torsdag 30 juni 2011

Dagens bästa på fb!


Så där, jag tror att det syns, annars får ni zooma. (sade hon efter ett par fruktlösa försök...)

onsdag 29 juni 2011

Jag är med bord!

Hurra, jag är med bord!
Om du ser lite förvirrad ut så är det helt okay, jag ska ta det från början.
Eller kanske inte helt från början för då blir vi sittande tills korna kommer hem.

Jag har ett bord.
I vardagsrummet.
Det kallas för "likkistan" av mig, eftersom det är stort, svart och minner om gamla tråkigare tider, det står där, som ett monument över vissa händelser och det är komplett omöjligt att flytta på om man är en person.
Dammsugning sker liggande ner, ormande runt de små tassarna och kråmande omkring bordsbenen.
Att torka av bordsskivan innebär: "torka,torka,torka, torka. Putsa, putsa, putsa, ett steg bakåt och fan, det är ett märke kvar och torka, putsa, förbanna och morra."

Men nu ringde solstrålen Kia, som jag ska hjälpa att flytta runt i morgon och sade "Hmm, jag har ett bord."
"Du har ett bord!?"
"Ja. Och jag tänkte att jag skulle höra innan det går till secondhanden, är du intresserad av ett glasbord?"
"Nää..." sa jag besviket.
"Jag tänkte nästan det, det är ett bord som har en låda, så att man kan lägga saker i..."
"Ett bord man kan lägga saker i?" avbröt jag.
"Ja, det är en låda..."
"Låda!?" sa jag och lät lika duktig som vilken papegoja som helst.
"Ja, låda, så att man kan lägga saker i och se dem..."
"Se dem!" upprepade papegojan andäktigt.
"Men..."
"Jag vill ha det, vad är det för färg?"
"Jag tror det är bok.."
"Bok!" kvittrade papegojan.
"Ja, så det är inte samma trä som..."
"Men det är vitt trä som jag har men inte samma trä?" sade jag som äntligen kunde förfärdiga lite egna meningar.
"Jo."
"Släng det inte, jag kommer att titta på det!" röt jag upprymt i luren.
"Sen är det lite annat som jag ska skicka till secondhanden..."
"Inte skicka innan jag varit där!" fyrade jag av från min lur.
"Du ska ju så klart ha bananhängaren..." fortsatte Kia.
"Bananhängaren!" upprepade papegoj-jaget i mig andäktigt.
"Ja, du som inte gillar fläckar på bananerna, man hänger dem och..."

Där avbröt jag Kia bryskt och pep som vilken skolflicka som helst "Åh, bananhängaren, den har jag tittat lystet på länge!"

Så.
All in all.
Jag är med bord!
Och bananhängare!

P.S.
Det bästa av allt:
Det har hjul!
Inte bananhängaren, givetvis utan bordet.
Så jag kan köra runt det i hela lyan om det mig lyster att göra så!
Tror att jag ska trimma det och ha soffbordsrace i hallen, bara för att jag kan!

tisdag 28 juni 2011

Glada nyheter och den förbannade Jantelagen!

Äldsta vännen gör comeback på facebook, med ett profilfoto där hon ger fingret och jag ler, nej, jag skrattar högt och tänker; fy fan vad jag är stolt över henne och vad jag är stolt över hennes attityd till mångt och mycket.
Får ett meddelande där hon meddelar att hon sitter på sjukan och surfar och att hon slutat röka, som hon säger, nu när jag har två fungerande lungor, varav en rengjord, eftersom den blev punkterad så vore det fan om jag skulle förstöra det.

Och jag ler igen och är stolt igen.

Får ett kort från vännen som var försvunnen så länge, hon meddelar att midsommaren var fin och jag ler igen, det låter bra och det är skönt med små livstecken.

Men.
En bekant som har klagat mycket på arbetssituationen på sitt jobb, hon har sagt att hon får göra merparten, att de andra inte gör sin del och att hon är förbannat trött på det, hon säger, att en vän till henne har sagt "Du får ta det lite lugnt med det där snacket, det låter lätt som om du tror att du är bättre än andra.."

Och jag går i gång på alla cylindrar!
"Låt mig se här nu, är det sant som du sagt att du gör det mesta?"
"Jo... Men..."
"Är det sant att de andra inte gör det de ska?"
"Jo... Men..."
"Är det sant att du är bra på det du gör och att du tar ansvar?"
"Jo..."
"Då så! Den här förbannade jantelagen, "du ska inte tro att du är något, att du är värd något mer än andra, du ska rätta in dig i leden och hålla tyst och le!" Åh, jag blir så förbannat trött på det!"
"Men.."
"Inga men! Du är bra på det du gör, du vill att saker ska bli gjorda, varför ska du vara tyst med det? Du är ju något, du har rätten att säga att du tycker att du är bra på det du är bra på! Fuck Jante!"

