torsdag 26 maj 2011

...folk tittar så konstigt på mig ibland....

Jag börjar mer och mer inse varför jag är ensam på mina träningsrundor.
Kanhända är det inte den mest säljande taktiken att tala lyriskt om "den stunden, du vet, när du knappt får luft, och benen håller på att vika sig och du inte vet om du ska kräkas eller svimma, den stunden när du är säker på att nu orkar du inte mer, då, då är det som bäst!"

De vänner jag har dragit med mig ser alltid på mig med ögonbrynen högt uppdragna, precis som om de nu, för första gången, på allvar, verkligen börjar misstänka att jag inte är riktigt klok.
De tittar på mig som om de undrar om de ska komma levande ur det här och de tittar på mig som om de funderar på att binda fast mig vid ett träd och springa (i lagom takt) långt bortifrån mig för att skyndsamt bege sig hemåt, deleta mina nummer i telefonen och eventuellt flytta en bra bit bort.

Så ser de på mig.
Jo, jag vet, du håller på mig, du vet likaväl som jag att jag är ett missförstått geni.
Att vad jag egentligen menar är att i den stunden då man kommer i närheten av sin personliga gräns, det är då, endorfinerna kickar in.
Man mår så jävligt så att det inte är sant, man vill hem, man vill börja med knyppling, man vill göra upp en eld, kasta skorna på den och aldrig mer i hela sitt liv röra sig ett uns mer än vad som behövs.
Man hatar motion, man hatar alla människor som är i trim och skogen, backen, stigarna, djuren, fåglarna som sjunger i träden (fast det låter mer som fnitter).
Man vill inte vara med.

Och så kommer energirushen. Och man rör på sig. Man flyger måhända inte fram men man kommer framåt. Och man är så spontant toklycklig så att man ler. Man kan knappt andas, men visst ler man.
Uppe på backen, som jag hittat nu, så brukar jag stå dubbelvikt, flåsa som en älg och faktiskt fnittra lite för mig själv ibland när jag väl kan andas något så när obehindrat.
Jag tänker att det är tur att jag är ensam i skogen, så att folk går miste om den slående synen när jag på sista varvet uppför backen antagligen liknar en ilsken igelkott som stretar mig uppåt allt medan jag huffar och buffar med huvudet som en ilsken tjur.
Min springstil är absolut inte vacker. Inte speciellt efffektiv heller misstänker jag. Men jag har roligt.
Inte just då, när jag helst av allt vill jämna backen för gott med en stor stridsvagn så att jag aldrig mer behöver se den eller vara på väg uppför det, men sedan, då är det som sagt, väldigt roligt.

Det är nog där jag borde lägga tyngdpunkten i stället, på det roliga som kommer i stället för att så målande beskriva vad som behövs för att ta sig dit.
Jag ska tänka på det idag, och ser du mig, då vet du vad jag håller på med, när jag stretar uppåt.
Jag lider för njutningen.

torsdag 19 maj 2011

Varje flickas dröm...?

För övrigt har vi lite tid innan jag ska se på bröllop.
Jodå, jag är mycket intresserad av det, det är ytterligare en sak jag inte begriper och som du vet, jag älskar saker jag inte förstår.
Så jag tittar på bröllopsprogrammet och hör kvinnor säga att de drömt om att gifta sig sedan de var små.
Och jag är helt fascinerad.
"Det är ju varje flickas dröm" sa en.
Och jag vet ju, att det är en hel del flickors dröm men min har det aldrig varit.

Jag ville bli stor.
Jag ville bestämma själv.
Jag ville ha de kläder jag valt själv.
Och: ha de tuffaste bilarna i sandlådan.
Det hade jag också, min mor dressade upp mig i söta klänningar och rosetter i håret och min vilde far gav mig bilar, lastbilar och grävskopor och jag själv ilade iväg till sandlådan och föste ner mig själv bland grabbarna och lekte och lekte av hjärtans lust.
För att sedan komma hem lycklig och sandig, eller ännu bättre, lycklig och lerig när det hade regnat och vi kunde bygga åar och floder att köra över och inte minst köra i...

