torsdag 28 april 2011

Den här är till dig.

Ett minne jag har av dig, är när vi sitter i ditt rum och hör på Ripp Rapp, "Rom i regnet" börjar spelas och samtidigt börjar ett regn falla sakta.
Det är första gången jag hör Lundell och jag är fast.

Andra minnen, du och jag ute på stan, alltid i vår uniform, slitna trasiga jeans, t-shirts och jeansjackor, långt hår och vi går upp och ner längs Storgatan. Sitter på bänkar, tittar på killar i bilar, pratar och pratar och pratar.

Ofta går vi upp till kyrkogården, där våra mödrar ligger och talar om hur märkligt det är att vi två träffades och har så lika historier i vårt liv.
Många tar oss för systrar, det är en komplimang och ibland rättar vi dem inte.

Första ungdomsruset, vi sitter nere i källaren i din familjs hus, vi har tagit av nästan precis allt som finns i dina föräldrars barskåp, innehållet i flaskan är mörkrött och det smakar fan.
Men det går ner, häxblandning säger vi och ler.
Dock dricker vi inte speciellt mycket av, det är mer en testar-grej.

Första ciggen. Högt uppe på ett berg och det smakar fan.
Men vi fortsätter ändå. Tyvärr.

Vi liftar runt, upptäcker vårt stamfik, blir kära i grabbar i samma gäng, våra föräldrar sliter sitt hår och de är totalt övertygade om att det är kompisens fel att dottern springer ute och är överallt och ingenstans.
Du skäller ut min far en kväll, jag minns ännu, hur du står rak i ryggen och säger "Du tror att din dotter är någon jävla ängel, det kan jag tala om för dig att det är hon inte, vi är lika mycket dåligt sällskap för varandra båda två!"
Och min far lyssnar och säger faktiskt "Förlåt." och ber oss ta det lite lugnare för han blir ju orolig.

Vi tar det lugnare.
Lite.
Vi är ju unga och vi vet allt, kan allt och äger allt.

Åren går och så många saker som vi gör ihop, vi drar ner till Helsingör med ett snabbt stopp i Nässjö för att se Wilmer X.
Sedan hoppar vi på natt-tåget till Helsingborg och sover oss genom Sverige och har en heldag nere i Helsingör.

Du kommer till mig på landet, och det är där vi upptäcker att du har hö- gräs och gråboallergi.
Aldrig har jag sett mer svullna och röda ögon än då.

Vi åker till Grännäs ihop, för första gången, du kör och vi har tält men vi bor i bilen och träffar så vansinnigt mycket roliga människor.

Åren går och vi växer, om inte upp, så i alla fall mentalt.
Du har alltid varit tuffare än jag, vågat mer och när jag flyttar så går det lite snett.
Jag får höra det på omvägar och vi försöker reda ut det.

Åren går ytterligare och vi kommer i från varandra, för kanske fem år sedan bröt vi kontakten totalt.
Du skällde ut mig för något jag inte sagt och jag gör som jag har för vana att göra. Jag försvarar mig och när du inte ger dig så går jag.
Tankarna var många men jag var lika förbannad som du och tänkte inte stå tills svars för något jag inte gjort.
Jag vet att jag tänkte, fan, hon som känner mig, hon borde veta bättre.
Jag begrep ingenting, då.

Sedan hör jag igen, på omvägar, igen att du blivit sjuk.
Skuldkänslorna då var inte lätta att dras med.
Jag borde ha förstått, att något var fel, tänkte jag.
Och jag letade efter dig men kunde inte hitta dig.
De senaste månaderna har jag tänkt så mycket på dig, undrat så var du är och hur du mår.

Och igår låg det ett kort från dig i brevlådan.
Kom sen inte och säg att livet inte är märkligt. Eller fyllt av underbara ting.
Ingen kan vara gladare än jag och inget känns bättre än att veta att du är på gång igen.
Den här sången är till dig.
Som han sjunger, kom ihåg: Från botten finns bara en väg, och det är upp.


måndag 25 april 2011

Vad tycker du?

Först: Som vanligt är jag efter i tiden; Glad påsk allihop!

Sedan: Jag ligger efter två dagar i min tvångs-påprackande av poesi och citat, så kan vi bara inte ha det, eller hur?

Det här är vad jag fick fram när jag slog upp boken på måfå:

Jag önskar alla andra
det bästa som jag vet.
Jag kan ju inte be för dem
i all min gudlöshet.
Men skulle jag försöka
då tror jag att det kom:
"Låt inte någon finnas till
som ingen tycker om!

Anna Greta Wide, heter kvinnan som skrivit det och det finns väl inte mycket mer att tillägga än en nickning på det.
Längre ner, på samma sida står det:
Ni förstår:
Min fästman gick inte ifrån mig
utan stannade kvar
och tog hand om barnet.
Det är det som är mitt problem.
Siv Widerberg har skrivit det.

Sedan slog jag ihop boken och slog upp den igen och kom till:
Sanningen är den att man kan tycka om många samtidigt, lika mycket,
fast på andra sätt.
Christina Za Chrisson.

Och:
Jag fryser om dina händer.
När du ler, blir jag varm av dig.
Du är glädjen som allting tänder
och ångesten på min stig.
Så rik är jag vorden och äger
en värld sen jag blivit din
- så fattig att jag inte äger
en droppe blod som är min.

Gissa två gånger vem som skrivit det...
Jodå.
Det är han den där Bo Bergman igen.

Men jag kan inte låta bli att tänka att visst är det vackert men inget jag rekommenderar.
"Vad då?" säger du, kanske.
Jo, jag tänker så här, om man behöver en annan människa för att bli hel, så tror jag att man är ute på fel väg.
Jag tror att man ska vara ganska klar över vem man är och om inte stolt över det, så tillfreds med sig själv.
En annan människa kan vara en bonus i livet, men får inte vara den som gör att man själv får ett värde.
Eller att man överlämnar sig själv helt i någon annans händer och låter sin lycka bero på någon annan.
Jag tror att kärleken är bäst när man är glad i sig själv och i andra, men samtidigt vet, att man är hel och äger sig själv, någonting sådant.

Egentligen så skulle jag kunna eller vilja, rättare sagt vidareutveckla det här ännu mer, för är det något som är invecklat så är det mänskliga relationer.
Men jag nöjer mig med att fråga:
Vad tycker du?

lördag 23 april 2011

Jag har hittat den!

Jag vet att nu kommer det att jublas i stugorna, klackar kommer att slängas upp i tak och människor kommer att hoppa jämfota över sina knätofsar när jag härmed annonserar att:
Min röda bok är återfunnen!

Jo då.
Var den låg?
Illistigt instucken bland en hög av andra böcker.

Jag vet.
Så synnerligen lurigt av den.
Jag har stirrat på denna boktrave ungefär en miljon gånger men igår, när jag nöjde mig med att kasta ett getöga medan jag tänkte "Den där traven borde jag flytta på..." så sken den med all sin röda prakt emot mig.

"Där är du ju!" strålade jag.
"Ja, här är jag!" strålade boken tillbaka.
"Fan, vad jag har letat efter dig... Det var ju något jag skulle slå upp, vet du."
"Varsågod," log den röda hjälpsamt mot mig.

Jag sträckte ut handen men hejdade mig halvvägs "Hmm, jag kommer inte ihåg vad det var nu... Du får nog ligga kvar tills jag minns...."
"Hmpf! Tack för ingenting." fräste den röda ilsket, "Det finns andra som skulle vara överlyckliga bara över tanken att få bläddra i mig!"

Så låg den och småfräste ilsket i traven. Frans G Bengtsson och McBain som huserar där också försökte lugna ner den, Frans med humor, men det som verkligen tog skruv var när McBain hotade att komma över med hela 87e distriktet skumraskbovar som den lugnade ner sig.

Ja, du fattar va, det var en riktig turbulens i boktraven...

Om jag ska vara allvarlig så tänkte jag så här: Jag kommer, varje dag (om jag vill, menar jag) att ge er ett smakprov på den rödas skatter.
Betänk att det började samlas när jag var 15, så det finns lite att ta av.
Ett tag tänkte jag att ni skulle få bestämma vilken sida, det kanske är en bättre idé?

Jag lovar, det finns allt från första förälskelsen-poem till livströtta verk av en mängd människor...

Ett smakprov, kanske?
Jag slår upp en sida på måfå och ser den här:

Och vännerna, de få som hållit färgen,
har de ej årens rätt till tack och pris?
Jag fryser ända in i själamärgen
när jag ser vänskap bli en klump av is.

Man har ej gott om tid som förr.
Man känner att tystnaden får tala bäst den kan.
På gamla vägar råkar gamla vänner
åtminstone i tankarna varann.

Bo Bergman.
En mästare.

torsdag 21 april 2011

Jag är inte bitter.

Man ska aldrig, säger aldrig ta ut segern i förskott.
Igår klantade vi till det något så vida pass att jag inte vet hur jag ska (bort)förklara det hela.
Bollen var förmodligen dopad.
Jag är nu färdig med fotboll för all framtid.
Hädanefter ska jag bara ägna mig åt stillsamma aktiviteter som att titta på målarfärg som torkar.

