söndag 23 december 2012

Först börjar vi med att säga adjö....

Så här var det...
I förra veckan sade jag 'farväl' till torpet. Jag sade farväl till den stora almen som troget har stått pall för alla åskväder och stormar ända tills i år då den tappade en stor gren. Dock hamnade den inte på taket eller gjorde någon skada.
Jag sa adjö till ladan, där en grävling eller något annat levande flyttade in genom att flytta på en stor sten. Till syrenhäckarna och till äppelträdet som aldrig någonsin behöll någon frukt utan alltid kastade ner det på gräsmattan så att gräsklipparen nästan kvävdes.

Jag sa adjö till köket, där jag satt första dagen och försökte spänta ved och i stället späntade till händerna så att t o m Rambo skulle varit imponerad av blodutgjutelserna. Till köksskåpet där glasen dansade jenka när tidernas värsta åskväder drog in samtidigt som jag stod på verandan och sa till almen 'Hör du, dra inte till dig någon blixt nu..' tills det blixtrade till så imposant så att jag försvann in i det stora rummet och trodde att min sista stund var kommen

Det har varit många intressanta turer i den stugan..
Som första skärtorsdagen:
Först försökte jag att göra upp eld i kakelugnen. Jag säger bara; dimman i Lützen, en sådan barnlek i jämförelse med dimman i mitt vardagsrum.
Jag tillbringade en lång intressant skärtorsdagseftermiddag på verandan medan jag tänkte på hur dumt det är att inte ta reda på hur man eldar innan man så  att säga eldar...


Sedan kom spindelparaden, på den tiden var jag oresonligt rädd för spindlar.
Och mitt hus var ett riktigt spindelhus. Det visste jag inte om. Men jag märkte det när jag väl inne i huset, samma skärtorsdagskväll satt i godan ro i min gungstol och gungade så förnöjsamt fram och tillbaka medan stereon spelade...

Först kom en liten spindel. Sedan en stor. Upp flög jag och pep kvinnligt 'Jag dör!" och rusade ut på verandan.
Efter att ha stått på verandan, som hälsade mig som en kär gammal vän efter eftermiddagens sejour så tog jag mod till mig igen och gick in i rummet.
Satte mig ner. Kastade en kontrollerande blick runt rummet.
Slappnade av...

Då kom en hel parad med spindlar marscherande förbi mina fötter! Upp for jag, pep och ut på verandan!
Efter ett tag började det bli kallt och till min förvåning så kände jag att jag faktiskt gav fan i hur många spindlar det var därinne. Att stå här ute och frysa ihjäl, på verandan, nej, det var inte värt det.

Långsamt traskade jag in igen, gick ut i köket, tog med mig en öl, satte mig ner och när nästa spindel kom gående så sa jag 'Vet du.. Jag ger faktiskt fan i dig.' och menade det. 
Numera är jag inte speciellt rädd för spindlar, undantaget de här riktigt stora, du vet...

Nåväl, det är fortfarande skärtorsdag, första torsdagen någonstans i mitt underbara spindeltorp med lite Lützendimma kvar... 
Vid det här laget är jag ganska trött.
Så jag bäddar ut bäddsoffan och tänker precis ta ett klämmigt skutt ner i sängen då plötsligt lampan på ladan börjar lysa.
Den är kopplad till en rörelsesensor, vilket alltså betyder att något rör sig därute.

Nu tror ni säkert att jag ska säga att jag blev så rädd att jag skenade ut på verandan igen.
Märkligt nog så finns det en broms i Fröken Ulvstrumpa, efter nog så många omskakande upplevelser så tänkte jag för mig själv; 'Jag ger fullständigt fan i vad det är som är därute, vaknar jag imorgon och är ihjälslagen så lär jag märka det. Jag ska sova nu!"

Jag sa adjö till gräsmattan, på den har många samkväm hållts; jag mötte min syster där för första gången i mitt liv, midsommarfester har avfestats, ljumma sommarkvällar som när Fimpen och jag satt och sjöng så att det ekade i hela bygden, varefter hon försvann in i rummet och moonwalkade så att det slog gnistor om träbrädorna snart följd av en lika entusiastisk Ulvstrumpa.
Det är inte klokt så mycket roligt det har varit därute!

Och lugna blå sommarkvällar, på baksidan där man ser långt ut över slätten, när allt som rört sig varit ett rådjur på åkern som inte ser mig eftersom jag sitter så tyst så att det kommer så nära att vi ser varandra rakt i ögonen innan den vänder på klacken och försvinner..

