söndag 20 maj 2012

Det här är ert fel.

Det ska ni bara veta. Nu har jag fått nog av er.
Ni har ett dåligt inflytande på mig!

Det är ert fel att mina högerknogar nästan blöder, att mina knän funderar på att emigrera till Korpilombolo, att hela min kropp ömmar och att jag doppade mitt hår i såpa-hinken.
Allt är ert fel!

Jag kan absolut inte förstå varför ni måste berätta om hur ni gör det fint på era balkonger, altaner, målar och fixar och står i.
Jag är en svag människa.
Det borde ni veta efter alla dessa år.
Jag tar intryck. Omedvetet suger jag i mig er information och
vad händer?!

Jo. Jag finner mig själv liggande som någon slags jädra ormmänniska på balkongen, med handen nerstoppad halvvägs till grannen medan jag försöker få bort all klorofyll (eller vad fan det nu är, grönt är det i alla fall) från balkongräcket.
Jag skrapar upp mina känsliga pianofingrar (ja, det går bra att hosta till lite där) när jag försöker att få bort det allra längst ner.
Jag viker mig nästan fyrdubbel för att komma in i hörnen och det enda som fattas är att någon kommer med omslagspapper och slår in mig och ger bort mig till julklapp.

Jag ligger under plaststolen och skrubbar den allt medan Styre står ovanpå den och håller ett tal till alla församlade fåglar.
Jag får såpa i håret, i ögonen, innanför t-shirten och mina jeans ser ut som om jag försökt att smygbada dem.

Och allt det här bara för att ni envisas att tala om för mig att ni gör i ordning på era balkonger. Och altaner.
Allt är ert fel.
Allt.
Och nej. Ni ska inte skriva "Men visst blev det fint efteråt?"
Jag vill aldrig mer se balkongen, så här mycket i närkontakt med min balkong har jag aldrig varit förut och jag känner nu att min sommar kommer att tillbringas i garderoben.
Så det så.
 

lördag 19 maj 2012

"Bregott kommer inte in i det här huset så länge jag lever!"

Det höll på att gå överstyr här.
Kände en sådan entusiasm att jag nästan tog fram dammsugaren.
Tyglade dock mina lustar och tänkte på vad jag planerat för dagen:
Ingenting!

Lite läsande i en bok, jag är färdig med en biografi där författaren inte har mycket till övers för en av medlemmarna i G n' R och det var inte utan att jag har känslan att både han och jag drog en lättnadens suck när boken var klar.

Jag har småfnissat en hel del när jag läst den, jag kan tänka mig författarens frustration när han visste att "Åh, nu måste jag skriva om den där idioten igen, det är ju märkligt så han beter sig, sanslös karl!"
Antagligen fick han gå och ta en whiskey för att lugna ner sig mellan varven för att inte skriva rakt ut "Karln är inte klok!"

Sedan har jag tänkt mig att ägna mig åt lite matlagning. Det tycker jag om nu för tiden, annat var det förr, jag hade blomkrukor på spisen och det enda du fann i min kyl var kattmat, öl och yoghurt.

Efter det flyttade jag ihop med en kock. Jag blev förvisad ur köket på livslång förhållandetid efter att jag hjälpte honom att smaksätta en gryta med piri piri.
Tänk att de små rackarna är så starka? De ser ju inte så imponerande ut.
Jag fick däremot nöjet att diska efter honom. Jag vet inte om det är vanligt bland kockar att de river ner alla köksinventarier som finns när de lagar något så avancerat som spaghetti bolognese, och jag vet inte heller om de flesta är lika känsliga som min kock var.

En gång föreslog jag att vi skulle steka i Bregott. Han formligen studsade, ögonen blev stora och han sade upprört att "Bregott kommer inte in i det här huset så länge jag lever!"

Där hade han fel.
Han lever i väl önsklig välmåga och jag köpte Bregott tämligen ofta efter att vi brutit upp bara för att känna mig lite odygdig.
Fast...
Jag har gått över till smör igen. Han hade rätt. Det är godare.

Vidare så fick man *inte* salta och peppra maten innan man smakat på den.
En styggelse. Som jag faktiskt håller med om.
Det är rent oförskämt att bara blaska på med kryddor innan man vet hur det smakar.

Han var också vansinnigt förtjust i att färga håret. Jag kunde lämna lägenheten och en sambo som var blond för att sedan på kvällen komma hem till en mörkhårig sambo.
En gång fick han till det så pass så att hans hår lyste gult som ett ilsket rapsfält.
Vi kallade det "Nalle Puh-mösse-perioden."

Hm..
Jag vet. Jag skulle ju berätta om mina storstilade "ingenting-planer" och i stället så blev det en berättelse om den glade kocken.
Du...
Vi försöker igen senare.
Och ja.
Ingenting har förändrats som du ser, när det kommer till min oförmåga att hålla mig till ett ämne.
Skönt, eller hur?

