måndag 30 juli 2012

Man fäster sig vare sig man vill eller inte....

"Jaha," tänker du, "först försvinner hon som en avlöning, sedan gör hon ett inhopp och lovar att komma tillbaka, för att försvinna i några månader igen och nu, nu jäklar så spammar hon sin egen blogg med inlägg!"
Ja. Sådan är jag. Saken är den att jag satt här och uppdaterade mig på lite bloggar och jag började undra "Vart tog ni vägen?" om en del bloggare.


En del har sagt "adjö" men en del har bara lämnat en liten skrift och sedan försvunnit spårlöst.
Det är ju inte utan att man undrar vad de gör i stället? Var får deras skrivartankar utlopp nu? Gör de som jag gjorde? Försvann till Twitter för att vara "lite anonym" och "lära sig att hålla det kort" och "inte känna folk så väl".


Så gjorde jag nämligen.
Det gick ju käpprätt åt helvete förstås.
Man blir fäst vid folk vare sig man vill eller inte. Man fäster sig vid dem.
Trots att det bara är 140 tecken som egentligen inte ska kunna säga så mycket om en människa.

Man undrar vart de tagit vägen när de inte uppdaterat, man vet vem de bor ihop med, vad de har för sig och man vet när de är lite på pickalurven, man vet när de är nere och när de är skyhögt uppe i det blå.



Man vet när de läggs in för cancer och man vet när de kommit hem och har fått papper på att de är friska.
Man vet när det gått käpprätt åt helvete i en relation och man vet att när en del twittercidar så är det på riktigt och man vet att en del kommer att komma tillbaka.


Man vet att den där mannen som svär något så ända in i helvete och är så barsk och omöjlig i största allmänhet är en riktigt härlig människa.
Man vet att han som berättar om sina minnen från sitt yrkesliv och som också är en riktig Tjalle Tvärvigg, man vet att han fortfarande är förälskad i sin fru efter 30 års äktenskap.


Man vet allt sådant.
Och man inser att även om man tror att man kan hålla folk lite på avstånd så kan man inte det, inte så länge man är så nyfiken på människor, som jag är.
Så man går tillbaka till bloggen och skriver lite om det här.


Sedan går man in på twitter och läser de där 140 tecknen som egentligen inte
*ska* kunna berätta så mycket, men gör det ändå.
Så gör man. Eller så gör jag.

8 kommentarer:

Fröken Hulda sa...

Känns som om man rätt lätt fastnar i bloggträsket och som faktiskt är ganska fantastiskt. Små kortare "vilor" blir det... men så smyger sig abstinensen på

Shirouz sa...

Hej Hulda,
jo, det är ju så, jag behövde en liten paus från allt som var välkänt och göra något helt annat när jag försvann, men det är kul att vara tillbaka (fast jag ska inte säga för hur länge, för det vet jag ju tydligen aldrig.. :)

Don PJ sa...

Så klart, man skall blogga så länge det är kul, inte för att man måste. Men säkert finns det uppdämt ett och annat skriveri som måste ut. Får man hoppas. ;-)

Shirouz sa...

Hej Don PJ,
(du har bytt namn ser jag :)
Jo, det är ju så, det märkliga är att jag upptäcker att när jag väl sätter igång och skriver, då finns det ju en massa jag vill säga. Men det är ju så det brukar vara, då först upptäcker man hur man saknat det :)

Kalle Byx sa...

Undrade vart du tagit vägen...

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
jo, jag försvann lite, men nu tror jag att jag är tillbaka...

Baronessan sa...

Säger du det. Jag har faktiskt funderat och slutat fundera och börjat fundera igen osv. Men det har inte kommit längre än så.
Än är det inte för sent. Kanske även jag blir en twittrare vad det lider.

Shirouz sa...

Hej Baronessan, ja, så var det för mig med, jag funderade och funderade, vem vet, ja, vi kanske ses på twitter då? :)