onsdag 30 mars 2011

Undvik apelsinjuice.

Det här kan säkert roa någon och säkert så kommer någon drömtydare (hoppas jag) att förklara vad det betydde....
När jag var som sjukast och sov så vaknade jag mitt i natten, kallsvettig:
Jag hade drömt att jag var förföljd av ett antal av mina ex och de ville alla fira årsdag ihop med mig.
Jävlar vad jag sprang. Så fort har jag aldrig sprungit, varken i vaket eller sovande tillstånd, jag löpte som en gasell, flög över häckar (sådana som finns i trädgårdar...) snodde runt hus, in i gångar och var jag än kom och vart jag än vände mig så stod där ett ex, med choklad och glädjestrålande leenden.

Det var hemskt. Och kom nu inte och säg att det är ett tecken på att jag inte gjort upp med mitt förflutna.  Själv så ser jag det helst som en mycket virrig feberdröm efter för mycket apelsinjuice.

Nu, när jag känner mig bättre så undviker jag nogsamt apelsinjuice innan sänggående.
Man kan aldrig vara nog försiktig, eller hur?

måndag 28 mars 2011

Det står inte välkommen....

Dagens ord är "pentad"
Och nej, inte pentad som i permanentad, utan pentad som i  femtal; särsk. om tid av fem dagar.
Jag slår vad om att ni inte visst det, eller hur?

Hur som helst, ödsligheten verkar gå igen nu i mina inlägg, för nu har jag funderat på påsk.
I normala fall brukar jag tillbringa den ute i stugan, helt själv, förutom spindlarna och alla smådjur som lever där, men i år funderar jag på att göra en helomvändning och fira med vännerna.

Å andra sidan, det här kan vara sista året jag har torpet, ibland känner man saker på sig, som att en era är på väg att försvinna och ersättas av en ny, och då vore det ju bra dumt att inte vara där ute så mycket som möjligt.

Nu kanske du undrar om "Att vara i ett torp helt ensam, kan det va nåt?"
Jo, det kan det, för det är som så här, att man är aldrig ensam så länge man har med sig själv.
Lägg till det stereon som brukar liva upp torpspökena så att de går loss i träskorna uppe på vinden, den nattsvarta katten som smyger över tomten precis i skymningen och ibland får mig att undra om han är på riktigt, eller inte, när jag ser honom försvinna på ett ögonblick.

Lägg till det de andra byborna som fortfarande tycker att jag verkar vara en intressant person.
Det har de ju helt rätt i, så jag kan förstå den lilla vandringsgruppen som trampar fram och tillbaka längs vägen med ojämna mellanrum.
De modigaste är barnen som stannar till när jag sitter på verandakvisten och frågar mig vem jag är och vad jag gör där, inte många av de vuxna vågar fråga förrän de vandrat ett tiotal gånger förbi mig med sneglande blickar...

Ibland frågar mina vänner om jag inte är rädd för att vara i torpet helt ensam.
Jag brukar säga att jag inte vet riktigt vad jag ska vara rädd för, jag är mer rädd i stan en lördagskväll när jag går hem, om jag inte är onykter eftersom jag då inte har vett att bli rädd.

På landet finns inte mycket att vara rädd för, men det finns en sammetsmörkblå himmel med miljoner stjärnor som man inte ser i stan.
Och det finns rådjur som står på åkern och betar och tittar in på mig, där jag står i köksfönstret och säger "Ni ger fan i tulpanerna, hör ni det?" varvid de gläfser av skratt och säger "Vi gör precis som vi vill!"
Och det finns spindlar inne i stugan, men det har jag märkt, efter tuffa prövningar, att rör inte jag dem så rör inte dem mig. Vi har uppnått vapenvila så pass, så att när jag var där ute i helgen och kom in i rummet och såg det magnifika spindelnätet som går från bordet upp till taket så sade jag till min vän "Titta, vad fint de gör!" och när han klev fram så viftade jag med fingret "Inte röra!"

Det märkligaste som händer med mig därute, i torpet är nog hur lugn jag blir...
Första året så hade jag en rörelsekänslig lampa uppsatt vid logen, jag minns på natten, när ljuset tändes och hela gräsmattan badade av ljus, hur jag tänkte "Knackar det på dörren om fem, tio minuter, så kan det vara en dålig sak...." och så gick jag och lade mig.
Det knackade aldrig på dörren, för knytt och oknytt och rådjur och grävlingar har inte lärt sig den konsten än.
Men jag kan inte låta bli att tänka, att hade det varit i stan så hade jag stått i fönstret nervöst spejande efter min nemesis.

