annan elvisp en gång i tiden och den fjärde bara jäklas.

Teknisk som man är så vänder man upp och ner på elvispen och ser att det är gängor. Så man måste skruva lite för att få i visparna. Det gör vi.
Och sedan vispar vi så att det står härliga till.
För att sedan dela upp krämen i en bunke som vi häller i lite lakritspulver i och en annan som får två generösa skedar med hallonsylt i.

Sedan ska vi ha en sprits. Det har jag. Många. Tre faktiskt. Som jag använder lika ofta som strykjärnet och elvispen.
Så vi letar lite.
Hittar en och sedan spritsar vi.

Efter det åker kakorna in i kylen och chokladen smälts. 
Och så ska vi doppa.
Och som vi doppar!
Vi doppar kakor och vi doppar fingrar och vi droppar på golv och bord och på oss själva.

Sedan är underverken klara.
Raskt in med dem i kylen för att stelna.
Vi tar och tittar till dem en gång i timmen bara för att se om det stelnas ordentligt.
Det gör det.
Vi bänder loss två från faten och suckar bekymrat när vi inser att chokladen och faten har ingått en öm symbios men tänker också "Den dagen den sorgen när alla ska bändas loss" samt "smörpapper under hade varit en god idé."

Så!
Så enkelt är det!
Och gott blir det. Tro mig. 
Sedan smaskar man i sig dessa små delikata bakverk och funderar lite stillsamt över de fyra visparna man har. 
Och vad mer som kan dölja sig i grytskåpet?
Tänk om jag har en matberedare till och med?


lördag 31 augusti 2013

Inte fan händer det.

...jo, hördudu, förresten, det var en sak till...
Det här med att bli äldre, jag är helt med på noterna när Keith Richards säger "Getting older is a fascinating thing. The older you get, the older you want to get."

Absolut. Men en del saker är smått irriterande. Som att jag inte ser på nära håll. Förr när jag var yngre och spänstig som en vildbjörk så såg jag bara dåligt på långt håll.
Numera ser jag dåligt på nära håll och på långt håll, så det enda jag ser tydligt är saker som är på "lagom" avstånd.

Är man därtill en sådan bakåtsträvare som jag, som envisas med att inte ha glasögon så mycket att det stör, förutom när jag verkligen vill se något, samt; har två par, en för långt avstånd och ett för kort, så blir det ett jävla bytande när det finns saker på långt och kort avstånd som jag vill se.

Bekvämast för mig vore ju att allt höll sig på "lagom" avstånd. Det skulle spara viktig energi för mig, dels när det gäller att hitta glasögonen, jag menar, vart fan tar de vägen? Man kan lägga dem på ett ställe och sedan så har de spatserat iväg till ett helt annat rum!

Dels skulle det spara kroppsenergi, detta evinnerliga bytande kommer att få mig att likna Karl-Alfred inom snar framtid. 

Likaså är det ganska irriterande att mina höfter har börjat att utvidga sig åt sidorna och uppåt. Det har jag inte bett dem om.
Samtidigt så strävar allt annat neråt. För att inte tala om den vackra morgonen när jag upptäckte att min likhet med en kalkon börjar bli överväldigande när det kommer till halsen.
Snabb som jag är så förstod jag att det enda som gäller är att ha mycket sträckt hals i alla lägen.
Det fungerade väl i fem minuter ända tills jag var trött på att stirra i taket.

Numera klappar jag lite slött in någon mirakelkräm som lovar att jag ska kunna förväxlas med en persika.

Inte fan händer det.
Kanske jag kan förväxlas med en persika som håller på att förlora sitt bäst-före-datum.

Men för övrigt är det härligt att bli äldre och äldre. Förutom att det knakar i mina knän så att till och med katterna ibland hoppar till. Det låter som om jag skjuter skarpt om jag böjer mig ner lite för snabbt. Å andra sidan håller det katterna i trim.

Så, jodå. Visst är det härligt. Och besvärligt.

Inte ens att choklad är gott är hugget i sten..

Jag tog cykeln imorse för en motionsrunda, jag tycker att man tänker så bra när man plågat sig så pass att huvudet känns helt tomt. Inte just då, när allt som finns är nästa tramptag och nästa andetag, men när man kommit hem och avlägsnat sig från väggen som man ömt lutar sig mot medan man flåsar som en någorlunda uppretad älg.

Min conclusion (jajemen, jag vet att det finns ett svenskt ord för det, men jag kan ta mig fan inte hitta det i hjärnan just nu) är att jag tycker helt enkelt att ingenting ska vara hugget i sten.

Cementerade åsikter är det tråkigaste som finns. Jag menar, jag vet aldrig riktigt vad jag tycker; förutom en del saker som är inristade i sten, t ex;
Choklad är alltid gott.

Hm...
Nej, jag måste faktiskt ändra mig där... En vacker eftermiddag för några månader sedan gjorde jag en chokladkaka som Jamie hade recept på.
Det var choklad, digestive, biskvier och så mycket nötter att alla ekorrar på den här sidan jordklotet grät.

Sedan skulle chokladkakan avsmakas.
Det var så sött.
Så sött...
Och så mastigt.
Det var som att försöka äta en tegelsten med choklad.
Jag kände mig som en känguru bärande på tre känguru-ungar när jag reste mig upp efter första smakbiten och lullade iväg till soffan för att ta igen mig.

Nästa dag hade jag repat mod igen och smakade kakan. 
Samma resultat infann sig.

Det är första gången jag gett upp när det gäller att äta choklad. Jag skänkte bort en bit till Kia, som också fick ge upp. Hennes barn gav upp.
Aldrig har vi stött på en sådan chokladkaka förut.


Chokladkakan stod kvar i kylen ett tag, jag blängde på den varje gång jag öppnade kylen och den blängde tillbaka.
Vet du vad jag gjorde?

Jag slängde den.