Ska du med?

Så här var det:
Vaknar och känner mig oförskämt pigg, tar en titt på nätet där folk givetvis
ligger och snarkar och sover, en förhoppningsvis rättfärdig sömn.
Nu är det som så att jag har varit slö med tränandet, innan jag vet ordet av så befinner jag mig utomhus på cykeln.
Det går så smidigt i början, jag kostar på mig lite spridda tankar som;
"Åh, raps.. Det tycker jag om.. Och de där vindkraftverken, jag *gillar* 
vindkraftverk, tänk när Kia och jag var nere i Danmark och det var stora fält
med vindkraftverk och det var kväll, överallt blinkade det som vänliga ögon.
För att inte tala om vår förtjusning när vi såg vissa vägskyltar, det är tur att
man är så lättroad, någonstans har jag en bild av där jag står vid en sådan skylt, hm..."

Färden går vidare medan jag tänker på igår kväll, jag lyssnade på musik och tankarna vandrade fritt och någonstans så blev jag så full i skratt åt mig själv,
när jag tänker tillbaka så är det en hel del oförnuftiga saker vi har gjort och jag är så förbannat glad över det.
Vissa tror att man slutar med oförnuftiga saker när man kommer upp i åldern.
Eagle Eye-Cherry gjorde en låt där han frågar "Are you still having fun?"
Jag tycker att alla borde få säga "Ja. Jag har det..." och så ska man kunna småle lite.


Sådant tänker jag på... När det börjar ta emot.
Benen börjar undra vad fan det är frågan om men jag ignorerar det på mitt sedvanliga charmiga sätt och trampar på.
På väg hem...
I backen från ridhuset så blir det riktigt tufft.

Jag flåsar som vilken grandios tjur som helst och jag är inte riktigt säker på om jag hatar cykeln mer än den hatar mig. 

Insidans lårmuskler bara vrålar "Ge fan i det där! Kliv av och gå! Eller vik ner cykeln och så lägger vi oss här i maskrosfältet och väntar på att någon vänlig själ kommer förbi och skrapar upp oss!"

Och jag är nöjd.
Jag vet att vissa motionerar för att det är så skönt.
Inte jag.
När det gör ont då mår jag som bäst. Inte just då, men när endorfinerna kickar in, vanligtvis vid det läget när jag känner att "Nu går det inte längre... Nu ger jag upp..." då, när endorfinerna kommer, då är jag ta mig fan oslagbar.

Jag skulle kunna bygga ett hus på en fikarast, montera ihop en gammal bil på en kvart och hugga ner en hel skog på en eftermiddag.
Så känns det.
Det är den känslan jag jagar.
Och ja.
För dig som skakar på huvudet.
Jag vet.
Jag tar motionen till nya höjder, ska du med?

tisdag 8 maj 2012

...så står inte katten där med brödkaveln i högsta hugg.

I min första svenska blogg tackar jag Murphy och är urförbannad.
På dagen för fyra år sedan så skäller jag ursinnigt på en bensindriven
gräsklippare.
Ett raskt skummande av lite texter får mig att inse (jo, för det har jag

ju aldrig anat...) att är det något jag har talang för så är det att
vara förbannad på än det ena, än det andra.
Hade jag inte humor skulle jag vara helt jävla odräglig, det tror
jag att vi alla kan vara överens om.

Och! ("man ska aldrig börja en mening med "och" piper den där vännen
av ordning som jag trots alla mina försök än inte har lyckats att få...)

Alltså. Och! Jag hade tänkt mig ett storstilat "Här är mina fyra år,
herregud vad tiden har gått och se vad som har hänt och se
hur livet har farit och o-farit fram med mig och kommer du ihåg när
jag hittade min syster, men tyvärr inte min bror (ibland är det alldeles
åt helvete för sent och det går inte att göra något åt...) och att
jag blev faster och moster och fan och hans mormor (det finns en
del som tycker att jag är det, ja. Väl bekomme, säger vi till dem,
eller hur?) och minns du turerna med fk och hur jag fick en stuga
och hur vi möttes, du och jag?

Så hade jag tänkt mig det. Men så blir det ju inte. Naturligtvis.
Istället blir det en liten fundering..
Det är fullt okay att tycka att folk fuckar upp ens tillvaro med jämna
mellanrum.
För de gör det ibland. Det är det som är den negativa saken med
just människor. Djur gör inte det. Inte på samma sätt.
Man kommer aldrig hem till sin katt och hör att han har varit ute
en hel natt med "fel slags" katter och man behöver inte oroa sig
för att om man kommer hem lite lagom onykter (alltid "lagom onykter", 
märk väl...) så står inte katten där med brödkaveln i högsta hugg
(även om den kanske skulle vilja det...) och vill höra vad man har gjort.
Katten, eller hunden ägnar sig inte heller åt att prata skit om en,
man slipper alltså gå ut på stan och höra "Hör du, din hund säger 
att du har världens trasigaste morgonrock och att du svär medan
du skopar upp hundmaten varenda morgon!"


