lördag 19 maj 2012

Ska du med?

Så här var det:
Vaknar och känner mig oförskämt pigg, tar en titt på nätet där folk givetvis
ligger och snarkar och sover, en förhoppningsvis rättfärdig sömn.
Nu är det som så att jag har varit slö med tränandet, innan jag vet ordet av så befinner jag mig utomhus på cykeln.
Det går så smidigt i början, jag kostar på mig lite spridda tankar som;
"Åh, raps.. Det tycker jag om.. Och de där vindkraftverken, jag *gillar* 
vindkraftverk, tänk när Kia och jag var nere i Danmark och det var stora fält
med vindkraftverk och det var kväll, överallt blinkade det som vänliga ögon.
För att inte tala om vår förtjusning när vi såg vissa vägskyltar, det är tur att
man är så lättroad, någonstans har jag en bild av där jag står vid en sådan skylt, hm..."

Färden går vidare medan jag tänker på igår kväll, jag lyssnade på musik och tankarna vandrade fritt och någonstans så blev jag så full i skratt åt mig själv,
när jag tänker tillbaka så är det en hel del oförnuftiga saker vi har gjort och jag är så förbannat glad över det.
Vissa tror att man slutar med oförnuftiga saker när man kommer upp i åldern.
Eagle Eye-Cherry gjorde en låt där han frågar "Are you still having fun?"
Jag tycker att alla borde få säga "Ja. Jag har det..." och så ska man kunna småle lite.


Sådant tänker jag på... När det börjar ta emot.
Benen börjar undra vad fan det är frågan om men jag ignorerar det på mitt sedvanliga charmiga sätt och trampar på.
På väg hem...
I backen från ridhuset så blir det riktigt tufft.

Jag flåsar som vilken grandios tjur som helst och jag är inte riktigt säker på om jag hatar cykeln mer än den hatar mig. 

Insidans lårmuskler bara vrålar "Ge fan i det där! Kliv av och gå! Eller vik ner cykeln och så lägger vi oss här i maskrosfältet och väntar på att någon vänlig själ kommer förbi och skrapar upp oss!"

Och jag är nöjd.
Jag vet att vissa motionerar för att det är så skönt.
Inte jag.
När det gör ont då mår jag som bäst. Inte just då, men när endorfinerna kickar in, vanligtvis vid det läget när jag känner att "Nu går det inte längre... Nu ger jag upp..." då, när endorfinerna kommer, då är jag ta mig fan oslagbar.

Jag skulle kunna bygga ett hus på en fikarast, montera ihop en gammal bil på en kvart och hugga ner en hel skog på en eftermiddag.
Så känns det.
Det är den känslan jag jagar.
Och ja.
För dig som skakar på huvudet.
Jag vet.
Jag tar motionen till nya höjder, ska du med?

3 kommentarer:

Helena sa...

Allt eller inget!! Det är vad som gäller va?! ;)

Shirouz sa...

Hej Helena,
jajemen! ;D

Shirouz sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.