Men gifta mig? Nej.. Aldrig.
Just därför är det så intressant att se folk göra det.
Jag minns en tobakslåda min sommarbror hade, på den var det stora svarta dödskallar som han hade ritat ytterst konstfullt och magiska tecken och i mitten stod det "Gift- farligt att vara".
Den gav han till mig som present och där i hade jag mina skatter, fina bokmärken och filmisar och hårspännen med nyckelpigor på.
"Det var ju inte riktigt så det var tänkt..." sa han bekymrat när jag stolt visade vad jag hade i den, och så fortsatte han "du skulle ha häftiga grejer i den, vet du..."
Och jag svarade att det var häftiga grejer och han suckade och sa "typiskt, tjejer.." Fast han log lite också.

Jag har inget emot idén att gifta sig, bara jag själv slipper att vara med om bröllopet, jag vet, att jag låter lite cynisk nu, men de flesta som lovar för tid och evighet har inte alls så lång tid och evighet ändå.
Inte för att de tänkt sig att det ska bli så, det vet jag, men det känns som om jag inte kan lova något som jag inte riktigt tror på.
"Du har aldrig varit riktigt kär!" kanske du säger.
Jodå, säger jag. Det vet jag att jag har.

Och visst tror jag att det finns livslång kärlek, jag har några fina exemplar som jag tänker på ibland, men de hör till fåtalet. Sedan har jag en del avskräckande exempel som honom som jag kallar för Ross, för hans omagnifika sätt att gifta sig i tid och otid...
Men hör du, nu börjar det, vi tittar lite, va?

Adopterad balkong...

Först: Jag vet att jag varit skitdålig rent ut sagt på att surfa runt till er andra på senaste tiden.
Men, var lugn för att jag kommer att dyka upp.
Bara jag kan trassla mig ur den här idiot-spiralen jag trasslat in mig i, då ni, då blir det andra bullar av.

För det andra..
Tänk så naiv jag är. Jag trodde att jag hade en riktig helvetesvecka för några veckor sedan.
Då hade jag inte varit med om den här veckan, då jag fann mig själv fara som Gråben och Hjulben mellan läkare och fk för att försöka spåra ett försvunnet läkarintyg.
Någonstans mitt i röran så var det en vänlig själ, som inte hade ett dyft med saken att göra, som ryckte in och redde upp hela situationen.
Lättnaden när någon säger "Näää, vänta nu, jag ska se om jag inte kan fixa det här" är totalt obeskrivlig.
Och när en annan dam kom ut med mitt intyg så var det inte långt ifrån att jag hivade upp henne och valsade omkring med henne en sväng i väntrummet.
Jag behärskade mig dock, som en rem ilade Kia och jag tillbaka till fk, susade in genom dörrarna som två ytterst oemotståndliga flodvågor, och ja, det kan tänkas att jag viftade med papperet som i triumf medan jag skuttade i fyrstepp fram till fk-damen.
"Duger det här?" sa jag och höll andan.
Damen synade det noga och sa "Ja, det tror jag."

Då var det inte långt i från att jag skuttade över disken, svepte upp den damen också och jiggade iväg i en bugg längs korridoren.
Men jag behärskade mig igen.
Är det något jag är bra på så är det tydligen självbehärskning...

Nu är jag ju å andra sidan inte säker på att mitt intyg godtas, men, jag tar inte ut några bekymmer i förskott.
Någon klok människa sade att oron är räntan på bekymmer som ibland aldrig dyker upp. Eller något sådant.
Klokt var det i alla fall.

För övrigt så spenderar jag mina dagar ihop med Keith Richards. Sicken man.
Inte ser han bara otroligt cool ut, men han kan berätta.
Och:
Jag har värsting-fåglar här utanför. Ledaren i hela bandet har rufsigt hår som står rakt upp på skallen (jodå, det har han visst, nästan som om han tänkt bli en gremlin men ångrade sig i sista stund) och sitter och hånar Styre och Asta på balkongräcket så att de är färdiga att hoppa ur pälsen.
Plus:
Han skiter på mitt balkong-golv!

Inte bara en gång utan flera!

