söndag 27 februari 2011

När jag blir äldre ska jag ha skvallerspegel...

Och nej.
Jag brukar inte bo i fönstret.
Mest för att det är så lite action där jag bor.

Bodde jag någonstans intressant skulle jag se till att skaffa skvallerspegel, trycka näsan mot fönstret och författa noveller om varenda en som var oförsiktig nog att gå förbi.
Kanske när jag blir äldre, det finns ju en tid för allt.

Det får mig för övrigt att tänka på när jag var ny ute i torpet.
Jag var grymt imponerad av vilken trafik det var på vägen.
Folk kom och gick, drog barnvagnar, drog hundar, drog mopeder och alla tittade uppmärksamt mot torpet.
Alla gick också väldigt långsamt...

Ända tills de fick syn på mig.
Då rodnade en del, en del sade "Hej!" tvärsnabbt och skyndade på stegen, en del andra var modigare och stannade till och sade "Jaså, är det du som hyr nu?"
Vilket jag erkände.

Så där höll det på i några veckor.
Tills alla var säkra på att jag inte var farlig utan i det närmaste en ganska harmlös människa, förutom att de kanske hade synpunkter på att det spelades musik på hög volym.
Jag själv har ju alltid haft den åsikten att om man har ett hus någonstans så är det slöseri med liv och volym att inte njuta så högt som man vill njuta av musiken.

Att vara på övervåningen och höra varje ord lika klart och tydligt som om man vore nere i undervåningen är en härlig känsla.
Jag tror att det är bra för torpet också, det finns inget så nyttigt som vibrationer i husgrunden, spindlarna gillar det, husbockarna likaså.

Högröstad kärlek.

... Tydligen tänkte en av hundarna det samma, "Vilket jävla språk, nä, jag drar!"
Nyss sprang ägarinnan förbi balkongen, visslande och skrikande efter en av hundarna som brutit sig ut.
Jag höll andan, ägarinnan visslade, hunden sprang, ägarinnnan sprang och det var inte långt i från att jag med sprang ner för att hjälpa till.
Fram och tillbaka i backen gick jakten, tills hon kom på att hon hade godis i fickan.
Matten alltså.

Hunden kom och matte gick ner på knä och fick en stor hundpuss.
Det är kärlek.
Högröstad kärlek.
Men ändock, kärlek.

Vilket jävla språk...

På tal om att leva ut sina känslor.
Jag var ute på balkongen nyss och nedanför stod en kvinna och vrålade rakt ut till sina tre hundar.
Det är också ett sätt att få ut sina känslor.

Jag som är en känslig pion höll för öronen och tänkte "Hu, vilket jävla språk", stängde snabbt dörren och var glad att jag inte var hund.

I mitt nästa liv ska jag definitivt bli katt.
Katter får göra precis som de vill.

Inga tiggarbrev, tack.

Jag har varit turist i tillvaron idag.
Travbanan var vårt mål och säga vad man vill, men där lever man ut sina känslor.
Det tog inte tio minuter förrän ett flertal hade vrålat av ilska, slängt av sig mössorna, stampat på dem och ylat upp mot himlen allt medan de skakade sina händer.
Det var lite Ferdinand-känsla, du vet, när han kommer till tjurfäktningsarenan och luktar på blommorna...

Jag trivdes genast, jag gillar ställen där folk går loss och när min häst travade fram till plats så var det inte långt i från att jag ville skena ut och lägga en blomsterkrans runt halsen på hästen och bära in honom i stallet för hö och vatten.

Men jag behärskade mig. Man får inte låta känslorna ta överhanden, även om man vunnit så mycket som 2 kronor.
Man får i stället listigt kolla programbladet igen, mumlande sina frågor till travexperten som var med mig, sedan åla sig ut i hallen, stoppa in halva överkroppen till damen bakom luckan och mystiskt visa vilken häst som ska få äran i nästa lopp.

Vi var ett oslagbart par för övrigt, Kia och jag.
Hon vet en hel del om hästar och jag har min intuition.
Jag valde hästar efter coolhet i namn, färg på kärran (också kallat sulky), färg på öronmössan och andra viktiga saker man bör ta med i beräkningen.

Totalt tror jag att vi vann nästan 25 kronor ihop.
Men lugn.
Vinsten  (som för mig uppgick ungefär till kanske en femma) har på inget vis gjort mig märkvärdig.
Jag är samma anspråkslösa människa som förut.
Jag lovar.

lördag 26 februari 2011

Jag vet inte. Och inte du heller.

Just det.
Det var ju inte bara det.
Jag tänkte på en annan sak härom dagen.

Det jag har svårast med, när det gäller religioner eller olika trosbekännare är de som är så vanvettigt tvärsäkra på allt.
Jag menar, det säger sig självt, de som tror, de gör just det.
Tror, alltså.

För ingen vet ju, eller hur?
Och det kan göra mig så förbannad när folk säger vad de tror och spikar in det som om det vore sanningar, bara för att de vill att det ska vara sant.


Samma sak, ibland med historia.
Vi tror bra mycket där med.
Men vi vet inte.