Jag är inte bitter.
Inte ett dugg.

onsdag 20 april 2011

Antingen är domaren en idiot. Eller inte.

Så här är det:

I fotboll är allt så enkelt.
Domaren är antingen en idiot eller inte. Ingen sitter och funderar på om han möjligen har haft ett gräl med frugan innan och kanske därför gör som han gör.

Tacklingar är antingen gement orättvisa (när de drabbar ens lag) och möts med "Men ser du ingenting, domaren!? Ut med honom som sparkade, han ska inte vara på plan!" eller också rättvisa (om någon i ens lag tacklar) och bemöts med "Äh, de där faller som furor så fort man blåser på dem, jäkla filmstjärnor!"

Det blir antingen mål eller inte.
Fumlar ens lag bort en målpassning så är han dålig. Ingen bryr sig om han har en dålig dag eller glömt att byta till sina turskor. Han är dålig, punkt slut.
Blir det mål för andra laget genom någon miss-passning så har det andra laget tur och skulle inte kunna göra mål på en skottkärra normalt sett.

Bollen är alltid rund.

Straffar till förmån för ens eget lag är alltid bra.
Straffar för de andra är "En jävla otur!"

Under nittio minuter pågår ett drama, som kan innehålla allt från skratt till gråt.
Skratt när någon gör en schysst tunnel och villar bort motspelaren direkt "ha, där står han med byxorna nere!" myser man belåtet då.
Gråt när bollen vägrar att gå ens väg och man ser liga-guldet flyga bort all världens väg.
För att inte tala om tårar av glädje när man ser liga-guldet flyga mot en.

Jag erkänner villigt och stolt att jag grät när Arsenal tog hem dubbeln.
Sista matchen var mot ManU, har jag för mig,  Kia och jag såg den, när det var klart så rann tårarna i ren glädje.
"Men gråter du?" sa Kia bestört.
"Jag är så lycklig, det här är så jävla stort!" tror jag att jag sa.
För så var det.

Stort att vi tog dubbeln.
Stort och underbart att vi slog ManU.
Stort och dubbelunderbart skulle jag vilja säga.
Dubbelstort och dubbelunderbart.

Därtill, i fotboll, som jag sagt, så är livet så enkelt som det aldrig är i verkligheten, det är svart eller vitt.
Antingen ja eller nej.
Det finns inte plats för några kanske i fotboll.
Och rött.
Rött för kärleken till ett lag.

För den dagen ett lag letat sig in i ens hjärta så är det livslångt.
Vi har våra nedgångar i vårt förhållande, ibland spelar alla som om de hade satt på sig skorna bak-och-fram, ibland tvivlar jag på att det ska hålla mellan oss, ibland så överraskar de mig och får mig att känna att, jo, det här är för evigt, det är det.
Ibland vinner de hela surven och jag är så glad, som om jag själv hade burit fram laget hela vägen på mina axlar.
Ibland förlorar vi precis allt. Jag rycker på axlarna och säger "Nu ger jag fan i det här, det håller inte att hålla på så här. Jag bryr mig inte." men efter ett tag så läser jag ändå sportsidorna och håller koll för att se vad de gör och inte gör.

Nu har vi inte setts på riktigt på ett bra tag p g a omilda kanalbyten i min tv. Men jag håller koll på dem ändå. Väckte du mig mitt i natten och frågade om laget  skulle jag kunna säga "Jag tror att det går åt helvete, men kanske inte ändå, om Man U förlorar lite mer och vi vinner återstående och alla får vara friska och kanske om vi tar in Lehmann igen så blir det kanske, kanske, kanske...."

I kväll spelar vi mot  (just det, det är alltid "vi", kom ihåg det...) mot Spurs.
Jag hoppas att domaren inte är en idiot och att det inte är ett lag med filmstjärnor vi möter. Och att bollen är rund och rullar vår väg.

tisdag 19 april 2011

Om jag kunde måla...

Jag har en bild i huvudet som jag skulle vilja ha på en vägg.
Två hundar, ganska stora och raggiga i pälsen, de sitter på ett berg, högt över staden, man ser en stjärnklar himmel och nedanför dem breder staden ut sig med sina lampor som gnistrar som om en jättinna kastat ner sitt diamanthalsband lite ovarsamt efter en sen kväll på jättarnas fest.

Egentligen ser man inte hundarna så klart, mer som silhuetter, där de sitter, inte som om de väntar på något utan mer som om de bara är, just där och då.

När man ser dem sitta där, så vet man också, att på stigen som slingrar sig fram till höger om dem, där ska de snart gå och försvinna in bland grönskan för att sedan vandra bredvid varandra nerför gatan.


Man vet också, att det här är en sådan natt när sommaren doftar intensivt och man vet också att katten som sitter i trädet, där hundarna kommer att passera inte är det minsta rädd.


Hundarna vet om katten men de bryr sig inte, den här kvällen har djuren vapenvila.
Fast...
När hundarna försvunnit, så gungar katten på en gren och ler när den tänker hundarna må ha suttit på berget och beundrat utsikten, men jag sitter här uppe och gungar och ett tu tre så plockar jag ner en stjärna med tassen!


En sådan bild önskar jag att jag kunde måla.
Men jag kan inte ens göra streckgubbar.

I sovrummet ligger inte författaren. (eller författarinnan)...

Vilken dag, hörni!
I dag blir en bra dag, det har jag bestämt.
Frysen är laddad med citron- och lakritsglass, i kylen står en lasagne, i sovrummet ligger Björn Larsson, höll jag på att skriva, men det gör han inte alls det, utan hans senaste bok, vilket jag är väldigt glad över.

För, tänk, om varje bok skulle komma med författaren också?
Man skulle vara tvungen att bjuda dem på mat och kaffe och höra dem säga "Hör du du, på sidan 34 kom jag faktiskt på att jag hellre skulle ha skrivit så här.........." och så får man lyssna på hur det i stället skulle ha varit, så att man tappar bort sig i boken och får börja om, och precis när man kommit in i boken igen så säger författaren (eller författarinnan) "Hm, hör du, tyckte du inte att det var roligt sagt på den sidan?" varvid man lyfter blicken och säger "Hm?" varvid författarinnan (eller förf.) säger "Jo, du läste ju det precis nyss, du log inte ens!" varvid man säger att "Jo, det var roande..." varvid författaren (eller författarinnan) lutar sig bakåt i fåtöljen och säger, med en misslynt rynka i pannan "Så mycket kostar det väl inte att uppskatta boken?" varvid man får börja om igen och nu dessutom se till att ansiktsmusklerna arbetar.

När man sedan väl kommit in i boken ordentligt och det är riktigt, riktigt spännande så hör man från hallen "Men herregud! Läser du Stephen King? Och mina böcker står i samma hylla!? Det här får du ändra på. Jag vägrar att stå i samma hylla som honom!" varvid man får hasa sig upp och möblera om hyllan så att författarinnan (eller förf.) blir nöjd.

Till slut kommer man i genom boken. Man är inte helt säker på vad man läst, men man vet att man läst och blir ombedd att skriva en recension på 3 sidor, "och kom ihåg mellanslag efter komma och avskrivningar och stavfel kan jag helt enkelt inte med!" säger författarinnan (eller författaren).


Ja, du ser... Tänk så jobbigt det skulle kunna bli...

måndag 18 april 2011

Kära grannar, sannerligen säger jag eder:

Det här författade jag i tvättstugan i morse:

"Kära grannar, sannerligen säger jag eder;

Det är ett mysterium för mig, varför ni drar ut vattenbehållaren i torktumlaren och tömmer den, men lämnar åt mig att ta bort ert ludd.

Det är ett mysterium för mig, varför ingen sopar golvet, allt det här svarta luddet kan inte ha kommit till under natten.
Att ingen torkar golvet är däremot inget mysterium eftersom någon har tagit svabben och svabbhinken.
Däremot är det givetvis ett mysterium var den är.

Det är ett mysterium för mig, varför man lämnar torkskåps-golvet fullt med svart ludd och säger en; en styck svart död liten skalbagge.

Det är ett mysterium för mig varför ni lämnar tvättmaskinen full med avtryck efter era sköljmedel, och jag vill gärna tipsa er om att Specsavers har bra pris på glasögon.

Det är ett mysterium för mig, varför man väljer att tvätta i något som mest liknar ett svinhus, men jag vet, att smaken är olika och om det är svinhus ni trivs i, så ska ni givetvis få som ni vill.

Därför är det inget mysterium att tvättstugan lämnas i samma skick som ni lämnade den åt mig.
Jag är mycket mån om grannsämjan och vill att alla ska trivas och hoppas att alla känner sig nöjda.
Skalbaggen har jag tagit bort, om ni känner att ni saknar den, så lämnar jag en styck flugsmälla och en liten karta över skogen där ni säkerligen kan finna nya insekter att placera var ni finner det lämpligt.

Varma hälsningar,
er kära granne.
Må lycka och välgång följa er i er outtröttliga kamp för renare kläder och smutsigare tvättstugor."
Ulvstrumpa Ulvsson.