Nu vet jag inte riktigt vad man gör med såna här bad-boys-fåglar. Jag har ingen aning om vad han är för art heller, men han är större än en bofink och mindre än en kaja. Och han ser stentuff ut.
Han är inte rädd för mig heller, när jag kommer fram till balkongen sitter han kvar, med huvudet på sned och liksom mäter mig med blicken, "kom ut om du vågar" verkar han säga och så trummar han lite med klorna.
Jag är ju ganska tuff själv så visst vågar jag allt medan jag säger till mig själv "tänk inte på Hitchcocks fåglar, tänk inte på dem!"

Så öppnar jag och han bara ser på mig, sedan lyfter han och sätter sig i tallen här utanför och skränar något ilsket åt mig.
Kanske har han adopterat min balkong och tycker att det är hans?
Jag vet inte, men jag vet att jag skurar golvet tämligen ofta där ute nu för tiden...

måndag 16 maj 2011

Vi pratar lite, va?

...Om vi skulle ta och skriva lite nu....
Det händer en förbannad massa saker i var och ens liv, det kan vi nog lugnt skriva under på var och en.
Här händer det som så, att jag fortfarande jagar handläggaren som är på möte och ärenden och hela tiden.
Är man så upptagen som hon så föreslår jag att man klonar sig så att vi kunder har åtminstone en liten chans att någon gång få tala med henne.
Vore fk ett företag och lika illa skött så skulle det ha gått i konkurs för länge sedan.
Tillgänglighet, mina vänner, är A och O när det kommer till sådant.
Det kan man inte beskylla fk för, inte när det gäller handläggarkontakt.


För övrigt så  har jag funderat på facebook, folk blir sura på varandra och blockerar varandra så att det står härliga till.
Vad är det för småbarnsfasoner?
Är det inte schysstare och mer rakryggat att skicka ett mess och säga att "Nu har du skitit i det blå skåpet och nu åker du bort från min vänlista."
Varför ska de hålla på och blocka varandra som i någon fånig duell?
Varför inte ta bort varandra direkt? Slutgiltigt, liksom?
Och framför allt, varför inte säga det direkt till varandra?


Det här med att folk inte säger saker direkt till varandra, utan ibland envisas med undermeningar och meningar som inte blir sagda utan liksom bara ska ligga och sväva i luften tills de far ner och dimper på huvudet på den det är avsett för, det ger jag heller inte mycket för.
Med åren så har jag slutat att bry mig om underliggande meningar och halvkvädna ord, antingen säger folk som det är till mig eller också gör de det inte. Det är inte mitt problem förrän de dukar fram orden som man dukar ett bord, så  att jag kan ta ställning till det.
En del säger ibland att vi kvinnor är extremt duktiga på halvmeningar och antydningar, jag vet dock en hel del män som också ligger bra till i den avdelningen.
Jag tror att det mer beror på personlighet.


Det som är gott med att ha blivit så gammal och vis som jag, är att jag mer och mer känner att jag inte har tid.
Jag har inte tid att bry mig om vad folk tänker och tycker om mig, jag har inte tid att ändra mig för att passa någon annans mall eller tid att bry mig om de som till äventyrs inte gillar mig.
Och varför skulle jag bry mig om dem? Det mest troliga är att jag inte är speciellt förtjust i dem heller.
Jag lägger hellre tid på att försöka att räta ut vissa krokiga vägar som jag går på, som nu, med min släkt och min syster (jo tack, vi har kommit fram till att vi ska träffas, det är stort, eller hur?) och att försöka att bli ännu mer jag än jag är.

En del må bäva vid den sista meningen, äldsta vännen flinar nog smått och undrar hur jag skulle kunna bli ännu mer jag än jag allaredan är, men jag är säker på att det finns ännu mer jag att bli...

Det borde vara meningen med livet, en viss del i alla fall, att lära känna sig själv mer och mer och förundras och ibland förvånas och ibland misströsta över hur man är.
Sedan tar man fram personlighetsfilen och filar lite på skavankar som man retar sig på, mejslar fram andra delar som man är nöjd med och så där fortsätter man, visst, jobbet blir aldrig klart, men det är inte meningen heller.
Inte blir det perfekt heller, i alla fall inte om jag har något att säga till om.
Perfekt är tråkigt. Det är tom yta som inte visar någonting.
Operfekt och busigt och lite småbråkigt med mycket garv.
Sådant tycker jag om.