Märkligt egentligen, men det känns bra att säga adjö till torpet, det är ungefär som att 'Nu är det över' och vi fortsätter mot nya mål, var för sig, torpet kanske ser ut som om det står still, men jag tror att eventuella hustomtar gör sig redo för nya hyresgäster att flytta in och att almen väntar på någon ny människa som ska stå och titta upp på det och säga 'Vad stor och fin du är, men hördu, se till att du inte tappar någon gren ner på taket.'



Jodå, jag lever.

Ett litet livstecken från allas er egen Grinch...
Och vänta bara lite, så kommer det strax mer..
(och ja, jag hörde den som sa 'Strax? Det kan innebära allt från några minuter till flera månader eller halvår när det gäller dig...' ;)
Men så länge ska det inte ta.
Jag ska bara först inta en grandios lunch här.
Sen du.
Då kommer jag tillbaks.

lördag 13 oktober 2012

Så förbannat härligt obekväm.

Jag har precis sett reprisen på Skavlan, det blev visst ett liv om att Lundell ville intervjuas ensam.
Varför då?
Varför ska folk tvingas in i en falsk gemenskap och sitta och nicka och le när de känner sig obekväma av det? Det enda som hade kommit av det är en värdelös intervju. Är det det ni vill ha? Lite fredagsmys och oförarglig tv?

Jag tycker att det är så förbannat härligt med folk som är obekväma och säger ifrån. Vi har nog av mysiga velournallar som hänger omkring och ler och är kameleonter i sällskapslivet.


Jag gillar inte flockar heller, parmiddagar ska vi inte tala om, eller, jo, det ska vi, jag tror att du kanske minns när jag berättat om min senaste parmiddag som fick mig att önska att jag var ett av barnen och kunde få gå ifrån och leka medan de vuxna ägnade sig åt vuxenprat om "vem som gjort vad" och "vem som kanske skulle göra vad" och "min chef förstår mig inte" och "men gud, vilka härliga gardiner du  har, var har du köpt dem?!"
För att toppa eländet så händer de där parmiddagarna oftast på helger också... 

Jag är fullt medveten om att en del folk trivs med sån't. Jag gör inte det.
Fimpen, som är en klok kvinna sa det bäst härom dagen "Jag lever för fan i verkligheten måndag till och med fredag, när det är helg, då vill jag för helvete ha roligt och släppa loss, inte sitta och diskutera något ointressant!"

Eller hänga med folk som inte intresserar oss. Vi väljer våra sällskap själv. Det får Lundell göra också. Och jag önskar att fler vågade göra det.

måndag 30 juli 2012

Man fäster sig vare sig man vill eller inte....

"Jaha," tänker du, "först försvinner hon som en avlöning, sedan gör hon ett inhopp och lovar att komma tillbaka, för att försvinna i några månader igen och nu, nu jäklar så spammar hon sin egen blogg med inlägg!"
Ja. Sådan är jag. Saken är den att jag satt här och uppdaterade mig på lite bloggar och jag började undra "Vart tog ni vägen?" om en del bloggare.


En del har sagt "adjö" men en del har bara lämnat en liten skrift och sedan försvunnit spårlöst.
Det är ju inte utan att man undrar vad de gör i stället? Var får deras skrivartankar utlopp nu? Gör de som jag gjorde? Försvann till Twitter för att vara "lite anonym" och "lära sig att hålla det kort" och "inte känna folk så väl".


Så gjorde jag nämligen.
Det gick ju käpprätt åt helvete förstås.
Man blir fäst vid folk vare sig man vill eller inte. Man fäster sig vid dem.
Trots att det bara är 140 tecken som egentligen inte ska kunna säga så mycket om en människa.

Man undrar vart de tagit vägen när de inte uppdaterat, man vet vem de bor ihop med, vad de har för sig och man vet när de är lite på pickalurven, man vet när de är nere och när de är skyhögt uppe i det blå.



Man vet när de läggs in för cancer och man vet när de kommit hem och har fått papper på att de är friska.
Man vet när det gått käpprätt åt helvete i en relation och man vet att när en del twittercidar så är det på riktigt och man vet att en del kommer att komma tillbaka.


Man vet att den där mannen som svär något så ända in i helvete och är så barsk och omöjlig i största allmänhet är en riktigt härlig människa.
Man vet att han som berättar om sina minnen från sitt yrkesliv och som också är en riktig Tjalle Tvärvigg, man vet att han fortfarande är förälskad i sin fru efter 30 års äktenskap.


