onsdag 31 augusti 2011

Jag är så jourhavande, jag.

Och nej...
Jag har inget direkt jäkelskap för mig just nu.
Jag har däremot kastat mig in i ett hektiskt sällskapsliv, där jag vikarierar som jourhavande psykolog, jourhavande uppsträckare, (vilket innebär att man säger "Skärp dig för fan!) jourhavande "honsomharhandomalltmeninteharenaningomvarhonharhänderna", jourhavande yrskalle, jourhavande "vadfanärdetförfelpåfolk?" och jourhavande festfixare för en kärringfest.

Syster är jag däremot på heltid nu för tiden.
Det är så jävla coolt så att jag ler bara jag tänker på det...

För övrigt, det snurrar på något så trint ända in i den här. Ibland är det som en karusell och ibland som en berg-och-dalbana.
Som jag brukar säga; vad det än är, så inte har jag tråkigt.

Mer kommer senare, nu ska jag flänga ner med en kattbur (jourhavandekattbursutlånare) samt sedan åka iväg för att fika (jourhavandefikakompis) och när jag kommer hem ska jag läsa mer i min otroligt vansinnigt spännande bok (jourhavande läsare) samt laga till en otroligt kulinarisk lunch (jourhavande  majsschnitzelskrängare.)

Och ja. Det finns plats för fler jourhavande sysslor. Bara säg till, så dyker jag upp.

"Det gäller nog dig med..."

...och sedan blev hon så där tyst igen...
Skulle du kanske säga om du varit med ett tag på den här bloggen.
Hade du varit mina föräldrar skulle du ha sagt "Neej! Nu är hon så där tyst igen, nu håller hon på med något jäkelskap igen!" och så skulle du ha rusat i väg genom rummen för att hitta mig vid den sjusärdeles stora röda lampskärmen som jag precis hade förbättrat genom att trycka dit miljoner små svarta tuschduttar på.

Och så skulle du stå där och inte veta om du skulle skratta eller gråta när jag vänder mig om och säger "Titta, blev det inte fint!?"

Och ja. Det har hänt. Min vilde far visar föredömligt uppträdande genom att fortfarande ha lampan i sin ägo, dock inte i vardagsrummet och ibland när jag kommer in i garderoben med honom i släptåget så suckar han och säger "Herregud, den där lampan... Oj oj oj..."
"Men visst blev den fin!?" strålar jag, lika glad som när jag var barn.
"Jätte...."
"Och det bästa av allt, det finns ingen i hela världen som har en sån!"
"Det gäller nog dig med..." brukar min far muttra medan han skakar på huvudet och motivilligt ler, "Det gäller nog dig med..."

tisdag 23 augusti 2011

Har du tänkt på alla dem som har tittat ut?

Folk med rationella förklaringar till allting är bland det tråkigaste jag vet.
Jag var i De Laglösas by, i söndags och försökte ta kort på dammen och all grönskan och öppningen vid bron...
Det gick inte.
Allt skimrade som om någon hade strött silverglitter över trädens blad och dammen såg ut som en spegel, och bron verkade varje gång ha gjort ett litet skutt så att man inte riktigt skulle kunna se hur den öppnade sig ut mot sjön.

Jag försökte flera gånger, tills jag lade av och sade till mig själv; Det är klart att det inte går, det är ju en magisk plats!

Samma sak med bygatan, den ville inte riktigt, huset där min mormor och mor bodde, när min mor träffade min vilde far ville inte alls visa sig från sin bästa sida, den fint snirklade texten med husets namn liksom krökte sig och ormade sig så att man inte riktigt kan se vad det står.

Och verandorna, som går utanpå huset, med trappsteg upp till andra våningen i bästa kobojsar-stil (nej, det ska inte stå cowboy-stil...) verkade försöka smyga iväg till hörnet av huset.

Själv satt jag på en stentrapp och tittade på ett av de fönster som min mor antagligen har suttit och tittat ut genom, snart är det 50 år sedan hon kom dit.
Det är inte utan att jag undrar vad hon tänkte, där hon satt, hon som kom från storstaden och landade här, ute på landet, längst ner på en bygata, med inte mer än fem, sex hus....

Jag lekte lite med tanken på hur coolt det skulle vara om folks spegelbilder i fönster och speglar skulle finnas kvar, för eftervärlden, tänk att kunna gå fram och se folk från förr, titta tillbaka på en...

Och jag tänkte på att efter en herrans massa år, när min mor inte längre fanns, så hamnade jag, på samma bygata och levde där på somrar och lov...
Det är märkligt hur saker och ting verkar länkas i en kedja som följer, jag vet inte om jag ska säga ett mönster, men ibland får jag känslan av att allting hänger ihop på något sätt.
Och om det inte gör det, så länkas det ihop ändå, på något vänster. Eller höger.

Och jag tänkte på honom, som satt vid fönstret och skrev att det var så ensamt att sitta vid fönstret och titta ut på vägen, han satt också här, på samma bygata.