För övrigt är det nog hopp om livet, jag har pratat med min ystra moster, och lovat att stänga in henne på logen vid midsommar (om släktkalaset går av stapeln) och låta henne få glutta ut ur hästluckan.
Sådan är jag, gästvänlig och alltid redo att ställa upp.
Och ja. Alla i min släkt verkar vara mer eller mindre bindgalna.
Så skönt det är! ;)

onsdag 11 maj 2011

Får jag gå ifrån och leka?

Någon frågade mig förra veckan om jag hade tänkt på att jag har en bra självkänsla.
Jag svarade att det är väl inget jag går och tänker på jämt, men visst, jag är jag och så är det.
Någonstans ifrån har jag en grundtrygghet i mig;  att jag definitivt är som jag är och nöjd med det, jag har mina saker för mig, jag är egen, bångstyrig, envis och inte speciellt trevlig, social kan man inte kalla mig, jag är inte typen som kommer hem till dig och frågar ut hur du, din mor, din bror, din hund och din katt mår, vilka mål du har i livet och hur du gjorde den där köttfärspajen.
Ska jag vara social får jag mentalt rycka mig själv i öronen och verkligen anstränga mig bland människor jag inte känner.
Där gör jag ju mig själv en liten otjänst varje gång, eftersom de jag känner är jag social ihop med.
Också kallat för vänner, ja.

Tänker man vidare så skulle de här som jag inte är social med kunna bli mina vänner om jag vore social nog att socialisera mig med dem.
Tanken slår mig också nu, (precis som hos dig antagligen): Hur fan fick jag mina vänner? Det är inte på något sätt min förtjänst, det tror jag att vi kan slå fast ganska omgående.
Antagligen måste de ha visat intresse för mig och antagligen blev jag smickrad precis lika lätt som vi alla människor blir just det, och antagligen är de också begåvade med en hel armé av änglars tålamod medan de trampade upp en vänskapsväg till mig.
För allvarligt, jag har inte en aning om hur det gått till.

Jo.
I ett fall.
Äldsta vännen hävdar att jag en vacker dag stod i hennes port och sade "Vill du leka med mig?"
Själv har jag inget minne av det, men säger hon att det var så det gick till så är det nog så.
Kanske hade jag en social talang där, i 10års-åldern, men jag måste ha tappat den på vägen.

Jag saknar den inte mycket, jag har ingen önskan att ägna mig åt kallprat om kläder och smink eller recept eller vad det nu är man pratar om.
Ibland tror jag att min sociala förmåga helt enkelt ruttnade vid släktmöten när alla frågade mig hur gammal jag var, vad jag skulle bli när jag blev stor och ooh-ade över hur mycket jag växt.

För att inte tala om när man blev äldre och tanterna fnissade och frågade om man hade kille än.

Någonstans där kanske jag bestämde mig för att det där med att vara social var övervärderat.
Jag vet att som barn längtade jag bara efter den stunden när man fick gå från bordet och leka.

Jag hade en pojkvän en gång som hade vuxna vänner. Det var för ungefär 10 år sedan, så ja, jag var 37 år och skulle nog kunna räknas som vuxen jag med.
Vi spenderade viss tid tillsammans med dem, visst var de trevliga men varje gång vi satte oss till bords (parmiddagar, jag säger bara det...) så stelnade hela min personlighet och kröp ihop och lade sig att sova.

Allt som diskuterades var: Jobb. Familjen. Vad de hade hört att någon annan hade gjort och hade vi hört det med? Och kunde det vara sant? Och kanske det kunde vara ännu värre? Recept. Nya gardiner, vad tyckte jag om det? (och ja, jag såg ut som om jag hade fått miljonfrågan och rynkade ögonbryn och tänkte och försökte lägga min själ i gardinerna.) Färskpotatis eller gammal potatis? Och oj vad jag har blivit tjock! och "På min tid" (tyvärr censurerat så att allt på deras tid hade skötts snyggt och anständigt om jag förstod det hela rätt) till skillnad mot "Nu för tiden!"

Jag hörde sedan på avvägar att paret tyckte att jag verkade väldigt snäll men lite tyst.
Klart jag var tyst. Jag längtade efter att få gå ifrån bordet och leka.

måndag 9 maj 2011

Trött så in i helvete.

Har spenderat tiden med att jaga min handläggare på FK i några dagar.