*lyssnar till det kollektiva ropet av fasa*

Jo, jag vet...
Det är förskräckligt och finns det någon choklad-domstol så skulle jag bli dömd till att skrapa bubbelgum på trottoarerna här i stan.
Så, nej, inte ens att choklad är gott är hugget i sten.




torsdag 29 augusti 2013

"Det blev väl kyckling över?"

Nu är jag här igen. (två dagar i rad, var skall detta sluta?)
Mitt kungörande att jag har goda idéer (läs "vet precis hur jag vill att det ska vara)bemöttes med kallsinne från mina så kallade vänner.
Jag begrundade detta och tänkte för mig själv "Kanske ska jag bli orolig?" sedan tänkte jag "Nej, varför det? Folk känner mig vid det här laget och vet att jag kan vara lika trilsk som vilken ordinär 3-åring i trotsåldern som helst.Det blir nog bra, det här..."

Raskt övergick jag till att söka i mina gömmor efter ett porträtt av Fritiof Nilsson Piraten. Det är som så, att jag har ett porträtt av Gene Simmons stående i min bokhylla och nu har jag sett honom dag ut och dag in och börjar bli lite trött på att han räcker ut tungan åt mig. Fritiof har barett (tror jag att det var, definitivt inte basker i alla fall) och räcker inte ut tungan på några kort jag sett hittills. Till skillnad från Albert Einstein. Och Gene Simmons.

Lika raskt kunde jag se att jag har inte ett kort som duger, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska byta till. En varg kanske. Eller kanske kan jag rita något själv, en streckgubbe borde jag klara av.

Hur som haver, jag läste igenom mina gamla Piratenposten och såg en så rar historia som jag tänkte dela med mig av:
Det var en skådespelare som varit uppe i Norrland (jag säger uppe för jag bor ju här nere, vet du. Om du bor över Norrland blir det "nere" och bor du tvärsöver så blir det "till vänster" eller "till höger" eller om du bosatt dig i Norrland så blir det "här". Säga vad man vill, men tydlig är jag....) 
och berättade för Piraten om hur det var.
Skådespelaren sa att när de gav sig iväg från hotellet fick de färdkost, "Vardera en kvarts kyckling, samt allt som överhuvudtaget gick att dricka:öl, vin, snaps av alla de slag, punsch,likör, glögg, konjak och whisky till grogg...."
"Piraten avbryter vänligt  undrande  -Där blev väl kyckling över?


Och vet du? Det tror jag med att det blev.


onsdag 28 augusti 2013

Planer inför min 50årsdag när jag blir en vuxen och ansvarsfull människa ända ut i tåspetsarna.

Jag tror att alla kommer att vara lika nöja som jag, när jag nu berättar hur jag vill bli överraskad på min kommande 50års-dag.
Jo, du läste rätt. 
Jag ska bli 50!
Vet inte riktigt hur det gick till, men härom dagen såg jag ett kort av mig, uppflugen i ett körsbärsträd ätande körsbär så att det stod härliga till.
Vad kan jag ha varit då? Kanske 11 år eller något liknande.. 

Jag tittade på mig själv och den vuxna ansvarsfulla människa jag har blivit (host) såg på de vita träskorna och sa till mig själv "Klättra upp i ett träd i träskor?"

Den lite mindre ansvarsfulla människan som bor i mig sa "Så jävla coolt, inte håller jag mig i någonstans, jag sitter där och mumsar och verkar inte ha ett problem i världen!"

Den tredje, lite mer fundersamma människan som bor i mig sa "Nåja, det där är sån't som dumma vuxna säger, att barn inte har ett problem i hela världen och ska njuta av att vara barn och ansvarslös."


Hur som haver, där sitter jag och åren har gått så jävla fort!
Det känns som om det var igår, när jag stod vid husknuten av vårt hus och slängde äpplekart på min mormor, ett av mina första minnen för övrigt.

Eller när jag stortjöt när jag insåg, den första dagen i skolan, att här skulle jag bli kvar i x antal år.

Det känns som om det var typ för ett år sedan. (och det där ordet "typ" borde vi inte använda eller hur? Det är inte typ som om vi är några tonåringar och hippa som bara den, eller hur? För övrigt har jag aldrig varit hipp. Eller inne. Jag har haft tur, jag.)

Hur som helst, jag har planerat hela mitt överraskningskalas så att det ska överraska mig riktigt ordentligt. Guidelinjerna kommer att komma när som helst.
Bra, va?

onsdag 24 juli 2013

Vad gööööör ni?

....jag satt här och tittade igenom de bloggar jag följer och upptäcker att flertalet inte skriver längre...det  fick mig att misslynt rynka på pannan en liten smula så där som man gör samt fick mig att fundera på 'Vad gööör de nu för tiden?'
...gör de som jag? går in och tittar på sina listor och kanske ser mig och undrar 'Vad gööör hon nu för tiden?'
...och så stänger de ner sidan till nästa gång när de sitter och undrar 'vad gööör de som skrev nu för tiden?'
Skriver de någon annanstans? Eller vart har alla deras ord tagit vägen? För jag tror att ord man har inom sig måste ta vägen någonstans? Kanske pratar de mycket mer nu för tiden? Eller kanske sjunger de i kör? För ibland behöver det inte vara just de orden man har inom sig som kommer ut, det kan fungera fint att sjunga någon annans ord.

Eller ägnar de sig åt makramé? För att låta fingrarna få arbeta lite, precis som vid ett tangentbord men ändå inte? 
Planterar om blommor, målar om hus eller har tagit trumkurser?
Jag vet inte, men undrar gör jag...




tisdag 11 juni 2013

..jag tror jag skaffar en schläsong...

Jag pratar med äldsta vännen härom dagen, vi har känt varandra sedan jag var 10 eller 11, tydligen stod jag en vacker dag i hennes trapp och frågade om hon ville leka. Vilket hon ville.
Och så börjar vi att prata om ett ämne vi aldrig har pratat om och det visar sig att ingen av oss har en susning om vad den andra har tänkt.
Sådant är vansinnigt intressant. Man kan gå ett halvt liv och tro att man vet vad som rör sig i andra människor men det finns alltid något nytt att upptäcka...