Jaa... Lilla torpet... Det är en riktig själsfridnadsboning. Det står inte "Välkommen" på någon skylt utanför, men inne på väggen i hallen hänger en liten bonad där just de orden står.
Och välkommen dit, det är man alltid.

söndag 27 mars 2011

I så fall är jag rik....

Det är så här, att ljuset i Österlen är magiskt. Det vet alla vi som varit där. Ingenstans på jorden finns så blå timmar och ingenstans kan man vara så ensam som nere vid Sandhammaren tidigt på våren eller hösten när ingen ens tänker tanken på att löga sig i havet.
Stranden är milsvid och du kan gå hur långt som helst utan att stöta på en levande människa och har du tur så ser du rovfåglarna cirkla över dig..

Det låter kanske märkligt att söka sig dit ner för att uppleva den ensamheten men har man väl gjort det en gång så återkommer man gång på gång.
Ingen annanstans kan du sitta nere vid havet och höra hur det mumlar och brusar om precis ingenting och allting och när du väl reser dig så har det inte gått tio minuter utan timmar har runnit iväg utan att du vet hur.
Och ingen annanstans känns det som om att de timmarna var de mest värdefulla i ditt liv trots att du inte gjort något särskilt, tänkt något särskilt utan bara varit.

Ingen annanstans så stöter du heller på så härliga människor, som mannen som fick tillsägelse när han flyttade till byn att "Vad du gör, stick inte ut här!" vilket genast fick honom att starta en jazz-festival....
Vi stod under hans tak och tittade på hans hus, ett hus som hade bräder hängande precis överallt, där trädgården såg ut som om mullvadar hade party varje kväll och jag frågade "När tror du att du blir klar?"
Han tittade ut i regnet, tog ett bloss och sa "Förhoppningsvis aldrig. Du vet vad jag menar, va?"
Och jag nickade och sa "Ja. Jag vet precis hur du menar."

Ingen annanstans finns de, de där originalen som jag står och pratar med och känner mig som att jag känt dem i århundraden.
När vi lämnade mannen med mullvadsträdgården hade vi lovat att komma på hans nästa festival, regnet öste ner fortfarande och han vinkade åt oss, men han sa inte "Hej då." utan "På återseende..."

Och det är så det är, det är aldrig farväl till Österlen, utan ständigt "På återseende."

Nu i år sviker jag kanske Österlen, för att ta reda på om ljuset vid Skagen kan vara ens hälften så vackert och om haven som möts där talar till mig.
Jag finner det ganska otroligt att det kan ens komma i närheten av Österlen, men vi får se. Kanske får jag två "På återseende-ställen" i mitt liv.
I så fall är jag rik.
En del har inte ens ett sådant ställe.

torsdag 24 mars 2011

...om jag ser ut som en valp utslängd i ösregn, så kanske....

Efter att ha idiotförklarat resten av mänskligheten igår kände jag mig ganska nöjd med mig själv.
Så nöjd att jag slog nytt rekord i den icke-officiella olympiska grenen Sovning utan drömmande.
Jag sov så att jag borde ha vunnit både guld, silver och brons plus tröstplatser.

Någon gång på eftermiddagen kvicknade jag till nog för att äta lite wellpapp och blandat grus, så smakade det i alla fall och kvällen fördrevs med gemytligt prat med vänner där jag lovade att om jag fortfarande lever i mitten av April så går vi på Sator.
Plus att jag skulle boka en resa över till Danmark med Skagen och Lökken och lite annat smått och gott inbakat.
Lite ont gör det ju att jag inte kommer i närheten av Stora Bält-bron som jag är fasligt förälskad i.
Men!
Jag har ju min fantastiska övertalningsförmåga och hänger jag med huvudet och ser ut som en valp utslängd i ösregn och muttrar svårmodigt om pyloner och vackert blått hav och Korsör som jag borde få återse igen med danska pengar på fickan och inte pank och superslö efter timmar efter timmar av kringåkande runt i Köpenhamn så ska jag nog få vännerna på bättre tankar.

