söndag 23 december 2012

Först börjar vi med att säga adjö....

Så här var det...
I förra veckan sade jag 'farväl' till torpet. Jag sade farväl till den stora almen som troget har stått pall för alla åskväder och stormar ända tills i år då den tappade en stor gren. Dock hamnade den inte på taket eller gjorde någon skada.
Jag sa adjö till ladan, där en grävling eller något annat levande flyttade in genom att flytta på en stor sten. Till syrenhäckarna och till äppelträdet som aldrig någonsin behöll någon frukt utan alltid kastade ner det på gräsmattan så att gräsklipparen nästan kvävdes.

Jag sa adjö till köket, där jag satt första dagen och försökte spänta ved och i stället späntade till händerna så att t o m Rambo skulle varit imponerad av blodutgjutelserna. Till köksskåpet där glasen dansade jenka när tidernas värsta åskväder drog in samtidigt som jag stod på verandan och sa till almen 'Hör du, dra inte till dig någon blixt nu..' tills det blixtrade till så imposant så att jag försvann in i det stora rummet och trodde att min sista stund var kommen

Det har varit många intressanta turer i den stugan..
Som första skärtorsdagen:
Först försökte jag att göra upp eld i kakelugnen. Jag säger bara; dimman i Lützen, en sådan barnlek i jämförelse med dimman i mitt vardagsrum.
Jag tillbringade en lång intressant skärtorsdagseftermiddag på verandan medan jag tänkte på hur dumt det är att inte ta reda på hur man eldar innan man så  att säga eldar...


Sedan kom spindelparaden, på den tiden var jag oresonligt rädd för spindlar.
Och mitt hus var ett riktigt spindelhus. Det visste jag inte om. Men jag märkte det när jag väl inne i huset, samma skärtorsdagskväll satt i godan ro i min gungstol och gungade så förnöjsamt fram och tillbaka medan stereon spelade...

Först kom en liten spindel. Sedan en stor. Upp flög jag och pep kvinnligt 'Jag dör!" och rusade ut på verandan.
Efter att ha stått på verandan, som hälsade mig som en kär gammal vän efter eftermiddagens sejour så tog jag mod till mig igen och gick in i rummet.
Satte mig ner. Kastade en kontrollerande blick runt rummet.
Slappnade av...

Då kom en hel parad med spindlar marscherande förbi mina fötter! Upp for jag, pep och ut på verandan!
Efter ett tag började det bli kallt och till min förvåning så kände jag att jag faktiskt gav fan i hur många spindlar det var därinne. Att stå här ute och frysa ihjäl, på verandan, nej, det var inte värt det.

Långsamt traskade jag in igen, gick ut i köket, tog med mig en öl, satte mig ner och när nästa spindel kom gående så sa jag 'Vet du.. Jag ger faktiskt fan i dig.' och menade det. 
Numera är jag inte speciellt rädd för spindlar, undantaget de här riktigt stora, du vet...

Nåväl, det är fortfarande skärtorsdag, första torsdagen någonstans i mitt underbara spindeltorp med lite Lützendimma kvar... 
Vid det här laget är jag ganska trött.
Så jag bäddar ut bäddsoffan och tänker precis ta ett klämmigt skutt ner i sängen då plötsligt lampan på ladan börjar lysa.
Den är kopplad till en rörelsesensor, vilket alltså betyder att något rör sig därute.

Nu tror ni säkert att jag ska säga att jag blev så rädd att jag skenade ut på verandan igen.
Märkligt nog så finns det en broms i Fröken Ulvstrumpa, efter nog så många omskakande upplevelser så tänkte jag för mig själv; 'Jag ger fullständigt fan i vad det är som är därute, vaknar jag imorgon och är ihjälslagen så lär jag märka det. Jag ska sova nu!"

Jag sa adjö till gräsmattan, på den har många samkväm hållts; jag mötte min syster där för första gången i mitt liv, midsommarfester har avfestats, ljumma sommarkvällar som när Fimpen och jag satt och sjöng så att det ekade i hela bygden, varefter hon försvann in i rummet och moonwalkade så att det slog gnistor om träbrädorna snart följd av en lika entusiastisk Ulvstrumpa.
Det är inte klokt så mycket roligt det har varit därute!

Och lugna blå sommarkvällar, på baksidan där man ser långt ut över slätten, när allt som rört sig varit ett rådjur på åkern som inte ser mig eftersom jag sitter så tyst så att det kommer så nära att vi ser varandra rakt i ögonen innan den vänder på klacken och försvinner..

Märkligt egentligen, men det känns bra att säga adjö till torpet, det är ungefär som att 'Nu är det över' och vi fortsätter mot nya mål, var för sig, torpet kanske ser ut som om det står still, men jag tror att eventuella hustomtar gör sig redo för nya hyresgäster att flytta in och att almen väntar på någon ny människa som ska stå och titta upp på det och säga 'Vad stor och fin du är, men hördu, se till att du inte tappar någon gren ner på taket.'



Jodå, jag lever.

Ett litet livstecken från allas er egen Grinch...
Och vänta bara lite, så kommer det strax mer..
(och ja, jag hörde den som sa 'Strax? Det kan innebära allt från några minuter till flera månader eller halvår när det gäller dig...' ;)
Men så länge ska det inte ta.
Jag ska bara först inta en grandios lunch här.
Sen du.
Då kommer jag tillbaks.