Jag tänker på vilda Tekla, byns original, som hoppade över gärdsgårdarna som en vild kalv och fick de andra kärringarna att snattra om att "Det är ju inte klokt så hon beter sig, som en karl!"
Tekla hade moped, vegamössa och ståltrådsfärgat hår och pepparkaksbruna ögon, du vet, riktigt brunbrända pepparkakor. Hon var min fars moster och vi hade rasande kul tillsammans.
Också hon satt också här, och tittade ut på vägen.

Min vilde far och jag börjar prata minnen, om farmor och min vilde fars farbror som så fort något hände skyndade sig ut under förevändningen att cykeln behövde pumpas.
Han hade byns mest välpumpade cykel, som du nog förstår...
Och det är klart, min vilde fars farbror hade ju inte vetat att något hände om inte han också hade suttit och tittat ut..

Så, när jag går, så vinkar jag lite, åt alla dem som satt och tittade ut, och inte minst till mig själv, som barn, för ja, självklart satt jag också där ibland och tittade ut..

torsdag 18 augusti 2011

I de laglösas by...

Jag satt förut och läste en blogg som är så välskriven att jag känner att jag gör absolut mänskligheten en tjänst om jag är tyst. Trogen min vana så går jag tvärtemot den känslan och tänker skriva lite om vilka tankar den väckte...
Och ja. Om du sköter dig så ska du få länken dit. Jag ska bara fråga först.

Det handlade om barndomen och barndomens barn och lite märkligt är det, för på söndag åker jag tillbaka till en av mina barndomshem på jorden.
Jag har haft ett flertal, men det här är speciellt...

Mina somrar tillbringade jag i en by som kallades "De laglösas by" av innevånarna.
Det tilltalade mig enormt, jag hade ju läst Mark Twain och Bombi Bitt och tyckte att det var hur passande som helst att jag bodde där också.
Jag var allt lite laglös tyckte jag om du frågade mig...
Om du frågade min far skulle han säga att "Hon gör som hon vill, det har hon alltid gjort" och så skulle han ha suckat och sucken skulle ha varit både lite stolt och lite trött.

I de laglösas by fanns också barnen, vi var ett fint gäng, en hop killar och två tjejer. Vi tjejer var också en av grabbarna i gänget.
Varje sommar möttes vi, vi pratade aldrig om vad vi hade haft för oss under de andra årstiderna, utan vi möttes på bygatan och tog på något sätt vid där vi hade slutat föregående sensommar.

Vi lekte röda/vita-rosen och det värsta straffet som kunde utmätas var att bli fången utanför utedassen...
Vi åkte minimotorcykel som galningar, (för min del räckte det med en åktur, då jag for upp på gräsplanen och kastade mig av och sedan var en provkarta över alla blåmärkenas färger...) en crossbana som finns där nu, den var vi med och gjorde ursprunget till..

Vi satt på syskonen Karlssons övervåning och berättade så hemska spökhistorier så att vi hoppade högt när deras katt hoppade ner från ett skåp och sedan satt vi och retades "Ha, du blev rädd!" "Inte då, jag är inte rädd ett dugg!" och sedan innan vi visste ordet av hade vi utmanat varandra ner till stenåldersgraven där vi  visste att det spökade...

Herregud så rädda vi var allihop, när vi smög fram och inte blev vi mindre rädda av alla skuggor som lekte i skogen, och när dessutom Olle började prata om att älvorna brukade dansa där och dra med små barn i dansen som sedan försvann för att aldrig komma tillbaka då sprang vi.
Inte för att vi var rädda, som vi försäkrade varandra utan bara för att vi faktiskt måste gå hem, just då.

När det regnade så var vi på min vind, där hade någon förtänksam själ ställt in ett pingisbord, vi spelade vattenpingis och var i regel lika dyngsura som om vi hade varit ute när vi väl var färdiga med ett set.

När det var fest på dansbanan var vi där. Vi visste allt om alla, vi spionerade ju på de vuxna och visste deras egenheter och när de kom uppklädda så visste vi också precis vilka de tyckte om, vilka som var lite osams, vilka som kunde tänkas ge oss en slant till chokladhjulen och vilka som skulle sitta ensamma lite senare vid ett bord och småsova.
Vi dansade aldrig.
Vi kom inte ens på tanken.
Möjligen kunde vi stå utanför dansbanan, hänga mot räcket och småfnissa över hur fåniga vuxna är.

När dansen var slut och de vuxna försvann så gick vi ner till brygghuset och badade, längre in i skogen fanns en badplats som kallades "De räddas badplats", dit gick folk för att vara i fred.
Ytterligare en bit bort fanns en kanonbadsjö.
Dit gick vi aldrig.
Vi hade vårt ställe, där folk förr tvättade, med en hal brygga och forsen som strömmade på andra sidan dammluckorna.

En sommar hade vi en gummijolle som vi for iväg i.
Under bron och sedan ut på sjön.
Givetvis tappade vi paddlarna och sedan led vi lyckligt sjönöd i flera timmar.
Vi talade om de obebodda öar som säkert fanns, med infödingar och allt, och de beskedliga alträden blev till fruktansvärda fiender på stränderna som bara väntade på att grilla oss på kannibalgrill.
En krusning på vattenytan var absolut inte en gädda utan en stor boaorm som bara väntade på att hoppa upp och strypa oss allihop när vi minst anade det.