För att inte tala om varje människas grundläggande rätt att fara in i Helsingör, gå på Axelshus och sjunga till pianomannen. Säger jag det så har jag hemresan som jag vill i en liten ask.
Jag kan dessutom tänka mig att svårmodigt tala om smörrebröd, iskalla Hof, små trevliga danskar som man kan vara gemytlig med och kustvägens skönhet och Christianias vegetariska restauranger som jag aldrig fått umgås med och borde inte nu vara den rätta tiden att gå dit innan det ligger brackiga huskomplex för folk i öfvre medelklassen?
Ungefär så.

Plus att jag gärna vill sitta vid elefantporten och se lite svårmodig ut.
Det är inte för mycket begärt.
När jag inte får sitta vid Guinness-porten och se svårmodig ut, menar jag.
Eller på Highbury och se svårmodig ut.
Emirates är säkert bra på många olika sätt och Arsenal ger mig ständiga nya svårmodiga anfall men det är ändå Highbury som är historien.
Kanske ska jag föreslå att vi åker hem över London från Danmark till Sverige?
Konstigare saker har hänt, som när Kia och jag tog vägen över Ydre för att komma till Österlen...

Jag får fundera på det...

onsdag 23 mars 2011

Den enda intelligenta människan i världen är jag.

Det är ganska fantastiskt hur introvert och utåtblängande man kan bli när man är sjuk.
Jag ger fullständigt fan i vad som händer ute i världen och jag ger fullständigt fan i kiverier och skärmytslingar och tålamodet är lika med noll när jag hör mig fråga en vän "Men vad fan håller ni på med? Ska ni inte vara lite högre stående med tanke på vad ni håller på med? Ni är ju som ett jävla kafferep!" varvid vännen antagligen bleknar och säger "Men... Men... Det är ju inte jag som håller på..." "Nej, men du är lika fullt indragen i det hela, eller hur? Lägg av eller lägg ner det där!" morrar jag och hostar ilsket.

Sedan tittar jag på tvn och morrar ilsket åt hur dumt, dumt, dumt allting är och zappar ilsket mellan kanalerna medan jag tänker att det är inte lustigt att flertalet av världens innevånare har förvandlats till chipsätande zombietittande reality-tv-idioter.

Efter det ägnar jag lite tid åt att tycka synd om mig själv, för synd om mig, det är det självklart, där jag ligger och hostar och svär och är den enda intelligenta varelsen kvar på planeten.

Det enda som rycker upp mig ur självempatins egenkära grepp är när jag hör att Bob Dylan ska spela i Kina.
Gud så förbannad jag blir.
Att ens tänka på att sätta foten i ett land där de kör över sitt folk med stridsvagnar, sitter i knät på Burmas junta, håller Tibet i ett strypgrepp och beklagar att resten av världen fördömer Libyen, det är bara så förbannat dålig stil så att det inte finns.
"The times are a-changing" sjöng han visst på 60-talet. Lita på det.
Med lite pengar så kan man lägga sina ideologier bakom sig och skratta hela vägen till banken, morrar jag ilsket.
För övrigt har jag aldrig gillat Dylan ändå. Han har en särdeles jävla gnällig röst som får en smurf att framstå som Pavarotti i jämförelse.
Så det så.

fredag 18 mars 2011

Backspegeln får inte bli större än vindrutan.

Jag såg ett program på tv, där en kvinna sa "Man får inte låta backspegeln bli större än vindrutan" på tal om saker man varit med om i sitt liv.
Jag tycker att det är ett så himla bra uttalande, för hur det än är, så har vi alla vårt bagage som vi har med oss, men det får inte bli som så att vi blir vårt bagage.

Vad som har hänt i det förflutna har hänt, det är vad vi gör med det nu, som räknas.
Och nu kanske du säger, där du sitter, med ditt bagage att "Det är ju lätt för dig att säga!"
Och jag nickar och säger "Ja. Det är lätt för mig att säga, för jag vet att jag har varit med om en hel del saker i mitt liv."
För det är också som så, att jag ger inte mycket för enbart teoretiska kunskaper, man kan läsa sig till mycket här i livet, men de riktiga erfarenheterna görs där det bränner till och där stormen river fram längs ens liv och vänder upp och ner på allt man trott och tyckt och trott att man vet.
Det här vet jag. Och därför kan jag säga att det är så sant som det är sagt, att man inte får låta backspegeln bli större än vindrutan.

