måndag 24 oktober 2011

Förbannat också!

Herregud så in i helvete förbannad jag är! Det sägs att få saker retar upp människor som när det inte är i ordning i tvättstugan.
Jag kan ta att mina grannar är närsynta som grävlingar och inte ser att de lämnar gråsvart ludd på golvet.
Jag kan ta att de inte begriper hur en sopkvast fungerar.
Jag kan ta att de inte förstår att ett luddfilter måste tömmas.
Allt det kan jag ta med ro.

Men!
När jag kommer ner i tvättstugan för 154e gången och torktumlaren är sönder igen!
Då blir jag gramse.
Jag vägrar att tro att torktumlaren står i källaren, hör mina fotsteg och tänker "Nu kanske vore en bra stund att bryta ihop fullständigt?" och sedan ser till att varningslamporna lyser som om tumlaren trodde att den var en åkattraktion på ett tivoli!

Jag är vid det här laget så förbannad att jag har god lust att stå vakt nere vid tvättstugan, med nycklar, stora som småhus och hejda varje granne med ett myndigt "Hördudu, förstår du begreppet "felanmälan"?
När de piper "Jaa..." så fortsätter jag "Eller tror du att när du ser att lampor blinkar i hambotakt på maskinen att det går över bara du smiter tillbaka till din lägenhet, tänder x antal värmeljus och tjurar över att just du inte kunde tvätta som du tänkt?"
"Neeej..." piper de försagt.
För det är ju också som så att ingen har någonsin inte gjort någonting.


Myndigt ska jag rassla med tvättstuge-nycklarna och säga "Förstår du hur en telefon fungerar och hur telefontider läses och begriper du att om du en enda gång inte uppmärksammar maskinens belägenhet att försöka få hjälp, att om du ignorerar det en gång till, så kommer jag att komma hem till dig, sitta i din soffa och slänga all min smutstvätt på ditt golv och anmoda dig att tvätta allt för hand? Dessutom kommer jag att ha inmundigat så mycket vitlök att du aldrig får ur det ur väggarna, jag kommer att gå upp extremt tidigt och köra Lemmy på hög volym. På din stereo. Högt. Samt kommer att skruva bort volymkontrollen, limma igen cd-luckan och trycka på repeat."


Om de nickar ja till allt detta, samt skriver på ett guldkantat kontrakt där de lovar bot och bättring, choklad åt sin granne som har oturen att bo ihop med ett gäng tvättstugebovar, då ska jag börja att fundera på att kanske låna ut nyckeln.

onsdag 19 oktober 2011

En dag ska jag komma i kapp. Och förbi.

...För övrigt var min syster här i helgen. Vi hade sanslöst roligt och ja, det kommer att komma ett kort på henne, för det har jag lov till!
Det enda problemet är att jag själv är med på samma kort och ser som vanligt inte riktigt nykter ut, jag menar, jag ser inte ut som mig själv.
Vi ska se om jag kan tvätta bort tvättbjörnsleendet från mig eller kanske bara sätta en käck hatt över ansiktet, man kan ju göra så mycket med fotomontage har jag hört. Nu ska jag bara lära mig det också och så kan vi se fram emot ett kort nästa århundrade. För vi har ju inte bråttom på den här bloggen.


Och! Jag har fått nya läsare, har jag sett, välkomna hit, det är inte någon som helst brist på hyfs att jag inte uppmärksammat er tidigare, jag är bara som vanligt efter min tid.
En dag ska jag komma i kapp tiden. Och förbi.
Tänk vad ni alla ska bli förvånade när jag är det. (och nej, vi funderar inte på hur det skulle se ut. Jag blir yr i huvudet bara av att försöka klura ut det själv.)

Jag är inte helt nöjd.

Nu är jag inte riktigt nöjd igen...
(and what else is new under the sun? säger du, för just i dag så känner du för att vara lite engelsk.)

Kort bakgrund:
Jag säger ibland att jag inte minns min barndom speciellt bra. Det är inte sant, det vet du ju, om du har varit med ett tag här. Vad som däremot är sant, och som jag kanske hellre borde säga är: Jag minns inte en speciell person speciellt mycket.