När jag väl författat det här färdigt i huvudet så log jag faktiskt.
Och tänkte att ungdomen har nog nog med sitt, så jag gick upp här och skrev ner det på bloggen.
(Och ja. Jag städade innan jag började tvätta. Men det är en hemlis mellan dig och mig, okay? Jag kan inte med att tvätta med en död skalbagge i torkskåpet.)

söndag 17 april 2011

vari det travas mycket både fram och tillbaka...

Jag tänkte börja med att tala om att jag var stängd för underhållsarbete.
(du vet, huvudvärksbotning och matt i pälsen-syndromet)
Men så kunde jag inte publicera era kommentarer från igår så då blev jag motiverad...
Alltså; de kommentarerna som gjorts och inte syns någonstans nu, jag vet att ni skrivit och de kommer upp, så fort lilla blogger skärper till sig.

Och: Jag vill hälsa mina nya bloggvänner välkomna, jag är rackarns glad över att ha er här: Inger Marianne, AprilSus, Winnerhorse, Ankan och Lippe.

Igår kväll, som startade ganska dåligt, var plötsligt Witchen och jag marscherande genom stan. Plötsligt låter väl ganska underligt, men plötsligt var vad det var. Vi var på urdåligt humör och jag sa till Witchen "Vilken jävla kväll det blev, vi går hem." "Njae, jag ringer till en vän" sa Witchen, "och hör om vi kan komma upp och snacka lite."

Sagt och gjort, hennes vän var nere på Akvariumet (kallats så för att det har stora glasrutor och alla människor därinne sitter och tittar ut som om de gärna vill bli utsläppta men inte vet hur. Dock blåser de inte ut luftbubblor, men det är det enda som saknas. Nej, jag vet inte varför folk går dit. Folk gör så underliga saker, eller hur?)
"Han sa att de skulle bege sig till klubben för förfest innan de går till en annan klubb som har fest." sa hon.
"Jaha." sa jag och tänkte att så roligt som den här kvällen hade börjat så skulle det säkerligen inte bli roligare sedan heller.

Men. Skam den som ger sig och mandom mod i morske män (och kvinnor) och allt det där.
Vi samlade ihop oss till en liten trupp som tågade iväg till klubben.
Satte oss vid ett bord och hade plötsligt trevligt.
Hur trevligt som helst.
Ännu trevligare när vi fick tag på Fimpen som skulle komma ner efter avslutat jobb. Det är hur länge som helst sedan vi slog våra ölflaskor ihop och lät oss lustiga vara och så vidare.

Hur som helst, det var en timme innan Fimpen skulle anlända med tåg så Witchen och jag travade som små pigga ponnnyföl (okay då, det är väl ingen som köper, vi gick ganska försiktigt genom den nermörka skogen allt medan jag talade om varulvar och fullmånar för jag tycker att kan man göra en promenad lite mer spännande så ska man göra det.)

Travade in på den andra klubben, svängde en bägare, diggade till trubaduren som stod i ett hörn, hälsade på främlingar och sade du till varandra.
När vi kom ut så brände Witchen iväg åt höger, rakt in i skogen och kolmörkret, slog ut med armarna och sa "Nu ska vi se!"

Witchen är lite andlig av sig så jag stod kvar och tänkte att nu ser hon säkert några småpysslingar eller så tar hon in naturen eller vad det nu heter.
Så jag väntade men när hon vände på huvudet och sneglade på mig, ungefär som "Varför kommer du inte?" så sa jag, i den varma ton som kännetecknar vänskapen mellan mig och mina vänner "Vad fan håller du på med?"

"Vi ska ju hämta Fimpen!" sa hon.
"Jaha. Men då kan vi ju börja med att gå åt rätt håll," sa jag och sedan brast det för mig, får då, i onykterhetens klara skimmer så tyckte jag att det var så vansinnigt roligt med Witchen som bränner rakt ut i kolmörkret och säger "Nu ska vi se!"

Okay då. Jag tycker fortfarande det är lika roligt i nyktert tillstånd.
Återfärden anträddes med mycket skämt om röntgensyn och mycket annat som Witchen anmärkte var totalt onödigt.
När vi kom till klubb nummer 1 så dukade vi upp öl och cigg åt Fimpen som kom travande och tog igen förlorad tid.
Efter ett tag föreslog Fimpen att vi i stället skulle gå in i pannrummet, eftersom det varmare där.
Tre kvinnor reste sig unisont alltså, travade in i pannrummet, (som var nästan lika kallt som utomhus.) och skarpögda som vi alla tre var så upptäckte vi att det inte fanns några stolar.
Just då tyckte vi alla att det var mycket märkligt. Ett pannrum utan stolar?
"Vi kan bära in stolarna!" sa Fimpen.

"De väger ju ett ton" sa jag, "det är ju gjutjärn."
"Sant." sa Fimpen, "men vi kan stå här, det är ju lite varmare."

Så då gjorde vi det. Tre kvinnor stod med varsina öl och tittade sig omkring.
Det blir inte samma stämning när man står tre stycken i ett pannrum och funderar på hur skönt det är att sitta ner.
Tämligen omgående lufsade vi tillbaka till utemöblerna eftersom "så kallt är det ju inte..."

Efter ett tag så travade vi som tre ystra ponnyhästar (jo, den här gången tror jag att vi gjorde det och jag tror inte att jag nämnde varulvar en enda gång) till klubb nr 2.
Och så jävla roligt vi hade.
Vi dansade.
Vi sjöng.
Vi drack öl och talade med främlingar på främlingars språk och med vänner på vänners språk.

Fimpen gjorde ett enormt intryck på oss när hon klättrade uppför trapporna till toaletten, trapporna var nämligen designade som modell klättervägg och stupade brant uppför.
Eller nerför om man var på väg åt det hållet.
Jag rös vid blotta tanken på att försöka ta mig upp.
Ner kommer man alltid, det vet jag ju.

Någon gång på nattkröken så kom en buss och hämtade oss.
Vi travade in i den som små pigga ponnyföl, gnäggade oss hem och tog farväl.
Imorse så travade jag inte speciellt mycket.
Jag gnäggar dock gott varje gång jag tänker på gårdagskvällen.

Att en kväll som börjar så urdåligt blir så lyckad.
Det är en gåva.

lördag 16 april 2011

Imorgon tränar jag Styre till kampkatt.

Går och lägger mig och sover middag, efter att först ha retat upp mig på någon som står på tomgång utanför mitt fönster "Vad fan är det för fel på folk?" morrar jag in i kudden, "Åk eller kliv ur bilen, ska det vara så svårt?"

Tydligen ska det det. För tomgången fortgår och jag gnisslar tänder tills jag kommer på att det är ett sätt att göra tandläkaren lycklig, då övergår jag till att fantisera om att träna Styre till kamp-katt.

Tänk; att bara kunna säga "Tomgångslustkörare" och se katten hoppa upp, slita till sig en fil, fila hörntänderna så att det står härliga till, hoppa i sina små sheriffstövlar med stjärna på och rusa nerför trapporna allt medan han morrar, för att sedan, innan han öppnar dörren ta ett djupt andetag, glida fram längs gräsmattan så att tomgångsmarodören tänker "Åh, så söt katt, jag måste klappa den" och när väl Styre är framme vid marodören så nafsar han till lite lagom, (inte för hårt) i hälsenan och ställer sig sedan på bakbenen så att marodören kan se hur det står skrivet "ÅÅÅÅK!"
Tänk så skojigt det skulle vara.
Tänker jag.
Och upptäcker att bilen åkt.

Nåväl, i morgon kan jag börja träna Styre, tänker jag, och köpa små sheriff-stövlar åt honom, i morgon...

torsdag 14 april 2011

...brist på konsonanter...

Jag tror att jag fått en överdos av sol idag.
Satt här så nöjd och läste era bloggar och hade det inte dumt alls.
Kom till min egen blogg och läste min rubrik "Stye och jag rasar."
Styre heter han givetvis.
Inget annat.

Jag skyller på att han var så rasande att jag fick brist på konsonanter.
Och ja.
Det är nog läggdags för mig nu.
I morgon ska jag ju upp tidigt igen.
På mötet som jag redan i morse var redo att gå på.
Det skulle inte förvåna mig om jag blev försenad i morgon.
Men då tänker jag säga att jag varit på väg ända sedan igår.
För det har jag ju.
I teorin och i praktiken tills jag insåg det där som ni vet att jag aldrig har.
Nog pratat om det...

vari Styre och jag är rasande.

Jag vet inte, jag...
Jag tror att jag ska byta vänner.

Har skiljts från Kia, efter en dag i hennes trädgård, med både kakor och bullar och sedan lunch här, för jag tyckte att något måste jag göra som plåster på såren efter att ha skrämt upp henne så förbålt tidigt.

Men nu vet jag inte...
Styre som är en mycket känslig katt, (det vet alla som har honom på facebook) är så uppriven efter Kias okänsliga kommentarer om att "när ska du göra dig av med allt det där vinterhullet?" och ytterligare en kommentar när han låg och rullade runt och visade magen för att hälsa att "först kommer kroppen och sedan magen."
Som sagt.
Styre rasar.
Eller om det är matte. Man vet inte så noga.