Jag känner en del människor som anser att för att det hänt dem saker i livet så ger det dem alibi att bete sig illa i sin tur.
Det är i mina ögon ett förbannat slött beteende.
Vi har, nästan alla varit med om saker och vi har alla våra blessyrer men de ska inte bäras som en fana och en ursäkt för att inte ta itu med det som hänt och inte desto mindre, de ska inte användas som en ursäkt för att inte ta itu med livet som levs nu.

Jag själv och en del av mina vänner, som gjort olika erfarenheter är lika på det sättet att det inte är tal om att inte jobba med sig själv.
Och, ingen av oss ser oss som offer.
Vi har haft en del otur i livet, saker har hänt som gett oss en del ärr, men tanken att nuet inte går att förbättra, den finns inte.
Likaså, humorn. En viss dos av absurd humor är en stor hjälp.
Vilket får mig att tänka på dem,  som i skydd av att blivit illa behandlade och behandlar andra illa, där hittar du inte mycket humor. Framför allt skulle de människorna aldrig komma på tanken att skratta åt eller med sig själv. Livet för dem är ett helvete och helvetet bjuder inte på några skratt, det kan man vara säker på, om man tittar på dem.

Hm, egentligen var det inte det här, jag hade tänkt skriva om. Men en tanke fick mig att göra det ändå. Vi tar nästa ämne efter lunch eller så, är ni med?

onsdag 16 mars 2011

"Jag tänker inte dö med den där jävla müslin i köket."

Jag vet ju att ingen av er skyggar för svärord, då hade ni aldrig stannat kvar här efter första besöket.
Så här kommer ett urval.
Fy för i fan i helvete så sjuk jag har varit! Jag har inte varit så här sjuk på årtionden!
Jag har varit så sjuk att jag inte ens orkat tycka synd om mig själv.
Nu är jag lite bättre. Men har ingen röst. Och hör inget. Och sneglar mig fram längs era bloggar och läser långsamt än här, än där, men kommer inte riktigt till att orka kommentera.
Dock har jag börjat bli lite arg igen.

I söndags när livet var så svart att det inte fanns, när jag satt och åt osötad müsli och kände smaken av uppblött kartong, för det var så det smakade så morrade jag till och tänkte "Fy fan, ska jag dö, så inte ska jag dö med osötad müsli i köket!"
(Jo, lite bättre kände jag mig, så jag orkade vara dramatisk....)
Så när måndagen kom och Kia ringde så fick hon sig det till livs också, då jag orkade med ett utbrott i telefonen där jag klargjorde att jag gav fullständigt fan i alla kostråd och rekommendationer om osötat, att jag var en vuxen kvinna och krävde socker på min müsli och att det minsta man kan begära är väl att ens frukost och mellanmål ska smaka gott!? Och varför jag tvingat mig i alla år med denna styggelse till müsli, det hade jag ingen aning om, men nu, nu hade jag skådat ljuset! Jag vill ha müsli med socker och sötsaker och gott ska det smaka!" brummade jag ilsket.
Kia skrattade så att det ekade i luren och kom sedan upp med müsli som var söt.

Dock var den inte söt nog för den sjuka Ulvstrumpan, som igår beordrade ut Witchen på jakt efter ännu sötare müsli. Hon bar hem den i triumf till mig och jag provsmakade den igår, men njae...
Inte riktigt.
Jag tror att jag ska börja med kalaspuffar igen.
Det tyckte jag om när jag var barn.
Och nu, när jag så smått reser mig ur influensans käftar, så håller jag löftet sedan i söndags, jag ger fan i alla kostråd.
Jag ska ha sött och gott till frukost. Det är jag värd!
Kanske inte lika sött och gott som min vilde far, som äter en kanelbulle varje morgon till fikat för det "Det tycker jag om, ser du!" brukar han säga.
Det får jag vänta med tills jag blir sextio eller nåt.
Tror jag.
Eller kanske inte.
För övrigt har det hänt Riktigt Stora SAKER i mitt liv.
Det började i onsdags kväll då jag satt och stirrade på ett foto av en människa jag aldrig sett men vetat om i många, många år..
Sedan kom influensan och slog undan benen på mig.
Igår pratade jag med den människan via Facebook.
Det är stort.
Och ja.
Jag vet.
Det här kallas cliffhanger.
Kan du gissa?

lördag 12 mars 2011

Förkylt också.