För att ytterligare berika vår tillvaro så krängde vi fram och tillbaka i båten och frammanade en storm.
Alla ramlade i och vi skrek och ropade på hjälp så att tre av byinnevånarna kom sättande och trodde att fan själv var lös.
Sedan såg de oss, där vi stod och bottnade och skrattade och sa "Ni ungar är inte kloka nånstans!"
"Man ska inte ropa varg..." sa grannkäringen när jag kom hem och jag bara tittade på henne och tänkte att det var väl  underligt sagt ändå...

Allt var inte idyll, vi hade syskonparet som hade en major till far som absolut trodde på att slå in lydnad i barnen. När en av dem hade åkt omkull med crossen så grät han, vi andra trodde att han slagit sig, men han grät av rädsla för att komma hem med crossen som det blivit märken på.
Det tog några dagar innan syskonparet kom tillbaka till vårt gäng, märkbart kuvade och vi andra, vi avskydde deras far helhjärtat.
Det gör jag än, om jag tänker efter och säkerligen är jag inte ensam om det.

När jag tänker tillbaka så undrar jag vem som var ledaren av oss allihop, ibland var det jag, det vet jag, jag tyckte om utmana de andra för att se vem som klättrade högst, vem som vågade slänga sig från den högsta punkten i höladan rakt ner i höet.
Annars var det nog Ronny, han var störst av oss alla och hade en självklar ledarattityd, han kom på vilka lekar vi skulle göra och vilka vi inte skulle.
Anders höll sig alltid i bakgrunden, han sa aldrig mycket men han log nästan jämt. När han var med märktes han inte direkt men det underliga var att vi märkte när han inte var med.
Det var som att vara ute och gå och helt plötsligt inte ha någon skugga, mycket märkligt.

Och nu åker jag tillbaks dit, det är inte utan att jag undrar om jag skulle känna igen någon av dem, idag, eller om de skulle känna igen mig.
Jag ska i alla fall hålla utkik efter dem, absolut...




Följer Lippes exempel och skriver långa rubriker :) Kort sammanfattning av igår. Volvobilar KAN inte göra burnouts. Det blir bara löjligt. Det var ett jävla åskväder över oss. Små sportbilar: varför då? Det är lika imponerande som att komma till ett hårdrocksgig med mungiga.

tisdag 16 augusti 2011

Vari jag konstaterar att jag är inte vilken idiot som helst...

Efter all grisdramatik så var jag tvungen att dra mig tillbaka ett tag och andas i lugn och ro, som ni säkert förstår.
Annan dramatik som också hade att göra med grisar var rostbiffen som skulle marineras i soya, olja och vitlök.
Testade först med blommig rapsolja och soya.
Herregud så äckligt!
Drog fram olivoljan. Soyan. Vitlök.
Och: Bläää!

Min min efter avsmakningen gav nog uttryck för stor förvåning, besvikelse och en vild lust att köra tungan i 40 grader kulörtvätt för att bli av med smaken.

Då kom Kia in på scenen, jag hade givetvis dränkt rostbiffen i oliv-soya-vitlök, allt efter principen att det är fullt möjligt att misslyckas med en marinad en gång, men den andra gången måste det bli bra.
Nu kan man undra varifrån jag hämtat den principen, jag vet inte riktigt, det bara känns som om det skulle vara så.
Tyvärr är det inte så.
Man kan misslyckas med marinader hur mycket som helst.
Kom ihåg det.
Där låg de stackars rostbiffarna och badade i bläck, såg det ut som. Tyvärr smakade det så också.

Kia baddade då raskt av rostbiffskivorna, torkade och blaskade så att rostbiffarna blev lite mer presentabla.
Under tiden gick jag till attack mot potatissalladen.
Blaskade på med balsamvinäger, peppar, salt och allt efter principen att vilken idiot som helst kan göra en potatissallad.
Tydligen var jag inte vilken idiot som helst utan hade den här dagen intagit en särställning bland idioterna så potatissalladen var, ja, vad ska vi säga....
Låt oss bara säga att den var helt enkelt inte god.

Därpå bjöd jag Kia på rostbiff och potatissallad.
Stackaren var totalt uthungrad och hade en släng av väluppfostran och sade att det smakade riktigt bra.

Själv ägnade jag mig åt den  helt oklädda salladen som inte hade vare sig balsam-oliv-eller rapsolja på sig.

torsdag 11 augusti 2011

Total grispanik.

Igår var det onsdag, vilket innebär att teddygrisen nu inte längre är tjugo meter bort.
Gick och lade mig igår kväll och funderade på livets mysterier som vanligt, när en tanke slog mig:
Tänk om det var teddyspargrisgrisen jag slängt!?