Och jag pratar med min vilda far och upptäcker nya saker där med, saker som jag trott, eller tagit för givet att jag vet, är inte alls som jag trott eller tagit för givet. Och jag ser en ny människa som har tänkt på ett sätt jag inte har varit i närheten att tro att han har tänkt.
Sådant är för jävla häftigt och det får mig att tänka på mig själv och omgivningen jag har runt mig.

Det får mig nästan också att vilja ha en salong här och bjuda in helt främmande människor, slänga ner dem på en schläsong och säga 'Berätta något!' och sedan bara sitta och lyssna.

Jag tror att man skulle få höra så mycket saker man aldrig tänkt på. Eller saker man tänkt på, skulle man få presenterade på ett helt nytt sätt.

Och du vet, allt det där visste jag ju egentligen, att man inte vet riktigt vad som rör sig i folk men när man får en stämpel på det, ett kvitto, då är det som att se folk i ett helt annat ljus.

Man blir nyfiken och man undrar 'Mer då?'
Folk tänker så mycket som de aldrig säger och folk säger så lite om saker som egentligen är det viktigaste för dem. 
Ibland när jag pratar med folk, så säger de att en del saker säger de inte, för att de är rädda för att det ska bli fel. Då brukar jag säga; att om det är något bevänt med personen man pratar med så ska det gå att göra rätt, om det blev galet.
Språket är vår bästa vän men också vår största fallgrop, det spelar egentligen inte så stor roll; även om man talar samma språk, när man lyssnar lägger man in sina egna värderingar och hör vad man hör även om det man hör inte alls är vad som sägs.
Ska man hårdra det så skulle man egentligen inte våga säga ett dugg för chansen att man blir missförstådd är alltid minst 50 procent beroende på hur mycket fix och färdiga åsikter den andra personen har.
Så det kanske inte är så underligt att så mycket som borde bli sagt aldrig blir sagt.
Men det är ju synd också.

Sedan tror jag att man kanske lägger in sina egna värderingar mycket i det man tänker att man ska säga. Folk är rädda för att bli dömda, 'det låter så konstigt, det låter inte klokt...' och så vidare.
Min syster och jag brukar säga 'Säga vad man vill, men har man växt upp som vi har gjort, så är inte mycket som får en att höja på ögonbrynen.'
För precis så är det, vi växte upp på olika ställen, men stigarna vi har vandrat fram på är väldigt lika varandra, hur osannolikt det än låter.



Nej, fan... Jag tror att jag skaffar en schläsong, sedan går jag på upptäcksfärd bland människorna...


söndag 9 juni 2013

Vad tittar du på?

Jag satt med en vän igår och språkade så vackert, ämnet kom in på jeans och hon sade 'De här är ju gamla och de blir ju vida från knät och neråt, de är ute."
Jag tittade på henne och sa 'Det kallas bootcut och de senaste jag köpte var sådana... Vad är det som är inne nu då?'
Och hon svarade 'Sådana som är tighta hela vägen....'
Och jag lyfte upp ett ben och sa 'Sådana här? Är jag inne? Helvete också!' och fortsatte sedan 'Men hur vet du det? Vad som är inne och ute?'
Varvid hon sa 'Men det ser du ju på folk på stan?'
'Vad då på folk på stan?' sa jag och såg antagligen ut som ett frågetecken.
"Jamen, vad folk har på sig?'
"Vad folk har på sig?! "
"Ja, vad de har för kläder, det ser du väl?"
"Men jag tittar väl för fan inte på vad folk har på sig!" utbrast jag.

För det gör jag inte. Däremot, vet du vad jag tittar på? 
Folks ansikten. Mycket och gärna. 
Det tittar jag på.
Och i det går inte så mycket mode. Eller det kan det göra, ibland ser man folk som ser nystrykna ut i ansiktet, som ett vitt papper som väntar på att bli fyllt med bläck. Sån't är tråkigt. Man undrar vad det är de har raderat. Och vad de ska fylla det med.

En del noppar bort ögonbrynen och målar dit svalvingar så att de ser konstant förvånade. Det tycker jag ser intressant ut och undrar hur de tänkte där.
En del är som mig som aldrig frivilligt skulle sitta och rycka dän ögonbrynshår för att 'forma en perfekt båge' (det där har jag läst mig till) och en del kan noppa ögonen utan att det syns men ser snyggt ut. Har en vän som är fena på det. 
Själv är jag för lat. Hade jag varulvsögonbryn kanske jag skulle göra ett försök att ansa. Kanske. Eller också skulle jag ligga på lur i någon buske och skrämma folk.
Inte på ett otäckt sätt, mer lite skämtsamt så där. 
För övrigt, jag tänkte så här, vad tittar du på, när du tittar på folk? Hm?

lördag 20 april 2013

Visst fan måste gnistan finnas!

....Jag tror att jag har kommit på vad som är fel....
Saken är att jag har inte (inte velat, inte kunnat eller precis vilka skäl som helst som passar att ta tag i) riktigt kunnat skriva.
När jag sitter här så slår det mig att jag har helt enkelt försökt vara begriplig.
Det är inte jag. Den stunden jag sitter och försöker att tänka på vad jag ska skriva så försvinner inspirationen ut genom dörren och vinkar flyktigt med en näsduk.
Så, nu skiter vi i det. Jag skriver och sedan ser vi om du hänger med. Det är egentligen inte viktigt. Det som är viktigt är att jag själv hänger med. Du kan alltid fråga och vem vet, vet jag vad jag talar om så svarar jag.

Ok, så här är det, så mycket tankar har farit (furit gillar jag bättre som ord, för ibland är det som en vild furie av tankar som dansar runt) runt i mitt huvud på sista tiden.