Uj, så skojigt det är att varje morgon mötas av beskedet att hon är antingen på möte eller tjänsteärende till klockan 17.00 varje dag.
Jag säger inget om att hon är på möte eller ärenden men visst vore det trevligt att någon gång kunna få kontakt och prata om sitt eget ärende och kanske rentav ha ett litet möte.
Jag säger ingenting om att när man ringer kundservice för att fråga hur de tillämpar regler så läser de högt ur samma papper som man själv har, men när man frågar "Hur tillämpar ni de här reglerna?" så säger de "Jag vet inte, prata med handläggaren om det."

Så oresonlig hon är, tänker kanske du.
Men saken är den, att hur reglerna tillämpas fanns faktiskt att läsa också, om man letade sig blå, blev frustrerad och ilsken och var nära att ge upp.
Jag hade hellre sett att någon som var anställd hade gjort det och inte jag.
Så bekväm är jag.
Å andra sidan, så har jag ju inga möten eller ärenden att utföra.
Så det var kanske lika bra att jag gjorde det.

Och nej.
Jag förbannad?
Inte ett dugg.
Men trött så in i helvete.
Det kan du lita på.

tisdag 3 maj 2011

Där satt den!

Vi hade heta debatter igår på fb om Bin Ladin, det är vid sådana tillfällen som facebook är som bäst, en del av mina amerikanska vänner firade, en del tyckte inte att det var rätt att fira någons död.
Känner du mig så vet du vad jag tycker.
Hur som helst, det är svårt att finna de rätta orden på ett språk som inte är ens modersspråk, men imorse hade en av mina amerikanska vänner postat det här:
"I mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy. Returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness of a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that." Dr Martin Luther King Jr.

Precis så känner jag. Det är tur att det finns människor som har ordets gåva.

måndag 2 maj 2011

Bara lite allmänt småprat..

Jag tror inte att jag gjorde det.
Knöt ihop påsen menar jag...

Men, jag tror att du förstår då varför det blev som det blev. Jag gör det i alla fall, även om jag inte satte det i samband då, när jag skrev det.
Nu, så är jag glad att det inte var ett avslut utan en ny början.
Det är det som är det häftiga här i livet, man vet aldrig hur det ska gå.

För övrigt, så såg jag The Wrestler på valborg medan ni ungdomar var ute och slarvade runt och tände eld på saker och ting, skålade och kanske till och med sade du till varandra.

Jag lovade Fimpen en recension:
Det var en bra film.
Våldsam men bra och ser jag aldrig mer en häftpistol så är jag tacksam.
Jag erkänner villigt att jag kunde inte riktigt med att titta när de kom loss med de sakerna, bara ljudet fick det att isas i mina ådror.

För övrigt har jag ägnat mig åt Murakami nu, han skriver och pratar om så mycket saker så att det är som en bokstavlig tennismatch att hänga med, ibland läser jag vad han säger och tänker "Sån är ju jag!" och ibland tänker jag "Om jag ändå vore sådan!"

Och!!!!
I dag var jag hos tandläkaren. Jag gillar verkligen när tandläkaren säger "Ta lååånga djuuuupaaaa andetag med maaagen!"
Det är ju bara som så, att när jag är i tandläkarstolen så har jag inga djupa andetag alls att ta, jag flämtar som en terrier som sprungit hundra meter för en medisterkorv och vill bara långt bort ifrån allt.
När jag kommer ut har jag däremot inga problem alls med djupa andetag. Där ser man vad miljöombyte kan göra.

Bedövningen sade de var en ny modejäng (nytt ord, varsågod) som skulle bedöva enbart på stället och försvinna på en timme.
Det visste inte min bedövning om. Den satt i. Och satt i.
När jag skulle skölja hos tandläkaren så var jag som ett såll, det går helt enkelt inte att skölja effektivt när man har lika mycket känsel som en gråsten i munnen.
Men nu är jag färdig där.
Det känns skönt.
Hur är det med dig, då?

Knöt jag ihop påsen?