Jag satte mig käpprakt upp, helt iskall över tanken på att jag möjligen slängt fel gris, och tankarna yrde i huvudet, "Hade jag något i grisen? Inte kan jag väl ha lagt pengar i grisen? Men kanske något papper jag var rädd om? Jag brukar ju stoppa undan saker på de underligaste ställen..."

I tankarna såg jag framför mig hur grisen just i detta nu brändes upp, med allehanda viktiga små papperslappar i, och undrade om jag inte kunde tänkas ha haft en helt galen dag när jag bestämt mig för att använda teddyspargrisgrisen till det den var avsedd för och prånglat in massor med hundralappar?

Kanske hade jag prånglat in lite smycken också som jag var extra rädd om?
I tankarna flög teddyspargrisgrisen omkring med vingar gjorda av tusen tusenlappar och han nöffade retligt åt mig medan mitt silver smälte till oigenkännlighet, hundralappar singlade som konfetti runt hans glada gristryne och han grymtade "Så går det när man slänger teddygrisar!"


Jo. Jag arbetade mig upp till total grispanik, och bortsåg helt från att jag inte sett en tusenlapp på väldigt länge och att vore det någonstans jag skulle stoppa mina hundringar så var det i händerna på folk som vill ha betalt.
Likaså bortsåg jag i från att jag aldrig förut känt behov av att stoppa silver i gristrynen förut.

Nu tror ni säkert att jag rusade upp till bokhyllan för att kontrollera vilken teddygris jag slängt.
Nej då.
Vanan trogen så satt jag och oroade mig ett bra tag. Man kan nog säga att jag hamnat i griskoma, där jag satt och vid det laget nästan såg hur allt jag någonsin ägt och tyckt om for iväg med grisen som vid det här laget hade antagit en elefants skepnad.

Sedan ryckte jag upp mig.
Kom till sans.
Insåg att det inte finns en chans att jag slängt fel teddygris.
Och somnade.

Drömde oroliga drömmar om teddygrisar som grymtade i leran och slogs, men vaknade pigg och nyter i morse ändå.
Det första jag gjorde var att kontrollera vilken gris som fortfarande bor i lyan.
Rätt gris kan jag meddela.
Och helt tom är den.
Vis av läxan från igår kväll så tänker jag icke heller stoppa något i den. Kanske lite kattmat, torrisar givetvis så att den skramlar åtminstone lite nöjsamt.

tisdag 9 augusti 2011

Stekpanne-uppfostran...

Igår utspelade sig följande konversation hos mig, det ringer på dörren:

En man står utanför, med två kassar och en liten stekpanna i handen, han snurrar på stekpannan och säger "Den här duger inte till att uppfostra nån med."
"Jodå," säger jag, "man får slå fler gånger bara."
Sedan fnissar vi som två glada grävlingar och han studsar nerför trappan och jag traskar in i köket med kassar och stekpanna.

måndag 8 augusti 2011

Man kan slänga en gris.

...och vad gör hon nu då? mumlar vän av ordning (Hur gör man för att få en sån förresten? Nu har jag skrivit i flera år och med jämna mellanrum efterlyst en sådan, men ingen har uppenbarat sig. Så jag får vara min egen vän av ordning, vilket är som att välja ett får till president, hm, men när jag tänker på det, så kommer jag på att USA har lyckats med det förr också, så jag ger upp liknelserna för den här gången. För övrigt är det inget fel på får. Bara på folk som beter sig som om de vore fåraktiga, vilket ska översättas till dumskalligt egentligen. Så egentligen ska vi nog lämna fåren ifred helt och hållet. Och något annat dumt djur kommer jag inte på. Förutom människan då...)

Raskt tillbaka till ämnet:
Jag skjuter upp dammsugningen just nu.
I stället tänkte jag slänga ur mig lite påståenden och inte kommentera dem alls.
Hur det nu ska gå. Jag som är så glad i att kommentera mig själv. Men träning ger övning och ibland även färdighet så vi kör:

Dessutom tänker jag inte alls berätta varför jag kommit på dessa påståenden heller.
Om jag kan låta bli.

1. Kajor är intelligenta fåglar. Dessutom vansinnigt snygga sådana också.

2. Att dammsuga är att dö en smula. Att skura golv är att samtidigt ha ett stycke katt som håller sig fast för glatta livet i skurmoppen och därför blir jobbet dubbelt så effektivt gjort.

3. Dvs så länge man avhåller sig från att titta efter hur mycket päls den lilla söta katten har fällt.

4. Man kan ha chili till precis allt.

5. Sådana där små plåtburkar och plåtaskar som de hade förr är för rackarns söta. Även om de är tomma.

6. Res dig aldrig upp och skena iväg häftigt när du har läsglasögonen på. Saker är inte alls där de ser ut att vara.

7.Man behöver inte alls svara i telefonen bara för att den ringer.

8. Ett hem utan choklad är inget hem.

9. När man ska städa lådor är det helt okay att bli sittande vid dem för att flera timmar senare upptäcka att man inte städat ett dugg utan bara suttit och tittat i genom alla saker och kommit ihåg saker man trodde man glömt.