Man vet allt sådant.
Och man inser att även om man tror att man kan hålla folk lite på avstånd så kan man inte det, inte så länge man är så nyfiken på människor, som jag är.
Så man går tillbaka till bloggen och skriver lite om det här.


Sedan går man in på twitter och läser de där 140 tecknen som egentligen inte
*ska* kunna berätta så mycket, men gör det ändå.
Så gör man. Eller så gör jag.

Gälar vore kanske inte en dum idé...

Vad folk inte vet om mig är att jag är en riktig optimist.
Se, det är nämligen som så, att jag håller på att byta stil.
Fick nämligen för mig att min garderob borde fyllas på med andra kläder.
Ett tag tänkte jag mig att jag skulle gå över helt till lila.
I en av mina hemstäder gick en lila dam, hela hon var lila, även hennes hår.
Det sades att hela hennes hem var lila också. Ett av dem, vill säga.
I en annan lägenhet bodde bara en massa kartonger.
Jag var givetvis fullständigt fascinerad av henne när jag var barn.
Och nu tänkte jag, att det är dags att folk blir fascinerade av mig.


Nejvars. Men jag gillar lila.
Hursomhelst, det gick som vanligt åt helvete med planen på en enhetlig garderob.
I dag fick jag nämligen hem en sjögräsblågrön top. (tänk en klorbassäng som är så där snyggt blågrön, men inte riktigt jätteblå och inte riktigt grön, du begriper precis, eller hur? Bra.)

Med spetsar och knappar hela vägen. I storlek 40.

För det har jag nämligen. 
Tyvärr var inte den här blusen i storlek 40 underrättad om att jag är en storlek 40.


Jag drog den käckt över huvudet och sedan höll jag andan.
Såg mig i spegeln och tänkte "Ja, det här kan funka om jag utvecklar gälar."
Drog ett andetag och knapparna rörde sig lite oroväckande och jag tänkte för mig själv "Japp. Gälar är ett måste, för går jag ut i den här och tar ett djupt andetag så blir jag lika historisk som Karl XII's kulknapp.
"Vad hände?" kommer polisen att fråga, då en man ligger utslagen med en av mina knappar i bröstet, och jag blir tvungen att säga att "Han skämtade med mig och jag skrattade hjärtligt och då gick knappen av...."


Det går ju inte för sig. Så jag krånglade mig ur toppen, knäppte upp alla 144 knapparna (inte riktigt, men det kändes så) och lade toppen i tvättkorgen.


Sedan efter lunch, när jag inmundigade en synnerligen god dammsugare så kom jag precis på vad jag ska göra.
Jag ska gå ner något kilo i vikt. "Jaha, det ska jag verkligen göra!" log jag för mig själv medan jag åt upp hela dammsugaren med välbehag.

Tanken slog mig nu, när jag stod på balkongen att det kanske hade varit bättre om jag inte ätit dammsugaren. Å andra sidan, det är synd att inte äta dammsugare till kaffet och varenda människa vet att efter en välkomponerad måltid ska man avsluta med något sött.


Jag är fortfarande väldigt optimistisk beträffande min plan att förlora vikt, optimistisk som jag är så ser jag i andanom hur jag kommer att kunna kränga mig in i toppen utan risk för att skjuta ihjäl någon med en knapp.

Så optimistisk att jag anser att det där halva paketet glass (Nogger!) bara kan göra gott.

"Det var det dummaste jag sett på länge..."

Få saker kan få mig på så bra dåligt humör som en riktigt urjävla dålig film.
Tänk, det hade jag glömt, för ser du, jag ser inte mycket på tv längre.
Men igår...
Jag satt så stillsamt och bläppte (jo, det ordet finns.) runt bland alla kanaler och hamnade på 3ans långfilm, "It's complicated" med Meryl Streep. Fick se att en av mina favoritkomiker, den vithåriga mannen, vars namn just nu är totalt som bortblåst skulle vara med...
Så. 
Jag sätter mig ännu stillsammare (tänk "vilande potatis i sittande läge) och
tittade på detta förbannade spektakel.


Först och främst, en Meryl som hoppar runt och piper och antagligen ska vara flickaktigt (typ medelålders flickaktig) yr på ett charmerande sätt som får mig att vilja daska till henne med en av de schalar som hon traskar omkring med.


Sedan; en charmig tjejträff, där alla hennes vänner sitter runt ett bord och diskuterar och skämtar. Man hör i andanom manusförfattaren där han eller hon tänkt till "Umm, jag måste kasta in en tjejträff (minst) där de sitter runt ett bord och skämtar och drallar vin och är så där förbannat charmiga och frispråkiga som vi alla vet att medelålders damer kan vara...")