Hej på er,
bara lite snabbt, jag ligger och hostar och nyser och förbannar alla förkylningar just nu.
Ja, okay, jag förbannar allt nästan.
I natt låg jag vaken till fyra, det ironiska i det hela är att jag för inte så länge sedan tänkte "Vad mysigt det skulle vara att vara vaken på natten och ligga och titta på tvn."
Jag kan meddela att nu när jag låg vaken hade jag ingen lust alls att titta på tvn.
Det enda jag ville göra var att sova.

Annars, så är det hopp om livet, jag återkommer när jag inte känner mig fullt så monsteraktigt.
Ha det gott, hör ni.

onsdag 9 mars 2011

Är din tid dyrbar, lille vän?

Du, jag har en fundering.. (och ja, titeln ska ses som en parafras...)
Om vi ser det här livet som en tidsbank, något jag kommenterade ett inlägg med, mest på skämt, men sedan började jag fundera på om det inte är så man ska se det...

Så. Om vi ser det här som en tidsbank och sedan räknar in alla timmar där vi lägger ner tid på människor som irriterar oss och tar energi från oss, också populärt kallat  energivampyrer här...
Om vi spenderar flera timmar i veckan på sådant med påföljande irritation och ilska och vet att vi kan göra något åt det, som att eliminera dem från vår sfär och inte gör det...
Vems är felet då?
(Ja. Jag vet. På något konstigt vänster får jag det alltid att låta lite Gudfader-aktigt. Jag ber om ursäkt för det. McBain och andra hjältar får mig ibland att låta lite hårdkokt...)

Samtidigt vet jag att en del människor kan man inte eliminera ur sin sfär, hur gärna man än skulle vilja.
Då biter man ihop och tandläkaren gnuggar händerna när man gnisslar sina tänder så att det låter som om man vore en mänsklig grottekvarn.
Man försöker ignorera dem, man ger dem så lite tid och uppmärksamhet som man kan utan att bli direkt ansedd som en ohyfsad grobian.

Men!
Alla andra!
De som man kan tänka på och fråga sig "Är den här personen viktig i mitt liv? Betyder han eller hon något för mig? Måste jag träffa den här personen av olika orsaker som jag själv inte riktigt kan styra? 

Tycker jag om dem ändå, trots att de är som de är? (Och ja, det lever jag på, att mina vänner tycker om mig trots och för allt jag är. Plus att jag är en riktigt charmig människa om jag vill. (Och egenkär, ja. Det är bättre att jag säger det än du...)

Om man svarar "nej" på alla  frågorna så ser jag ingen mening med att ha sådana människor i mitt liv.
Svarar jag "ja" så har jag skäl att ha dem kvar.

Jag har ju gjort mig av med en hel del släktingar (sorry, jag hör att Gudfader-anspelningen kom igen här, men jag lovar, de lever alla i högönsklig välmåga.) och det är bland det bästa jag gjort.
Min vilde far är inte helt överlycklig, han vill helst att alla ska vara vara sams, och visst skulle det vara bäst om det vore så, men en del släktingar jag har får familjen Adams att verka som en mönsterfamilj.
När jag var tvungen att umgås med dem, vid släktkalas och andra äventyr så lämnade jag ofta dessa med ilskna röda fläckar på kinderna och en brinnande längtan att sparka några av dem på smalbenen.

Jag kan ge er ett exempel hur konversationen kunde gå, så ni förstår hur trevligt vi hade det;
Min kusin säger "Åh, nu när Majbjörn (hennes son, fingerat namn...) har skaffat en stor villa med åtta rum så har räntorna gått upp så dant! Men han klarar ju av det, de har ju välbetalda jobb, både han och "MajkenUlla, kusinbarnets tjej, fingerat namn...) har ju såå bra jobb och nu tittar de på ny bil!"
Jag "Vad behöver de åtta rum till? När de bara är två? Till sina egon eller?"

Ja. Ni förstår. Kusin och jag har inte riktigt samma värderingar. Jag behöver inte ha samma värderingar som resten av världen för att umgås med den, men jag har lite svårt att tycka synd om käre kusinbarnet och hans tjej, där de springer i statushjulet allt vad de orkar. Man kan välja det själv.
Så ni förstår ju att det är välgärning för både henne och mig att inskränka våra kontakter till ett absolut minimum.