Bland annat, jag läste en sak på en väns sida om kärlek.. Visst lät det bra och jag är numera så mogen (hrm....) så att jag kan läsa om folks åsikter och bara tänka 'nah, jag håller inte med, men kan respektera andras åsikter (varefter jag går och tuggar på vad *jag* tycker i oändlighet...).
Hursomhelst, det jag reagerade över var när det stod att det inte handlar om att hitta den rätta utan att hålla fast vid det man har.

(här blir det ett stopp i skrivningsprocessen eftersom Styre Långskank far omkring, sliter i soffan och pratar konstant med en lite halvtrött matte efter sig som ropar 'NEJ Styre, ge fa-an i soffan!' varvid den lilla lurvskallen bara ler så att jag ser rovdjurständerna och i stället ger fa-an i vad en matte kan tänkas tycka)

Ok, var var vi.
Visst, hålla fast i det man har, skomakare bliv vid din läst och har man tagit fan i båten så får man ro honom över ån.
Jag kan se varför det är bra för andra.

Men inte för mig. Om jag inte kan se att jag har hittat den rätta, även när jag är så trött, förbannad, sur eller tjurig  på honom att jag är beredd att sätta in en annons på blocket 'säljes till lägstbjudande' så finns det ingen anledning att gå vidare.

Jag säger inte att man inte behöver arbeta på ett förhållande. Ett förhållande är precis som dina krukväxter, knallar du omkring och fullkomligt struntar i att ge blommorna vatten (en del ger dem t.o.m. konstgödning, vilket jag tycker är överkurs) eller pratar vänligt med dem, duschar av dem med jämna mellanrum osv, osv, så tynar växten bort.

Och så får du gå där för dig själv och börja fundera på om du ska köpa en plastväxt i stället, för de kräver inte mycket mer än att man springer förbi dem och blåser bort dammet.

Eller så fortsätter man att ha sin tynande levande växt och springer förbi och blåser bort dammet ibland och låtsas att det är en levande växt.

Men, folk, gnistan!
Visst fan måste gnistan finnas där! Och ja, jag vet, jag kommer inte ofta fram som en 'romantisk idiot' som Lundell säger i en av sina texter, men visst fan är jag det.
Man ska kunna titta på sin käraste även när han kommer i urtvättade kalsonger och ser ut som värsta kriget och tycka om honom även när han beter sig som en idiot. Inte just då, men senare. 
Man ska för fan kunna känna att man hittat rätt. Man har hittat hem.

Sedan läste jag, att om man bytte partner så skulle det ändå bli samma sak igen, att man tröttnar.
Nä, nä, nä. Inte jag. Eller jo, jo, jo.
Visst fan är det så. Men för mig, så har varje partner varit den rätta, just där och just då. Visst har jag sprungit på stolpskott så att det bara skvätt i målstolparna emellanåt. Visst har det gjort ont och visst har det varit jävligt och besvärligt men emellan det så har det varit helt jävla underbart härligt.
Jag ångrar ingenting eller någon.

Och sedan, sedan går man där i sin paulun och plötsligt händer det (alla ser nu triss-reklamen i sitt huvud..) man snavar över någon och där är gnistan igen.
Oftast på de ställen som verkar minst troliga, som till exempel på twitter av alla omöjliga ställen.... Huruvida man nu har någon idé om vilka ställen som är troliga eller icke. Och se på fan, då spritter det i kroppen som om man vore en Rönnerdahl och är beredd att studsa ur sin säng som han sjöng, Taube.
Och det är en av de härligaste känslorna i världen. Det vet du. Och jag. Och alla andra i mänskligheten. 

Sedan så får man se hur det går. Men att stanna i något som är dött, passé och förbi är för mig en omöjlighet. Att vara någonstans där gnistan inte finns, nej. Livet är för kort för det. För mig.

Så här va... Ulvstrumps filosofi á la carte..
Det är bara att se sig som själv som en fridsam tjur, man stångar och man springer in i väggar och ibland springer man rakt igenom väggar och stannar upp och undrar var fan man befinner sig. Men någonstans så finns ett mål.
Om man bara sitter under korkeken och sniffar så får man för det första:
a/ korksmak i baken.
b/ blommorna börjar lukta mindre för att till slut vissna och dö.
Och då måste i alla fall jag masa mig vidare till nästa korkek.

Nu har jag en fin korkek som jag lutar mig mot. Vackra blommor är det med.


tisdag 9 april 2013

...vari min vilda far besöker vårdcentralen för temporär dövhet.

Min vilda far meddelade mig just att efter att ha varit täppt i öronen i några dagar har han varit iväg till vårdcentralen och där blåste de ut skallen på honom.

'Nej,det tror jag inte att de gjorde, öronen kanske men inte hela skallen...' säger jag.

'Jojomen, hela skallen!' vidhöll min vilda far.

Så då är det väl så det var. Huvudsaken är ju att han är nöjd med slutresultatet.

torsdag 28 mars 2013

Har ni tänkt på att.....

Har ni tänkt på att;
när det gäller kläder i reklamen så ser alla ut som pinnsmala modeller...
Men...
Om det gäller försäkringar, skurmedel eller målarfärg så ser folk helt 'vanliga' ut.

Voffodådå?

onsdag 27 mars 2013

Grinchen läser bok.

Bland mina vänner går jag ibland under täcknamnet 'Grinchen.'
Nu håller Grinchen på och läser en bok.
Och så roligt jag har, ibland tycker jag om att läsa något jag inte tycker om, den här boken jag har nu är jag inte överdrivet förtjust i men den får mig att se in i en annan värld som kanske finns, vad vet jag?

Nåväl, huvudpersonen kallas 'Honey', bara det får grinchen att le förtjust, när boken börjar så sitter hon i en limousine och firar möhippa med sina vänner som är smala och dundersnygga. 

För att genast sätta tonen i boken så begagnar de sig av lite fula ord, orden känns ganska malplacerade men man förstår genast att här är en bok som 'tar ut svängarna.'