Så, det görs.
Och där sitter alltså ett kvinnotyg och säger, på ett förtjusande drillande sätt att hon läst någonstans att har man inte sex så växer den igen! Och oh!
Alla kvinnorna gapskrattar förtjust och det blir ett kackel som skulle få hönan Agda att lämna  hönsgården och ge fan i tuppen.

Ingen säger dock, "Men vad fan, har håret börjat växa inåt på huvudet på dig, eller?" utan alla fnittrar glatt och jag tror att Meryl säger att hon inte tror på det.
Jag vet faktiskt inte riktigt, för vid det laget har jag mentala skämskuddar framför ögonen och funderar på varför jag fortsätter att titta.


Antagligen vill någon del av mig straffa mig själv, för jag hänger kvar.
Nåväl.
Det åks till New York, där Meryl, på ett charmigt sätt sätter sig i baren och träffar på sin exmake.
Där vidtar ett spirituellt och humoristiskt samtal (antar jag att det ska föreställa) och det drallas mer vin och givetvis hamnar de i säng.
För att sedan Meryl ska kunna kräkas lite behagfullt i en byrålåda och sedan
dramatiskt springa in i badrummet medan hon säger till exmaken att inte titta på henne, för att sedan sjunka ner vid toaletten och få en ohygglig ångest.


Ja, herregud så dant.


Sedan gick jag ut och rökte. För att återvända till en ytterst charmerande scen där hjältinnan var hos en plastikkirurg som talade om att de skulle häfta fast pannan, eller hur det nu var.
Rättrådigt stormar Meryl ut, för att slå ihop med exmake med ny fru och barn.
Jättejobbigt för Meryl. Jättejobbigt för exmaken med som har varit till någon slags rådgivning för att få barn.
Usch så jobbigt och pinsamt för alla.


Sedan kommer arkitekten in i handlingen och Meryl ignorerar honom totalt
(nej, han kommer in innan hon går till plastdoktorn) tills hon fått klart för sig
att det är han som gjort det mesta av ritningarna till hennes hus.
Hade någon ignorerat mig så mycket så hade jag tagit mina ritningar och slängt till henne en låda färgkritor och sagt att hon kunde rita sitt förbannade hus själv. Men jag antar att det skulle vara charmigt.


Nåväl.
Arkitekten och Meryl står utomhus och tittar på ritningarna och allt är så bra och så kommer exmaken givetvis.
Och Meryl vill inte ha med honom att göra. Oh nej.
Så givetvis hamnar de i säng igen.
Och samma visa igen, efteråt.
"Oooh, titta inte på mig när jag går upp, jag har åldrats och saker ser annorlunda ut när man ligger ner!" piper hon flickaktigt.


Sedan så glöder Meryl av livslust, folk frågar vad hon har gjort, för hon ser så levande ut! Ja, alla vet ju att ett nyp kan få en att se piggare ut, men så pigg som Meryl har jag ta mig fan aldrig blivit. Å andra sidan är det säkert mig det är fel på, för vi vet ju alla att Hollywoodfilmer har alltid rätt.


Nåväl, vidare, det blir tjejträff igen och Meryl har bakat tre (!) pajer och kvinnorna piper glatt och slår ihop händerna och säger att det är fest!
Och Meryl säger behagfullt att hon är nog så livlig och kreativ eller vad det nu var hon sade, för då var jag i full galopp fram till tvn för att stänga av eländet.


Jag tyade inte längre. Jag har ingen aning om hur det gick för Meryl, men jag antar att hon skimrade och glödde sig fram och fnittrade och yrslade sig fram på ett synnerligen charmerande sätt.

Själv gick jag, på ett ytterst feminint och charmigt sätt fram till mitt whiskeyskåp och hällde upp en liten whiskey åt mig och försökte skaka av mig filmen, ungefär som en våt hund skakar av sig regnet.

söndag 20 maj 2012

Det här är ert fel.

Det ska ni bara veta. Nu har jag fått nog av er.
Ni har ett dåligt inflytande på mig!

Det är ert fel att mina högerknogar nästan blöder, att mina knän funderar på att emigrera till Korpilombolo, att hela min kropp ömmar och att jag doppade mitt hår i såpa-hinken.
Allt är ert fel!

Jag kan absolut inte förstå varför ni måste berätta om hur ni gör det fint på era balkonger, altaner, målar och fixar och står i.
Jag är en svag människa.
Det borde ni veta efter alla dessa år.
Jag tar intryck. Omedvetet suger jag i mig er information och
vad händer?!