Vi har pratat om det här förr, att när man börjar tänka på att folk faktiskt läser det man skriver, så låser det sig ibland.
Jag tror inte att det enbart är jag som sitter här och tänker "Fan, det där går inte, det blir för deprimerande, för sorgligt, för flummigt, för yrigt, folk kommer inte att begripa."
Det är i de stunderna jag tar mig själv i kragen och strängt säger "Tänk inte. Tänk bara på vad jag vill säga, samma process som när jag går till soptunnan, ner med soporna i en kasse, hoppa i skorna, gå nerför trapporna, ut och öppna soptunnan och kasta i det och smäll igen locket, och gå in igen och stäng dörren."
Jag bekymrar mig inte för vad som händer med soporna efter, jag funderar inte på om sopgubbarna tycker att det är träligt att ta hand om mina sopor, på min höjd tänker jag "Knöt jag ihop påsen tillräckligt?"

Så. Vi kör på som vanligt.
Många har sagt att det lät som en nekrolog, min förra blogg.
Jag blev lite förvånad själv när jag såg vad jag skrivit, men när jag tänkte efter så var det ganska självklart.
Saken är nämligen den att jag var ett tag rädd för att hon skulle försvunnit totalt. Jag gick till och med förbi hennes mors grav när jag var uppe vid min mors, bara för att kolla, och när jag kom fram och bara såg hennes mors namn så andades jag ut. En lång suck och jag hade inte ens varit medveten om att jag höll andan.
Det är ju så, att livet har både märkliga och svarta och vita stunder, jag försöker att komma ihåg det...

Kia och jag diskuterade en dag, och jag sa något liknande ungefär så här "Du vet, på min facebook? Som favoritcitat har jag "Why the hell not? Det står för både glada och dåliga saker. Likaväl som det kan inträffa bra saker i livet, så inträffar det dåliga. Och; "Why the hell not?"

För så ser jag på livet, det är en regnbåge med alla färger som finns, och jag tror, att om man inte är rädd för att se det lite mörkare också och acceptera att det finns så är man en bra bit på väg.
Därmed inte sagt att man ska njuta av det.
Man kan vara som I-or, jag gillar den gamla åsnan, han är inte förvånad över mycket, men han har en bitsk humor som jag tycker om, och vet du, jag tror att det som räddar honom är just hans humor.
Annars vore han en miserabel åsna som ingen skulle tycka om, en sådan där åsna som sitter på Karlssons klister-tuben och frågar sig varför ingen tycker om honom.

Hm... Jag kom i från ämnet. Som vanligt.
Frågan är bara om jag knöt ihop påsen ordentligt nu?

söndag 1 maj 2011

Charmtrollskocken och jag...

Förutom att vara otålig och faktiskt i praktiken försöka hindra mig själv från att ge någon en verbal avlusning så har jag också haft det trevligt.

Kia och jag var nere i min barndomsstad i fredags, vi ramlade in på en restaurang och de hade någon spaghettirätt med svamp i.
Jag tycker inte om svamp så att det stör.
Jag är inte en av dem som älgar ut och blir lyrisk över kantareller och bär hem dem och steker dem i stekpannan allt medan jag utstöter höga "Åh så gott" eller "MMMMMMMmmm"!
Jag har inga känslor för svamp alls egentligen, mer än att jag helst petar bort dem om jag själv får bestämma.
Och det får jag nu. För jag är som bekant vuxen.

Så jag tittade och rynkade på ögonbrynen och såg nog ut som en ledsen hund, allt det andra kunde jag med, chili älskar jag, rucola är rucola, inte mycket att säga om det, om man inte är Jamie Oliver som nästan kan gå ner i spagat av att tala om det.
Tomater är också tomater, röda och ibland goda och ibland vill man bara kasta dem i huvudet på den som serverat dem, för att de är så sura (tomaterna alltså) men eftersom det oftast är jag själv som serverar mig själv tomater så brukar jag lägga band på mig själv och nöja mig med ett enkelt "Fy så otäckt."


Så, där stod jag.
Ledsen min och hungrig som en varg.
Kia hade inga problem, hon skulle ha något som jag just nu inte minns. Jo. Räkor och kräftstjärtar.
Jag har vansinnigt svårt för bägge efter att jag läste en bok om vad räkor mumsar på, vad kräftor äter, vet vi ju alla.
(Ja, jag är för jävla petig ibland, jag vet det.)
"Hmm, jag gillar inte svamp..." sa jag.
"Men, sa charmtrollet bakom disken (har jag nämnt att han var snygg?) jag kan ta bort champinjonerna."
"Kan du!?" sa jag.
"Jaa..." sa han dröjande och tittade på mig som om han misstänkte att jag var klent begåvad.