Honey börjar att berätta om 'Mannen i mitt liv', en snygg främling som hon tillbringat en natt med. Dock bara tillbringat, de har pratat sig igenom en natt.
Nåväl, det kan grinchen gå med på. Själarnas sympati kan uppstå 'bara så där', det vet vi ju alla.

Men. Snyggingen ska givetvis åka hem. Till andra sidan pölen som vi kallar Atlanten. Och sedan hörs de inte av.
Så Honey träffar en man som hon genast talar om för att de inte har något gemensamt, samt när han vill bjuda henne på en roddtur över Themsen så säger hon skälmskt (och viftar säkert med ögonfransarna) att 'Nej, det går inte för sig, för ska de vara ute och solbada så leder det till (och här har jag för mig att hon sänker rösten 'sex!'

Givetvis blir det förvecklingar och de åker ut på Themsen. Och nu ska de gifta sig. Den tilltänkta mannen köper en klänning av henne ('åh,men,nej,inte ska jag och jag som aldrig har klänning, men den här silkiga saken vill jag ha!') och ut beger de sig som sagt.

Någonstans i boken så har Honey lyckats stoppa in råd om hur man hittar en 'Äkta Man', för det är som så, att när man är 30 någonting så vill man hitta någon att gifta sig med. 
'Åh,fan...' mumlar Grinchen och säger sedan 'Det hade jag ingen aaaaniiing om..'
Sedan följer skämtsamma kapitel om hur de tu blev ett par och det är skälmskt och fnittrigt och lite lagom strösslat med förnumstigheter.

Nu har jag kommit så långt i boken att man får läsa Snyggomanens ord, där han sitter och skriver mail till Honey. Snyggomanen är väl bevandrad med humoristiska anspelningar och ser på Hollywood (för det är givetvis där han är) med blasé ögon samt har blasé vänner samt en flickvän som är otroligt snygg och inte så smart.

Och nu undrar du, hur ska det gå, hur ska det gå?! Eller om du inte gör det så får du ta en straffrunda i parken för att sedan lomma tillbaka hit och undra just det.
Jag undrar, jag med. Roligt är det dock. Grinchskoj.


Tänk om det stod på löpsedlarna...

Jag har tänkt lite...
Bland annat på folk som vill bli kända. Varför då?
Själv får jag frossbrytningar av blotta tanken, tänk att vandra nerför gatan och se på löpsedeln 'Ulvstrumpa glömde att ta bort luddet ur torktumlaren; Grannen i exklusiv intervju 'En ren provokation!'

Eller 
'Ulvstrumpas natt på stan, läs allt om hela kvällen!'
Eller
'Ulvstrumpa sedd med rufsigt hår och utan makeup, är hon på dekis?'
Eller
'Ulvstrumpa i häftigt bråk; hördes läxa upp katten när han satt på matbordet, kan det här vara det som tar knäcken på deras relation? Obs, smygtagna bilder av katten ingår och är han inte lite ovanligt tjock, katten?'
Eller
'Ulvstrumpas katt går på dietmat, ny figur till beach 2013? Var med och debattera ikväll, är det rätt med dietmat för katter?'


Ja, tänk dig själv... Vilken löpsedlar vi skulle ha....

måndag 25 mars 2013

Nu är nu och allt vi har.

Du vet, min syster var ju här för tre veckor sedan.
Det har jag inte nämnt mycket om, jag är nämligen så ogin att jag vill ha det för mig själv, du vet som en karamell man vill suga på och bara glädjas åt.

Nu är jag inte förtjust i hårda karameller, de tar för lång tid, så det är bättre att säga, som en chokladbit. Sådana tycker jag om.

Men jag har tänkt lite...
Det är förbannat märkligt att möta en person som är så lik en själv, tre gånger har vi träffats och samtalsämnena verkar aldrig ta slut.
Vi skrattar väldigt mycket, vi har samma drastiska humor och vi är ungefär lika cyniska båda två. Det är inte mycket som får oss att höja på något ögonbryn.
Det är skönt med folk som har levt och vet att verkligheten är både svart, vit och grå däremellan, för att inte tala om alla regnbågens alla färger.

Dock, hon är mycket snällare än vad jag någonsin kommer att bli, hon har också lite snabbare humör när det gäller att tända till än vad jag har.
Jag är väldigt logisk för det mesta, vänder och vrider på saker, å ena sidan, å andra sidan och se på fan, där var en tredje sida...

En sak vi pratade om är att vi båda två kallar varandra 'Min syster', det är inte tal om 'syrra' där inte. Och någon av oss sa, att när vi pratar om den andra kan man nästan höra hur vi uttalar det 'Min Syster.'

Det är så förbannat märkvärdigt att ha en Syster när man inte har haft någon. Eller 'har haft'. Logiskt sett, har vi varit systrar hela livet, men att så här, på medelålderns höst, träffa sin Syster, gör att det blir en helt annan känsla, tror jag, än om vi hade vuxit upp ihop...

Vi har inte dragit varandra i håret när vi var små. Inte heller har jag varit ett kräkpulver som hängt i dörren när hon har haft sina kompisar i sitt rum, och inte heller har jag varit avundsjuk på att hon är större än jag och hon har inte varit avundsjuk på att jag är minst. Inte heller har vi garvat ihop när vi var små eller lekt som bästa vänner. Allt det där fick vi inte. Vi tar igen det nu. Dock inte med hårdragning eller att skälla ut varandra. Hittills vill säga. ;)

Jag fick en halskedja av henne, som min bror haft. Det var nog en av de märkligaste känslor jag någonsin har haft och fortfarande får när jag ser den.
Jag tittade på den och sa 'Det är det närmsta jag någonsin kommer att komma honom... Så märkligt det känns...'
En del saker händer aldrig och man kan tänka, precis som vi sa 'Undrar hur det hade varit då? Om vi hade träffats allihop, tidigare?'
Samtidigt, det är som det är. Nu är det som det är. Nu är det nu, som det hette någon gång i ett barnprogram. Och nu är bra.