Nu har vi klarlagt det. Och hoppar raskt till nutid.
Några beger sig därför raskt till en annan stad för att få veta lite mer.
Men inte blev det så direkt.
Någon hade gett någon rådet att "skriv ner det innan du dör och så får de läsa det sedan."

Nu har det gått några dagar och nu är jag lite gramse över det här.
För det första kan jag inte se varför någon annan ska lägga sig i något de inte har med att göra.
För det andra. Det är ingen bra metod att lämna saker och ting till eftervärlden som inte kan följas upp.
För det tredje. Jag blir helt enkelt förbannad att det ska vara så svårt att tala klarspråk.
För det fjärde. Jag är inte helt nöjd.

På plussidan finns att det blev ett möte som var fint på en hel del sätt.
På minus. Jag minns fortfarande inte mycket mer.
Och blev inte mycket klokare.

torsdag 6 oktober 2011

Får jag ta kväll snart, jag bääävar inför nästa nya idé...

För övrigt har jag haft tvättstugan hela dagen.
Med ett kort avbrott för 2½-an i skogen, då regnet strålade ner från en mörkgrå himmel.
Det gjorde inget alls, jag var så varm, för någonstans hade jag lurat i mig själv att "nu är det höst och då behöver jag både träningsjacka och regnjacka, ja, det gör jag minsann!"

Jag ångade fram ett lokomotiv där i skogen och sedan rusade jag (jo, faktiskt, jag vet inte vad som tog åt mig) uppför trapporna, tillagade en soppa och kände mig riktigt innovativ (så där innovativ att Jamie Oliver skulle ha begravt huvudet i händerna och kvidit "Nej, nej, nej!") när jag i stundens kokhetta slängde i tomatpuré ihop med potatisen och löken och morötterna.

Till detta hade jag bestämt att ha morotsbröd med pepparrotsost.


För de som är intresserade kan jag härmed meddela att morötter och tomatpuré inte är bästa vänner.
Samt att pepparrotsost och morötter inte heller är någon hit.
"Det här var verkligen inte gott!" sade jag strängt till mig själv medan jag åt.


Tröstade mig med en dammsugare från Delicato (märk väl att det inte går an med några andra dammsugare, de måste vara där ifrån.) och påmindes om min dröm härom natten...

Jag drömde att en människa kom hem till mig, tog min lilla ask med två kvarvarande dammsugare och sade "De här måste slängas!"

Jag vaknade faktiskt med ett litet skrik.
Det är inte klokt vilka otäcka drömmar jag har ibland.


Och ja. Jag har fortfarande tvättstugan, geniet som bor inom mig tyckte att "vore det inte en jättebra idé att tvätta precis allt, även det som måste tvättas separat och göra det helt tomt i tvättkorgen för en gångs skull!?"


Givetvis tyckte jag att det var en bra idé- nästan lika bra som tomatpuré ihop med morötter.
Nu sitter jag här och tvivlar så smått på min egen genialitet.
Och tänker; att även om jag i förra inlägget hävdade att jag nog är lite släkt med getterna, så någonstans inom mig så bor det även en fårskalle som kommer ut och luftar sig ibland.
Och jag hoppas att jag har slut på goda idéer för i kväll. Det tar på krafterna att vara jag ibland och följa mina egna goda ingivelser.

Get-te-tråkigt.

Jag blir mer och mer säker på att det är en del get i mig.
Ibland är jag så förbannat envis och ger mig inte, även om jag vet att jag borde.
Som nu.
Jag läser världshistoriens dummaste bok och i normala fall har jag inga problem med att kasta sådana böcker in i en vägg med schvung, men den här är det som om jag har bitit mig fast i.
Jag säger till mig själv "Hon brukar vara rolig! Hon blir säkert snart rolig!" och så läser jag vidare och morrar irriterat när jag vänder blad och något är "jättespännande" och "jättekul" och "jättehäftigt" och jag vet inte allt.
Det är korkat, det är dumt och det är skrivet på samma talspråk som om boken vänder sig till en envis get som vägrar att släppa boken för att geten tror att det ska bli roligt.

Så man kan säga att den har hittat rätt målgrupp.
Det är som att tugga ett stort rosa bubbelgum, modell xl som aldrig någonsin från början ens hade någon god smak och även om man tänker att man borde spotta ut det så gör man inte det, så där går man och tuggar och tuggar och ser ut som en, ja, just det, en get.