Jo. Jag finner mig själv liggande som någon slags jädra ormmänniska på balkongen, med handen nerstoppad halvvägs till grannen medan jag försöker få bort all klorofyll (eller vad fan det nu är, grönt är det i alla fall) från balkongräcket.
Jag skrapar upp mina känsliga pianofingrar (ja, det går bra att hosta till lite där) när jag försöker att få bort det allra längst ner.
Jag viker mig nästan fyrdubbel för att komma in i hörnen och det enda som fattas är att någon kommer med omslagspapper och slår in mig och ger bort mig till julklapp.

Jag ligger under plaststolen och skrubbar den allt medan Styre står ovanpå den och håller ett tal till alla församlade fåglar.
Jag får såpa i håret, i ögonen, innanför t-shirten och mina jeans ser ut som om jag försökt att smygbada dem.

Och allt det här bara för att ni envisas att tala om för mig att ni gör i ordning på era balkonger. Och altaner.
Allt är ert fel.
Allt.
Och nej. Ni ska inte skriva "Men visst blev det fint efteråt?"
Jag vill aldrig mer se balkongen, så här mycket i närkontakt med min balkong har jag aldrig varit förut och jag känner nu att min sommar kommer att tillbringas i garderoben.
Så det så.
 

lördag 19 maj 2012

"Bregott kommer inte in i det här huset så länge jag lever!"

Det höll på att gå överstyr här.
Kände en sådan entusiasm att jag nästan tog fram dammsugaren.
Tyglade dock mina lustar och tänkte på vad jag planerat för dagen:
Ingenting!

Lite läsande i en bok, jag är färdig med en biografi där författaren inte har mycket till övers för en av medlemmarna i G n' R och det var inte utan att jag har känslan att både han och jag drog en lättnadens suck när boken var klar.

Jag har småfnissat en hel del när jag läst den, jag kan tänka mig författarens frustration när han visste att "Åh, nu måste jag skriva om den där idioten igen, det är ju märkligt så han beter sig, sanslös karl!"
Antagligen fick han gå och ta en whiskey för att lugna ner sig mellan varven för att inte skriva rakt ut "Karln är inte klok!"

Sedan har jag tänkt mig att ägna mig åt lite matlagning. Det tycker jag om nu för tiden, annat var det förr, jag hade blomkrukor på spisen och det enda du fann i min kyl var kattmat, öl och yoghurt.

Efter det flyttade jag ihop med en kock. Jag blev förvisad ur köket på livslång förhållandetid efter att jag hjälpte honom att smaksätta en gryta med piri piri.
Tänk att de små rackarna är så starka? De ser ju inte så imponerande ut.
Jag fick däremot nöjet att diska efter honom. Jag vet inte om det är vanligt bland kockar att de river ner alla köksinventarier som finns när de lagar något så avancerat som spaghetti bolognese, och jag vet inte heller om de flesta är lika känsliga som min kock var.

En gång föreslog jag att vi skulle steka i Bregott. Han formligen studsade, ögonen blev stora och han sade upprört att "Bregott kommer inte in i det här huset så länge jag lever!"

Där hade han fel.
Han lever i väl önsklig välmåga och jag köpte Bregott tämligen ofta efter att vi brutit upp bara för att känna mig lite odygdig.
Fast...
Jag har gått över till smör igen. Han hade rätt. Det är godare.

Vidare så fick man *inte* salta och peppra maten innan man smakat på den.
En styggelse. Som jag faktiskt håller med om.
Det är rent oförskämt att bara blaska på med kryddor innan man vet hur det smakar.

Han var också vansinnigt förtjust i att färga håret. Jag kunde lämna lägenheten och en sambo som var blond för att sedan på kvällen komma hem till en mörkhårig sambo.
En gång fick han till det så pass så att hans hår lyste gult som ett ilsket rapsfält.
Vi kallade det "Nalle Puh-mösse-perioden."

Hm..
Jag vet. Jag skulle ju berätta om mina storstilade "ingenting-planer" och i stället så blev det en berättelse om den glade kocken.
Du...
Vi försöker igen senare.
Och ja.
Ingenting har förändrats som du ser, när det kommer till min oförmåga att hålla mig till ett ämne.
Skönt, eller hur?

Ska du med?