Sedan, efter lunch och allt tog vi följe nerför trapporna för att hämta posten.
När hon väl var i säkerhet, vid sin bildörr så sade hon "Vi syns i morgon igen då!" och fnissade på ett högst opassande sätt.
Jag fnissade inte.
Jag blängde bara och konstaterade kallt "Ja."

Precis när hon öppnat bildörren så lägger hon till "Och han är fet!" och hoppade in i bilen och slog igen dörren blixtsnabbt.

Va?
Är det sådana vänner man ska ha?
Som retar ens små katter och retar en själv.
Usch vad det är synd om mig.
Och Styre.

Nu ruvar jag på hämnd.
Nästa gång jag träffar på hennes Kasper ska jag kalla honom "Rultkatt"!
Nu hoppas jag bara att han är lika stor som Styre.
Jag minns nämligen inte så noga.
Inte för att Styre är stor, alltså.
Styre är ståtlig.
Kom ihåg det.
Om vi möts.
Styre är ståtlig.
Inget annat...

Och om jag ska vara lite allvarlig, tack för fikat Kia, det var gott.
Vi syns i mörrn!

Förbannat också!

Jag sitter här, skumögd som Kalle Anka på julafton, när han åker ur sängen i husvagnen och är tvärförbannad.
Som bekant så har jag aldrig fel.

I dag så kan jag, om man vill se det som så, dock verka ha haft riktigt, riktigt fel.

Jag har gått upp extra tidigt för att vara fräsch som en nyponros.
Jag har skrämt upp Kia för att skjutsa mig till ett möte.

Så sitter jag sedan, dricker kaffe och läser text-tv-nyheterna och ser datumet.
14e står det.
Jag studsar bokstavligen där jag sitter.
För jag har en obehaglig känsla av att jag igår såg att datumet på lappen till mötet var den 15e.
Rusar till handväskan.
Jo då.


Men jag har hela tiden sagt "torsdagen den 15e" till vänner och  mig själv.
Ringer Kia och hummar lite smått förläget och säger att kanske, eventuellt så har jag ryckt upp dig ur sömnens ljuva slummer.
Hon bara fnissar.
Hon vet också att jag aldrig har fel.

Ringer till kontoret kl 8 och bereder mig på att få rätt. Klart det är i dag jag ska vara där.
När jag lägger på är jag en skakad människa.

Det är i morgon jag ska vara där.
Jag är ett helt dygn för tidig till mitt möte.
Ringer Kia som faktiskt bara fnissar lite till.
Jag säger "Det här är inte klokt, jag har aldrig fel, jag svär på att hon kommer att ringa mig vid halv nio och undra var jag är, jag kan inte ha tagit så fel."
Kia fnissar stillsamt.

Och jag sitter här nu, och hoppas, hoppas att det ska ringa och att någon ska fråga var jag är.
För jag har ju aldrig fel.
Jag har dessutom en obehaglig känsla av att får fler av mina vänner tag i den här informationen så kommer det att bli tufft för mig, besserwissern...
Och nu har jag lagt upp det på bloggen till råga på allt.
Förbannat också.

onsdag 13 april 2011

Sån här är du.

I och för sig, vet du, så undrar jag hur mycket humor man har kvar när man går i genom det. (och för dig som undrar, du får läsa förra inlägget.)

För alla som undrar vem denna "du" är som jag ofta riktar mig till, så började jag faktiskt själv undra det nyss när jag stod på balkongen.
Det känns lättare att skriva om jag skriver till en "du", ungefär som när jag var barn och hade brevkompisar i Kina. Nu har jag er som brevkompisar och ni är alla "du".
Nu undrar "du" kanske hur "du" är i min värld.

Jo, nu ska vi se, du är troligen oftast en kvinna, i ett fåtal fall män.
Du tänker mycket, har levt och lever och har inte ständigt haft nerförsbacke och räkmacka att flyta fram på, din ålder varierar, precis som min, allt ifrån 5 till 127. Vissa mornar till och med kanske så gammal som dinosaurierna.


Du har humor och du tänker utanför boxen. Du vet att alla människor inte är lika och du är fascinerad av det. Du tycker om choklad. (Jo, det gör du visst det.)

Du vet att jag är envis och aldrig ger mig och ibland så roar det dig och ibland irriterar det dig något så alldeles. Men du har överseende med det. Det är därför jag tycker så bra om du.

Du tycker om djur. Du skriver själv och du gör det bra.
Du har inte samma åsikt som mig i allt, för du brukar säga, precis som jag; att du inte är ute efter spegelbilder av dig själv. Du tycker att jag svär för mycket ibland. Du undrar ibland vem jag är och tror att du har en ganska bra bild av det. 

Du tycker om mat. Precis som jag tycker du bäst om mat som någon annan har lagat. Givetvis så utgår både du och jag i från att maten lagas av någon som kan det. Annars tycker varken du eller jag om det.

Du tycker om kaffe också. Vi dricker mycket kaffe du och jag när vi pratar här. Det vet du ju redan förstås.
På tal om det.
Vi tar en kopp nu, va?

...vari jag talar om glädjen med att åldras...hrm.

Jag vet inte om det är åldern eller mig det är fel på.
Jo, det där lät ju märkligt, åldern och mig borde ju vara samma sak.
Men jag sitter här och skriver och så morrar jag "Men så liten text det är!"

Ändrar typsnitt och lyckas få fram en sällan skådad myrskrift.
Ändrar igen, till det här och tänk vad jag ser bra nu.
Inget fel på åldern eller mig över huvud taget.
Bara lite typsnittsproblem, tänker jag belåtet.

Åldern är i och för sig fascinerande.
Vid det här laget borde jag ha en susning om vart jag ska i det här livet.
Kan man tycka.
En kusin frågade mig, (något oförsiktigt kan tyckas) om det var sant att allt blev bättre efter 40.
"Jomenvisst, om du bortser från kalkonhals, rynkor både här och där, en kropp som strävar efter att följa tyngdlagen, så visst, blir det bättre." sa jag.
"Skönt att höra." kommenterade hon och så bytte vi ämne.

Jag hann inte ens med att säga att sedan har vi klimakteriet, det får man inte glömma bort.
Själv har jag en hälsosam respekt inför det.
För att inte tala om att jag är livrädd för att det ska bli riktigt jävligt.

Humörsvängningar står det och säger en del vänner att man får.
Jag som har sådana humörsvängningar ändå. Hur ska det gå? Man kanske går ut med mig och jag är hur trevlig som helst och sedan hinner jag att svänga i humöret 10 gånger på 30 minuter? Hur många vänner har jag kvar då? Jag måste skaffa mig fler vänner som gått genom klimakteriet och förstår hur det är. Ni andra, ungdomliga får skaffa andra vänner under tiden.

Och tid. Det kan ta hur lång tid som helst har jag förstått. Under hur många år ska jag ha vallningar och nattsvettningar?
Det kommer att bli som om jag vore en bastu med inbygg isvak som går loss mellan varven.
Jag kommer inte att trivas med det ett dugg, det är jag säker på.
Kanske kan jag sova om nätterna i en liten badpool och tillbringa dagarna i ett ishus?
Det kommer att bli svårt att gå på bjudningar, antagligen får jag installera små hjul på ishuset, ett stort fönster där jag kan titta ut och så kommer jag rullande (jag får installera något Flinta-liknande hjulsystem) längs vägen när jag är inbjuden någonstans.

Känner jag att en humörsvängning är på gång så smäller jag igen fönstret, drar ner rullgardinen och då vet alla vad klockan är slagen.

Och ja. Jag vet, en del säger säkert att det inte är något att skoja om. Men om du känner mig, så vet du att jag använder humorn för att bemästra rädslan ganska ofta. Det här är ett sådant tillfälle. Får jag inte skämta så är det inte jag.

Motion säger en del att det hjälper.
Just nu är jag ju vansinnigt lat och jo, jag tvingade ut mig härom dagen och jag säger som så: Det var vidrigt. Vidrigt. Vidrigt. Varenda cell i min kropp skrek "Är du inte klok? Vad håller du på med? Ska vi upp för den där backen? Också? Vad är det för fel på dig? Se till att vi kommer hem illa kvickt!"

Inga endorfiner syntes till eller kändes av.
Jag börjar nästan undra om de finns fortfarande.
Eller kanske har de en bäst-före-stämpel de också?
Så att nu får jag bara surenfiner?
Hilfe!

Synden straffar sig själv...

Jag upptäcker ständigt nya saker om mig själv.
Nyss satt jag och garvade högt åt en konversation på en väns fb-sida.
Det började så lugnt och fint, hon skrev något gulligt om att hon skulle vara som en katt i dag, eftersom tonen mellan mig och mina vänner bäst kan beskrivas som rå men hjärtlig så var jag snabbt där och skrev något om att det var ju romantiskt´och rådde henne att vara som folk, ta en öl, rapa och klia sig på magen.