Nu vet jag inte om hon har gjort det, men som jag sa till Kia, det är så förbannat typiskt att det alltid finns folk som stör sig på en, men det spelar ingen roll så länge man vet att man har rätt och följer sin egen inre röst, intuition eller vad du nu vill kalla det.
Låt dem störa sig.

Låt dem irritera sig.
Låt dem prata.

Men kompromissa aldrig med dig själv och gör aldrig dig själv mindre än du är, det finns så gott med människor som vill förminska en och den största otjänsten man kan göra är att gå ner på knä och låta dem få som de vill.
Så det så.
Kan jag få ett "Fuck Jante!" på det?

måndag 27 juni 2011

Jag är ute och glömmer bort mig.

För övrigt så har jag varit och hejat på folk på morgonen.
Jag bytte skog så i morse tog jag cykeln till den andra motionsslingan och begav mig in i spåret. Mycket modigt om jag får säga det själv, eftersom jag helt saknar lokalsinne och  ytterst sällan har någon aning om att jag varit på samma ställe förut.
Modigt traskade jag in och vände direkt när jag kom på att jag borde veta vilken färg jag skulle följa.
Noterade färgen och började gå och kom kanske 50 meter innan jag började fundera på vilken färg det nu var igen.
Traskade tillbaka och sade till mig själv "Jag ska gå på rött! Rött är det!" och traskade glatt iväg.

Mötte två glada kvinnor som såg oförskämt pigga ut och givetvis (jag tycker att det är så märkligt, jag menar, alla hälsar i skogen, men ingen i stan?) så hejade vi glatt på varandra och jag lade i en högre växel, klev över en gata och vidare och, ja, så började jag fundera på vilken färg det nu var igen...

Beslöt att strunta i alla färger och bara följa elljusspåret, klappade mig själv mentalt på axeln och småsprang lite rentav.
Mötte en man som sprang som om fan själv var efter honom, korsade en stig och insåg att jag glömt att kolla vart elljusspåret gick. Gick tillbaka och såg att själva lampstolpen var försmädligt gömd bakom en gran men att jag var på rätt spår.

Lite längre fram, över alla under så kände jag igen mig! Skuttade lite glatt på stället och tänkte "Oj! Här känner jag igen mig! Minsann!" för att sedan ägna de nästa 200 meterna åt att fundera över om jag verkligen kände igen mig.
Jag menar, på riktigt.


Hejade på en dam som kom i en nerförsbacke och såg oförskämt sund ut medan jag släpade mig upp med tungan hängande vid knävecken och knirkande knän.
"En del tar den lätta vägen" tänkte jag morskt när jag äntligen stod högst uppe på krönet och funderade på att antingen lägga mig i kors-ställning mitt på stigen eller omfamna en gran en stund.
Granar fäller kåda som vi alla vet och att ligga mitt på en stig kan skrämma känsliga själar så jag knatade vidare för det allmännas bästa.

Kom till min förvåning ut exakt där jag trott att jag skulle komma ut och sjavade bort till cykeln och stod och bara svettades ett tag.
Kände mig kopiöst nöjd med mig själv innan jag svängde ena benet över det andra (nej, det gjorde jag givetvis inte) jag menar, jag äntrade cykeln och for hem i en farlig hastighet.

Nu känner jag mig extremt självgod och nöjd och färdighejad för resten av dagen.
I morgon ska jag dit igen, kanske tar jag med en stor handske, du vet, som man har på fotbollsmatcher så att jag kan vinka till folk också.

Jag står på lur i källaren.

Det ögonblick jag kommer ihåg bäst från midsommarafton är när jag sitter och skedar runt med smält vaniljglass i en rund papptallrik, jag går in för det med liv och lust, och skrapar och äter och skrapar och äter, lyfter upp tallriken för att hjälpa till och äter och njuter och äter och inser att det är fullständigt tyst runt bordet.

Lyfter blicken motvilligt från glassen och ser att alla sitter och ser roat på mig och min jakt på den smälta glassen. "Vad gör ni?" säger jag bistert och Witchen börjar skratta och de andra faller in och säger "Vi bara satt och tittade på dig, det var precis som om du var i ett helt eget rum för dig själv."

Jag skrapar runt lite mer och säger "Ja. Jag hade faktiskt totalt glömt bort er."

Det är fullständigt sant som Witchen säger, är det något som fångar mitt intresse totalt så går jag in i ett eget rum, stänger igen dörren och försvinner totalt från omvärlden.

Jag blir alltid lika förvånad när jag kommer tillbaka till verkligheten och upptäcker att det inte bara är jag i rummet eller i naturen eller var jag råkar befinna mig, innan jag minns var jag egentligen är.