Så här var det:
Vaknar och känner mig oförskämt pigg, tar en titt på nätet där folk givetvis
ligger och snarkar och sover, en förhoppningsvis rättfärdig sömn.
Nu är det som så att jag har varit slö med tränandet, innan jag vet ordet av så befinner jag mig utomhus på cykeln.
Det går så smidigt i början, jag kostar på mig lite spridda tankar som;
"Åh, raps.. Det tycker jag om.. Och de där vindkraftverken, jag *gillar* 
vindkraftverk, tänk när Kia och jag var nere i Danmark och det var stora fält
med vindkraftverk och det var kväll, överallt blinkade det som vänliga ögon.
För att inte tala om vår förtjusning när vi såg vissa vägskyltar, det är tur att
man är så lättroad, någonstans har jag en bild av där jag står vid en sådan skylt, hm..."

Färden går vidare medan jag tänker på igår kväll, jag lyssnade på musik och tankarna vandrade fritt och någonstans så blev jag så full i skratt åt mig själv,
när jag tänker tillbaka så är det en hel del oförnuftiga saker vi har gjort och jag är så förbannat glad över det.
Vissa tror att man slutar med oförnuftiga saker när man kommer upp i åldern.
Eagle Eye-Cherry gjorde en låt där han frågar "Are you still having fun?"
Jag tycker att alla borde få säga "Ja. Jag har det..." och så ska man kunna småle lite.


Sådant tänker jag på... När det börjar ta emot.
Benen börjar undra vad fan det är frågan om men jag ignorerar det på mitt sedvanliga charmiga sätt och trampar på.
På väg hem...
I backen från ridhuset så blir det riktigt tufft.

Jag flåsar som vilken grandios tjur som helst och jag är inte riktigt säker på om jag hatar cykeln mer än den hatar mig. 

Insidans lårmuskler bara vrålar "Ge fan i det där! Kliv av och gå! Eller vik ner cykeln och så lägger vi oss här i maskrosfältet och väntar på att någon vänlig själ kommer förbi och skrapar upp oss!"

Och jag är nöjd.
Jag vet att vissa motionerar för att det är så skönt.
Inte jag.
När det gör ont då mår jag som bäst. Inte just då, men när endorfinerna kickar in, vanligtvis vid det läget när jag känner att "Nu går det inte längre... Nu ger jag upp..." då, när endorfinerna kommer, då är jag ta mig fan oslagbar.

Jag skulle kunna bygga ett hus på en fikarast, montera ihop en gammal bil på en kvart och hugga ner en hel skog på en eftermiddag.
Så känns det.
Det är den känslan jag jagar.
Och ja.
För dig som skakar på huvudet.
Jag vet.
Jag tar motionen till nya höjder, ska du med?

tisdag 8 maj 2012

...så står inte katten där med brödkaveln i högsta hugg.

I min första svenska blogg tackar jag Murphy och är urförbannad.
På dagen för fyra år sedan så skäller jag ursinnigt på en bensindriven
gräsklippare.
Ett raskt skummande av lite texter får mig att inse (jo, för det har jag

ju aldrig anat...) att är det något jag har talang för så är det att
vara förbannad på än det ena, än det andra.
Hade jag inte humor skulle jag vara helt jävla odräglig, det tror
jag att vi alla kan vara överens om.

Och! ("man ska aldrig börja en mening med "och" piper den där vännen
av ordning som jag trots alla mina försök än inte har lyckats att få...)

Alltså. Och! Jag hade tänkt mig ett storstilat "Här är mina fyra år,
herregud vad tiden har gått och se vad som har hänt och se
hur livet har farit och o-farit fram med mig och kommer du ihåg när
jag hittade min syster, men tyvärr inte min bror (ibland är det alldeles
åt helvete för sent och det går inte att göra något åt...) och att
jag blev faster och moster och fan och hans mormor (det finns en
del som tycker att jag är det, ja. Väl bekomme, säger vi till dem,
eller hur?) och minns du turerna med fk och hur jag fick en stuga
och hur vi möttes, du och jag?

Så hade jag tänkt mig det. Men så blir det ju inte. Naturligtvis.
Istället blir det en liten fundering..
Det är fullt okay att tycka att folk fuckar upp ens tillvaro med jämna
mellanrum.
För de gör det ibland. Det är det som är den negativa saken med
just människor. Djur gör inte det. Inte på samma sätt.
Man kommer aldrig hem till sin katt och hör att han har varit ute
en hel natt med "fel slags" katter och man behöver inte oroa sig
för att om man kommer hem lite lagom onykter (alltid "lagom onykter", 
märk väl...) så står inte katten där med brödkaveln i högsta hugg
(även om den kanske skulle vilja det...) och vill höra vad man har gjort.
Katten, eller hunden ägnar sig inte heller åt att prata skit om en,
man slipper alltså gå ut på stan och höra "Hör du, din hund säger 
att du har världens trasigaste morgonrock och att du svär medan
du skopar upp hundmaten varenda morgon!"