Sedan gjorde en annan vän till henne entré och frågade så  stillsamt om hon skulle skita på lådan, bli steriliserad och öronmärkt också, eller tar du bara godbitarna undrade han fridsamt.

Det var när jag läste det som jag upptäckte något nytt om mig själv.
Jag skrattade nämligen så där, du vet som en del gör, så att det låter "khikhikhikhi", nästan som en tandläkarborr på fel växel men ännu mer irriterande.
Jag slog nästan handen för munnen när jag hörde mig själv.
Nu vet jag inte om jag någonsin vågar skratta mer igen.
Tänk om det är mitt nya skratt som gjort intåg?

Och för den som säger "Ja, där ser du, du skriver något dumt när din vän är romantisk, synden straffar sig själv" så säger jag ingenting nämnvärt. Jag oroar mig för mitt skratt...

tisdag 12 april 2011

Som Skalman.

Det är inte klokt så mätt jag är.
Snart exploderar jag och blir en raggmunksbomb.
Kia och jag var och besökte hennes hus, ingen kofot användes men däremot bestick när vi angrep raggmunken med fläsk som om det hade gällt livet.
Det gjorde det på sätt och vis också, för en sak med mig; det är som så att får inte jag mat på någorlunda bestämda tider så blir jag så förbannad.
Jag blir vrålarg.
Tyst.
Jag svarar knappt på tilltal.
Bister.
Mina ögon skjuter blixtar.
Jag morrar.
Jag blänger.
Jag avskyr allt och alla.
Och varenda system i min kropp skriker "Mat! NU! MAT!"

Sedan, det behövs knappt två tuggor så börjar jag att humma belåtet för mig själv.
Blir mitt vanliga soliga jag.
Det är förunderligt och första gångerna någon är med mig och ser mig förvandlas först från någorlunda normal, till ilsken grön hulk till någorlunda normal igen så brukar den nyinvigda se både skrämd, skärrat och sedan lugnad ut.
"Jag måste äta på någorlunda precisa tider" brukar jag säga när jag torkar mig med servetten, "annars blir jag förbannad. Jag är som Skalman."

Numera vet alla mina vänner om min lilla vana.
En del av dem har jag sådan pli på att de kastar en blick på klockan innan de ringer mig.
Är det innan matdags så väntar de, för så mycket självbevarelsedrift har de.
Bästa tiden att prata med mig är definitivt precis efter att jag fått mat.
Eller varit på fik och ätit choklad.
Då är jag jolmig som en tomte på julafton, jag är helt i synk med moder jord och fader himmel och allt vad det nu kan kallas.
De bästa dealen med mig får man definitivt då.

måndag 11 april 2011

Vi är människor och inte maskiner.

Jag har precis fått en kommentar om att en medbloggare gillar att jag är så positiv, och jag blir glad, men nu kommer all positivitet att fara all världens väg, för nu, nu är jag förbannad.

För de som följer med i media torde regerings nya utspel om sjukreglerna inte ha gått ohörda förbi.
För de som begriper torde inte de här nya löftena ha vaggat dem till ro.
"Spel för gallerierna" hörde jag någon säga och jag är benägen att hålla med.

http://www.dn.se/debatt/sa-har-vill-vi-i-alliansen-forbattra-sjukforsakringen

Punkt1:
1. Ökade möjligheter till individuella bedömningar vid den bortre tidsgränsen. En del alltför sjuka personer har efter maxtiden 2,5 års sjukskrivning eller tidsbegränsad förtidspension lämnat sjukförsäkringen. De har kommit till Arbetsförmedlingen, trots att de uppenbart inte kunnat tillgodogöra sig insatserna där. Så ska det inte vara. Likabehandling är viktigt, men det behövs ett något ökat utrymme för individuella bedömningar. En regel införs därför – utöver de undantag som redan finns – som anger att om det vore oskäligt på grund av sjukdom att en person lämnar sjukförsäkringen, så ska han eller hon stanna i sjukförsäkringen.



Punkt 1 har jag inte så mycket problem med. Det borde vara självklart att varje individ ska bedömas individuellt. Det borde man ha begripit från start. Tycker jag. Men vad vet jag. Jag är ju inte politiker...

2. Ökad ekonomisk trygghet för de som lämnar tidsbegränsad förtidspension. Den svenska sjukpenningförsäkringen är en inkomstförsäkring. Den bygger på att man arbetar och får sjuklön eller sjukpenning om man till följd av sjukdom inte kan jobba. Men de som har haft den gamla formen av tidsbegränsad förtidspension, och som saknar sjukpenninggrundande inkomst – ”de nollklassade” – kan när den tidsbegränsade förtidspensionen upphör inte få sjukpenning oavsett hur sjuka de är.

Detta kan leda till att den som lämnar sjukförsäkringen efter maximal tid och saknar tidigare inkomst hänvisas till socialbidrag. Vi föreslår därför att en särskild ersättning (sjukpenning i särskilda fall) införs för de som har haft tidsbegränsad förtidspension och som saknar försäkrad inkomst. Ersättningen motsvarar vad dessa personer fått under arbetslivsintroduktionen (ALI).

3. Nytt bostadsstöd till de som lämnat tidsbegränsad förtidspension. Utöver denna nya ersättning ska man vid övergång till Arbetsförmedlingen också kunna erhålla ett bostadsstöd som tar hänsyn till försörjningsbörda. Stödet ska kunna utgå under arbetslivsintroduktionen och även därefter.


Ett exempel: Om du är nollad så ska du (om du fortfarande står upprätt vid årsskiftet) få den oerhörda ynnesten att erhålla 223:- per dag för att "undvika socialbidrag" och ett bostadsstöd "som tar hänsyn till försörjningsbörda."

Regeringen fortsätter sitt staplande av otydliga undantag i sjukförsäkringen
Jo. Jag kan se hur du, som är nollad, hoppar högt av glädje, slår ihop handflatorna och jublar allt medan du undrar vad du ska göra med denna förmögenhet. När jag gick på sos fick man ungefär 3.680:- plus hyra och el.
Med ett förmanande pekfinger så säger jag dig "Slösa inte bort överskottet på spel och dobbel, hör du!" Eller gör det, så blir regeringen glad och det vill vi ju att den ska vara.


4. Tidigare rehabiliteringsinsatser och bättre samarbete mellan myndigheter. Efter de maximala 2,5 åren i sjukförsäkringen övertar Arbetsförmedlingen (AF) ansvaret för att undersöka möjligheten att komma tillbaka till arbetslivet. Det är bra. Ungefär hälften av dem som deltar i AF:s arbetslivsintroduktion påbörjar en mödosam resa allt närmare arbetsmarknaden, medan hälften kommer tillbaka till sjukförsäkringen. Men stödet riskerar att komma för sent och pågå under alltför kort tid. Vi föreslår därför att ett utökat stöd i form av bland annat arbetslivsinriktad rehabilitering från Försäkringskassan och AF ska kunna ges under den tid man fortfarande är sjukskriven, i många fall redan efter ett år. Detta minskar risken att människor faller mellan stolarna.


Ja, tänk vad roligt att även regeringen anser att det behövs bättre samarbete mellan myndigheterna. Ännu roligare vore om den ena myndigheten vet vad den andra gör.
När jag blev utförsäkrad så hade ingen aning om riktigt vad de skulle göra, "Allt är så nytt" sa de, och ingen skugga ska bli kastad över dem som försökte hjälpa mig, för de försökte verkligen, men det verkade konstigt nog som att så fort något var bestämt så kom ett nytt direktiv från ovan (nej, inte från Vår herre, om man tror på honom, utan ännu högre upp, Regeringen...) som kullkastade planer som lagts. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att innan beslut fattas så ska det också finnas en handlingsplan. Vi som är sjuka är inga schack-pjäser som ska flyttas runt på ett bräde efter behag och nycker.

5. Vägen till arbetsmarknaden måste vara bred. Också den som har en tydlig men begränsad arbetsförmåga måste kunna få göra en insats. Det behövs fler uppgifter för dem som lämnar sjukförsäkringen men har svårt att konkurrera på den vanliga arbetsmarknaden. Vi ger Arbetsförmedlingen medel till ytterligare 3.000 platser speciellt för personer med nedsatt arbetsförmåga.


Vad ska jag säga? Jag kan hoppas att det ska fungera, å andra sidan under min arbetslivsintroduktion verkade ingen riktigt veta var de skulle göra av alla nya utförsäkrade. Ska kaoset bli mindre nu?

6. Tilltron till sjukförsäkringen behöver stärkas. Försäkringskassan fattar varje år 19 miljoner beslut och gör 47 miljoner utbetalningar. Ibland kommer det då uppstå konflikter, där den försäkrade vill en sak, medan reglerna säger något annat. Ingen försäkring som bygger på svåra bedömningar med stor betydelse för människors livssituation kommer att fungera helt konfliktfritt, vilket visar på att vi naturligtvis också i fortsättningen noggrant kommer att följa utvecklingen. Detta visar behovet av ett brett förtroende – för reglerna, myndigheten och rättssäkerheten. Försäkringskassans låga förtroendesiffror är ett allvarligt problem. Vi vill nu starta ett brett upplagt arbete, inriktat på att stärka förtroendet för hela kedjan av beslut i sjukförsäkringen. Detta gäller särskilt försäkringskassans samarbete med de sjukskrivande läkarna och hela den medicinska professionen.