10. Man kan slänga en rosa teddygris.

11. Jo. Det kan man.

12. Man kan slänga en rosa teddygris. Man behöver inte ha den på hatthyllan för att välkomna gäster.

13. Däremot kan man inte slänga teddygris-galgen och panda-galgen.

14. Jo. Man kan slänga teddygrisen utan dåligt samvete.

15. Nu går jag och slänger teddygrisen.

16. De tömmer inte soptunnan förrän på onsdag. Så om jag ångrar mig kan jag hämta upp den igen.

17. Fast, det blir bra äckligt att stoppa ner händerna i soporna. Och jag är trött på grisen.

18. Nu slänger jag grisen.

vari jag skapar kaos och finner det gott...

Sitter till min egen häpnad och är helt i kapp.
Både med att läsa bloggar, så där att jag kan klatscha lite otåligt med tungan och säga till mig själv "Varför uppdaterar ingen?" samt med det livsviktiga tömmandet av kor,  drickning av kaffe och belåtet konstaterande att det absolut inte går att putsa fönster när det blåser halvannan jävel som vi brukar säga här.

Igår hade jag dessutom en snilleblixt när det kom till glasbordslådan. Jag har lagt i en massa stenar, snäckor och även lite, lite sand, allt placerades i prydliga rader (jag vete fan vad som kom över mig) och sedan satte jag mig ner och konstaterade att mitt jobb inte var av godo.

Har funderat så smått på vad som är fel, men igår, när jag klappade trinda magar medan jag städade så slog det mig.
"Varför försöker jag bringa ordning som om det hela utspelades på ett museum, när jag är en stor vän av kaos?"
Eller, "vän" och "vän"...
Det är inte som så att jag ständigt söker kaos, men kaos är väldigt förtjust i mig och söker gärna upp mig allt emellan och däremellan.
Det är inte heller som så att jag vant mig vid kaos, för kaos fungerar nämligen så fiffigt att man aldrig blir helt van vid det.
Dessutom har ju kaos så många olika uppenbarelser så det är helt omöjligt att tro att man ska kunna möta det med en blasé uppsyn och säga "Åhå, lite kaos på väg, tror jag."

Kan man det, så är det inte kaos.
Tro mig. Jag vet.

Alltså, efter denna uppenbarelse så kastade jag mig som en någorlunda knubbig osmidig panter över glaslådan, stoppade in tassarna och rörde om så att det stod härliga till i lådan.
I ett ögonblick av inspiration ryckte jag några fjädrar från några skator som flög förbi (nej, det gjorde jag givetvis inte, utan jag tog lugnt och sansat några fjädrar som låg i bokhyllan) och singlade ner dem lagom nonchalant i lådan också.

För säkerhets skull så skakade jag lådan.
Och:
Voila!

Nu ser det ut precis som det kaos som kan råda på en strand, ett sådant kaos som ser lugnt ut, du vet?
Jag är mycket, mycket nöjd!

söndag 7 augusti 2011

Tjuvnyp av genomtrevliga människor. Ulvstrumpa håller sig i skinnet. Världen håller andan...

Jag ber om ursäkt för mitt språk redan nu, så vi är klara med den delen på en gång.
Eller nävars, det gör jag inte, har ni problem med kraftuttryck så har ni hamnat på fel ställe och bör surfa in på något mer användarvänligt för just er.

Raskt till saken:
Har du varit med om, att du sitter i en vanlig konversation, med en vanlig människa, som du vet i vanliga fall, är vanligen snäll och trevlig.

Och helt plötsligt så får du ett litet tjuvnyp av denna vanligen så vanligt trevliga människa.
Och det kommer så oväntat så att du, som i vanliga fall har talets gåva blir helt tyst, medan du tänker "Men vad fan säger människan?"
"Var jag dum nu?" säger den vanligen vanligt-trevliga.
"Ja. Det var du."
"Men jag menade inget med det."

Vilket får dig att undra om det inte då hade varit lika bra att kanske hålla tyst med det.
Så du säger bara "Eh..Jaha... Jaha?"

Så lägger ni på luren och så sätter du dig och tänker "Men vad i helsike sa människan? Varför då? Varifrån kom en sån där "trycka-ner-dig-i-skorna-och-vrida-om-med-skohornet-replik" i från?"

Men, eftersom du är en god människa så tänker du att kanske har den vanligen trevliga kanske en dålig dag. Så du tänker skaka av dig det.
Och lyckas ganska bra tills telefonen ringer igen.

"Hej, det är bara jag igen, jag tänkte bara säga att jag inte menade något illa med det jag sa."
"Ehh...Nähä..."
"Jag sa det bara för att pusha dig. Förstår du."
Vid det här laget är förvirringen total hos dig, för du kan för ditt liv inte begripa hur en "ner-i-skon-och-på-med-plösen-knyt-om-och-dra-något-gammalt-över-dig-replik" ska få dig att känna dig motiverad till något annat än att gå in i din garderob, dra en gammal filt över dig, helst grå och maläten.

