måndag 25 juli 2011

Nästa år åker jag till ett land där det köas överallt!

...däremot så väjer och värjer jag mig fullständigt mot köerna.
Jag kan för min själ inte begripa varför vi så gärna står i köer.
Gärna sådana som inte rör sig en sekund.
Vi köar och vi köar och vi köar.
"Det rör sig inte..." säger någon och någon annan säger "Nej, inte ett dugg."

När vi ska av båten i Göteborg börjar folk att köa långt innan det är dags. De står så stilla i trappan och väntar.
En del försöker kila om och förbi för att kunna stå lite trängre till i kön om jag förstår det hela rätt.

Sedan börjar kön att röra lite på sig. Hela kön studsar glatt och tar ett myrsteg fram.
Själv sitter jag på en stol och ser på dem.
Jag förstår inte varför de har så bråttom ner till bildäck. Är det bättre att komma ner först till bilen och sätta sig i kvalmig luft och vänta i bilkön?
Är det inte skönare att kunna andas havsluft så länge som möjligt?

Vad är det som är så bra med att komma först?
Kan man säga i efterhand att "Jag stod nästan först i kön till bildäck och kunde kasta mig in i bilen och njuta i 20 minuters bilvärme innan vi fick åka av?"

Nej, jag begriper det inte, tänker jag för mig själv och tittar på kön igen.

Det var likadant med kön till karamellkokeriet, den ringlade lång som en orm över torget, på morgonen när de öppnade och jag såg med förundran på dem och tänkte "Men, om ni väntar några timmar så kan ni ju bara gå in, utan att stå och köa?"
Sedan tänker jag att de nog har ett fullspäckat schema, karamellkokeri, shopping, ätning, badning och jag vet inte allt.
Och jag undrar om det är semester att ha ett fullspäckat schema?

Jag känner mig lite som Nalle Puh, allt jag vill ha ut är god mat, god öl och fin utsikt på min semester. Jag vill inte ha köer, scheman, saker som måste göras och saker som måste ses på min semester.


Jag vill titta på folk och det slår mig, när jag tänker på det, att just köer är helt oslagbart för mig, för där står de ju, människorna jag tycker om att titta på. Och ingenstans kommer de, eller jo, men det går ju inte fort.
Så jag kan sitta och se och begrunda dem.
Nästa gång ska jag nog åka till ett land där det köas hela tiden och överallt!

Så, nästa gång, du står i en kö och ser en kvinna en bit bort, i en campingstol, med en öl och något gott som hon tuggar på, då vet du, det är jag, som firar semester.

...de väjer inte för någonting...

... och på campingplatsen där vi bor regerar kidsen.
De kommer som vilda pirater på sparkcyklar, småcyklar, springer, hoppar och skuttar och väjer inte för någon eller någonting.
De forsar fram i små armador och de skrattar och skriker och är så fullständigt mycket barn man bara kan vara.
De hoppar studsmattor, de springer mellan vuxna, de hoppar fram bakom träd och de gungar längst av alla och hoppar av när gungan är som högst.

Jag trivs som fisken i vattnet, fast jag inte får vara med och vara en i högen av ungar som springer fram och äger världen.
Men inom mig så är jag en av dem, en som springer fram längs vägen och inte väjer en sekund när de stora kommer och går.

...kapitel ett från semestern där jag säger "Du verkar vara en riktig kärring" till en främling. Och njuter av det.

För övrigt så kom jag inte alls till stugan.
Jag hamnade i Lökken och insåg där att jag troligen genomlider (nej, lider är inte riktigt rätt ord, för jag njuter så smått av det) en ny punk-era i mitt liv.

Det var så här:
Vi satt på en krog och det var fullständigt genomtrevligt, runt oss satt danskar och hävde sina öl (klockan elva på morgonen) och ja, så gjorde också vi.

Det pratades, skrattades och skroderades och livet flödade så sakteliga förbi, ingen stress, ingen  hets, bara lugn och ro.

Men:
Skåda där, i fjärran närmar sig en liten flock av svenskar målmedvetet vår oas.
De rusar in, med något hetsigt i blicken, kastar sig över ett bord, hinner knappt placera sina bakar på stolsitsen förrän de börjar fara med huvudena som om de alla vore huvudpersoner i Exorcisten allt medan de frågar varandra "Var är kyparen?" "Var är servicen?" "Har de tagit ledigt?" och när en av kvinnorna upptäcker att två gemytliga danskar röker "Va? De röker! Så äckligt, äckligt!"