En granne har oändligt roligt åt min försvinnande-förmåga och brukar fnissa glatt när jag kommer i trappan, försjunken i mitt tydligen så intressanta själsliv och hon väntar spänt på den sekunden när jag kommer tillbaka och hoppar till och säger "Oj! Jag trodde inte att det var någon här!"
"Det gör du ju aldrig." fnissar hon.

Sist stod hon på lur i källaren och skuttade muntert fram och vrålade "Bu!" för att sedan slå handen för munnen och säga "Oj! Jag vet inte vad som tog åt mig, men det är så roligt att se när du hoppar till jämt!"
Själv skakade jag bara på huvudet och försökte se barsk ut.
Jag misslyckades nog kapitalt.

Men nu är det jag som står på lur i källaren...

torsdag 23 juni 2011

Rönnerdahl var en kanin...

Imorgon ska jag kasta ett kristallglas över axeln. Eventuellt också en tallrik.
Det har jag aldrig gjort förut, ser du.
Mina vänner är härmed varnade, under inga omständigheter bör ni befinna er bakom min axel vid något tillfälle under dagen.
Kanske tycker jag att det är så roligt att jag slänger till och med er över axeln, man kan aldrig så noga veta.

Vidare filar jag på allsång alldeles själv, jag sjunger på tok för lite och det måste jag råda bot på.
Numera kan jag inte höra om hur Rönnerdahl skuttar ur sin säng utan att dra på smilbanden.
Det är Kias fel, hon berättade att någon i späd ålder hade hört om Rönnerdahls skuttande och trott att Rönnerdahl var en kanin.

Själv föredrar jag den där versionen du vet, när han skuttar ur sängen och slår knät i sängstolpen och sedan hoppar jämfota, varvid det avslutas med "se så många märken som redan slagit ut på benen" och så vidare.

För att inte tala om "räven överraskar grisen, och sen kalvar ju polisen, får i kål, huvudskål" och så vidare.

De sångerna ska jag rota fram och skråla med myndig stämma, allt medan kristallglas och tallrikar viner genom luften bakom mig.
En tanke slår mig, kanske får jag fira midsommar helt själv om jag talar om mina planer, hm, låt oss hålla tyst om det, det kanske är bäst.

Kanske blir politiker hackspettar i sina kommande liv....

Det första jag gjorde i morse när jag vaknade var att titta på klockan och utbrista "Vad fan ska det här vara bra för!?"
Klockuslingen visade på 05.15 och jag var klarvaken, pigg som en nötkärna, jag skulle ha kunnat skutta ur sängen och segla över världshaven, timra en stuga, bygga en väg och en bro, riva dem lika hastigt, mura en egen kinesisk mur, laga mat till ett storkompani och sy ihop några kreationer till en förskola.
Men givetvis; först en stor mugg kaffe! 

Så kändes det just då. Efter en timme så var jag lika trött som igår när jag gick och lade mig. Irriterad var jag också, för numera vaknar jag bara tidigare och tidigare. Snart hinner jag väl inte gå och lägga mig innan jag går upp igen.

Det kan vara åldern. Eller motionen. Vi vet alla att motion har biverkningar och det här verkar vara en av dem.

Så i stället lufsade jag runt i lyan och tänkte på alla som ligger och sover tills klockan ringer och gottar sig.
Jag tittade på en hackspett och tänkte att jag undrar om det är politiker som blir hackspettar i sina kommande liv?
De har ju inte använt huvudet så att det verkar störa i nämnvärd skala i det liv de lever nu, så kanske?


Sedan fick Styre frispel, sladdade runt i lyan allt medan han ylade som ett vilsekommet lok, än var han i köket och slog på köksfönstret medan han ylade förbannelser över fåglarna, än var han i vardagsrummet och studsade upprört jämte Asta medan han vrålade "Varför vill du inte leka? Varför!? Varför??" för att i nästa stund vara i badrummet och ta brottartag om duschslangen allt medan han morrade "Ger du dig?"

Själv satt jag bara här, framför datorn, suckandes för mig själv, undrandes hur en lugn morgon går till.

tisdag 21 juni 2011

Jag vill INTE ha grillspaden!

Visst är det bra att det bara är skit på tv?
Då får vi mer tid att rå om varandra här och prata lite och jag tänkte, från det ena till det andra, Kia och jag var ute i min stuga och jag hästade fram med handjagaren. (jo, så heter det när man travar som en gammal åkarkamp med handjagaren och aktar sig väldigt noga för att ta fart, för då åker man ner i ett mullvadshål med handjagaren och får förbannat ont i gräsklipparbenen.)

Alltså, vi pratade om att det blir ett liv om att "ta grillspaden från mannen och erövra grillen och mördarstek livet ur din egen biff och gör din egen gremolata (hm?) och bränn din egen majskolv!" varje sommar.