Jag tror att saker och ting blir vad de gör det till. Sörja kan man och får man. Man kan fundera på hur det skulle ha varit. Men man vet inte. Nu vet man och nu är allt man har.


lördag 23 mars 2013

Jag vet var alla griniga människor kommer ifrån...

Vi fortsätter lite här, från facebook, (Jaha, säger du, som inte har mig på facebook och nu svävar i största ovisshet om vad jag menar. Men bara lugn, jag ska förklara...)

Jag har läst en bok och där i så har vi en huvudperson (mycket lyckat drag, eftersom varje bok som vill kalla sig Bok bör ha en sådan. Minst.) som har ett kännetecken som jag känner igen och skulle vilja kalla 'Sisyfos a la min tolkning'.


Alla vet vem han var, eller hur? Räck upp en hand så fortsätter vi.
Nåväl, i det här livet och säkert i nästkommande, om du tror på det, så finns det människor som har sin sten som de fortsätter att rulla upp för en backe.
Och den rullar ner. Igen och igen. 

Någon gammal oförrätt som gnager...
Så där står den där saken som en stor vägblockning (ja, jag vet att det heter 'vägbula' men det är ett så förbannat dåligt ord, så det skriver vi inte ut.) och är i vägen.
Och så blir de bittra.


Det som hänt har hänt och det ska minsann inte glömmas i första taget, som en hund med ett pipben som det inte tycker speciellt mycket om så bits det tag i det, ruskas om och läggs ner. Då är pipbenet tyst, men man vet ju; tar man upp det så piper det. Så man tittar på det och det piper baske mig bara man tittar på det. Bara man tittar länge nog.


Sedan, en vacker dag, så kanske, eventuellt, möjligtvis, kanhända (har vi slut på sådana ord nu?) så händer det något och man släpper pipbenet. Både mentalt och fysiskt. Man kanske till och med kostar på sig att sparka det till pipsvängen och ler belåtet när man hör dess sista pip.
Det är den skönaste känslan i världen. Tro mig. Jag har sparkat många pipben i mitt liv. (ja, det stämmer, nu heter det 'pipben'.)

Jag pratade med någon en gång om gamla oförrätter, och jag frågade, 'vad händer, tror du, med folk som inte sparkar sina pipben någon gång?'
'Det är de som blir de här ilskna människorna som puttrar fram genom tillvaron som ett ilsket ånglok med blängande blickar och en käpp som de petar på en och man vet att de önskar att det var ett hagelgevär med saltskott istället.'

Med gedigen forskning så har jag kommit fram till att det är precis så det är.
Så, för alla som undrat var de griniga människorna kommer ifrån, nu vet du.

torsdag 21 mars 2013

Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor.

Jag kan en massa saker som jag inte riktigt vet vad jag ska ha dem till.
Till exempel, 1979 hörde jag första gången Meatloafs 'Bat out of hell', härom veckan tog jag fram cdn (för jag lever trots allt på 2000-talet nu...) och kunde konstatera att jag fortfarande kan hela texten till 'Paradise by the dashboard light.'

Enda saken som störde mig var att jag inte kunde yla lika ohämmat som förr, jag mindes med glädje hur jag och bästa vännen brukade yla som vargar till den låten och hur vi fullkomligt vrålade med i slutet.
Det är en låt som ska vrålas fram i slutet. Att på 2000talet sjunga med 'lite lagom' är inte riktigt riktigt.

Hur som haver. Det kan jag. Vad jag ska med denna ovärderliga kunskap till vet jag inte riktigt än.
Kanske kunde jag bli karaokesångare av just den låten på heltid? Marknaden på det kan ju inte gärna vara mättad.
Jag tror att jag ska bli det. Om ni vill hyra mig så går det bra. Jag tar betalt som vanligt i whisky och choklad. 

onsdag 20 mars 2013

Länge leve pessimisten.

Jag har precis hört att pessimister lever längre än optimister. Trevligt, tycker jag.
I småskolan fick jag en bok om Pollyanna i handen, det var nog första gången i mitt liv som jag har läst en bok och gnisslat tänder konstant.
Enligt lärarinnan var Pollyanna 'ett föredöme', enligt mig så var hon ett kräkmedel.


Optimister har också egenskapen att de alltid ska rycka upp en. Du vet hur det är, ibland vill man bara gnälla, man vill tala om hur jävligt överjävligt allting är; pratar man med en optimist så får man 'lösningar'.
De plirar så klarögt och säger 'Tänk så här!' och du kan höra utropstecknet...

Och man tittar på dem och säger 'Jag ville faktiskt bara gnälla lite..' och de säger 'Men då kan jag inte göra någonting...' och man gnisslar lite tänder och säger 'Jo, du kunde bara ha lyssnat, hållt med om att det är orättvist samt givit mig choklad.'
Att säga så till en konstruktiv optimist är samma sak som att jaga en vampyr runt kvarteret iklädd vitlökskostym.
De hittar vägar ut ur höstackar samt kommer med alla nålar som någonsin tappats i just den höstacken.
De dansar fram genom tillvaron och ler mot folk. Speciellt på måndagsmornar när alla sunda människor har blicken fastnitad i asfalten och känner att världen är så grå, så grå.


Optimister har inte heller någon humor. 
Säga vad man vill om oss pessimister som ser livet i alla dess färger (grå färgskala, givetvis) men det är pessimisterna man minns. I-or, den okrönta pessimisten får oss alla att le igenkännande.
Men vem kan nämna en optimist som får oss att le? Ingen. Absolut ingen.

De har också en överdriven tro på att allt 'ska ordna sig'. Ingen är så förvirrad som en optimist där saker och ting 'inte har ordnat sig'.
Den världsvana pessimisten däremot är inte förvånad. Det var förväntat, vi har Murphy och alla hans småglyttar i ständigt följeslag och de gånger när Murphy råkar vara upptagen med någon annan och något faktiskt 'ordnar sig', då blir vi förvånade.

