måndag 30 juli 2012

Man fäster sig vare sig man vill eller inte....

"Jaha," tänker du, "först försvinner hon som en avlöning, sedan gör hon ett inhopp och lovar att komma tillbaka, för att försvinna i några månader igen och nu, nu jäklar så spammar hon sin egen blogg med inlägg!"
Ja. Sådan är jag. Saken är den att jag satt här och uppdaterade mig på lite bloggar och jag började undra "Vart tog ni vägen?" om en del bloggare.


En del har sagt "adjö" men en del har bara lämnat en liten skrift och sedan försvunnit spårlöst.
Det är ju inte utan att man undrar vad de gör i stället? Var får deras skrivartankar utlopp nu? Gör de som jag gjorde? Försvann till Twitter för att vara "lite anonym" och "lära sig att hålla det kort" och "inte känna folk så väl".


Så gjorde jag nämligen.
Det gick ju käpprätt åt helvete förstås.
Man blir fäst vid folk vare sig man vill eller inte. Man fäster sig vid dem.
Trots att det bara är 140 tecken som egentligen inte ska kunna säga så mycket om en människa.

Man undrar vart de tagit vägen när de inte uppdaterat, man vet vem de bor ihop med, vad de har för sig och man vet när de är lite på pickalurven, man vet när de är nere och när de är skyhögt uppe i det blå.



Man vet när de läggs in för cancer och man vet när de kommit hem och har fått papper på att de är friska.
Man vet när det gått käpprätt åt helvete i en relation och man vet att när en del twittercidar så är det på riktigt och man vet att en del kommer att komma tillbaka.


Man vet att den där mannen som svär något så ända in i helvete och är så barsk och omöjlig i största allmänhet är en riktigt härlig människa.
Man vet att han som berättar om sina minnen från sitt yrkesliv och som också är en riktig Tjalle Tvärvigg, man vet att han fortfarande är förälskad i sin fru efter 30 års äktenskap.


Man vet allt sådant.
Och man inser att även om man tror att man kan hålla folk lite på avstånd så kan man inte det, inte så länge man är så nyfiken på människor, som jag är.
Så man går tillbaka till bloggen och skriver lite om det här.


Sedan går man in på twitter och läser de där 140 tecknen som egentligen inte
*ska* kunna berätta så mycket, men gör det ändå.
Så gör man. Eller så gör jag.

Gälar vore kanske inte en dum idé...

Vad folk inte vet om mig är att jag är en riktig optimist.
Se, det är nämligen som så, att jag håller på att byta stil.
Fick nämligen för mig att min garderob borde fyllas på med andra kläder.
Ett tag tänkte jag mig att jag skulle gå över helt till lila.
I en av mina hemstäder gick en lila dam, hela hon var lila, även hennes hår.
Det sades att hela hennes hem var lila också. Ett av dem, vill säga.
I en annan lägenhet bodde bara en massa kartonger.
Jag var givetvis fullständigt fascinerad av henne när jag var barn.
Och nu tänkte jag, att det är dags att folk blir fascinerade av mig.


Nejvars. Men jag gillar lila.
Hursomhelst, det gick som vanligt åt helvete med planen på en enhetlig garderob.
I dag fick jag nämligen hem en sjögräsblågrön top. (tänk en klorbassäng som är så där snyggt blågrön, men inte riktigt jätteblå och inte riktigt grön, du begriper precis, eller hur? Bra.)

Med spetsar och knappar hela vägen. I storlek 40.

För det har jag nämligen. 
Tyvärr var inte den här blusen i storlek 40 underrättad om att jag är en storlek 40.


Jag drog den käckt över huvudet och sedan höll jag andan.
Såg mig i spegeln och tänkte "Ja, det här kan funka om jag utvecklar gälar."
Drog ett andetag och knapparna rörde sig lite oroväckande och jag tänkte för mig själv "Japp. Gälar är ett måste, för går jag ut i den här och tar ett djupt andetag så blir jag lika historisk som Karl XII's kulknapp.
"Vad hände?" kommer polisen att fråga, då en man ligger utslagen med en av mina knappar i bröstet, och jag blir tvungen att säga att "Han skämtade med mig och jag skrattade hjärtligt och då gick knappen av...."


Det går ju inte för sig. Så jag krånglade mig ur toppen, knäppte upp alla 144 knapparna (inte riktigt, men det kändes så) och lade toppen i tvättkorgen.


Sedan efter lunch, när jag inmundigade en synnerligen god dammsugare så kom jag precis på vad jag ska göra.
Jag ska gå ner något kilo i vikt. "Jaha, det ska jag verkligen göra!" log jag för mig själv medan jag åt upp hela dammsugaren med välbehag.

Tanken slog mig nu, när jag stod på balkongen att det kanske hade varit bättre om jag inte ätit dammsugaren. Å andra sidan, det är synd att inte äta dammsugare till kaffet och varenda människa vet att efter en välkomponerad måltid ska man avsluta med något sött.


Jag är fortfarande väldigt optimistisk beträffande min plan att förlora vikt, optimistisk som jag är så ser jag i andanom hur jag kommer att kunna kränga mig in i toppen utan risk för att skjuta ihjäl någon med en knapp.