Så du svarar: "Aaaha...Jamen, nej, det är okay, visst, okay..." för du vill helst inte fortsätta konversationen och få mer uppiggande peppande kommentarer som kan få dig på ännu sämre humör.
Så ni lägger på och så sätter du dig, precis som jag och tänker, varför sviker orden en ibland, när man bäst behöver dem?
Nu, flera timmar efter så skulle jag lätt kunna hålla räfst och rättarting, hyvla till den här personen med flera väl valda uppeppande meningar vars meningar troligen skulle hagla som ilskna snöbollar.
Jag skulle kunna göra det.
Men jag bidar min tid och väntar lite. Alla har rätt till en dålig dag. Dessvärre anser en del att den dagen har de också rätt till att göra andras sämre.
Det är inte rätt.

Förhoppningsvis håller sig den genomtrevliga människan i skinnet och hör inte av sig mer i dag, för får jag höra mer pushande, uppiggande kommentarer så vete fan om jag är människa att inte själv peppa tillbaka.
Och det är ju dålig karma, som vi vet.
Så jag håller mig i skinnet och jag är ganska stolt över mig själv.
Bara nu inte telefonen ringer igen....

lördag 6 augusti 2011

Världen måste väl bli lite grå, då?

Det här kan mycket väl vara en av de mest jävla märkliga somrar jag varit med om. Det är svårt att gradera, för vid det här laget har jag varit med om en del.

Jag har, i huvudet, försökt att på något sätt sortera minnesbilderna, men än har de inte riktigt gjort om sig till minnen utan svävar omkring lite som de vill.
Givetvis så tänker jag på min syster, ett av de märkligaste möten jag någonsin varit med om. Det går att gradera eftersom man inte möter sin syster varje dag på det sättet som jag har gjort.

Lika märkligt är det, med den känsla av ett lugn som infunnit sig. Inte så att jag blivit mer balanserad, mogen, icke-irrationell, men någonstans så finns en vrå av ett lugn som jag inte ens har saknat, eller märkt frånvaron av förrän det kom dit.

Nej, det går inte att förklara.  Lika märkligt är känslan av sorg och förlust över min bror, som jag med vilje inte har skrivit om, mer än när jag nämnt att jag fått historier om honom.
Två år för sent kom jag, för att hinna möta honom, och så är det.
En del saker blir det för sent för utan att man vet om det.
Det är livet, och det går inte att ändra eller ångra eller tänka lönlösa tankar som "tänk om..."

Någon sa, när de hörde att jag skulle träffa min syster "Finns sån't fortfarande?"
Det är inte utan att jag tycker synd om den personen.
Bara för att jag tänker som så, att lever man i en värld där man inte tror att precis vad som helst kan hända, så måste ens värld vara allt bra grå, eller hur?

onsdag 3 augusti 2011

Hjälp, nu skrämmer jag mig själv!

Jo, tackar som frågar, det är bättre i dag.
Det kunde väl i och för sig inte bli sämre än det var igår, du vet, Oscar Wilde sa ju någon gång "We're all in the gutter, but some of us are looking at the stars." och igår så befann jag mig definitivt i rännstenen men icke att jag gluttade upp mot en endaste stjärna, nej då, jag glodde envist ner i rännstenen.
Man får ha sådana dagar.
Är man en riktig jävla optimist som alltid sjunger "hopphejdihejda" och hoppsaskuttar fram i tillvaron så blir man odräglig till slut.

Du vet, när jag gick i skolan (när jag lyckliggjorde mina lärare med besök, menar jag.) så läste vi om Pollyanna.
Jag tyckte inte om henne, ingenting kunde få hennes humör att sjunka, allt var små fluffiga moln och ulliga får och grönt gräs och vitmålade staket och nytvättade kläder som hängde på lina och doftade gott.

Lärarinnan sa att hon var ett föredöme för oss alla och jag minns att jag tänkte att om det var så ett föredöme var så skulle jag baske mig aldrig bli ett.

Det löftet har jag nog hållit, tänker jag, för mycket kan man beskylla mig för, men ett föredöme för någon tror jag inte att jag är.

Var var vi?
Jo. Gråsvarta molnblixtdagar. Jag tror att de behövs.

Och jag tror att det behövs att man kan gräla med de som betyder något i ens liv.
Nu menar jag inte att man ska vara som en terrier som attackerar allt och alla hela tiden, för det blir så tröttsamt att bitas jämt och ingen tar upp en i knät och har man riktig otur så blir man kvarglömd i regnet i löplina.
Och det vill man ju inte.

Men en lagom mopsig terrier. Som skäller ifrån ibland. Och får skäll också för den delen.
Det rensar luften och det känns skönt att ha sagt sin mening och det känns bra att veta att man kan starta från en ny punkt, för det som behövdes sägas har blivit sagt och är därmed inget man går och grubblar på.

Det är min fulla övertygelse att bra relationer håller för ett riktigt gräl, gör det inte det, så är de inte värda att ha ändå.
Annars blir det ju som att man står och trampar vatten, visst, man flyter, men man kommer ju ingenvart.
Bägge står bredvid varandra, trampar febrilt på stället, tittar på varandra och låtsas att de är på väg någonstans.