Dock inte så förvånade och godtrogna att vi säger 'Nu har jag flyt!'
Nej då. Vi lyfter ett ögonbryn och säger, 'Hmm, märkligt... Jag undrar vad som ska gå åt skogen i stället?'

Så där härliga är vi pessimister. Vi vet allt och kan allt, medan optimisterna tanklöst flyter fram genom tillvaron och ler. 
Om inte vi, som tänkte på allt som kommer att gå fel fanns, skulle optimisterna lyfta från jorden och sväva omkring i små ballonger av optimism. Nu gör de inte det, tack vara att vi pessimister ibland sticker hål på deras ballonger med en pessimistisk nål. 
(Vi har dock inte hittat våra i någon höstack utan inköpt dem dyrt av ett internetföretag som tog dubbelt betalt i frakt, slog in nålarna i icke-öppningsbart material som fördärvade tre skruvmejslar, en sax plus några tänder när vi förlorade tålamodet och försökte bita upp paketet.)
Eller hur?

måndag 18 mars 2013

"Kommer Tarzan hit får ni leka tyst!"

Den här morgonen började jag med se på reklam.
En firma talar vänt om för mig att det är 'äkta vanilj' och 'äkta choklad' i deras produkter. 
En annan talar om att om man färgar håret med deras produkter så blir det 'naturligt' blont.

Jag kommer ihåg när reklamen var värd att se, jag.
Som barn såg vi alltid till att komma till biografen så att vi inte missade reklamfilmerna, spänt åsåg vi allt som reklammakarna tyckte att vuxna skulle köpa, (ja, det här var på den tiden innan reklammakarna förstått att kids är en köpstark grupp...) och när ljuset äntligen släcktes så ylade vi som prärievargar.

Händerna åkte ner i godispåsarna och vi slet upp ett jenka-tuggummi och blåste frenetiskt i tuggummipappret.
Sedan kom han...
Tarzan!

Hela salongen, som jag minns det, var full av småungar som levde sig in i äventyret med hull och hår, när Tarzan stod på en gren och slog sig för bröstet och vrålade 'Aiaiaiiiiiaaaa!' mässade vi ungar tillbaka, de modigaste ställde sig upp och vrålade i stolen.

Apan, Cheetah var en stor favorit, men vi var alla rörande eniga om att den där Jane, hon var helt onödig i handlingen.
När filmkyssen kom dränktes den romantiska musiken av ett ton ungar som samfällt vrålade 'Buuuuuu!' och sedan när ljuset tändes vinglade vi ut, Tarzanstärkta till kropp och själ.

Både min vilda far och jag minns dagen när jag introducerade Tarzanvrålet vid middagsbordet. Min far som inte var lika kulturellt bevandrad som sin dotter stod vid spisen när jag, där jag satt vid tallriken bestämde mig för att det behövdes minst ett tarzanvrål för att besegra de gröna ärtorna som låg på min tallrik.
Sagt och gjort, jag fyllde strupen och ylade för kung och fosterland 'Aiiiiiaaaaiiiaaaa' samt slog mig för bröstet.
Min far gjorde ett stående roterande höjdhopp vid spisen och skrek 'Vad händer?!'
"Tarzanvrål." sa jag lugnt.
Antagligen hade jag skrämt min far rejält för det som kom ur hans mun var 'Det ska du veta, att kommer Tarzan hit, så får ni leka tyst!"


lördag 16 mars 2013

Vad världen behöver är folk med otränade armar.

Efter att hårt ha gått ut med att försöka att lösa den enorma ansträngningen att få på sig en klädtrasa så har jag även lyckats med att uppdatera Ulvstrumpas facebooksida.
Inte en gång, utan 4,5 gånger. Med samma inlägg så klart.
Det är då man slår ut med handen och säger 'Men vad fan håller jag på med?' och sedan svarar sig själv 'Jag har ingen aning.'

Ibland undrar jag hur det är att vara en människa som har kontroll på allt. Som vet vad de gör, varför och hur.
Sedan tänker jag att sådana människor finns nog inte.

Men tänk, bara för en dag att veta precis vad man håller på med. Jag undrar hur det skulle vara.
Eller att 'ha en plan.'
Det finns faktiskt sådana människor som har en 'plan'.
Den enda planen jag har haft i mitt liv är att växa upp, komma ur skolan och äntligen få bestämma själv och ha vilka kläder jag vill.

Jag kan med glädje säga att jag tror att jag har jag lyckats med allt. Eller kanske bara den att sluta skolan.
Den första, att växa upp är inte så enkel som man kan tro, om man ser till människoår så är jag nu en stolt 49taggare och man kan luras att tro att jag är en Vuxen Ansvarsfull Människa när man ser mig strosa fram i tillvaron.

Saken är dock den att ibland är min mentala nivå på en 12-årings nivå. Ja, även lägre än det. Ibland   (ja, ok då, ni som känner mig, 'alltid' )fnissar jag förtjust åt ytterst dåliga skämt och jag ser 'tanter' på stan och tänker 'men gud så gamla de ser ut' för att sedan inse att 'de är precis lika gamla som jag!' Sedan går jag hem och ser mig i spegeln och har man sett på fan, nog odlar jag ålderstecken också. 

Smilgropar på knäna, rynkig och tänk så gråhårig man kan bli med åren utan att lägga märke till det nämnvärt. Att gå så långt som att färga håret gör jag dock inte. Jag är för lat. 12-åringen i mig säger att det är totalt onödigt.Halsen börjar också se onödigt intressant ut, som Bamses Skalman, ni vet? Ränder och saker. Fixas lätt med en schal som dras runt halsen som en boaorm. 