Och jag vet att jag ofta tänkte att det är ett tyvärr negativt mirakel hur man kan ha så diametralt motsatta uppfattningar om vad som är viktigt i livet och om hur olika man kan vara varandra, trots blodsband.
Jag är ganska säker på att de tänkte likadant. Det enda som förband oss var att vi har lika svårt att hålla tyst när vi inte håller med.
Numera önskar jag min far trevlig resa och ha det så roligt och själv kan jag utan saknad eller speciellt mycket irritation tänka på dem.
Det är en lättnad som ni säkert förstår.

Så, jag tänker så här, om man inser att ens tid är dyrbar och vi har en tidsbank, då är det väl bättre att vi sätter av tid till dem vi håller nära och kära och till de eventuellt nya bekantskaper som kan ge en skjuts i positiv riktning, än till att hålla på och sätta in tid som vi aldrig får ut något positivt utav?

tisdag 8 mars 2011

Hur ska det gå!?

Oh! Sju minuter till Halv åtta hos mig!
Och vi som har "så mycket att säga varandra, men det blir ingenting, ingenting sagt" som en vän till mig brukade sjunga.
Han sjöng det med ljus basröst och lät som en förvirrad smurf, det var mycket vackert...

Men.
Påminn mig om att vi ska diskutera; sötpotatis, ingefära, kvinnodagen, drivkraft versus drygkraft, tandläkare och bristen på tussilago, fan vad det blåser på slätten och hur ska det gå med mitt torp när hus säljs av utav ägarna? Det bekymrar mig mest faktiskt. Mitt lilla hus på slätten med syrener. Fy fan, det kan gå illa. Men. Det kan ju gå bra också. Vi får se.
Nu hinner vi inte prata mer just nu, men tala gärna in ett meddelande i kommentaren, om vad du vill att vi ska prata om,
lev gott, för nu.

måndag 7 mars 2011

Hur lär man ut empati?

En liten fråga bara, egentligen skulle jag stå vid ugnen nu.
Men...
Jag har Dalai Lama på fb och han sa så här;
Whatever the intellectual quality of the education given our children, it is vital that it include elements of love and compassion, for nothing guarantees that knowledge alone will be truly useful to human beings. Among the major troublemakers society has known, many were well-educated and had great knowledge, but they... lacked a moral education in qualities such as compassion, wisdom and clarity of vision.

Någon kommenterade det i stil med "True, but how do you teach empathy?"

Visst är det en bra fråga.
Hur lär man ut empati?
Har vi det i oss från början?
Eller kan det läras ut?
För jag vet, att det finns en del människor som inte har mycket empati alls.

Likaväl som jag vet att det finns människor med massor.
Är det inlärt?
Eller?

Asta i sin skurhink.

Jag kom ju att tänka på att en del av er kanske
inte har sett Asta när hon sitter och tjurar i sin skurhink...

Med ett minne som en undulat är det inte lätt att komma ihåg. Men nu. Välkommen!

Jag har absolut ingen hyfs.
Det kanske du har märkt genom åren här, eller också har du märkt det när vi umgåtts personligen.
Som nu till exempel.
Jag har sett att jag har fått nya läsare, något jag är riktigt glad över och varje gång jag loggar in tänker jag "Nu borde jag välkomna dem" och jag läser andras bloggar där de är trevliga och välkomnar nya bloggare.
"Så där är bra att göra, man känner sig välkommen" myser jag när någon uppmärksammar att jag är i faggorna och så går jag (igen) tillbaka till min blogg och ska välkomna folk och ja, jag glömmer bort det igen.
Någonstans så har jag ett minne som en undulat.
Så är det bara.

Men nu.
Nu jäklar!
Välkomna allihop!
Jag är glad att ni hittat hit och har ni tålamod med mig så kanske jag kan prestera en och annan blogg som är värd att läsa.
Eller också kör vi på vanligt, ni vet att jag börjar med en tråd, virrar bort mig totalt, någonstans i mitten frågar jag mig själv "Vad var det vi pratade om?" och glömmer genast bort det för att ila iväg åt ett annat håll rent ordmässigt.
Sedan kommer jag till något slags slut och vi känner oss båda smått förvirrade över dels vad jag skrivit och kommit fram till (som givetvis inte alls var vad jag hade tänkt skriva) och du som undrar "Hm, vad var det hon ville säga, egentligen?"