Däremot hör man aldrig "Ta gräsklipparen från din man, erövra rätten att köra slut på dig själv med en handjagare, far fram som en tornado med den där du vet, vad den nu heter, som man susar omkring med i kanterna, kör fram över gräsmattan som en tromb!"

I alla fall har inte jag hört något om det.
Själv kör jag fram som en åkarkamp, det har vi redan konstaterat och personligen så bryr jag mig inte ett dugg om vem som grillar så länge det inte är jag.
Jag vill inte stå vid grillen.
Jag tycker inte om tändvätska.
Jag är inte bra på det.
Jag vill inte vara bra på det.

Däremot är jag bra på att ligga utspilld som en säck havre i stol och dricka min öl i lugn och ro medan jag ser kocken/kockan omvärvd av ett moln av rök.
Det kallar jag njutning.

Sedan läste jag för länge sedan någon som sade att de inte för sitt liv skulle vilja bli sedda sittande på sin veranda med en ölburk, "sådär som män gör efter gräsklippningen".
Nähä.
Tänkte jag.
Och så tänkte jag, (och inte för första gången) att någonstans så måste jag vara mycket i närkontakt med min manliga sida...
Varför skulle jag bry mig om att någon ser mig sittandes på min förstubro, på min bänk drickande en välförtjänt öl efter att jag kampat mig fram med tunga steg över gräsmattan, under syrenbuskar, vid jordkällaren (där jag är säker på att det bor en hel familj mullvadar som en vacker dag kommer att ilskna till när de sitter vid mullvadsmatbordet och äter och jag fräser förbi  så att mullvadsbarnen skriker "Oh, far, nu är det jordbävning igen!" och mullvadsfadern stormar upp, sliter servetten från halsen, slår mullvadstassen i bordet och dånar "Nu är det nog, slipa tänderna, attack!)

Vem som helst behöver en öl efter något sådant. Eller hur?

Opp och ner, ner och opp...

Du vet, Emil?
"Opp och ner, ner och opp, grisen gal i granens topp" och så vidare?

En sådan vecka har det varit här och jag hade inte varit ett dugg förvånad om det hade suttit en gris i en grantopp i skogen här.


Först ramlar äldsta vännen nerför källartrappan. 11 frakturer på revbenen och två centimeter från döden.
Vad säger man och vad gör man?
Man tänker att de bästa dagarna är definitivt de dagarna när absolut ingenting händer. Man tänker att livet kan ändra sig så förbannat fort och man tänker att herregud vilken tur att hon klarade sig och man tänker att hädanefter ska man själv också gå lite försiktigare i trappor.

Äldsta vännen är seg som fan, skulle jag jämföra henne med någonting så är det en en, hon är seg och stark och hon tar sig i genom det här, det vet vi allihop, men vi vet också att det här är bara början på smärta som kommer att vara olidlig.

Och mitt i allt så fortsätter livet sin gilla gång, du vet, det är sådana gånger som jag tittar ännu mer noggrant på människor jag möter och undrar vilka historier och drama som utspelas i deras liv. Man ser inte det utanpå folk och tur är kanske det.


Och mitt i allt så tänker jag också på sommaren, den här sommaren lovar att bli en av de märkligaste i mitt liv,jag vet att jag har inte nämnt min syster sedan jag berättade om hur jag hittade henne, men igår fick jag ett sms där hon föreslog att vi skulle ses i juli.
När jag satt med mobilen i handen och skrev "det kommer att bli" så hejdade jag mig och tänkte "Ja, vad kommer det att bli?"
Kul, skräckslaget, fantastiskt, roligt, hemskt nervöst?

Det finns inga ord som täcker "Nu ska vi träffas, vi är systrar och har aldrig sett varandra och nu ska vi ses, för första gången i våra liv och kanske har vi saker gemensamt, förutom vår mor, kanske har vi inte, kanske kommer jag att se att du är lik mig och du kanske tänker likadant och vi kommer att fundera på hur det varit om vi träffats tidigare och om hur det ska bli nu."

Ja, du fattar, va? Det finns inga ord, så jag skrev "Jag vet inte vad jag ska vänta mig..."
För så är det, ju. Vansinnigt spännande är det och vansinnigt svårt att sätta ord på.

Jag tror att jag någon gång skrev till henne lite skämtsamt; att vi kanske upptäcker att vi inte tål varandra och då har vi ju i alla fall det gemensamt..

Fast jag tror att vi har lite gemensamt, hon har samma drastiska sätt att uttrycka sig i skrift och verkar ha samma humor som jag.
Det lovar ju gott för framtiden, eller hur?
Nåväl, vi får se, eller hur, hur det kommer att bli.
Vansinnigt spännande, det är en sak som är säker.

fredag 17 juni 2011

Vi måste ses!