De två gemytliga danskarna bryr sig inte. De och vi tittar intresserat för att se nästa akt i pjäsen om "Effektiva svenskar på semester i ett land där saker får ta tid."

Kyparen kommer, menyerna nästan rycks ur händerna på honom och han överfalls av en kaskad av frågor "Är det fisk i rödspättan?" (okay, det sa de inte, nu var jag lite elak men frågorna är många, många, många)

Kyparen som är trygg och dansk, står stadigt på fötterna och duckar inte för en enda fråga, "Ja, de tar kort. Ja, de har barnstolar. Ja, det går bra att få barnportioner. Ja, de har mineralvatten med bubblor i. Ja, utan också. Ja, det finns toaletter inomhus osv..."

Sedan viftas kyparen bort medan gruppen läser menyerna. Allt de har att säga skriks fram som om de inte alls satt vid samma bord utan befann sig ute till havs i full storm.

Till hela krogens förnöjelse hittar de mat som kan tillfredsställa deras kräsna smaklökar men, se, kyparen står inte cementerad vid deras bord vilket utlöser nya griniga anmärkningar om "danskar och service."

Speciellt en av dem är riktigt utmärkande, jag döper honom till Pappabjörn, och han håller hov där han pratar om hur han minsann varit utomlands i Benidorm eller vad det nu var och där, där minsann fanns det service och effektivitet!
Sedan smäller Pappabjörn ramarna i bordet och kungör för hela auditoriet att han tänker minsann inte betala extra till krogen för att använda kort, han ska minsann använda en bankomat, jajemen, det ska han!
Någon vid bordet säger "Så du betalar hellre lite extra till banken än till krogen, menar du?" men får sig en sådan glödgande blick att han nästan försvinner och blir en våt fläck på stolen.

Pappabjörn marscherar iväg till bankomaten och återkommer efter sin exkursion och meddelar att det varit "KÖ!"
Alla vid bordet skriker ut sin sympati till Pappabjörn och se, där kommer kyparen och får äran att ta deras beställning.
Pappabjörn tittar noga på drinklistan en extra gång och vrålar att han ska minsann ha en Bloody Mary och jag hör mig själv muttra att "Jag kan förstå det, för du verkar vara en riktig kärring!"
Kanske muttrar jag inte så tyst eftersom jag får mig en åthutande blick från honom...

Kyparen försvinner och Pappabjörn och Mammabjörn lägger pannan i tankfulla veck när de kommer på att de inte fått reda på hur länge de ska behöva vänta på maten.
"Sa han hur länge det skulle dröja? Det kommer säkert att ta minst 45 minuter, det kommer att dröja, oj, vi som är så hungriga, undrar hur lång tid det kommer att ta?"
"Men..." säger någon, "de brukar väl inte säga hur lång tid det ska ta?"
Pappabjörn säger att på guldkrogarna i Stockholm får man minsann veta precis hur lång tid det ska ta.
Någon annan vågar invända att "Nej, så tror jag inte att det är, va? De säger väl bara till när det kommer att ta lång tid?"
Pappabjörn stampar med foten i backen och säger att på riktiga krogar är det visst så!

Sedan infinner sig inte alls något som helst lugn medan de väntar på maten, de passar på att ta sig en titt på oss övriga som sitter och nog antagligen ser lite klentrogna ut, där vi läppjar på våra öl och nyss njöt av lugnet och friden.

Samt konstaterar att de minsann varit ute i världen förr, jodå, det har de allt.
Vi övriga tar en klunk till och tycker synd om världen de varit ute i.
Sedan går vi.
Och skänker en varm tanke till kyparen och de övriga gästerna som blir kvar.

När orden är för få.