Jag hade kunnat kasta mig bakom disken och dansa runt med charmtrollskocken, men jag lade band på mig, medelålders damer ska inte valsa runt med kockar som är så mycket yngre.
Utan i stället gick jag närmare disken, tog ett djupt andetag och sade "Du förstår, jag kommer från ett ställe där, om man säger; "Kan du ta bort svampen?" så får man till svar "Jamen, det går inte, det kommer ju i samma påse som de andra grönsakerna."

Charmkocken studsade lite och såg nästan chockad ut och så sa han med stolthet "Här har vi bara färska saker!"

Och visst hade de det. Suverän pasta och kaffe och sådana häringa små mandel- och chokladbiscotti till kaffet.
Mumma för ett godistroll som mig!
Dit ska jag åka fler gånger.
Som sagt, kanonmat.
Och ögonfägnad.

Man skulle ägna sig åt konsten...

Just nu går jag och väntar
Ingen är så bra på att vara otålig som jag.
Det ska sägas med en gång.
Ingen blir heller lika frustrerad som jag när jag inte har kontroll.
Det är därför man inte ska ha att göra med människor över huvud taget, säger jag strängt till mig själv.
Nu är ju ett sådant liv, även om det skulle vara behagligt för ett tag, inte ett val som man gör, ändå.

Nej, säger jag till mig själv, man skulle ägna sig åt konsten, sedan att jag knappt kan rita en streckgubbe hör inte hit, man skulle ägna sig åt musiken, även om jag när jag spelar gitarr gör om verken så att ingen upphovsman, hur mycket fantasi än de har, skulle känna igen sina opus,
man skulle ägna sig åt att skriva, och ingen, säger ingen skulle få läsa, även om det förstås då skulle bli vad som förr benämndes som dagbok,
man skulle ägna sig åt naturen, gå ut och skrika på en björk i tjugo minuter per dag, följa grävlingars spår till grytet och sedan springa allt vad man orkar därifrån när pappa grävling tittar ut och lystet ser på ens fötter,
man skulle ägna sig åt tystnad och stillhet, man skulle bo flera hundra mil i en urskog och bada i en skogstjärn, hugga ner något träd då och då, äta bär och svamp, tänk vilken figur jag skulle få, tänker jag, men sedan tänker jag att jag skulle vara den enda som såg den så jag kan lika gärna bli mullig som en åkersork, å andra sidan, hur mullig blir man på skogsdiet?

Man skulle inte ha telefon eller dator eller tv, utan kvällarna i skogskojan skulle fördrivas med stora tankar och småprat med uven i tallen, sedan skulle man dansa en sväng med älvorna och eventuellt springa som en gasell när man stöter på kungen av skogen, också benämnd som älg, man skulle ägna sin tid åt att fläta ihop kläder av gräs och löv och man skulle aldrig kamma sig igen.

Så skulle man ha det, tänker jag, ingen att vänta på, mer än årstiderna och dygnets växlingar.
Tänk så lugnt och skönt och tråkigt jag skulle ha det, tänker jag.
Kanske kunde jag ha skogs-salong på torsdagar i alla fall? Ha lite människor som strövar i skogen över på en lingonvattenmugg? Bara för att kunna andas ut och tänka att det var bra skönt att de gick när de gick.

Kanske skulle jag kunna ha två sådana kvällar i veckan? Jag kunde bli skogs-guruinna och tala om allt jag upptäckt i skogen, "tre km åt nordöst ligger Mamsell Grävlings gryt, två km åt sydväst bor Ante Myra med sina 314 barn och sina fruar Mira 1, 3, 5 (2 och 4 förolyckades när en oförsiktig joggare tog ett snavsteg rakt in i myrstacken) och 1 km åt väster bor Mickel Huggorm (ja, jag vet, märkligt namn, men hans mor var olyckligt kär i en räv en gång) och 3 km åt öster bor Per Kråka med Kalle Kaja (jo, även i fåglarnas värld, min vän) och de är mycket lyckliga.

Hmm, tänker jag för mig själv... Det vore något. Skogsguruinna...