...Och en annan sak.. Jag sitter här och småler för mig själv, jag kom att tänka på en annan vän. Hon och jag har en fin vänskap, vi hörs två gånger per år, lagom till midsommar och jul och då pratar och tjatar vi hål i huvudet på varandra.
"Vi måste ses!" säger vi i kör och nickar antagligen eftertryckligt i varsin lur och så lägger vi på och hörs inte av igen på ett halvår.

Nu kanske du tror att hon bor långt bort från mig, men nej, hon bor i andra änden av staden.
Men i år har vi haft ett stilbrott, först sprang vi på varandra på secondhanden och tjatade hål i huvudet på varandra tills jag sa att vi var några som skulle på irländsk afton (vänta lite här nu, det var ju vid jul! då var vi i synk ändå!) och hon rynkade pannan "Hmmm.... Låter intressant, om jag skulle ta och prata med regeringen..."
"Gör det!" sa jag och sedan träffades vi på den irländska aftonen, sjöng och skrålade och skålade och vännen blev lite gråtmild när en låt av Runrig spelades och det skålade vi på igen och sedan skiljdes vi under stora kramar och "Det här måste vi göra om! Snart!"

Givetvis har vi inte gjort det.
Men nu är det snart midsommar igen, så vi hörs säkert av.

"Det är han!" och "Visst fan är det spännande!?"

Du, det här livet är väl så spännande så att det nästan inte är sant?
Jag har tänkt mycket bakåt på senaste tiden, för femton år sedan, slog det mig, så förlovade jag mig (nej, inte med mig själv, även om det vore passande för en så självupptagen rackare som mig...) på midsommaraftonens första skälvande timme.

Senare mitt på dagen, kom våra vänner ut till oss, i vårt torp, det skuttades ut ur bilar och "Har ni förlovat er!?" kom det från varje bildörr som öppnades och med det bevisades dels vår dagstidnings genomslagskraft och att varenda en av våra vänner läste förlovningsannonser till kaffet på morgonen.
Det är mycket man inte vet om sina vänner, eller hur?

Våra vänner var mycket belåtna med att det var både midsommar- och förlovningsfest och vi hade en sådan kanondag ihop, vi fuskade i crocket, hade tipspromenad, åt som ett gäng hungriga vargar, tält slogs upp och husvagnar rullade in på tomten allt eftersom.

Senare, mitt i natten, stod jag ute på landsvägen, stjärnorna lyste och jag såg in genom rumsfönstret hur alla de jag tyckte mest om i världen dansade och skuttade omkring till "Du får aldrig nog" med Dag Vag.

Det var ett sådant där tillfälle när jag tänkte, det här kommer jag att minnas resten av mitt liv, och för en gångs skull så tror jag att det är sant, du vet, ibland tänker man ju så, och så minns man det ändå inte. Inte för att man vet om att man inte minns, men ändå. Om du förstår...

Och på något sätt var det en så underbar känsla, att stå där i självvald ensamhet, väl medveten om att när som helst kunde jag gå uppför gången och in till de andra.
Men jag stod kvar där länge och bara tittade in, det såg nästan ut som om torpet gungade i takt med musiken, kanske gjorde det det...

Hur som helst, riktigt som Dag Vag sjöng blev det inte, det blev "nog" efter ytterligare ett antal år.
Och nu, mina vänner kommer vi till huvudpunkten. (för tänk, för en gångs skull har jag lyckats hålla mig till ämnet, är du lika förvånad som jag?)

Jag har två vänner som när vi diskuterar kärlek säger "Jag visste att det var han!" och de har hållt ihop i eoner. Okay, kanske inte,men definitivt i sekler.
Senast i veckan diskuterade Witchen och jag det, och när jag sa "Ja, men tror du inte att jag har känt det, varenda gång jag träffat någon?" så tittade hon på mig ungefär som att "Nja... Det är nog inte samma sak."
Jag vet inte, jag.
En del kanske träffar rätt direkt, men jag tror att vi är många som känt "Det är han!" för varje gång.
Lite roligt blir det också när man ser tillbaks på "Det är han-typerna" som jag träffat. En enda sak finns att säga om dem...
Inte en enda av dem har varit lika varandra.
Jag vete fan vad det säger om mig. Eller om dem.

Men, tillbaks till hur spännande livet är. Hade jag vetat vad jag visste då, för femton år sedan, jag undrar vad jag hade tänkt... Men det visste jag inte, jag hade ingen aning om resan jag skulle bege mig ut på.
Och nu.
Lika lite vet jag om vad framtiden har i beredskap. Visst fan är det spännande?

torsdag 16 juni 2011

Heter du Wolf Terriertax Hundman?

Körde en halv gräsmatta med handjagaren igår.
När man är så duktig får man både chokladglass och hallonsorbet som belöning.
Idag ska jag gå med skammens rodnad till biblioteket med en hundörad bok.
Det kostar på att ha katter som läser hårdhänt.