Jag tänkte egentligen inte nämna tragedierna i Norge, orden som jag har att förfoga över känns så fattiga med ens.
Samtidigt är det något som man hela tiden har i tankarna på ett eller annat sätt, så det är svårt att låta bli att prata eller skriva om det.
Så man skriver om det ändå. Trots att man inte har orden egentligen.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag blir tyst och funderar och jag pratar med mina vänner och vi begriper inte att det som skett faktiskt har skett.
Eller, man begriper men man kan ändå inte begripa det. Det är för tungt, för svart, för hemskt och så ondskefullt.
Jag såg någon skriva på FB att de egentligen ville stänga av tv:n och sluta se men att de inte kunde, det är så jag känner det med, någonstans försöker man förtvivlat att förstå det ofattbara och man går hela tiden bet. Det är så hemskt och man inte vill tro att det är sant, men det är sant och ens förnuft försöker förtvivlat att få det att gå ihop. Men det går inte. Någon sa att de upplever en större gemenskap och det är bra, någonstans för det här oss tillsammans samtidigt som vi önskar att det inte var av just det här skälet.

Jag ger fullständigt fan i det.

Vet du vad jag nyss har gjort? Något totalt ansvarslöst, omoget och fullständigt icke-ansvarstagande...
Det var som så här: Jag kommer ner i tvättstugan, ställer ner tvättkassen, tar tag i tvättluckan och inser att någon har lyckats ställa till den så pass så att den inte går att stänga.

Först suckar jag tungt och tänker att det är som vanligt, det är alltid jag som får ringa när något gått sönder, för se, grannarna är ömtåliga plantor som när något går sönder antagligen rusar upp till sina lyor och hoppas att någon annan ska ta hand om det hela...

Vanligtvis kommer någon annan (läs "jag") och upptäcker att torktumlaren inte fungerar, torkskåpet blåser bara kallt, eller att någon lyckats rycka loss tvättmedelslådan.
Vanligtvis så suckar jag tungt, traskar upp, väntar på telefontiden hos vaktmästaren, felanmäler och väntar tills allt är fixat, då jag kan gå ner och tvätta igen. Samma dag ibland om jag har tur.

Så där står jag nu:
Jag suckar tungt.
Och sedan...

Sedan blir jag förbannad.
Jag tittar på min tvättkasse.
Jag tar tag i den.
Vandrar ut ur tvättstugan.
Låser, hänger in nyckeln, stryker mig från tvättlistan och klampar upp hit.
Jag ger, kort sagt, fan i det hela.

Jag tänker inte alls ringa och felanmäla.
Jag tänker inte vara ställföreträdande "kvinna som tar tag i det hela" bara för att någon annan inte vill.
Jag ger fan i det.
Låt någon annan ta tag i det.
Låt någon annan felanmäla.
Jag vill inte.


Och det är fullständigt irrationellt och fullständigt omoget och fullständigt så jävla härligt att bara inte göra det som jag brukar.
Det känns nästan lite olagligt och jag vet ju med mig att går det en dag till så kommer jag att gå ner, kolla läget och sedan ringa.
Men inte idag.
I dag ger jag fullständigt fan i det.
I dag är jag som strutsen som (inte alls) stoppar huvudet i sanden.
I dag är jag som någon person hämtad ur Liftarens Guide Till Galaxen, jag anser att det här är Någon Annans Problem.

Och det känns riktigt, riktigt skönt.

måndag 18 juli 2011

Festfirman Kaos.

Lippe har redan berättat att hon och jag och Witchen har haft en massa bus för oss med ett 50års-firande, och till dem som sitter och trummar irriterat med fingrarna på keyboarden och undrar var bilderna är säger jag att ni får nog adda mig på facebook om ni ska se dem, ity att jag inte är människa att sätta mig in i hela tumnagels-principen...
Men, se, det är inga problem, bara skriv en kommentar med vad ni heter och så publicerar jag den inte utan addar er som vanligt. Lätt som en plätt. :)

Och visste ni bara hälften av allt kaos som föregick själva kalaset skulle ni nog gå ner på knäna allihop, Lippe hade den strålande idén att vi skulle starta en festfixarfirma och kalla oss "Festfirman Kaos" eller vad det nu var igen, jag kommer inte riktigt ihåg, men jag tror absolut att vi skulle vara mycket anlitade!

Kalaset blev hellyckat men jag har mina funderingar efter en kväll som den, jag höll mig oroväckande nykter för att vara jag (och nej, jag brukar inte direkt studsa fram på öronen, men tro mig när jag säger att jag definitivt brukar vara rundare under fötterna...) och hade en del märkliga konversationer med ensamvargar som av någon anledning hittade mig med målsökande precision.
Varje konversation inleddes ungefär med "Jag tycker om att vara själv.." eller "Jag är en ensamvarg.."