Sådant slipper man med djur. Men, som sagt, umgås man med
människor, så händer det både det ena och det andra.
Och det är okay att tycka att det är för jävligt, det är fullt okay
att gå ner i den där mörka källaren och tänka att "Nej, fan, jag
ska ägna mig åt att odla pelargoner och tugga snus hädanefter."
Det är okay att tycka synd om sig själv och känna sig sviken.
Rasa och förbanna och hata, om det är nödvändigt.

Men låt aldrig någon annan ta makten över ditt liv och känna
det som om de ödelagt det och ge för fan inte upp.
Stanna inte kvar i det. För då ger du faktiskt den personen
en slags makt över ditt liv.
En makt som du behöver själv för att orka dig upp ur källaren och
inse att; visst, pelargoner är trevligt och att tugga snus är också
(nej, jag vet faktiskt inte, jag har inte tuggat snus... Tuggtobak,
däremot. Jättegott.) trevligt för stunden, men det blir ensamt.

Du vet, så här är det. Folk kommer att oupphörligen fucka upp
än på det ena, än på det andra sättet.
Så länge vi människor envisas med att umgås med människor
så kommer vi att bli besvikna emellanåt.
Och svikna.
Och förbannade.
Och så sjöskummande jävla ilskna så att vi lätt skulle kunna springa
fyra mil enbart för att kunna utdela en örfil och sedan springa hem
igen.
(Tro mig, jag vet. Endast faktumet att jag är pacifist räddade mig den
gången.)

Det är helt enkelt så det är. 
Själv kommer vi givetvis också att fucka upp tillvaron för andra
människor.
Inte jag, givetvis, jag är ju (som vi alla vet vid det här laget) ofelbar.
Det är så det är.
Men vi får ta mig fan inte ge upp tilltron till andra människor för det.
Då gör vi oss själva bara en jävla otjänst.
Och som vi nu har klarlagt:
Det finns säkert så många människor här i världen som gärna gör oss
det i stället... Eller hur?

Okay, kids. Så: Korta drag. Ner på knä, om det behövs, men inte för alltid.
Misstro inte alla. Och var glad att katten eller hunden inte står med brödkaveln i högsta hugg när du kommer hem lagom onykter.




P.s. Skrivet som vanligt i högsta hugg och med en jävla hastighet.
Ingen efterläsning utan bara tryck "sänd". Känns ganska bra,
faktiskt, att vara tillbaks...
D.s.

onsdag 2 maj 2012

Var fan är vattensprutan!?

Jag hade massor med allvarliga ämnen att ta upp idag.
Men allt kom i skymundan nu när jag tillbringat ett oräkneligt
antal timmar med att leta efter vattensprutan.

Ja, den där du vet som är det enda som får katterna att lägga
märke till en (om än något motvilligt) när de gör något de inte
ska, som t ex att gräva i blomkrukorna, stå på huvudet i bokhyllorna,
slåss som galningar på golvet precis bredvid ens fötter. Sådana saker.

Vattensprutan är alltså försvunnen och jag är berövad all makt.
Vänliga uppmaningar att komma in från balkongen (speciellt till
Styre som annars gärna försöker sig på att flyga från andra våningen,
och du vet, så kan jag gärna inte ha det, det ser inte bra ut när
katter slänger sig ut handlöst i fria luften.) ignoreras totalt.

Försökte sedan med att låtsas att jag hade en vattenspruta
i handen och kramade ihop handen och fräste "pssht, pssht!"
Blev belönad med en gäspning från Styre som sedan vräkte
ut sig totalt över balkonggolvet ungefär som om han tänkte
"Där kan du stå och låtsas, kärring, bäst fan du vill."

Barbent var jag också. Hans klor känner jag till. 
Traskade därför in igen, letade ta mig fan överallt.
Ingen vattenspruta någonstans.
Tittade ut på balkongen där Styre fortfarande låg och

jäste som en trind surdeg på golvet.
Han blinkade med ena ögat åt mig ungefär som om han
visste precis vad jag gjorde och att det roade honom enormt.
Jag lyfte handen och sa "Psssht!" bara för att påpeka
att jag höll koll på honom och begav mig in i lyan igen.

Nu har jag letat överallt. Det finns ingen vattenspruta i 
hela lägenheten!
Styre fick jag in genom att myndigt gå ut och säga med
min generalsröst "Nu tar vi och flyttar på oss här!"och snabbt
peta till honom med tån samt sedan snabbt skutta undan
innan han fick fatt i mig med klorna.