Men en bok av någon som heter Måns måste ju vara oerhört frestande för vilken katt som helst.

Hädanefter ska jag bara läsa böcker av folk som heter Wolf Terriertax Hundman.
Då kanske jag slipper onödiga kostnader.
Något säger mig att jag också kommer att minska mitt lånande med 100%.
Såvida du inte heter Wolf Terriertax Hundman och skriver på en bok just nu,
då vet du, att du har minst en läsare..

onsdag 15 juni 2011

...inte riktigt, riktigt än...

För övrigt sitter jag här och skjuter upp saker.
Till exempel går jag inte till återvinningen, eller dammsuger eller gör något som helst vettigt.
Det är nog enda likheten mellan mig och Piraten, efter vad jag läst behärskade han också den här konsten till fullo.
Inget är så underbart som att veta att saker hopar sig i hög allt medan man högaktningsfullt ger fullständigt fan i det.
Aldrig är det så njutbart att sitta och vifta med tårna som när man vet att man borde stå på öronen i diskbaljan eller putsa fönster.

Jag tror att vi uppskjutningsmänniskor är njutningsmänniskor ut i fingerspetsarna, vi njuter och njuter allt medan vi sakta driver våra medmänniskor till vansinne.
Missförstå mig rätt, vi njuter inte av att frustrera andra med allt som vi inte får ur våra händer men vi njuter av att inte göra det vi borde.
Och ju mer vi njuter desto längre går tiden allt medan vi viftar lättjefullt med tårna, rullar tummarna, läser några rader till ur en bok som vi absolut inte har tid med.

Tills den dag, det klockslag, den minut inträffar då vi måste.
"Måste" är ett ord som varje njutare avskyr.
Måste är lika tråkiga ord som måndagmorgon, diet, kosthållning, dresskod, parmiddag, tandläkarbesök och "din kusin kommer hit och fikar klockan tolv".

Är man en sann njutare så hatar man faktiskt ordet måste.
Därför säger man (lagom lättjefullt) medan man sträcker på sig så att det knakar "Hmm, om jag kanske skulle ta och..." varvid den frustrerade människan bredvid en hoppar upp och säger "Jaa, det var på tiden!"

Då sjunker man ihop igen, för "det var på tiden" är ytterligare ett sådant där tråkigt ord.
Och den frustrerade människan bredvid en sätter sig ner, suckar och säger "Men du, borde du verkligen inte?"
"Joo." svarar man nöjt, "men kanske inte riktigt, riktigt än."

Vad skulle du göra efter att du skrapat upp hakan från golvet?

Jag har tänkt mycket (igen) på det här med kroppspråket, i en kommentar svarade jag att det var så skönt att kunna säga med kroppspråket vad jag inte kan säga muntligen med hänsyn till min vilde far.
Och så slog det mig, hur genialt det egentligen är!
Att jag inte kommit på det tidigare, med min odrägliga kusin, menar jag?

Hädanefter blir det cowboystuk så fort jag ser hennes gloria skimra mot mig någonstans ifrån, det kan du vara säker på.

Fast, det är ju inte alltid man har med sig kroppen när saker och ting händer, det är ju också det som är det roliga med kroppspråk, att även om man säger en sak kan ens kropp visa precis hur man känner, innan man får kontroll på den.

En sak jag brukar roa mig med är att se hur folk härmar varandra omedvetet om de tycker om varandra.
Det kvittar om det är vän eller kärlek, kolla nästa gång du är ute, folk sitter lutade mot varandra, eller har benen på samma sätt, en armbåge likadant som den andre och så vidare.
Likadant om man inte gillar någon speciellt, kroppen är vänd ifrån och man undviker ögonkontakt och inte sällan är armarna korsade och ibland när man sitter ihop med någon riktigt otrevlig benen också.
Känner man sig lite osäker är det lätt att se på uppdragna axlar och så vidare.

Likadant är det med det här med personlig space, en bekant brukar sätta ner sitt glas precis framför någon annans glas, ta över den personens utrymme och nöjt betrakta hur den andra reagerar...


Vårt hem är vår borg, där har vi våra egna oskrivna regler och blir irriterade om någon bryter mot dem.

Tänk dig själv, om någon du inte känner så väl skulle komma hem till dig och sätta sig vid din dator utan att fråga, eller öppna dina skåp för att se efter vad du har hemma.
Visst skulle du bli paff?
Och irriterad.

Eller om någon skulle komma hem till dig, sätta sig i soffan och sedan sträcka på armarna och säga "Åh, så trött jag är, jag tror att jag går in och lägger mig en stund." och sedan försvinna in i sovrummet.

Vad skulle du göra?
Efter att du skrapat upp hakan från golvet menar jag?

torsdag 9 juni 2011

Duell i secondhanden....

Ett av mina favorituttryck är: Den sista idioten är inte född än.
Det är ett tryggt konstaterande som kan användas i de flesta situationer när man träffar på somliga.