Nu är jag i mitten av boken och det är så infernaliskt dumt och så infernaliskt tråkigt att jag börjar ifrågasätta min egen humor. Kanske är det så roligt att jag inte begriper det? Kanske det är en ny form av ironi? Kanske är jag för gammal? För getaktig? 

Men jag släpper inte boken. Jag ska ta mig fan i genom den om jag så ska behöva tugga i mig pärmarna också. Och något säger mig att det lär bli en stor besvikelse när jag är klar.
Det är som sagt bara halva boken kvar. Den måste bli rolig, snart! grumsar jag ilsket och slänger några getögon ner i boken igen.
Fan tro't.

onsdag 5 oktober 2011

Tack, tack, tack!

Bara så att du vet, jag blir så förbaskad glad och stolt när jag får uppmuntran,
som nu, när jag fått en award av Helena  
 Med awarden följde fem frågor som jag ska försöka att svara på:

1. Varför började du att blogga? 
Jaa du... Från början så skrev jag på engelska, för mina vänner i en 3d-värld.
Varför jag gjorde det har jag ingen bra förklaring på, mer än att jag ville skriva och att det var så förbannat roligt att göra det. I början på nätet, när det var ungt så kände jag inte mer än en enda svensk, alla mina andra vänner kom från jordens alla hörn.
För mig var nätet nämligen som en revolution, jag kunde sitta och prata med folk i Ryssland, Japan, USA, ja, precis överallt, när jag ville i realtid! Det är fortfarande något av det häftigaste jag vet med nätet, att nästan vem som helst finns bara ett knapptryck bort. 

Sedan började jag att läsa lite svenska bloggar och kommentera, en bloggvän frågade varför jag inte skrev på svenska, något jag inte hade tänkt på innan, men när han föreslog det så tänkte jag "Jamen, varför inte?" 

Så det gjorde jag.
Och resten är historia, som man brukar säga.
Varför jag skriver? Bara för att det är så underbart roligt att få göra det. Och för att det är skönt att ha ett ställe där jag kan lägga mina tankar, osorterade och röriga precis som jag vill.


2. Vilka bloggar följer du?
Se till vänster, där är de jag läser med nöje. Det finns några till som jag dyker in på och tänker "Jag måste bokmärka den här" och sedan glömmer jag det. Det är härligt att ha ett minne som en ordinär höna mellan varven...

3. Vilka favoritfärger har du? 
Lila!!! Åh så jag älskar lila! Ibland är det tyvärr en olycklig kärlek när jag inte alls passar i en viss kulör av lila men så gärna vill ha den. Och havsblått. Du vet, i alla toner som havet kan ha. Ack! Och gult. Faktiskt. Jag blir så glad av gult att jag undrar varför jag inte har ett enda plagg som är solgult. Märkligt...

4. Vilka favoritfilmer har du?  Bluesbrothers. Ettan så klart. Trainspotting. Fruktansvärt otäck mellan varven men så bra. Och: Blinkande lyktor! Det går inte att se den utan att bli berörd. Jag gråter som en grävling och jag skrattar om vartannat när jag ser den. Det är, (antar jag) ingen film som alla tar till sig. En del ställer sig frågande till att det går som det går för personerna när man betänker att de gjort vad de gjort. En del säger att den är väldigt otäck. Allt det där är sant, det är en film som spelar på många plan och en av de filmer som jag återkommer till. 

5. Vilket land drömmer du om att få besöka? 
Irland! Sol och bad intresserar mig inte ett dyft, jag har inget intresse av att ligga platt (nåjavars, om man bort-tänker kulmagen, vilket vi alla nu gör för att vara trevliga mot mig...) på en strand och pressa för att bli brun.
Men Irland! Regn och rusk och öl och blåst och jag vet inte allt. Jag blir så glad bara jag tänker på det. Och hav och irländare och herregud (kanske inte i egen hög person) och pubar och whiskey och dragiga hus och Pogues och fioler och åh vad jag vill dit!
 Danmark vill jag ständigt tillbaka till. Det är något mellan mig och det danska landet, jag känner mig hemma och jag känner mig som att jag borde bo där.
Och Österlen. (Det kan visst vara ett eget land om man bestämmer det!) Första gången jag var där så var det som att komma hem. Och varje gång jag kommer tillbaka känns det som att landskapet frågar "Var har du varit? Skönt att du är hemma igen." och jag bara ler.. Jag kan inte göra mycket annat.)