Så. Var fan är vattensprutan!?
 

onsdag 25 april 2012

Tack.

Och! 
Innan jag glömmer det.
Jag har drygt 80 kommentarer som inte blivit publicerade.
Jag kommer nog inte att svara på alla som jag brukar, men,
som jag sagt innan, jag har läst alla och de har fått mig att
le och tänka. Precis som ni brukar göra. Tack.

Stilpoäng...

När jag ändå håller på...
Doppa huvudet i en vattentunna och se hur länge man kunde hålla andan var mycket populärt bland oss.
En gång vann en av de bofasta grabbarna på stilpoäng. 
Inte för att han kunde hålla andan längst, men han kom
upp med en daggmask i munnen.

Och ja. Ursäkta om jag råkade komma förbi med den här upplysningen

mitt i ditt kvällsfika.... 

"Atall ångenfall illtall assendall!"

Ok. Jag hade tänkt att skriva en summering om vad jag har haft för mig,
men jag skyller på en fb-vän, dessutom bloggar hon här och hon fick mig
att tänka på min barndoms somrar. Getöga mot Helena  


Jag kom att tänka på somrarna i De laglösas by, vi var ett stort gäng
barn som träffades under somrarna och vi kom från alla hörn av
Sverige. Det fanns bara två bofasta barn, bröderna jag berättat om,

vars far var militär och trodde på att aga in lydnad i sina barn.
Den mest avskydde mannen i hela byn av oss barn.

Jag vet att jag beskrivit det som ett paradis med några
ormar i, precis som i alla paradis.
När min far och jag bodde på bygatan, så bodde vi på över-
våningen i ett hus, det var en lång trappa upp som knirrade
för vartenda steg man tog och det luktade trä.
När det regnade blev doften starkare och vi brukade samlas
på min vind för att spela pingis.
Någon tidigare hyresgäst hade dragit upp ett uppför trapporna
och lämnat det kvar, till glädje för oss ungar.
Om jag blundar kan jag nästan se oss, vi springer runt
bordet och kör vattenpingis och utanför lever åskan och
regnet rövare. Min vilde far brukade öppna dörren ibland
och säga "Varför är ni inne ungar? Ni kan ju inte bli blötare
utomhus än vad ni är här inne?"
Vi brukade ignorera honom. Några gånger fick vi med honom
på vattenpingis och han blev lika sjöblöt som oss.

Sommarkvällar när det inte regnade körde vi Röda/Vita Rosen.
Uppe vid utedassen, det var en ganska konstig blandning om
man tänker efter, en doft därifrån som kämpade med syrenerna
i början av sommaren och sedan totalt övertog doftutrymmet.
Nu uppehöll vi oss inte enbart vid dassen, men det var dit vi
tog våra motsträviga fångar.
Mycket viktigt var också att allt som uttalades inför fångarna
skedde på "prallall-språket". Vilket är att man tar första bokstaven
i ett ord, sätter det längst bak och lägger till ett "all" i slutet.

Givetvis kunde vi alla detta språk och givetvis ställde det till
mycket konfunderade blickar när vi försökte förstå varandra.
Vid ytterst svåra ord brukade vi försvinna bakom dassen medan
vi nogsamt skrev upp vad vi hade att säga, för att sedan komma
fram, yttra våra ord och se våra kumpaner se ut som frågetecken.

Allt skulle också yttras i rasande fart för att försvåra för fångarna
att förstå. Vilket det gjorde. Och som sagt, för oss också.

En fras kommer jag dock ihåg och tror att mina vänner också
minns... "Atall ångenfall illtall assendall!"

Och hela den här bloggen kan ni som sagt skylla på min
vän, som frågade hur många språk jag skulle använda mig
av på facebook. Hon är en sann inspiration. 
 

lördag 21 april 2012

Kolla, hon bloggar igen!

Ja. Jag vet. Visst har ni saknat mig? Låt oss ta kramkalaset på en gång. Jag har saknat er med mellan varven.  Det har varit tyst, mest för att jag inte har haft något att säga, nu har jag det. Ett skäl att posta en blogg. Läs och sedan är du med också och hjälper till, deal?
 

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Bild

Använd gärna vår kampanjbild. Glöm ej att ange Foto: © UNICEF/Asselin och pinga Twingly då du bloggat.
UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten
© UNICEF/Asselin
UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten

Banners

Lägg gärna upp en av våra banners. Kopiera koden under bannern och klistra in på din sajt/blogg

Se alla bloggar

Se vilka som bloggat hittills på Google Blog Search och Twingly!