Ett tag undrade jag om jag hade en osynlig bricka märkt "Professionell ensamvarg, var god kom till mig och tala om ensamhet." och grubblade över om helt plötsligt tv4 skulle dyka upp och säga att jag hade huvudrollen i nästa dokusåpa. Detta hände inte, men mycket, mycket annat.

Bandet förökade sig på ett märkligt sätt, från att ha varit tre personer, till 4 och sedan plötsligt till 5.
Ölen förminskade sig på ett märkligt sätt, från att ha varit lass på lass till en ensam platta som stod och grät så översiggivet i ett hörn i köket.
Likören som Lippe hade med sig flödade ymnigt som en fontän, kaffet porlade och en smörgåstårta rasade i golvet vid uppställningen och fick både mig och Witchen att skrika alla svordomar vi kan, och vi kan många...
Födelsedagsbarnet blev överraskat något så ända in i den och vart man än såg var det leenden och skratt och helt jävla underbart!

För övrigt, bokstavskontrollen är borttagen nu, och jag svarar på era kommentarer lite senare.
Det är så fullt med intryck, minnesbilder och ord i mitt huvud nu, så jag tror att jag ska ge mig iväg till torpet och bara vara ett tag.
Lite musik (läs "mycket") lite mat och dryckjom och ett utedass fullt med tvestjärtar låter inte så dumt alls nu.

torsdag 14 juli 2011

Två systrar möts och bäva månde gudarna, det finns nog fan 2 ulvstrumpor i landet..

Jag har en aning om att folk som har pratat med mig de senaste dagarna har en känsla av att jag inte är riktigt med i matchen.
"Goddag yxskaft-svar" har varit min melodi och jag har hummat och instämt till i stort sett allt vad folk har sagt och tyckt och nog verkat ovanligt medgörlig för att vara jag.

Förutom den lilla stunden när det var inbördeskrig på min fb efter en ganska oharmlig post där jag meddelade något om att Freddie Mercury var ett geni och sedan nästa morgon öppnade fb och såg att två vänner råkat totalt i luven på varandra.
Givetvis återställde jag ordningen med att meddela vad alla ska tycka, eftersom vi alla vet att det blir lugnast när jag bestämmer.
Vad sa du?
Diktator?
Jag?
He he. Inte då. ;)


Men för övrigt har jag inte brytt mig direkt om vad som hänt eller skett.
Jag hade nämligen viktigare saker för mig:
Som vad då? säger du.

Som att träffa min syster, säger jag.
HUR var det? skriker du.

Och jag harklar mig och säger kanske så här: Jo, det är nog en av de märkligaste saker jag någonsin gjort. Och det sagt med vetskapen om att jag har gjort en hel del märkliga saker i mitt liv.

Och det är ett av de jävla häftigaste möten jag varit med om...
Hur var hon? säger du och jag småler och är så där charmig som bara jag kan vara när jag svarar att hon var cool, precis lika cool som jag, någonting annat är ju otänkbart eller hur?
Och du ser lite små-irriterad ut och säger, vet du om att din självkära Nalle Puh-attityd ibland är lite smått retsam.
Varvid jag ler och nickar.

Och blir allvarlig och säger att, hon är faktiskt väldigt lik mig. Eller om jag är lik henne, jag vet inte... Gudarna må bäva, för jag har en allvarlig känsla av att det finns faktiskt två Ulvstrumpor som knallar omkring på den här jorden.

Och jag säger att jag har aldrig varit med om att två personer som aldrig mötts sätter sig ner, pratar om precis allt, och då menar jag allt.. Och att vi har samma sjuka humor och följer varandras tankegångar väldigt följsamt.

Eller känslan av att få pusselbitar här och där som saknats.
Vi har likadant skratt, fick vi höra. Trevligt, det finns alldeles för få människor som låter som astmatiska hundar när de garvar, eller hur?

Vänner som sett oss på kort säger att vi har likadana leenden och när jag själv tittar på korten så måste jag hålla med.
Vad sa du?
Om det kommer kort?
Kanske. Jag ska prata med min syster först. Hon är lika förtjust som jag att vara med på bild, så jag lovar inget.

Och det märkligaste av allt: Det kändes aldrig pinsamt eller svårt eller jobbigt, det var som vi sa; visst det känns konstigt, men inte dåligt konstigt utan bra konstigt.
Om du förstår.
Vi förstod.