Tänk. Tycker ni i regeringen att det känns som tilltron till sjukförsäkringen har blivit mindre? Så märkligt. Och var kan det komma i från, tror ni?
Från alla exempel vi sett med människor som är sjuka och helt plötsligt ska ut och arbeta?
Från cancersjuka till människor som knappt kan gå som tvingas ut i en oempatisk reform som ni är skyldiga till?

Från människor som inte bara har sjukdom i sig att tampas med utan helt plötsligt går på ett gungfly som ni spänt upp?

Från människor som tvingas till socialen?
Från människor som är oroliga för att behöva gå från hus och hem?
http://www.expressen.se/nyheter/1.2398511/lisbeth-om-nya-sjukforsakringen-kanner-obehag
och läs mer hos Lippe!
http://hrifrnochvidare.blogspot.com/2011/04/forandringarna-i-sjukforsakringen.html

Sammanfattning: Det sägs nu, att om du inte är livslångt sjuk så har du inte rätt till sjukersättning. Ingen annanstans, tror jag, att man helt ignorerar att människor som är sjuka just nu, faktiskt är sjuka just nu. Det är en oempatisk, kall och helt krasst ekonomisk syn som ger mig kalla kårar. Vi är människor och inte maskiner som gått sönder.
De nya förändringarna ger mig inte mycket hopp om bättring.
Sjukförsäkringslagarna ger mig en känsla av att det är de reglerna som är livslångt sjuka.












Jag går nu...

Jag har en helt egen logik.
Som nu till exempel, när jag sitter och funderar på mitt löfte till mig själv att börja motionera strukturerat just i dag.
Jag tittar ut och ser att vädret är glåmigt och jag gäspar och tänker;  Nää, vad glåmigt väder, blåser gör det också, usch så trist, cykeln är i och för sig pumpad men inte genomgången och gå i skogen, åh så jobbigt, säkert ligger det massor med träd där jag ska fram och var är träningskläderna och skorna som är så jobbiga att få på sig och läste jag inte någonstans att träningsskor blir för gamla, det kan inte vara bra att motionera i för gamla skor och tänk på hur jobbiga de här pinoveckorna är innan jag kommer in i det och all träningsvärk, förresten jag ska ju kanske ändå på trav i kväll...

Precis som om jag skulle trava själv på banan.
Lyckas nästan intala mig själv att gå på trav är samma sak som att motionera själv.
Nästan.

Funderar vidare sedan på putsning av fönster. På senaste tiden har jag fått oroväckande mycket frågor från vänner om deras gardininköp. "Vad tycker du?" säger de.
Varvid jag säger "Jag har svårt att känna något som helst för gardiner."
Gardiner och dukar är jag totalt känslokall inför.
Mattor däremot...
Där har jag känslor, jag vet inte hur många gånger jag viftat med pekfingrarna och strängt sagt till katterna "Om ni inte lägger av med att åka kana på mattorna så åker de ut!
Jag spenderar orimligt mycket tid på att släta ut mattor när jag tänker efter.

Eller duschdraperi. Jag vet inte varför Styre anser att det är en bra idé att hänga i klorna i duschdraperiet.  Det är en segdragen kamp, där jag vägrar att byta draperi för att han ändå bara hänger i dem, allt medan jag säger till honom att "Nu lägger du av, det ska vara ett skydd för vattnet det här, inte någon jäkla fontän!" och han lägger öronen bakåt och ler som bara katter kan, för att några minuter senare hänga som Tarzan i lianerna och gunga glatt fram och tillbaka.
Draperiet ser numera ut som en schweizerost och jag är inte säker på vad jag vill uppnå med att inte byta det, någonstans misstänker jag att det gått prestige i det hela, jag vägrar att ge mig och likaså katten.
Och jo. Vi vet bägge två att han kommer att vinna.
Jag spenderar orimligt mycket tid på att torka golv i badrummet.

En tanke slår mig...
Kanske får jag all motion jag behöver ändå? Med torkning av badrum och utslätande av mattor?
Ja, jag vet.

Jag är en hopplös optimist.
Men.
Jag går nu.
Hör ni ett varg-yl så är det jag med träningsvärk.

söndag 10 april 2011

Nu är det nu!

Nej, vet du, så sorgligt det blir ibland.
Vi får rycka upp oss lite och prata om något annat en stund...
På tal om sorgligt (ja, jag vet, jag sa att vi skulle byta ämne, det ska vi, men först prologen.)

Senaste tiden har jag inte varit ute ett dugg. Jag har varit som en urgammal gumma, gått tidigt till sängs, avböjt alla förslag om uteslarvande och sagt att jag har för mycket att tänka på.
Och det är ju så det är, med nya släktingar så kommer alla tankar på vad som kunde ha varit, vad som var, hur det ska bli och hur det inte kommer att kunna bli någonsin.
Tankar på människor som finns och människor som inte längre finns.
En del tankar på att somliga saker är det alldeles för sent för, en del är det för tidigt för.
Du vet, både glädje och sorg i en enda känslococktail som heter duga.

Förra helgen tänkte jag ta mig i kragen och gå ner till Fimpen och de andra på klubben.
Helt vanlig dag och kväll, tills jag tog en folköl här hemma för att känna på lite hur det var att dricka alkohol över huvud taget.
Det smakade bra.
Riktigt gott.
Så jag tog en mellanöl som stod i spritskåpet och såg drickvänlig ut.

Och då.
Då vippade känslo-cocktailen över.
Från ingenstans så kom något som jag beskrev för Fimpen som ren och svart sorg.
Det bara exploderade.
Jag grät som om jag hade ackord på det.
Och här snackar vi inte om stillsam gråt som ser lite vacker ut, du vet som det gör på film.
Jag grät som en grävling och tårarna rann genom mascaran och gjorde mig till en rödgråten tvättbjörn.
Det var som att sätta på en kran och låta den forsa.
Niagarafallet hade inte haft en chans mot min störtflod.
Jag snörvlade, jag snöt mig, jag hulkade och det var så ledsamt, så förbannat sorgsamt och så skönt samtidigt att få ut känslorna.

Hur som helst, jag förstod ju att det inte på något sätt var läge att joina Fimpen.
Så jag ringde henne och när hon svarade så var det ju klippt igen.
Jag tror att Fimpen blev nykter på kuppen, (ursäkta, i efterskott) när hon hörde mig i telefonen.
Men Fimpen är en klippa, en sådan man ska ha med sig ut i båten om det blåser upp till storm, en sådan man kan skicka ut om man mot förmodan är uppe på ett berg i snökaos och jag lovar dig, hon kommer tillbaka med både konjakshund, varma filtar, uppfällbar koja och några bra tidningar att bläddra i tills räddningen kommer.
Så hon tog det lugnt, påminde mig om vad jag själv skrivit om backspeglar och vindrutor och sa att det blir en nästa gång.
Och det blir det.

Den här helgen började  Witchen lägga ut små krokar i början på veckan om "en bit mat...du går hem när du vill...träffa lite folk bara... du kan vara nykter..." och så vidare.
Jag hade ingen vidare lust, men igår kväll vid femtiden så tänkte jag att "Nej, det här går inte längre. Jag måste ut. Se folk." så jag ringde Witchen och sa, att jag kommer som jag är.
Hon lät inte förvånad och det är klart, hon hade säkert varit mer förvånad om jag sagt att jag tänkte komma utklädd som pingvin.

Hur som haver, det var en bra kväll, jag har inte skrattat så att jag får ont i magen på länge, du vet, ett sådant där riktigt skratt som tar över kroppen helt och får en att känna sig som om man har sockerdricksbubblor i hela kroppen.
Det var skönt att se lite folk, prata lite och garva och bara vara här och nu.
För det är ju som så, att när det förflutna knackar på så kommer man inte alltid ihåg att "Nu är det nu!" som något barnprogram så fint hette.
Så ja. Jag tänker på min vindruta lite mer nu. Backspegeln har jag alltid.
Men som sagt. Nu är det nu!

Inga illusioner.

Jag har tänkt mycket på personligt och privat på sista tiden.
Du vet, när jag hade som roligast med fk, af och sos så skrev jag knappt någonting alls.
Jag hade ingen energi kvar när jag var färdig med allt pratande på möten, med vänner, med min vilde far.
Det fanns helt enkelt inga ord kvar att sätta på pränt.

Nu, när jag hittade min syster, så var det tvärtom men ändå lite likt, jag hade massor med ord, men jag kunde inte fånga dem riktigt men jag var klar över att det här ville jag skriva om. Kanske för att försöka förstå lite bättre själv.