Så optimistisk att jag anser att det där halva paketet glass (Nogger!) bara kan göra gott.

"Det var det dummaste jag sett på länge..."

Få saker kan få mig på så bra dåligt humör som en riktigt urjävla dålig film.
Tänk, det hade jag glömt, för ser du, jag ser inte mycket på tv längre.
Men igår...
Jag satt så stillsamt och bläppte (jo, det ordet finns.) runt bland alla kanaler och hamnade på 3ans långfilm, "It's complicated" med Meryl Streep. Fick se att en av mina favoritkomiker, den vithåriga mannen, vars namn just nu är totalt som bortblåst skulle vara med...
Så. 
Jag sätter mig ännu stillsammare (tänk "vilande potatis i sittande läge) och
tittade på detta förbannade spektakel.


Först och främst, en Meryl som hoppar runt och piper och antagligen ska vara flickaktigt (typ medelålders flickaktig) yr på ett charmerande sätt som får mig att vilja daska till henne med en av de schalar som hon traskar omkring med.


Sedan; en charmig tjejträff, där alla hennes vänner sitter runt ett bord och diskuterar och skämtar. Man hör i andanom manusförfattaren där han eller hon tänkt till "Umm, jag måste kasta in en tjejträff (minst) där de sitter runt ett bord och skämtar och drallar vin och är så där förbannat charmiga och frispråkiga som vi alla vet att medelålders damer kan vara...")


Så, det görs.
Och där sitter alltså ett kvinnotyg och säger, på ett förtjusande drillande sätt att hon läst någonstans att har man inte sex så växer den igen! Och oh!
Alla kvinnorna gapskrattar förtjust och det blir ett kackel som skulle få hönan Agda att lämna  hönsgården och ge fan i tuppen.

Ingen säger dock, "Men vad fan, har håret börjat växa inåt på huvudet på dig, eller?" utan alla fnittrar glatt och jag tror att Meryl säger att hon inte tror på det.
Jag vet faktiskt inte riktigt, för vid det laget har jag mentala skämskuddar framför ögonen och funderar på varför jag fortsätter att titta.


Antagligen vill någon del av mig straffa mig själv, för jag hänger kvar.
Nåväl.
Det åks till New York, där Meryl, på ett charmigt sätt sätter sig i baren och träffar på sin exmake.
Där vidtar ett spirituellt och humoristiskt samtal (antar jag att det ska föreställa) och det drallas mer vin och givetvis hamnar de i säng.
För att sedan Meryl ska kunna kräkas lite behagfullt i en byrålåda och sedan
dramatiskt springa in i badrummet medan hon säger till exmaken att inte titta på henne, för att sedan sjunka ner vid toaletten och få en ohygglig ångest.


Ja, herregud så dant.


Sedan gick jag ut och rökte. För att återvända till en ytterst charmerande scen där hjältinnan var hos en plastikkirurg som talade om att de skulle häfta fast pannan, eller hur det nu var.
Rättrådigt stormar Meryl ut, för att slå ihop med exmake med ny fru och barn.
Jättejobbigt för Meryl. Jättejobbigt för exmaken med som har varit till någon slags rådgivning för att få barn.
Usch så jobbigt och pinsamt för alla.


Sedan kommer arkitekten in i handlingen och Meryl ignorerar honom totalt
(nej, han kommer in innan hon går till plastdoktorn) tills hon fått klart för sig
att det är han som gjort det mesta av ritningarna till hennes hus.
Hade någon ignorerat mig så mycket så hade jag tagit mina ritningar och slängt till henne en låda färgkritor och sagt att hon kunde rita sitt förbannade hus själv. Men jag antar att det skulle vara charmigt.


Nåväl.
Arkitekten och Meryl står utomhus och tittar på ritningarna och allt är så bra och så kommer exmaken givetvis.
Och Meryl vill inte ha med honom att göra. Oh nej.
Så givetvis hamnar de i säng igen.
Och samma visa igen, efteråt.
"Oooh, titta inte på mig när jag går upp, jag har åldrats och saker ser annorlunda ut när man ligger ner!" piper hon flickaktigt.


Sedan så glöder Meryl av livslust, folk frågar vad hon har gjort, för hon ser så levande ut! Ja, alla vet ju att ett nyp kan få en att se piggare ut, men så pigg som Meryl har jag ta mig fan aldrig blivit. Å andra sidan är det säkert mig det är fel på, för vi vet ju alla att Hollywoodfilmer har alltid rätt.


Nåväl, vidare, det blir tjejträff igen och Meryl har bakat tre (!) pajer och kvinnorna piper glatt och slår ihop händerna och säger att det är fest!
Och Meryl säger behagfullt att hon är nog så livlig och kreativ eller vad det nu var hon sade, för då var jag i full galopp fram till tvn för att stänga av eländet.


Jag tyade inte längre. Jag har ingen aning om hur det gick för Meryl, men jag antar att hon skimrade och glödde sig fram och fnittrade och yrslade sig fram på ett synnerligen charmerande sätt.

Själv gick jag, på ett ytterst feminint och charmigt sätt fram till mitt whiskeyskåp och hällde upp en liten whiskey åt mig och försökte skaka av mig filmen, ungefär som en våt hund skakar av sig regnet.