En sak lovade vi varandra när vi skiljdes, det ska inte ta 47 år igen tills vi möts, eftersom risken då är stor att vi ändå inte känner igen varandra där vi sitter på ålderdomshemmet.
Bra, va?

lördag 9 juli 2011

Styre säger : Lägg av!

video

Styre har absolut inget dåligt morgonhumör som ni märker. Kameran klarade sig oskadd :D

Vem väntar på brevbäraren nu för tiden?

...Och du vet, eller det gör du ju inte, men det ska du snart bli varse;
saken är den, att när jag satt igår och läste gamla brev så går det mer och mer upp för mig vad vi missar.
Den där väntan på brev, jag läser oroliga rader om att "Jag väntade att du skulle skriva mig igår, men det kom inget brev, är du kry?" och jag läser andra rader som tackar så varmt för brevet och jag ler när jag ser hur nästan alla avslutar med "Svara, svara fort!"

För att inte tala om hur samtal och skvaller förs via breven; "Jaså, du säger det, att han säger så?" och så pratas det i skriftform om vad han eller hon gjorde och vad man tycker om det. Inte ofta används utropstecken, men desto oftare många punkter.

Det är prat om att plocka äpplen till hösten och julpaket som ska sändas åt än det ena och än det andra hållet och någon skriver att de hört att ett par ska flytta, "till en nybyggd 3a, på nionde våningen, de kommer att hamna närmare gud än vad jag var när jag bodde på femte våningen..."

Det talas om tjottablängare som ska skålas när man väl möts och det talas om dräkter som ska sys och inte sys.
Helt vanlig vardag någon gång på 50- och 60talet.

Alla dessa röster som jag hör när jag läser kommer till liv och jag kan nästan se hur de har väntat med stor iver på brevbäraren och hur de sedan suttit och läst och läst om de brev de fått.

En del har slitit upp kuverten, fort och hetsigt, ser det ut som, en del har använt brevkniv och tagit det så försiktigt, så försiktigt så att jag nästan hör hur de hållt andan när de vecklat ut brevet och satt sig för att läsa orden från sina nära och kära.

Och jag tänker, visst är det lite synd, för vem väntar på brevbäraren med andakt nu för tiden?
Vem mer än jag öppnar postlådan och suckar lite över reklamen och räkningarna?

De dagar jag får ett kort däremot, då piper jag faktiskt till av fröjd och gör kanske så som de gjorde förr, jag tar med det uppför trapporna, läser det en gång i trappen och sedan en gång till när jag väl är inne.

( och korten, ja... De är en berättelse för sig, så fina, en del med sidenhjärtan på, små dikter på en del, glitter och målade blommor och barn och solar..)

Sedan ställer jag kortet på bordet och ler när jag ser det.
För att sedan flytta upp det på min anslagstavla och låta det lysa som en liten sol bland allt annat som finns där och gör mig glad.

fredag 8 juli 2011

"Det är så ensamt att sitta vid bordet och titta på vägen..."

"Det är så ensamt att sitta vid bordet och titta på vägen" skrev någon för 50 år sedan och han fortsätter "Kan du inte komma hit? Jag törs inte komma till dig.. Svara, svara, svara..."

I ett annat brev skriver han "Du har kanske någon annan som du tänker på nu? Svara är du snäll, kan du komma hit så att jag får veta vad du tänker, lilla hjärtat? Och det är så ensamt, här där jag sitter, vid bordet och tittar ut på vägen..."

I brev på brev så frågar han om hon inte kan komma och efter vad jag kan förstå så frågar hon likadant, kan inte han komma till henne?
Men han törs inte. Och det är ensamt att sitta och se ut på vägen.


De var inga vårkycklingar någon av dem, båda var i 65års-åldern, där de satt och troligen bägge satt och tittade ut på olika vägar i olika byar och kanske såg de bussen åka förbi, bussen som de skulle kunna ta för att påbörja sin resa och komma till varandra.

Jag vet inte, om de någonsin möttes igen, men jag vet att igår när jag satt och läste breven så hoppades jag att någon av dem vågade ta steget fullt ut, ta sina ytterkläder, gå utanför stugan, låsa dörren och kliva på bussen mot sällskap och lämna ensamheten kvar, sittande vid bordet.

torsdag 7 juli 2011

Det är allt utom tråkigt.