Jag har ju mitt favoritställe på jorden, där bland annat Ales stenar ligger.
Det har varit ett himla liv om vad det egentligen är.
Guider har råkat i bråk och jag vet inte allt...
Och jag tänker, vem bryr sig? Är det viktiga i det hela att få rätt, och hur i hela friden ska ni veta att ni har rätt.
Ales stenar bryr sig inte.
Det ligger där, i all sin majestät och ger fullkomligt fan i vad vi tror.
Det finns där.
Det är nog.

Jag tänker att det skulle vara så förbannat trist att vilja ha allting förklarat och benhårt tro att något alltid är och kommer att förbli rätt.
Att det bara finns en väg.
Och att det ska gälla för inte bara en själv, utan för alla andra också.

Tillvaron synes mig bli ganska grå då.
Eller rättare sagt svart och vit.
Jag tycker om att mycket i livet är ett mysterium.
Jag vill inte ha allt förklarat för mig och jag vill absolut inte gå med på att någon som tror ska kunna hävda att de vet.
För.
Det vet jag att de inte vet.

Björntassar, nattvandrare och lite stuvad grävling.

Igår lärde jag mig hur man får stopp på nattvandring, man lägger helt enkelt ut en våt handduk framför sängen så slutar snart vandraren med sina tåg.
Så läste Witchen för mig ur en bok om husmoderskurer.

Jag ville inte vara sämre, så jag slet fram gamle Hagdahl och lärde raskt ut hur man anrättar björntassar och stuvad grävling.

Hon returnerade med några snabba tips om kurering av astma och jag med tips om hur kokerskor ska vara.

Vidare så har jag lärt  mig att för att undvika elektriskt hår ska man enbart använda balsam.
Eftersom jag var så elektrisk så jag börjat ge katterna stötar när jag klappade dem, vilket inte alls uppskattades av varken dem eller mig, och eftersom jag inte har som mål i livet att djuren ska skygga och springa undan för mig när jag kommer för att betyga dem min vördnad så prövade jag.

Och se på fan!
Det fungerar!

Visserligen blev håret lite tungt, lite som att ha ett korglock på skallen, (en väldigt lätt korg men ändock en korg) men inte tillstymmelse till elektricitet!

Idag körde jag dock med den gamla varianten, med schampo också.
Och det är inte elektriskt.
Än.

Vad jag ska lära mig idag återstår att se.
Vad har du lärt dig på sistone?

fredag 25 februari 2011

Ingen eftertanke alls. Ibland knappt någon tanke...

Egentligen är det lite roligt det där....
Man sitter framför datorn och har absolut ingenting att säga, så börjar man skriva och det kan bli precis vad som helst. Som i inlägget nedan.
Bäst skriver jag när jag inte tänker på att någon annan läser det.
Jag vet inte hur det är med dig, men ibland känner jag att jag får skrivstopp när jag tänker på att någon annan läser.
Så det bästa är att ånga på, fort som fan ska det gå, ingen tid för eftertanke och redigering, bara fånga orden i huvudet, ner med dem, snabbt klick för att publicera och sedan är det klart!
Så skriver jag alltid, du vet, jag är ju inte mycket för eftertanke, Janne Goldmans ord i "Historien om grabben " där han säger något liknande som att "Det kallas eftertanke och det ger vi inte mycket för" är som en ledstjärna för mig i bloggen.

Visst kan jag tänka efter efter, om vi säger så, men då får det bli ett nytt inlägg. Det som står ska stå. Tills jag kommer på andra tankar och ändrar mig. Det är lite som Groucho när han sade att "Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag fler."

För det är ju så, med både tankar och åsikter och principer. Man får revidera dem ibland.
Inte för att jag har fel. Det vet vi ju alla att jag aldrig har. Men man kan komma på andra saker som är lite mer rätt. (Ja, jag vet. Jag borde ha blivit politiker när det gäller att slingra sig ibland...)

Hm.
Låt se nu.
Vad var det jag hade tänkt att säga? Egentligen skulle jag påpeka att min röda poesibok fortfarande är försvunnen.
(Jag vet. Det är en nyhet här, men på fb har jag gnölat och gnällt och fick en stackars människa att kasta sig huvudstupa in i arbetet att leta efter ett citat som jag hade i huvudet;
"alldeles bestämt sagt av Gullberg eller Söderberg!" sade jag tvärsäkert.)
Givetvis var det inte någon av dem utan Goethe.
Inte konstigt att vi inte hittade något.
Men...

Det är inte utan att jag börjar undra om det gått troll i poesiboken.
Jag har vänt ut och in på skåp.
Blängt i alla bokhyllor.
Flera gånger till och med, för jag vet ju; att det första man blir blind på är ögonen.
Letat i pappersåtervinningskassen.
För man vet ju aldrig om man råkat lägga den där av någon outgrundlig anledning.
Dragit ut alla lådor.
Flera gånger för man vet ju inte, den kanske har åkt under några tjocka strumpor, ligger under de där tröjorna jag aldrig har men inte kan med att slänga för "det är bra att ha ifall jag ska på äventyr vid Polcirkeln, ifall helvetet fryser över eller ifall jag känner en vansinnig längtan efter att låtsas ha tagelskjorta, vilket jag lätt kan känna mig som jag bär bara jag tar på mig den outgrundligt gröngråa tröjan som sticks så mycket att det är märkligt att den inte kallas för kaktus i stället...)