Förra veckan hade jag otaliga möjligheter att uttala just de orden i många skiftande situationer.
Ibland tror jag att jag kanske har en idiot-magnet som gör att folk med lite lagom idiotiska tendenser dras till mig. En varg söker sin flock, kanske du säger och då säger jag att det är tur att vi inte syns öga mot öga. Nävars. Jag har tänkt på den möjligheten också...

Det som irriterar mig är när jag finner mig själv i situationen som "första kvinna på plats att städa upp situationen som uppstått".
Där befan jag mig förra veckan, något som är ganska märkligt eftersom jag i stort sett nästan jämt är försenad. Man kan ju tycka att någon annan borde ha hunnit till situationen innan mig.

Men icke.
Så jag tillbringade några dagar i telefon och pratade och pratade och ja, ibland morrade jag lite också.
För att sedan lägga på och ringa ett annat nummer och prata, prata, morra och prata.
För att lägga på och ringa ett annat nummer och morra, morra och prata.

Sån't blir man trött på när man är en så känslig pion som jag.
Dessemellan ringde en vän som hade ett problem och en sak som jag tycker vi ska bestämma här och nu, det är att det är jättebra att hjälpa andra, men det får inte gå ut över ens eget liv.
Säger man inte ifrån, om man själv har häcken full och sedan sitter där och ilsknar till över att man inte hunnit det ena eller det andra så har man sig själv att skylla.
Hjälp när man kan hjälpa, men halvhjärtat hjälp som utförs med sammanbitna tänder och morrande är mer martyrskap.
Bättre då att skyffla undan alla man måste morra till och sedan höra av sig och hjälpa vännen.
Givetvis finns det katastroflägen när man måste kasta allt åt sidan och göra en insats, men är det inte så brådskande, så kan man faktiskt säga att man hör av sig senare.
(Ja, jag vet, vi kommer in lite på martyrskapet som vi diskuterat förut, eller hur?)

Jag har ju en kusin som antagligen härstammar från en aldrig sedd martyrstam någonstans i Långtbortistan. Så fort hon får syn på mig så hänger hon glorian på plats och skuttar fram med sin självrättfärdighet.
Själv skär jag tänder och tänker på vad min vilde far sagt om att inte stöta mig med henne.

Men senaste gången jag såg henne, när jag var på utomordentligt dåligt humör så kunde jag inte behärska mitt minspel.
Hon kom vandrande på secondhanden och lyfte en hand, (om det var för att rätta till glorian eller att hälsa vet jag inte.) och var på väg fram mot mig.
Jag vände på huvudet och kände hur jag blev som Clint Eastwood i en gammal western, ögonen smalnade på mig och munnen blev till ett streck, sedan vände jag mig helt om mot henne, med benen brett i sär och hade jag haft pickadoller på höfterna så hade jag snurrat runt så där snyggt med dem i händerna.
Det hade jag nu inte, utan nöjde mig med att sätta händerna i sidorna.

Till hennes förtjänst skall sägas att hon faktiskt nöjde sig med att flöjta "hej..." och för en gångs skull låta osäker på rösten innan hon for iväg åt ett helt annat håll.
Själv putsade jag piporna på mina imaginära revolvrar, gjorde ett snyggt trick med dem igen och sedan gick jag kavat därifrån.
Man kunde hörra mina sporrar klinga.
Jag lovar.

Ingenting är enkelt.

Dagens ord är "enkel".
Ett av världshistoriens mest ironiska ord, om jag får säga det själv, vilket jag får, för ingenting är enkelt här i världen.
I samma stund som man säger att något är enkelt så bör man också veta att Murphy står bakom ett hörn och småskrattar och gnuggar händerna.
Kan låta cyniskt, men jag vet allt om enkelt och hör jag ordet enkelt så skyggar jag numera nästan alltid som en hind och ser hur problemen hopar upp sig som en hög legoklossar.

Tror man till exempel att dammsugning är enkelt, så har man aldrig dammsugit upp en råtta som fastnar i böjen på periskopsröret.

Tror man att torka golv är enkelt har man aldrig haft att göra med två katter och en vinglig hink.

Tror man att putsa fönster är enkelt har man aldrig hamnat i fönsterputskoma som innebär att man tittar och tittar och tittar på fönstret och tänker och tänker och tänker att "Jag måste putsa det där... Någon gång..."

Tror man att ett telefonsamtal med någon myndighet är enkelt ska man sätta sig i en telefonkö, bli slussad fram och tillbaks bland olika personer tills plötsligt lokalvårdaren är i andra änden och trött säger att "Han som har hand om det har gått hem."