Håhåjaja...
En sak som jag är tämligen säker på är att kaos älskar mig. Någonstans sitter det små ödestroll och tittar ner på mig medan de dricker öl och plötsligt ställer någon av dem ner sin bägare och säger "Hör ni, hon, Ulvstrumpa, ska vi inte skicka ner några händelser till henne? Det var ett tag sedan och hon är ju så rolig att titta på när hon försöker få tillbaka kontrollen?"

Antagligen så blir det ett allmänt bifall och jubel och klang med bägare bland de övriga ödestrollen.
"Vad ska vi hitta på?" säger ödestroll 1.
"Ska vi se vad hon tar sig till när hon håller på att ordna med ett kalas ihop med några fler och tror att det flyter på ganska bra, men just när hon tar en lättnadens suck så slänger vi ner ett oförhappandes möte!"

Klang och jubel bland de andra trollen och "Ja, det gör vi! Det gör vi!"

"Och sen... Sen..." myser ödestroll 2, "Sen ser vi till att alla de där pappren och fotona hon behöver står gömda bakom en möbel som knappt går att rubba!"
"Redan gjort!" säger nr 3, "det fixade jag till när hon möblerade om, hon lade in allt i skåpet bakom träsoffan!"

Allmänt rullande av glädje i marken bland trollen och slående i backen med svansarna. En del till och med kanske sparkar lite med fötterna i luften av ren glädje.

"Och sen! Sen..." frustar nr4, "så låter vi henne långsamt komma underfund med att ett möte hon skjutit upp nu blir väldigt brådskande..."
"Åh, ja! Ja! Men väldigt långsamt, så där att hon ser så där rolig ut, när hon skrynklar ihop hela ansiktet och ser ut som ett dragspel och går ut och röker som en ångvissla på balkongen!"
"Jaaa!!!" vrålar alla andra ödestrollen, "Hurra, vad skoj vi ska ha!"

Och någonting säger mig att de nu har det jätteroligt. Själv känner jag mig som Gråben, jag springer på stället och kommer ingenvart.
Men det är bara att springa på, någon gång lossnar det så att man kan få fart och köra huvudet i väggen.
Nävars. Så illa är det absolut inte.
Men du vet vad jag brukar säga.
Det är definitivt inte tråkigt en sekund.
Det är allt utom just det.
I mitt nästa liv kommer jag säkert att ha det skittråkigt.
Som jämvikt menar jag.
Hur ska du ha det?

onsdag 6 juli 2011

Plats!

Jag hade en gång en katt som åt upp en sådan där "tass" som ska sitta under stolsben för att inte göra märken i golvet.
Det blev iltransport till veterinärsjukhuset och operation av honom och vi visste inte om han skulle klara sig.
När de äntligen ringde från sjukhuset sa de "Han är arg, vi kan knappt öppna buren..."
"Jaha, är det bra?"
"Ja, det är jättebra!" sa tjejen jag pratade med och fortsatte med att det alltid är ett gott tecken när de ilsknar till.
Min katt klarade sig, kom hem rakad på magen och bakbenen, en liten kämpe som knappt kunde stå på tassarna men så han spann. Delvis av smärta och delvis av glädjen att få komma hem, tänker jag.

Äldsta vännen är på väg hem nu, i det senaste sms'et trumpetade hon att hon nu bara hade ett hål i ryggen och skullle komma hem och gnälla på allt och alla.
Det låter väldigt bra, tycker jag.

Själv så är jag smått stressad. Det kan ingen tro som ser mig sitta här och vifta med tårna och så lugnt skriver på datorn.
Men, jodå.
Vissa saker ska fixas och donas med och någonstans börjar det att kicka in att det snart är dags att träffa min syster.
Eventuellt mina kusiner och moster också.

Du vet ju, att jag är ingen speciellt släktkär person, de släktingar som jag inte tycker om och har kunnat göra mig av med, har jag gjort så med.
En är tyvärr kvar och har som vi redan konstaterat den märkliga förmågan att få mig att tända till och bli fly förbannad bara jag ser skuggan av henne.
Härom dagen gjorde jag just det och tyvärr måste jag medge att jag morrade tyst inombords och sa till mig själv "Plats, Ulvstrumpa, plats!"
Lyckligtvis vände hon sig inte om utan fortsatte framåt gatan för att troligen förmörka någon annan stackares liv.
Hela himlen och gatorna omkring mig drog en lättnadens suck när hon försvunnit runt hörnet och fåglarna började våga sjunga igen.