Med fk och af och sos förstod jag alldeles för bra. Ingen visste riktigt vad de höll på med och ibland kändes det som att man satt i en galen berg-och-dalbanevagn, där bakom nästa krök antingen ett stup kunde finnas eller en uppförsbacke eller kanske rent av så kanske inte hela banan var färdigbyggd utan man skulle få se arbetare som förtvivlat försökte lägga ut spåren.

Arbetsträningen gick inte riktigt bra. Men, som jag sa, vid ett av alla otaliga möten: Hur kan ni tro att det här ska funka för mig? Om det hade varit ett vanligt jobb, så hade jag inte suttit i otaliga möten, jag hade inte behövt oroa mig för min ekonomi, jag hade inte behövt oroa mig för oförutsedda utgifter, jag hade haft ett jobb, gått dit, skött det och sedan gått hem. Det här kan inte fungera, det begriper väl vem som helst?

Det höll de med om.
Nu arbetstränar jag igen, på ett lugnare ställe, där saker får gå i min egen takt och så länge jag har sjukpenning så har jag inte heller möten i en masse att vara på. Det går bättre.
Men snart är den här tiden över och då är det bara att kasta sig in i berg-och-dalbanan igen. Det har jag inte illusioner om.

Och ja.
Som vanligt har jag kommit i från ämnet, det skulle ju handla om släkt och familj det här.
Jag tar en paus här och återkommer och försöker att se om jag lyckas bättre om någon timme, nu ska jag läsa era bloggar.

lördag 9 april 2011

Jag var Moses!

Något av det värsta jag vet är att tänka efter före när jag ska skriva. Vi vet alla vad Arne Anka har sagt, och vet ni inte det, så googla det, min finkänslighet förbjuder mig att tala om det. (Och ja. När blev jag finkänslig?)

Jag gjorde nyss ett mycket misslyckat försök att tänka efter innan jag skrev. Helsike så tråkigt det blev. Som en skoluppsats där lärarinnan stått över en med pekpinne och skrikit "Tänk, skriv, summera, tänk på betyget, betyget sa jag!"

Så, vi lägger ner det och kör som vi brukar.
Fort fram och tryck på publicera och tänk för guds skull inte en gång extra....

Jo.
Desmond Morris, va.
Vi hade en diskussion på FB som började med människors allt mera främlingsskap inför varandra, någon sade att de läst att människor klarade bara av 500 människor om dagen och så gick vi vidare till att konstatera att vi skapat supersamhällen.

Då dök ju Mr Morris upp, han tittar på människan ur zoologiskt perspektiv, som de djur vi är och någonstans skriver han om ledare och kroppspråk...
Jag är mycket intresserad av det, du vet, i vanliga fall ser jag till att jag hamnar i bakgrunden, jag tycker om att titta på människor, fundera över dem och ibland när de är riktigt intressanta ur någon synpunkt så kan jag nog bli tvärtyst.
Å andra sidan, en del människor ska vara mycket tacksamma att jag är så tvärtyst och inte säger vad jag tänker.
Ibland funderar jag på och tänker att jag borde komma in i matchen mer, men det är så svårt när man älskar att se och begrunda och fundera och tänka och småförfatta små berättelser om dem...

Ja. Jag vet. Jag kommer bort från ämnet.
Kroppspråk, var det.
I normala fall så tar jag inte mycket plats, mr Morris skriver om att en ledare också måste uppträda som en sådan. Höjt huvud, haka och bröst fram, myndiga steg, fast blick och så vidare.

En gång provade jag det...
På bok-rean. Jag avskyr normalt sett folksamlingar och köer.
Men den här gången hade jag en riktigt bra dag.

Jag såg lämmeltåget därinne som sakta vankade fram som ankor allt medan de grävlade sig fram i böckerna.
Jag tog ett djupt andetag.
Höjde huvudet.
Fram med haka och bröst.
Myndiga steg och gjorde mig bred och stirrade fast in i varje ögonpar jag mötte.

Och det fungerade!
Folk vek av som om jag var Moses och de Röda Havet!
Jag har aldrig varit med om maken.
Stack jag fram mitt huvud vid någon boktrave så försvann människan framför mig efter att ha vänt på huvudet och sett min ledargestalt.
Det var makalöst!

Nästa gång jag klev in så var jag mig själv.
Och jo.
Vad jag fick köa.

Så förbannat rätt hon har!

Jag känner mig som sången "Vi har så mycket att säga varandra, men det blir ingenting, ingenting sagt" för det är så många tankar som far omkring i mitt huvud.
Men jag ska försöka att samla ihop mina tankar.
Först, det jag sist kom att tänka på.
Jag satt här så fredsamt och åt min lunch och läste fredagens Aftonblad och kom hit:
Bonusmammor - sluta bete er som bortskämda femåringar

När jag läst det; drämde jag näven i (inte tallriken, även om det var nära) utan rakt i bordet och sa för mig själv "Men åh, så förbannat bra du är och så förbannat bra du skriver och så förbannat rätt du har!"

Jag har inga egna barn, men jag har varit barn själv och jag minns, att de vuxna som var "fejk" och låtsades tycka om oss barn när de egentligen inte gjorde det, de såg vi rakt i genom. En del verkar glömma bort att barn är kloka, de ser och hör undertoner och de vet så mycket mer än vi tror.
Barn ska behandlas med respekt, precis som vuxna. De ska lyssnas på och man ska komma ihåg att det är inte lätt att växa upp och forma en personlighet.
Jag menar, en del vuxna har inte tillstymmelse till personlighet, en del har inte ens växt upp, och nu menar jag det på ett negativt sätt. Som bonusmammor som beter sig som bortskämda femåringar.

fredag 8 april 2011

Ha!

I dag utmanar jag ödets makter.
Jag tänker äta lasagne med mycket tomatsås i.
Jag bär en kritvit tröja.
Mitt namn är Daredevil, Ulvstrumpa Daredevil.

Tack!


Jag har fått en award, både från Baronessan viskar i vinden (vilken ni borde läsa) och Här ifrån och vidare (och samma sak gäller här, titta dit ögonaböj!)

Den går ut på att man ska ge Awarden till 5 bloggar man gillar och som har färre än 100 följare. På så sätt uppmärksammas dom och det blir lättare att upptäcka dessa. Och då väljer jag att ge denna till följande fem:

Mad World.
Tammi Tusan 
Cickis design
Hälsning från Ormanäs
Gubben vid Rämen

Här har vi dem, fyra kvinnor och en Gubbe.
Alla har de ordet i sin hand, ibland ler jag med dem, ibland är det lite sorgsamt.
Precis som livet.

Och jag får be om ursäkt att det tagit lite tid innan jag lade upp det här, men ni vet,
det har varit upp och ner här, jag är mycket glad över awardsen, tack!

onsdag 6 april 2011

Jag har hittat henne...

Ja, du kära lilla värld...
Jag vet att jag ofta säger "Det är märkligt.."
För, det är ju så mycket som är märkligt, när man tänker efter och ibland även när man inte har tänkt vare sig efter och före.

Jag är inte speciellt övertygad om slumpen, eller ödet, förrän det dråsar in och slår till mig i huvudet så att jag vacklar lite smått.
Men de gånger det händer, då är jag övertygad.

Den senaste tiden har ödet haft fullt upp med mig, och ja, jag vet, jag har kommit med syftningar och gjort en del av er nyfikna på vad jag håller på med, men jag har varit som en motsträvig höna och inte värpt ägget jag talat om.
Nej då.
Jag har sagt "a" och sedan rusat tillbaka till redet och lagt mig och ruvat ytterligare.
Men nu kör vi, hör ni. (och ja, det här kommer att bli rörigt som fan, håll i dig...)

Som ni alla säkert vet vid det här laget så är jag inte speciellt släktkär av mig.
Jag ser det som att man kan vara begåvad med släkt, men också obegåvad med släkt ibland.
I min släkt finns det några måndagsexemplar som jag är synnerligen säker på trollen rövat bort och ersatt med just de här exemplaren som jag inte har något gemensamt med och får mitt blodtryck att skjuta i höjden.
Som tur är så har jag nog samma effekt på dem. Man får ju vara tacksam för det lilla, eller hur?

Nåväl, en kväll när jag satt och farmade mina djur så stillsamt på Fb, så blev jag helt plötsligt nyfiken på mina medmänniskor. Och inte vilka som helst, utan mina kusiner.
Jag sökte och hittade en direkt, gick vidare och trodde nästan att jag hittat henne, men hon hade ett annat efternamn.
På hennes sida fanns ett urval av andra personer, jag såg en man som hade över 1500 vänner, med ett efternamn jag känner igen, jag klickade på honom och där, i det urval på 10-12 personer som visas står ett namn som jag känner igen.

Mycket väl till och med...

Det namnet hade jag inte känt igen, om jag inte hade hittat ett papper från bouppteckningen efter min mor, några veckor tidigare. Mitt bland räkningarna låg det, och jag minns att jag drog fram det och tänkte "Vad konstigt, varför ligger det här?"
Jag ögnade i genom det och lade tillbaka det.