Tror man att det är enkelt att iordningsställa ett midsommarfirande ska man gärna blanda in några fler personer, låta förslagen hagla som ett hårt sommarregn och efter brainstormingen, när alla sittter utmattade och nöjda så kan man ge sig fan på att absolut ingenting kommer att hända.
Inte förrän två dagar innan midsommar då plötsligt alla får eld i baken och ringer runt och ylar på varandra "Varför har ingen gjort någonting!?"

Tror man att det är enkelt att tvätta ska man gå ner i min tvättstuga där man kan se att människor verkar tro att maskinerna är farliga djur som man ska undvika mesta möjliga kontakt med. Vilket innebär att torkning och rengöring av tvättstuga och maskiner inte kan komma på tal. Själv är jag givetvis felfri och gör allting rätt. (Jo, jag hörde att du satt och tänkte på det...)

Tror man att det är enkelt att raka benen ska man göra det helst tio minuter innan man ska iväg, man pysslar och har sig och det blir så fint, så fint, så fint.
Ända tills man sitter i väntrummet eller befinner sig på ett ställe bland en himla massa folk och upptäcker att det är möjligt att man kan vara kvinnan med det mest snabbväxande håret i världshistorien. Antingen det, eller kvinnan med väldigt selektiv syn.

Tror man att det är enkelt att föra en diskussion mellan två personer så ska man ge sig in i en lagom livlig debatt, föra fram sina argument, nicka och lyssna och gå därifrån och tro att sämja uppnåtts.
Det har det inte alls det, för sedan får man höra från ett annat håll att den största osämjan i världen i stället har uppnåtts.

Tror man att det är enkelt att dricka en öl ska man öppna den riktigt snabbt och med en snitsig attityd, för att sedan vackert stå och låta ölen droppa klart från ansiktet och håret.
Efter det kan man ta en snabb klunk och upptäcka att man fått hål i hakan.
På den vita topen.  Fungerar också till tomatsås och olivolja.

Tror man att det är enkelt att åka bil ska man sätta sig i en bil på sommarens hetaste dag, åka ut till någon väg där solen får gassa och invänta motorstoppet.

Tror man att det är enkelt att se fräsch ut på sommarens vackraste dag, så ska man ta en dusch, komma ut som en nyponros, sedan försöka kränga på sig gympaskorna som någon infernalisk katt har tuggat ihop snörena på så att en gordisk knut skulle gå och skämmas.
När man ger upp knutfixandet och i stället kör i foten upptäcker man att foten måste ha växt.
Man knökar och knölar och svär och lever rövare där man sitter.
Tills man upptäcker att någon av de små söta infernaliska katterna har stoppat in en liten råtta som present åt matte att ta med sig ut.

När man tagit ut råttan så är man inte längre lika nyponrosfräsch.
Håret är klistrat platt längs huvudet som om man brylkrämat det, kinderna lyser ilsket röda och man ser ut som om man brottats med säl i fjorton dagar.

Nej, vänner, sannerligen säger jag eder:
Ingenting är enkelt.

onsdag 8 juni 2011

Såg ni Oskar och Sixten igår?

Vilket jävla oväder det var igår hörni!
Blixtarna och åskan kom från tre olika håll och när det var som värst så blixtrade det som om det stod fullkomligt galna paparazzifotografer utanför varje fönster.
Himlen var svart och inte så där åskmolnsgrå som den kan vara, utan dystert och mäktigt svart. Men som sagt, mörkt var det ju ändå inte hela tiden, eftersom blixten lyste med ojämna mellanrum.

Själv befann jag mig hos äldsta vännen, vi drack kaffe och åtminstone hon försökte väl föra en normal konversation medan jag satt och tittade ut, fast jag inte hade någon som helst lust att egentligen titta ut...
Två gånger slog den ner i järnvägen och en gång såg vi hur blixten kom på tvären. Det är mäktigt, det kan man inte säga annat.

Jag kom att tänka på mina kusiner, när de var små så fick man inte säga åskan och blixten för då blev de hysteriska av rädsla. Så vi kallade det för Oskar och Sixten.
Och ja. Det tog inte lång tid innan de kom på det och sedan fick vi helt enkelt sluta prata om vare sig åska eller Oskar när de var i närheten.


Sedan åkte jag hem och såg på Zlatan och Co. Zlatan är en gudabenådad spelare och som jag sa på facebook, om vi hade honom och Rooney skulle vi kunna vilken sport som helst, till och med konstsim.
Det är jag bergsäker på.

Och ja. Jag vet att det är ett bra tag sedan jag hörde av mig.. Jag har roat och oroat mig med både det ena och det andra, jag tänkte att en sammanställning skulle komma senare, och inte nu, när jag om tio minuter ska ut och äta lunch och fick infallet att "jo, men nu vill jag höra av mig lite..."

Annars är det som vanligt.
Djupa berg och höga dalar, som jag brukar säga. Och visst sade nu igen.
Vi hörs av snart igen, och hur är det med dig?