Enda trösten jag kan ge är att jag är likadan att muntligt konversera med.
Jag brukar säga att "Jag har ett livligt intellekt"....
Mest bara för att det låter så mycket bättre än att säga "Jag har ett minne som en undulat och måste få ur mig allt jag tänker på illa kvickt."
Egentligen tror jag att jag ligger någonstans mittimellan..
Livligt undulat-intellekt.
Om det finns, så är det jag.

söndag 6 mars 2011

Mitt namn är Långskank. Styre Långskank. Och jag vill ha min kattmat rörd, men inte skakad.

Det tog på krafterna att åka till veterinären.
Katterna tog det bättre än jag, själv var jag nästan utanför bilen (okay, en gång var jag utanför bilen rent fysiskt när jag klev av och tog en cigg för att lugna mina nerver, och ja, jag vet att man inte blir lugnare av ciggen utan tvärtom, men säg det till en inbiten rökare som varit helt bergsäker två gånger tidigare på att "Nu, nu kör vi ut i snön och under snön finns säkerligen ett dike som bara väntar på att låta bilen hamna upp och ner, oss människor vackert hängande i säkerhetsbältena och katterna tumlande runt i kattburarna som i en centrifug...") när vi mötte stora lastbilar på den där gräsliga lilla grusvägen.

Asta underhöll oss med skönsång hela vägen dit, under besöket, där hon också fällde en halv kattpäls, och på resan hem.
Styre sa inte ett ljud.

Han åkte bil, blev vägd och vaccinerad, klev in i buren, åkte bil hem, klev ut och tittade sig omkring som om han tänkte "Vad var det där bra för nu då?"

Sedan kastade jag mig på telefon för att försäkra de små liven, pratade med en vansinnigt trevlig människa och hon sade
"Sture, sa du?"
"Nej. Styre."
"Styre??"
"Ja. Som Sture fast med "y"."
"Styre!?"
"Ja. Styre..."
Och hon började fnissa för att sedan komma loss ordentligt i ett riktigt härligt stort garv.
"Oh. Förlåt... Styre, sa du?" sa hon och försökte återfå kontrollen.
"Ja..." sa jag småskrattande.
"S T Y och sen?"
"R och E. Styre. Som i cykelstyre, om man vill det."
Fniss i luren igen och sedan ett stort skratt.
"Jag har aldrig hört någon katt heta Styre..."
"Nej, jag vet. Jag får den reaktionen ofta," sa jag.

Sedan samlade vi ihop oss och lyckades försäkra båda katterna utan fler skratt just då.
Men...
Det fick mig att tänka på, att ofta när jag pratar om Styre, med folk, ansikte mot ansikte så brukar det rycka lite i mungiporna på dem.
Men de börjar aldrig storskratta direkt.
Däremot.
Tala med någon i telefon och de skrattar högt och hjärtligt, samt envisas de första gångerna med att säga "Du menar Sture, va?"
Lyckan är total när jag vänligt säger "Nej. Styre."
Ibland talar jag också om hans efternamn...
"Nej. Styre. Styre Långskank heter han."
Och sedan lyssnar jag nöjt i luren på fnisset.
Tänk att ett namn kan skänka så mycket glädje.
För att inte tala om hur mycket glädje han skänker som katt här i hushållet.
Och Asta med, givetvis.
Fast hennes namn drar aldrig ner några fniss. Jag kanske får döpa om henne så att hon inte känner sig förfördelad.

torsdag 3 mars 2011

Lugnet före stormen.

Nu är det lugnet före stormen...
I eftermiddag åker vi med Styre och Asta till veterinären.
Ja.
Jag vet.
Två katter i en bil lär bli himmelriket på jorden....

För att inte tala om när vi kommer in till veterinären och de ska vaccineras.
Så just nu...
Just nu så njuter jag bara av lugnet.

Det gör katterna också.
Burarna är framtagna och Styre har slagits med bägge två, Asta försvann som en avlöning och lade sig på sängen och blängde med stora ögon på mig.

Hon tänker inte åka någonstans om hon får bestämma.
Styre som är lite mer frivol till sin läggning kan tänka sig att åka, men helst vill han ju köra om han ska åka bil...