Sådant slipper man med djur. Men, som sagt, umgås man med
människor, så händer det både det ena och det andra.
Och det är okay att tycka att det är för jävligt, det är fullt okay
att gå ner i den där mörka källaren och tänka att "Nej, fan, jag
ska ägna mig åt att odla pelargoner och tugga snus hädanefter."
Det är okay att tycka synd om sig själv och känna sig sviken.
Rasa och förbanna och hata, om det är nödvändigt.

Men låt aldrig någon annan ta makten över ditt liv och känna
det som om de ödelagt det och ge för fan inte upp.
Stanna inte kvar i det. För då ger du faktiskt den personen
en slags makt över ditt liv.
En makt som du behöver själv för att orka dig upp ur källaren och
inse att; visst, pelargoner är trevligt och att tugga snus är också
(nej, jag vet faktiskt inte, jag har inte tuggat snus... Tuggtobak,
däremot. Jättegott.) trevligt för stunden, men det blir ensamt.

Du vet, så här är det. Folk kommer att oupphörligen fucka upp
än på det ena, än på det andra sättet.
Så länge vi människor envisas med att umgås med människor
så kommer vi att bli besvikna emellanåt.
Och svikna.
Och förbannade.
Och så sjöskummande jävla ilskna så att vi lätt skulle kunna springa
fyra mil enbart för att kunna utdela en örfil och sedan springa hem
igen.
(Tro mig, jag vet. Endast faktumet att jag är pacifist räddade mig den
gången.)

Det är helt enkelt så det är. 
Själv kommer vi givetvis också att fucka upp tillvaron för andra
människor.
Inte jag, givetvis, jag är ju (som vi alla vet vid det här laget) ofelbar.
Det är så det är.
Men vi får ta mig fan inte ge upp tilltron till andra människor för det.
Då gör vi oss själva bara en jävla otjänst.
Och som vi nu har klarlagt:
Det finns säkert så många människor här i världen som gärna gör oss
det i stället... Eller hur?

Okay, kids. Så: Korta drag. Ner på knä, om det behövs, men inte för alltid.
Misstro inte alla. Och var glad att katten eller hunden inte står med brödkaveln i högsta hugg när du kommer hem lagom onykter.




P.s. Skrivet som vanligt i högsta hugg och med en jävla hastighet.
Ingen efterläsning utan bara tryck "sänd". Känns ganska bra,
faktiskt, att vara tillbaks...
D.s.

onsdag 2 maj 2012

Var fan är vattensprutan!?

Jag hade massor med allvarliga ämnen att ta upp idag.
Men allt kom i skymundan nu när jag tillbringat ett oräkneligt
antal timmar med att leta efter vattensprutan.

Ja, den där du vet som är det enda som får katterna att lägga
märke till en (om än något motvilligt) när de gör något de inte
ska, som t ex att gräva i blomkrukorna, stå på huvudet i bokhyllorna,
slåss som galningar på golvet precis bredvid ens fötter. Sådana saker.

Vattensprutan är alltså försvunnen och jag är berövad all makt.
Vänliga uppmaningar att komma in från balkongen (speciellt till
Styre som annars gärna försöker sig på att flyga från andra våningen,
och du vet, så kan jag gärna inte ha det, det ser inte bra ut när
katter slänger sig ut handlöst i fria luften.) ignoreras totalt.

Försökte sedan med att låtsas att jag hade en vattenspruta
i handen och kramade ihop handen och fräste "pssht, pssht!"
Blev belönad med en gäspning från Styre som sedan vräkte
ut sig totalt över balkonggolvet ungefär som om han tänkte
"Där kan du stå och låtsas, kärring, bäst fan du vill."

Barbent var jag också. Hans klor känner jag till. 
Traskade därför in igen, letade ta mig fan överallt.
Ingen vattenspruta någonstans.
Tittade ut på balkongen där Styre fortfarande låg och

jäste som en trind surdeg på golvet.
Han blinkade med ena ögat åt mig ungefär som om han
visste precis vad jag gjorde och att det roade honom enormt.
Jag lyfte handen och sa "Psssht!" bara för att påpeka
att jag höll koll på honom och begav mig in i lyan igen.

Nu har jag letat överallt. Det finns ingen vattenspruta i 
hela lägenheten!
Styre fick jag in genom att myndigt gå ut och säga med
min generalsröst "Nu tar vi och flyttar på oss här!"och snabbt
peta till honom med tån samt sedan snabbt skutta undan
innan han fick fatt i mig med klorna.


Så. Var fan är vattensprutan!?