Gud vad pratigt det blev... Som vanligt...
Nu ska jag ge awarden till fem andra, som jag tycker mycket om.
Först ut har vi:
Pennelinas Ordbruk Du vet, hon har en sådan blogg, det kan hända att jag går in och läser när jag är nere och jag går ut från hennes blogg och är så förbålt styrkt och peppad och känner att "Jo, men allt är faktiskt möjligt!" Och hon sjunger. Bra dessutom.


En av de första svenska bloggar jag började läsa, hon är så förbaskat bra, "just a little more bite" som de säger i Schweppers-reklamen och hon skriver inkännande och bra och med humor!


Ytterligare en pärla, humor och en känsla för ord, samt att det är hennes förtjänst att jag kom hem med en massa Terry Pratchett härförleden.


Sanslöst duktig med ord och en humor som inte går av för hackor!

Och sist, men inte minst:


Ytterligare en ordkonstnär, jag vet inte hur hon gör det men hennes ord stannar länge.

lördag 1 oktober 2011

Jag tar risken.

Just nu sitter jag för övrigt och väntar på Witchen, jag jagade ut henne redan igår för att förlusta sig i parken, allt emedan jag själv var helt säker på att artisterna skulle uppträda i dag.
Witchen hade rätt.
Det var uppträde igår.
Jag hade bestämt att gå ut idag, jag.
Tjurig som en bulldogg så hävdade jag bestämt att jag skulle minsann ut i dag och inte igår, även fast Witchen påpekade att det gav nog artisterna som uppträdde i parken fullständigt fan i.


Så idag har jag arrangerat en liten karaokefest, med Lemmy och grabbarna, några öl ska knäckas och framemot tio har jag planerat för soffstund med roasten av mr Sheen.
Efter det borde vi vara småtrötta och småfulla så då slänger jag fram en panna kaffe samt choklad så att vi får nya krafter.
Framemot tolvtiden börjar vi säkerligen gäspa storligen, eller också har vi kommit in i det sällsamma läget när man löser "Allting och allt" och känner hur fasansfullt intelligenta vi egentligen är.
Någon gång under kvällen kommer troligen jag också att börja hicka.
Det tycker jag hör till god ton under en festlig kväll.


Sedan, innan vi skiljs så kommer vi att tala om för varandra att "Nu ringer du när du kommit hem!" och så ringer jag så fort hon kommit utanför dörren och säger "Jag är hemma nu!"


I morgon kommer jag säkerligen att vakna med små envetna kopparslagare som vrålar i öronen att "Den där sista ölen skulle du ha gett tusan i!" och "Är du medveten om hur högt ni sjöng igår kväll?" och "Har du sett hur det ser ut på vardagsrumsbordet, hur svårt är det egentligen att äta ostbågar?" och "Ja, du har faktiskt rätt i vad du sa igår, du är väldigt lik Lemmy så här på morgonen, eller om det någon av medlemmarna i Kiss du liknar. Skynda dig ut till spegeln får du se!"


Men jag är modig, jag.
Jag tar risken.
Nu ringer det på dörren.
Kvällen kan börja.
Ha en bra en, ni också.

Jag och jag...

I morse tänkte jag "det här tänker jag absolut inte skriva om!" när jag stod och nöp mig själv i ansiktet och på halsen.
"Varför gör jag så?" undrar jag för mig själv.
Och jag flinar lite lagom generat och säger att "Jo, den här ansiktscremen säger att man ska göra precis det, efter applicering."
"Varför då?"
"Eh, det ska tydligen hjälpa till för att cremen ska gå in i ansiktet..."
"Varför då?"
"Jaa.. Inte fan vet jag. Man nyper sig själv och ansiktet blir uppretat och när det blir uppretat så äter det creme."
"Tror jag verkligen på det?"
"Nej. Inte riktigt. Men se så fin och rosig jag blev."
"Jodu. Och jag hade blivit precis lika rosig och fin om jag hade gett mig två lavetter på vardera kinden. Och det hade dessutom varit gratis."

Sådana där diskussioner har jag med mig själv på morgonen.
Och så skriver jag om det också.
Fast jag inte skulle.