tisdag 8 maj 2012

...så står inte katten där med brödkaveln i högsta hugg.

I min första svenska blogg tackar jag Murphy och är urförbannad.
På dagen för fyra år sedan så skäller jag ursinnigt på en bensindriven
gräsklippare.
Ett raskt skummande av lite texter får mig att inse (jo, för det har jag

ju aldrig anat...) att är det något jag har talang för så är det att
vara förbannad på än det ena, än det andra.
Hade jag inte humor skulle jag vara helt jävla odräglig, det tror
jag att vi alla kan vara överens om.

Och! ("man ska aldrig börja en mening med "och" piper den där vännen
av ordning som jag trots alla mina försök än inte har lyckats att få...)

Alltså. Och! Jag hade tänkt mig ett storstilat "Här är mina fyra år,
herregud vad tiden har gått och se vad som har hänt och se
hur livet har farit och o-farit fram med mig och kommer du ihåg när
jag hittade min syster, men tyvärr inte min bror (ibland är det alldeles
åt helvete för sent och det går inte att göra något åt...) och att
jag blev faster och moster och fan och hans mormor (det finns en
del som tycker att jag är det, ja. Väl bekomme, säger vi till dem,
eller hur?) och minns du turerna med fk och hur jag fick en stuga
och hur vi möttes, du och jag?

Så hade jag tänkt mig det. Men så blir det ju inte. Naturligtvis.
Istället blir det en liten fundering..
Det är fullt okay att tycka att folk fuckar upp ens tillvaro med jämna
mellanrum.
För de gör det ibland. Det är det som är den negativa saken med
just människor. Djur gör inte det. Inte på samma sätt.
Man kommer aldrig hem till sin katt och hör att han har varit ute
en hel natt med "fel slags" katter och man behöver inte oroa sig
för att om man kommer hem lite lagom onykter (alltid "lagom onykter", 
märk väl...) så står inte katten där med brödkaveln i högsta hugg
(även om den kanske skulle vilja det...) och vill höra vad man har gjort.
Katten, eller hunden ägnar sig inte heller åt att prata skit om en,
man slipper alltså gå ut på stan och höra "Hör du, din hund säger 
att du har världens trasigaste morgonrock och att du svär medan
du skopar upp hundmaten varenda morgon!"


Sådant slipper man med djur. Men, som sagt, umgås man med
människor, så händer det både det ena och det andra.
Och det är okay att tycka att det är för jävligt, det är fullt okay
att gå ner i den där mörka källaren och tänka att "Nej, fan, jag
ska ägna mig åt att odla pelargoner och tugga snus hädanefter."
Det är okay att tycka synd om sig själv och känna sig sviken.
Rasa och förbanna och hata, om det är nödvändigt.

Men låt aldrig någon annan ta makten över ditt liv och känna
det som om de ödelagt det och ge för fan inte upp.
Stanna inte kvar i det. För då ger du faktiskt den personen
en slags makt över ditt liv.
En makt som du behöver själv för att orka dig upp ur källaren och
inse att; visst, pelargoner är trevligt och att tugga snus är också
(nej, jag vet faktiskt inte, jag har inte tuggat snus... Tuggtobak,
däremot. Jättegott.) trevligt för stunden, men det blir ensamt.

Du vet, så här är det. Folk kommer att oupphörligen fucka upp
än på det ena, än på det andra sättet.
Så länge vi människor envisas med att umgås med människor
så kommer vi att bli besvikna emellanåt.
Och svikna.
Och förbannade.
Och så sjöskummande jävla ilskna så att vi lätt skulle kunna springa
fyra mil enbart för att kunna utdela en örfil och sedan springa hem
igen.
(Tro mig, jag vet. Endast faktumet att jag är pacifist räddade mig den
gången.)

Det är helt enkelt så det är. 
Själv kommer vi givetvis också att fucka upp tillvaron för andra
människor.
Inte jag, givetvis, jag är ju (som vi alla vet vid det här laget) ofelbar.
Det är så det är.
Men vi får ta mig fan inte ge upp tilltron till andra människor för det.
Då gör vi oss själva bara en jävla otjänst.
Och som vi nu har klarlagt:
Det finns säkert så många människor här i världen som gärna gör oss
det i stället... Eller hur?

Okay, kids. Så: Korta drag. Ner på knä, om det behövs, men inte för alltid.
Misstro inte alla. Och var glad att katten eller hunden inte står med brödkaveln i högsta hugg när du kommer hem lagom onykter.




P.s. Skrivet som vanligt i högsta hugg och med en jävla hastighet.
Ingen efterläsning utan bara tryck "sänd". Känns ganska bra,
faktiskt, att vara tillbaks...
D.s.

13 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Bra skrivet tycker en annan sjöskummande jävla ilsken typ.

Cicki sa...

Härligt att du är tillbaka så man får sig ett gott skratt innan man ilar tillbaka ner i den trista tvättstugan.

Helena sa...

Känns iofs som att en viss katt i ditt liv mycket väl kan stå med brödkaveln i högsta hugg ibland. ;)

Baronessan sa...

Ja, usch ja. Eller vad ska man säga. Men du har så rätt. Det är fel att släpa på skiten. Man måste släppa för sin egen skull. Tyvärr har jag varit (är) där och det tar musten ur en. Kan det vara därför jag blivit sjuk? Det värsta är ju när det är människor som man ska fortsätta att ha omkring sig som man helst skulle vilja skicka dit pepparn växer.

Don PJ sa...

Estupendo! Du skriver som vanligt med ett flyt som är få förunnat. Hu, tänk om Styre letar efter brödkaveln.

Shirouz sa...

Tack ska du ha Kalle Byx, vi kan inte ha nog sjöskummande individer, tycker jag :)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
tack, det är ganska skönt att vara tillbaka också. :)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
tack, det är ganska skönt att vara tillbaka också. :)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, jag tror det, det stjäl bara energi och man mår inte bättre. Jag tror faktiskt att det kan yttra sig fysiskt, någonstans vill känslorna ta vägen och ibland så kan de nog ta den vägen också.
Det jävligaste är, helt utan tvekan, när det är folk man inte kan göra sig av med. Det håller jag helt med om. När man är tvungen av ett eller annat skäl att umgås eller vara omkring dem, det tar på krafterna.

Shirouz sa...

Hej Helena,
ja du... Det skulle inte förvåna mig heller ett dugg :D

Shirouz sa...

Hej Don PJ,
(har du bytt namn?)
tack så mycket, det skulle inte förvåna mig heller. :)

Laila sa...

Härlig läsning med mycket sanning i. Förstås. Och så sant det är, att umgänget med fel folk slukar alldeles för mycket energi och man måste ta tag i sitt eget liv och försöka må lite bra, för man har ju bara ett osv. Ja, eller du sa ju inte exakt så, men det var ju så du menade... ;-)

Shirouz sa...

Hej Laila,
tack, ja, det var precis så jag menade :D