Men nu, nu såg jag namnet igen och jag såg dessutom personen i fråga.
Att säga att jag fick en chock är nog dagens understatement.
Jag vet inte hur länge jag satt och tittade på kortet men jag vet att när jag gick till balkongen för att röka så darrade mina händer våldsamt.
Jag ringde en vän och sa "Det här är fan inte klokt, jag har hittat henne!"
"Vem?"
"Jag letade inte ens, men jag har hittat henne!"
"Men, vem!?"
"Och mina kusiner. Det här är inte klokt. Jag har hittat henne!"
"VEM!?"
"Min syster. Jag har suttit och sett på ett kort av min syster, jag har aldrig sett henne i hela mitt liv!"

Tystnaden i luren var monumental.
Tystnaden hos mig var lika monumental.
Tankarna flög omkring "Vad gör jag nu? Tänk om det inte är hon? Tänk om det är hon? Vem är hon? Är hon lik mig?

Sedan kom det "Du måste ta kontakt med henne! Direkt, skriv till henne!"
Och jag sade att jag inte visste om jag ville, eller skulle, eller hur man gjorde.
"Ska jag bara skriva att, tjena, här är jag, jag är din halvsyster, jag vet inte om du vet om mig, men här är jag.
"Ungefär så ja."
Vi lade på.
Jag satte mig vid datorn och tittade lite till.

Dagen därpå blev jag tvärsjuk i influensa och sedan hade jag inga bekymmer alls i några dagar om vare sig kusiner, systrar eller fan och hans moster.
När jag äntligen stod på benen rotade jag fram numret till min moster.
Ytterligare en kontakt som hade blivit lagd på is, men nu var jag bestämd.
Jag måste få veta lite mer, innan jag gav mig till känna.

Så jag ringde min moster och gav henne en chock i sin tur genom att höra av mig.
Och ytterligare en när jag annonserade att jag misstänkte att min syster fanns på fb.
Hon skulle tala med min äldsta kusin och så skulle vi höras igen.
Jag lade till min äldsta kusin på fb och sedan var krafterna slut.
Jag återgick till att vara sjuk och tycka synd om mig själv, hela dagen, tills jag släpade mig fram till facebook och såg att min syster och kusin blivit vänner.
Då skrev jag.
Nästan precis som jag sa till min vän.
Och sedan sov jag inte den natten.
Tänk om det var fel människa?
Men nej.

Det kan det inte ha varit. Jag känner igen mig i henne, på något märkligt sätt och hon har vår mors ögon..
Tankarna flög inte, de yrde som jetplan genom huvudet på mig.
Inte ens att drämma kuddarna över huvudet hjälpte.

Dagen därpå fick jag ett meddelande från henne.
Vi har kontakt.
Det är mycket märkligt.
Aldrig förr har jag haft någon som är lik mig men helt plötsligt känner jag en viss likhet med henne.
Aldrig förr har jag varit lillasyster åt någon.
Visst, på pappret, men nu är det verkligt.
Helt plötsligt har jag en syster, ystra kusiner och en moster på min mors sida och jag vet inte hur jag passar in eller om jag gör det.
Det tog 47 år att bli lillasyster till någon.
Visst är det märkligt.
Men: Jag har en syster.
Jag är mycket glad för det.

Det måste vara skönt.

Det kan tyckas hårt att döma ut en del människor med att helt sonika säga att de är dumma.
Men det är min fulla övertygelse att om man inte begriper att vi har ett instrument för att göra våra röster hörda som kallas val, och använder  man inte det så har man inte heller någon rätt att gnälla över resultaten.

På ett sätt kan jag tycka att det vore skönare att inte bry sig, utan dansa fram helt oberörd allt medan man tror att det inte spelar någon roll vad man tycker eller tänker utan "Det får andra sköta, jag bryr mig inte, jag lever i min värld." eller vad man nu tänker.
Det måste vara ett skönt sätt att leva.

Oansvarig som ett barn (eller som alla barn borde få vara, men vi vet ju tyvärr att så är det inte...) och med huvudet i det blå.

Att tycka att sådant som solidaritet eller tankar på övriga medmänniskor inte är något för en, för man sköter ju sig själv och skiter i andra, det måste också vara skönt.
Att inte bry sig om vad som händer i världen utan ägna tiden åt att spegla sig eller vad man nu gör är säkerligen också välgörande för blodtrycket.

Ända tills den dagen någonting händer och man förstår att man är en kugge i maskineriet och inte alls en fristående mekanism som oberoende rör sig i vilken riktning man vill.

Begriper du inte så är du dum.

Läser en eminent artikel av Marcus Birro och jag blir förbannad.
Det är så sant det han säger, vi skenar mot ett samhälle där bristen på solidaritet är skrämmande som fan.
Vi blänger hellre på våra medmänniskor än ger dem ett leende, vi skyndar hem från affären och slår oss ner i soffan och ser andra människor leva eller fejka liv allt medan våra egna går förbi.
Vi har folk som säger att de inte bryr sig om politik, något i mina öron som är så dumt så att det nästan inte är sant.
Allt är politik.
Den vård du får när du föds, medan du lever och när du dör.
Skola, hem, jobb, import och export av vad du nu kan tänkas vilja ha.
Allt är politik.
Begriper man inte det så är det synd om en.

måndag 4 april 2011

Schlaffsjojäjä, minsann...

Det märkligaste med det förflutna är att det inte är försvunnet, det sover räv och verkar bara vänta på att man ska börja nysta i en tåt för att sedan veckla ut sig, ibland som en skrynklig tidning, så att man inte kan se precis allt som det var, ibland ligger det lika blankt som ett lugn fjärd.

Jag minns så mycket som jag inte mindes att jag ens har kommit ihåg någon gång och ibland tänker jag för mig själv att det är inte klokt vilka minnen som ligger och väntar, någonstans undrar jag över hur minnena väljs ut.

Du vet, ibland kan man tänka "Det här ska jag minnas!" och sedan glömmer man bort det totalt.
Medan en del minnen som inte verkar som om det var något speciellt lyser med oförminskad glans.

Som min kusin, min äldsta kusin, jag har ett outplånligt minne av henne, i vita byxor, med volanger nertill  och jag minns att hon var så lång och jag så liten, jag lutade huvudet bakåt och tittade och tänkte "Vad snyggt!" och hon log och sa "Så här kan du också klä dig när du blir stor!"och i bakgrunden hör jag Beatles spela.
De sjöng "Schlaffsjojäjäjä!" och jag tyckte att det var en riktigt bra låt.
Den gick jag och sjöng på.
Och tänkte att jag skulle också ha sådana där byxor när jag blev stor...
Jag har inte haft det än, men en vacker dag, vem vet?

Schlaffsjojäjä, minsann...
Minnet är en underlig mekanism...

Du kära gamla snickarbod, här kommer jag igen, nu är det bråttom...

Nynnar "Du kära gamla snickarbod, här kommer jag igen, nu är det bråttom kan du tro, nu är det klippt igen!"
Vadan detta frågar vän av ordning, (en vacker dag ska jag ha en läsare som är en vän av ordning, det har jag gett mig tusan på. Tills dess får jag vara min egen vän av ordning...) och jag säger att "Jo, vet du, det är ingen ordning på någonting längre och allting är en enda röra och någonstans känner jag mig som om jag befann mig ett tag i stormens öga och sedan kastade jag mig in i stormen och virvlade iväg. Efter det så har jag inte haft mycket att säga till om utan har hållt i hatten och gjort mitt bästa för att surfa på vindarna.
Så gott det går.

Däremot, vilket man kan tro, så har jag inte gjort några dumheter, men Emils snickarbod är ju också ett ställe dit man skenar för att få lugn och ro. Och lugn och ro skulle jag gärna vilja ha nu. Jag är dock inte beredd att betala för det genom att ligga på ett spa och vifta på mina rosenfötter.

Och nu, kära vän, så kommer jag att censurera mig själv lite, så känn dig inte moloken om du inte begriper mycket nu.

Mycket har hänt, jag har helt plötsligt fått nya människor i mitt liv, som egentligen inte är nya utan gamla som genom ödets nycket försvunnit men nu dykt upp igen. Också det genom ödets nycket.
Jag har fått en helt ny människa i mitt liv och försöker att se var jag passar in och var den passar in.
Jag rotar i historien och går bakåt och lägger pussel med de bitar jag har och de bitar jag får.
Mitt i så ska jag vara mig själv också.

Under tiden så snurrar livet, det vardagliga livet, menar jag, i sin vanliga takt och det händer samtidigt saker i mina vänners liv.
Det bästa är att varje kväll eller natt när jag går och lägger mig så är jag trött.
Jag sover som en grävling.
Nästa morgon så lägger jag en bit pussel igen.
Och jag tänker ibland, att det här, det är vansinnigt spännande och vansinnigt uttröttande på samma gång.
Så, emellanåt, så gör jag som Emil, jag springer rakt in i snickarboa, drämmer igen dörren bakom mig och täljer om inte en trägubbe så små stickor som ser ut som små troll.
Ibland gläntar jag på dörren, som nu, och hör av mig till er.
Ni vet vad jag brukar säga; Det är hur som helst inte tråkigt en sekund.
Jag hoppas att du inte har det heller.