Det lär bli en intressant eftermiddag.
Ska jag ta öronpropparna, tycker ni?

onsdag 2 mars 2011

Nu kommer dom!

Jag stod ute på balkongen nyss.
Begrundade hur jag avrättade en hel grupp verbalt på tvn igår med ett iskallt "Fan vad ni är ointressanta."
Tittade på en annan samling människor och blev rörd när en av dem pratade om sin uppväxt, hans föräldrar dog när han var femton och när han pratade om det, så kunde man se, trots att han var gammal, den femtonårige pojken han en gång var.

Då.
När jag står i mina tankar så hör jag det.
Först tror jag att jag hör fel,  men nej...
Gässen är på väg!!!!

Och som den gamla softie jag har blivit så får jag nästan tårar i ögonen av glädje.
De är på väg!!!
Jag bekämpar lusten att vråla ner till trafiken att "Stanna bilarna, gå ut, var tysta, nu, nu kommer de! Lyssna!!! Äntligen!!!"

Men jag hutar inte åt några trafikanter, jag slår upp dörren på vid gavel och bara njuter.
Jag hade ingen aning om att jag längtat så efter att höra gässen på väg mot sjön..

Det har varit en helvetes lång bister kall vinter, både rent vintermässigt och rent personmässigt ibland, men nu, du...
Gässen har aldrig fel!

Du får ursäkta mig, jag har inte tid längre, jag ska springa ut i snön och gräva upp hästhovarna nu.
Kommer du  med?

tisdag 1 mars 2011

Det är vår förbannade skyldighet.

Jag läste något så bra, hos http://hemsktmycketbarn.blogspot.com/...
Speciellt mot slutet, när hon skriver att om att det är barn inblandat vägrar hon att stillatigande se på.

Och. Ja. Jag väntar här på dig medan du läser hennes inlägg, så fortsätter vi därifrån...
Klar?
Bra.


En sak, som jag är så förbannat övertygad om; det borde finnas barnkörkort.
En annan sak, som jag är lika övertygad om; är att det är vår förbannade skyldighet att ta hand om barnen och se till att de har det så bra som det bara går.
En tredje sak; det är vår sak att se till att barnen växer upp och tror på sig själva, det är vår plikt och ansvar att tro på dem, få dem att växa och frodas och veta att här i världen är de bäst på att vara just den de är.
En fjärde sak, det är vår plikt att komma ihåg att vi varit barn själva, och hur det kändes. De som säger "Du har det bra du, som är barn.." eller säger samma sak till tonåringar, de människorna får mig alltid att undra var de höll hus i sin barndom, om de kanske bodde i en skyddad sockerask vadderad med sammet...

Å andra sidan, så är jag medveten om att vi alla har olika erfarenheter.
Jag hade tur, jag var viljestark och hade en far som lyssnade och respekterade mina åsikter.
Plus, han lyssnade på mina vänner också och hade tid för dem.
Men jag hade vänner som blev utkörda på fredagskvällen "för att föräldrarna ville ta sig sin fredagsgrogg i lugn och ro."
Jag hade vänner som fick höra att de var dumma i huvudet, av sina föräldrar.
Jag hade två vänner som knappt fick röra sig i hemmet, för modern var pedant.
Jag hade ett par andra vänner, ett brödrapar, som körde cross, när de körde i kull med den, och den ena grabben hade slagit upp sitt knä och hade blåmärken så grät han.
Inte för att det gjorde ont, utan för att han var rädd för att komma hem, för att han visste att han skulle få stryk för att det blev repor på crossen.

Det tog en vecka innan brödraparet kom tillbaka till gemenskapen och leken.
"Nu kan jag i alla fall sitta" log den ena med ett snett leende.
Och vi andra, vi rös.
Vi önskade nog alla, lite till mans, att vi varit stora så att vi kunde tagit deras far i örat.
Men nu var vi inte det.
Vi var barn, så det enda vi kunde göra, det var att avsky hans far.
Och det, det gjorde vi.

Hmm...
Nej, vet du...
Det är inte lätt att vara barn. Eller tonåring...
Men det blir lättare med vettiga vuxna omkring oss.
Så det är, som sagt, vår förbannade skyldighet att se till att vi är det.
Eller hur?