Och ja, det gäller i både kärlek och vänskap, jag hade en gång en amerikansk väninna som sa "Shit or get off the pot!" när folk velade och inte sa rakt ut vad de ville eller tyckte eller tänkte. Jag log varje gång hon sa det, för det är ett så träffande uttryck.

För övrigt så kom jag till insikt om att jag är en snobb igår. Upplyste vännen om min insikt och av någon anledning såg vännen inte speciellt chockad ut. Kanske har han redan märkt det?
Vi skulle bada, nämligen, och vägen ner till badet ackompanjerades av en mustig doft av hönsskit...
"Du vänjer dig." sa vännen kallt när vi klev ur bilen.
Antagligen hade jag skrynklat ihop ansiktet så att jag såg ut som ett ledset dragspel, men visst, jag skrynklade upp ansiktet och hej och hå, raska tår och allt det där, vi marscherade ner mot badet.

Där det luktade dy!
Och nu menar jag, verkligen luktade dy! Så mycket dy att vilken ordinär gris som helst skulle ha gjort glädjesprång av lycka när doften nått dess tryne.
Jag försökte stoppa in näsan bakom öronen och muttrade ilsket "Jag röker inte tillräckligt, jag har alldeles för mycket luktsinne!"

Vännen skuttade ner och av med kläder och studsade på stället och sa "Kom då, ska du inte bada?"
"Nej. Det luktar skit här. Men bada du."

Vilket vännen gjorde.
Och kom upp och deklarerade att längre ut i sjön luktade det inte alls.
"Så bra då." sa jag torrt, där jag stod torr på marken.

Det var efter, när vi satt i bilen som jag kom frågade "Tycker du att jag är en snobb?"
"Naeh, det är du väl inte.." sa vännen diplomatiskt.
Jag begrundade det en sekund och sedan sa jag, med den självklara insikten som slår till när man minst anar det.
"Jo. Men det är jag. Jag är en snobb när det kommer till viss mat. Och jag är definitivt en snobb när det kommer till lukter. Jag är en SNOBB!"
"Mhm.."
"Jag är en snobb, herregud..." mumlade jag bistert en gång till och undrade om det här var vägen utför.
Kanske jag kommer att vakna upp en dag och vill ha kläder med krokodiler på och börjar med etikett och vett och stil och jag vet inte allt.
Tänk om det blir så?
Tänk om jag vaknar upp en morgon och piper i falsett "Inga vita skor efter Labor-day!" eller hur det nu var.
Nej, nu blir jag rädd!
Varför vet jag sådant överhuvudtaget?
Hjälp!
Kan någon komma och hjälpa mig med en snygg mohikanfrisyr och punka till mig lite?

tisdag 2 augusti 2011

"Varför är jag omgiven av idioter!?"

....Efter det så har morgonen varit fylld av småförtret och småjäkelskap, en sådan där morgon som definitivt får en att undra om alla krafter som finns jobbar emot en samtidigt.

Det är en sådan där dag som man känner att det behövs absolut inte mycket för att man ska tappa humöret helt och rusa ut i skogen, omfamna ett träd allt medan man ylar "Varför är jag omgiven av idioter!?"

Det gjorde för övrigt min f.d. chef en gång. Vi stod så vackert runt henne och något hade klantat till sig alldeles så vida pass, hon kastade huvudet bakåt och skrek "Varför är jag omgiven av idioter!?"
"För att du inte ska känna dig så ensam..." sa jag.

Så, jag vet ju, jag också. Det här är bara så här för att jag inte ska känna mig ensam.... Sicken tröst, eller hur?

Vilken jävla morgon.

Vilken jävla morgon!
Bland det första jag gör på morgonen är att råka i luven på min vilde far så att det slår gnistor om det.
På ett sätt borde jag nog vara lite stolt över honom, för att han vågade vara arg, eftersom han alltid har haft ett problem med att vara för snäll och inte våga säga i från.
"Men för fan, farsan, säg ifrån! Bli arg!" brukar jag säga till honom när han muttrar över oförrätter och han säger att "Det blir så jobbigt då..."
"Visst, men det är lika jobbigt för dig att gå och tänka på vad du skulle vilja säga medan du biter ihop om det..." säger jag.

Tydligen är jag en mycket duktig lärare eftersom min vilde far och jag nu rök ihop så att två vilda tjurar med känsligt färgsinne skulle ha varit stolta över oss.
Till saken hör också att vi envisa bägge två, fast jag är lite mer envis.

Nåväl, så vi duellerade med ord, duckade för en del, retirerade och återkom sedan med samma energi som ett galet skenande ånglok ett bra tag tills vi bestämde oss för att avsluta konversationen.

Nej, vi är inte sams riktigt än, men som jag ser det, så är det ingen fara.
Det är tvärtom bra att vi kan ryka ihop riktigt ordentligt och det blir bra sedan.