Ibland är jag som en 125-åring när det kommer till visdom. Jag har sett allt, vet allt, är mer eller mindre trött på allt och inget är nytt under solen. Knäna värker och folk som hoppar omkring och är entusiastiska möts av ett I-or-leende från mig. 

Hm, jag vet inte, jag. Det enda jag kan säga med tvärsäkerhet är att man blir inte klokare med åren.

Bestämma själv får jag göra dock. Såvida inte Styre och Asta har andra åsikter. Då bestämmer katterna. Eller om någon intressant myndighet har åsikter. Då bestämmer de. Men nästan för det mesta bestämmer jag. 

Att välja mina egna kläder har jag fullständigt lyckats med. Jag är dock lite förvånad över min egen klädsmak ibland. Jag faller handlöst för glittriga kläder och vräker du på med lite ärmar som du kan fastna i vilket dörrhandtag som helst med, då är lyckan på topp. Någonstans inom mig bor en Liberace som vill ut. Den saken är säker.

Lagom till att kroppen håller på att rasera ihop så har jag också blivit hjälplöst förtjust i linnen. Det ser så bra ut med gäddhäng till, tycker jag.

Jag hade någon storstilad idé om att börja träna armarna i början av året.
Sagt och gjort. Jag gjorde det, jag slet som en grävling med vikter, jag morrade så ilsket när jag lyfte dem att katterna flydde ut i vardagsrummet, hela kroppen darrade av mjölksyra och jag hörde i andanom om Rocky-spåret ni vet, 'eye of the tiger'.

Sedan tillbringade jag några veckor med ont i ryggen. Samt beslutade att vad världen verkligen behöver är folk med otränade armar.

Du vet att det kommer att bli en bra dag...

...du vet att det kommer att bli en bra dag när du lyckas ta på dig toppen på fel sätt tre gånger.
Första gången: Ut och in.
Andra gången. Avigsidan fram.
Tredje gången: Ut och in plus bak och fram.

Det är inte utan att man då börjar tvivla på sin egen intelligens.

fredag 15 mars 2013

..jamen, nu kan ni ju äntligen komma i kontakt med mig. Hurra. Eller något..

..Man ska inte göra det lätt för sig... Eller som någon sade, 'Jag har så lätt att göra det svårt för mig.' 
Det stämmer in på mig. Jag vet inte om man måste ha speciella färdigheter eller om det helt enkelt räcker med att vara en allmänt kaotisk personlighet, men troligen det senare.
Först, nu är jag äntligen här igen, för att motivera mig själv, så har jag skapat en morot (!) eftersom jag inte bara är kaotisk utan dessutom är som en gammal åsna.
Man får draaaaaaaaaa mig till bloggen och när jag väl sitter här så mumsar jag i mig moroten och tänker 'men hördu jag, det här var väl fan så trevligt ändå?'
Sedan när jag är färdig så återvänder jag inte i första taget, eftersom åsnan hellre vill sitta i soffan och tugga lite hö.

Hm, nu ska vi se, var var jag? Jo, just det, kaotisk åsnepersonlighet...

Hur som haver, för att ni ska kunna komma i kontakt med mig har jag äntligen (för det är väl det ni väntat på?) skapat en spritt språngande ny (ja, jag vet, jag vill se någon skapa en 'spritt språngande gammal) facebooksida. Där kan ni titta in och gilla och sända mig små meddelanden, kanske foton av er själva men dock tyvärr inte chokladaskar och whiskey.
Jag vet. Jag tycker också det är förfärligt synd. Någon borde uppfinna trådlösa whiskeyflaskor som materialiseras i folks bostäder. För att inte tala om choklad.
Vi jobbar på det, tycker jag.

Nu ska vi se, var var vi? Just det, lätt att göra det svårt för sig. Eftersom det är så svårt för mig sätta mig ner vid datorn och skriva, så varför inte en fb-sida också? Jag räknar kallt med att uppdateringarna kommer att sjunka till en gång i halvåret, men det är risker man får ta..  Eller som det brukar, det kommer en störtflod av skriverier och sedan blir jag knäpptyst. Du vet hur det brukar vara...
http://www.facebook.com/pages/Ulvstrumpa/568983773126166
Dessutom får alla choklad som gillar den. På ett eller annat sätt. (*viskar 'trådlöst'*;)

torsdag 3 januari 2013

Oh, så många knappar du har!

Jag är en vansinnigt lättroad människa. Kanske därför jag sällan är uttråkad.
Nu har jag (ok, grannarna och jag) fått en ny tvättmaskin.
Jag nalkades den med försiktighet;
"Oh, så många knappar du  har..."
"Ja," sa tvättmaskinen, "det är för att du ska kunna välja precis hur jag tvättar din tvätt."
"Och så fin display, sedan...' mumlade jag.
"Ja, det är för att du ska kunna se precis vad som försiggår."
"Och timer!" pep jag förtjust.
"Precis, för din tid är viktig, du ska inte behöva komma ner hit förrän jag är klar."
"Den där ratten, vad ska jag göra med den?"
"Den ska du använda så att du kan välja så att jag behandlar dina klädesplagg precis så omsorgsfullt som du vill."
"Tro det..." mumlade jag.

Lade sedan in tvätten i maskinen, rattade till "speed" eftersom jag tycker att det hör ihop med min rockiga attityd, samt tog ett vördnadsfullt steg tillbaka.
Ingenting hände.
"Varför händer ingenting?" 
"För att jag kommer med en bruksanvisning som du måste läsa och sedan skriva under på två olika ställen att du har läst och förstått."
"Hm, jag kan inte göra som vanligt, bara trycka lite och sedan hoppas på det bästa?"
"Det funkar det med. Jag ska göra vad jag kan. Det är nog för övrigt bäst om det inte är för mycket människa i processen ändå." sa tvättmaskinen.

Nu sitter jag häruppe och är så spänd så att det inte är sant, när jag gick stod det på displayen '60 grader. 1.12 min.' Samt 'Don't panic'.
Eller den sista raden kanske var enbart i mitt sinne...