Det är det där med hänsyn, vet du. Att man måste hålla igen för att det finns någon annan som blir lidande om man beslutar sig för att ta bladet från munnen.
Så det är mitt ledord när jag ser henne.
"Hänsyn!" mumlar jag som ett mantra.
Och "Plats Ulvstrumpa, plats!"

fredag 1 juli 2011

Hur man inviger ett bord.

Och bordet!
Det är kanon!
Styre som är en resolut katt invigde bordet genom att ta sats från ena soffhörnet och landa på bordet, glida  hjälplöst på glasskivan medan bordet också rullade iväg allt medan Styre kasade fram som en icke så graciös pälsklädd padda och damp ner i golvet med en smäll som hette duga.

Jag skrattade så att tapeterna fladdrade oroväckande, och Styre har nog inte förlåtit mig än.

Efter ett tag kom Asta, som är mer försiktig in i vardagsrummet. Hennes ögon blev klotrunda när hon såg en möbel hon aldrig sett förut.
Ännu mer klotrunda när hon var under bordet och tittade upp och såg matte muntert flina mot henne ovanifrån.
Hon tog ett inte så graciöst skutt upp i soffan och glodde på mig som "Hur gick det där till?"

Efter ytterligare ett tag så befann sig Styre på bordet igen och Asta under.
Därefter vidtog något som mest liknade när man slår ner grodor på Gröna Lund.
Styre daskade tassen i glaset uppifrån och Asta smällde tillbaks nerifrån.

När de sedan förstod att det var en låda i också var glädjen total, Styre satte sig i lådan och åkte modigt fram och tillbaka i den några gånger.
Asta som inte är mycket för fartens tjusning nöjde sig med att våga sig upp på bordet och daska till Styre i farten när han kom åkande nära nog.
Styre brydde sig inte kan jag meddela, han njöt när han for fram i den imponerande hastigheten som bara en farande låda kan åstadkomma.

Så jag tycker nog att man kan säga att bordet är invigt på ett passande sätt.
Och ja. Jag lär nog stå och putsa på bordet idag ett tag.
Och förbanna min dumhet att jag lät dem vara på bordet hur mycket de ville igår.
Eftertankens kranka blekhet och allt det där. Men roligt hade vi!

Om sådana småsaker som att dricka sand och ha en halstablettsmissbrukande katt...

En gång när jag var barn så hade jag ett natttygsbord där det stod en knubbig konjaksflaska (lugn,den var inte fylld med konjak...) fylld med havssand.
En natt drömde jag att jag var i öknen och jag var så törstig, så törstig.

När jag vaknade nästa morgon hade jag sandkorn mellan tänderna och en liten del av sanden var försvunnen.

Detta lärde mig att dels aldrig ha saker jag kan äta upp eller dricka upp på nattygsbordet.
Det enda som får vara där är böcker och jeans. Skulle jag tugga i mig något av dem så månde det vara hänt.

Jeans, kanske du säger och då säger jag, att har man två katter, varav en är halstablettsmissbrukare så har man jeansen på bordet.

Halstablettsmissbrukare, säger du och jag säger, ja,  saken är den, att i en av mina jeansfickor har jag alltid halstabletter, de där gröna, inköpta på Lidl, jag tycker mycket om dem, och det gör halstablettsmissbrukaren Styre också.

Dock inte att äta dem, men att leka med dem och med katternas osvikliga luktsinne så har han luskat ut att i en av mina fickor finns det sådana där roliga karameller.

Vilket innebär att jag ofta hittar honom (när jag misslyckats med undanläggandet) med en tass i en ficka där han fiskar febrilt, för att sedan få ut alla karameller och köra slalom på golvet med dem.

Och vad har vi nu lärt oss av detta?
Jo, dels att en av mina katter är en duktig ficktjuv, dels att jag drömmer så livligt att jag inte kan ha något ät- eller drickbart inom räckhåll för risken finns att jag har tagit en liten sovmatbit om jag är på det humöret.

Jag lever ett mycket spännande liv. Både om dagen och om natten, minsann.

Och ja, visst kan det heta nattduksbord också, men det låter ju så tråkigt. Nattygsbord låter precis som om man drar ett tyg över natten, mycket roligare, eller hur?