Vad som inte är bra är när folk går och håller inne med sin ilska, i en bok jag läser just nu skriver författaren om passiv aggressivitet.
Den är svårare att komma åt, säger han, och jag nickar instämmande, för jag tror att vi alla känner någon eller vet någon som ständigt verkar ha ett leende på läpparna, men tittar man noga så ser man att läpparna är så hårt spända att det lika gärna kunde vara en grimas.
Och deras ögon är inte i närheten av att le.

Jo, jag är nog stolt över min vilde far för att han vågade ta fighten i dag...
Och var lugn för att jag tänker tala om det för honom, kanske inte i dag, men definitivt i morgon.

måndag 1 augusti 2011

--vari äldsta vännen besöker kiropraktik....

Det är bara att inse, jag har minne som en ordinär kyckling ibland. Tänkte komma tillbaka till det jag skrev om i förra inlägget, men kom inte ihåg vad det var, mer än att det var något jag ville komma tillbaka till.
Så jag läste om inlägget lite snabbt och hummade "Så var det, ja!" och växlade tillbaka till "nytt inlägg" och kliade mig i huvudet och tänkte "Vad var det nu igen jag ville säga?"
Så nu har jag läst 2 gånger och borde komma ihåg både vad det handlade om och vad jag ville säga.
Kan man tycka.
Så jag gör ett försök...

Jo, så här är det, jag är begåvad med vänner som kan dra skrönor, äldsta vännen är som en serietidning när hon kommer i gång och berättar, det är både bilder och ljudeffekter med och man rycks med i berättelsen så att det känns som om det hände precis nu.

En av mina favoriter är när hon berättade om första gången hos en ny kiropraktor, som enligt henne ryckte och slet i henne så att hon trodde att hennes sista stund var kommen.
Jag kan inte göra hennes berättelse rättvisa, men jag försöker lite ändå.
Vi kommer in i berättelsen när han ryckt och slitit i henne medan hon legat på rygg, och hon har morrat och vrålat och helt plötsligt säger han "Och så lägger vi oss på rygg!" och med ett kast som måste varit karate (sa hon) så slängde han runt henne och började böja och knyckla ihop henne som om hon vore en påse tvättkläder.
Äldsta vännen låg där och ilsknade till riktigt ordentligt så när han tog paus i momentet "knyckla ihop, veckla ut och banka skiten ur patienten" så vrålade äldsta vännen som vid det här laget var övertygad om att hon inte skulle komma därifrån med livet i behåll "Det här ska du få fan för när jag kommer upp!"

"Och sen..." sa hon, "sen tänkte jag, vad sa jag nu? Men jag blev ju så ilsken så det bara flög ur mig, för det kändes som om vi var i slagsmål och jag inte fick in en enda träff..."

Kiropraktorn tog ett hastigt andetag och så började han garva, och det gjorde vännen med, smått generat...

"Hur gick det sen?" frågade jag, "hade du ont i hela kroppen, kunde du röra dig?"
"Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Kan du tänka dig det?" svarade vännen.

Berätta för mig!

När jag tänker tillbaka på förra månaden så slår det mig att jag har fått tre bra historier av 3 människor.
En av min syster om min bror som får mig att fortfarande le stort.

En när vi var i Skagen och jag till min förvåning insåg att jag inte alls tyckte om Skagen ett endaste litet dugg.
Dessutom hade jag storartad kaffeabstinens och matabstinens och en sak, mina vänner, ni absolut inte skall göra, om ni vill umgås med mig, är att på något sätt hindra mig i från att få inta mitt kaffe och min mat närhelst jag vill.
När vi äntligen hittade ett fik, och jag satt med min kopp och en stor bit chokladtårta så sa vännen "Nu börjar du få färg på kinderna igen..." varvid jag svarade torrt att jag nog är lite som en vampyr, jag blir blek och ilsken när jag inte får kaffe, mat och nikotin.

Nåväl, ett under sker varje gång jag blivit utfordrad och jag blir den trevliga och vänskapliga sälle som jag vanligtvis alltid är. (hm...)
Sedan fick jag en historia berättad för mig som fick mig att skratta så att jag fick ont i magen och eftersom jag är av den åsikten att en god historia gärna kan berättas flera gånger så förflyttade vi oss till en bänk där historien utbroderades ytterligare och jag garvade så där gott ni vet så att varje skratt avslutas med ett glädjepip.

Sedan, i helgen, fick jag en historia av en eldsjäl, också det en historia som får mig att småskratta för mig själv fortfarande.

Därtill har jag fått många småhistorier av vänner, som hur man spelar trumsolo i  "När trollmor lagt sina 11 (?) små trollbarn och berättelser om hur man åker till Eksjö med brutna revben (äldsta vännen förnekar sig aldrig) och många mer eller mindre galna historier om vad mina vänner haft för sig och tänkt.
Själv har jag bidragit med några och fler lär komma.

Och det som slår mig är hur enkelt det är, med rätt personer, bara genom att fråga "Men du, hur kommer det sig?" eller "Berätta varför" och sedan är det bara att luta sig tillbaka och njuta av allehanda berättelser där orden skapar bilder och där man får förmånen att höra och nästan se andras minnen.
Egentligen borde jag utmana er, berätta en god historia för mig, jag är en mycket god lyssnare...