Jag har tittat i köksskåpen.
Flera gånger.
För man vet aldrig, jag kan ha stått och lagat något, kommit på att "Det där ska jag leta upp i den röda boken", hämtat boken, läst och sedan puttat in den bakom vetemjöl och ättika.
Jag har kollat i badrumsskåpet.
Flera gånger.
För man vet aldrig jag kan ha haft med boken in, läst, pryttlat iväg den bakom alla jäkla ansiktskrämer som lovar att ta bort rynkor så att man blir slät som ett A4 i ansiktet (fråga mig inte varför jag köper dem, jag vet att de inte funkar men nog står dem där ändå. Jag är ett förvirrat får ibland...)

Jag har letat i lakansgarderoben.
För man vet aldrig.
Jag kan ha varit på väg att hämta ett lakan, med boken i näven och sedan tryckt in boken bakom påslakanshögen.

Jag har letat i den vanliga garderoben.
Den vanliga garderoben kan man gå in i.
Det är mycket möjligt att du slår ihop händerna flickaktigt och jublar "En sådan vill jag också ha! Oh, en walk-in-closet!"
Då spänner jag ögonen i dig och säger "Nej. Det vill du inte. Tro mig. En sådan garderob får dig att på något underligt vis tro att garderoben är ett svart hål. Du hivar in allt möjligt, från kläder till skor till tavlor till broderier till böcker och stänger dörren och blir lika förvånad varje gång du öppnar och det blivit en trängre och trängre gång in. En sådan garderob är början till fördärvet.  För du hittar ingenting i den, även om du vet att du lagt in något i den. Och att ha belysning i den är absolut ingen god idé. Helst ska det vara becksvart så att du slipper se eländet."

I den garderoben har jag letat.
Flera gånger.
Men.
Ingen poesibok.

Nu vet jag inte var jag ska leta...
Har du någon idé?

Det så trist, det så trist, siger de...

Sången jag har i huvudet idag är "Nanna" av Gasolin', men bara textraden "det så trist, det så trist siger de."

Fråga mig inte varför just den raden går på repeat, så trist är det inte, om man bortser från snön, läget i Libyen, folk som inte trivs på sina arbeten, de som inte har några arbeten att gå till, att det är mindre än 4 månader till midsommar, då det vänder igen och blir mörkare, att jag har en tid hos tandläkaren snart, att vi har skapat ett samhälle med generationsklyftor som är så vida att vi knappt ens kan hoppa stavhopp över dem, att det varje dag finns barn som går till skolan med en klump i magen, att det finns folk som på allvar läser de braskande rubrikerna om "Få en perfekt kropp på en halv dag" och sedan går hem och  försöker få precis det, att det finns folk som är övertygade om att det enda sättet att känna att man duger är genom andras godkännande, för att inte tala om alla de som inte får höra att de inte bara duger, utan är bäst, för att inte tala om alla som inte har någon att prata med eller ser en människa på en hel dag, för att inte tala om de som lever enbart för jobbet och ser med skräck fram mot pensionen för då måste de bilda sig ett liv,

 För att inte tala om alla de som lever i ensamhet och sedan gärna byter ut ensamheten mot tvåsamhet, för att sedan finna att man är aldrig så ensam som när man är i sällskap med helt fel person men ändå beslutar sig för att härda ut, för blir de ju helt själva och den andre personen är ju dock ändå lite mer sällskap än svärmorstungan som står slokande, (vilket får personen att tänka att "Herregud, svärmorstungor ska ju vara omöjliga att missköta, klarar jag inte ens av det!?") och de vet vad de har men inte vad de kan tänkas få, så det är bättre att tiga och lida än att resa sig upp, gå ut, bränna alla broar (bildligt givetvis, för annars lär man få problem med alla som har önskemål om att gå just över de broar man bränt).

(Suckar du bekymrat och lägger pannan i djupa veck och säger "Det så trist, det så trist, siger de" du också nu?)

Då ska jag också be att få tillägga; att djuren hittar knappt någon mat nu när det är så kallt ute, och vi vet inte hur det ska gå för Egypten, att fristaden Christiania ska jämnas med marken för att ge plats åt svindyra bostäder för folk från den övre medelklassen (och säga vad man vill, men idén om en fristad var fin, även om det inte blev direkt som det var tänkt) att i USA röstar de ner förslaget om sjukförsäkring åt alla så att försäkringsbolagen kan sko sig på de som är sjuka, men har nog med pengar för att kunna ha en försäkring, samtidigt som det finns folk där som inte får den vård de behöver, samtidigt som jag, har fått brevlåda utanför huset, vilket gör att jag konstant glömmer att ta in posten, vilket i och för sig kvittar, för det är ju bara räkningar ändå, (som allt folk säger) vilket i sin tur får mig att undra om jag börjar bli lätt senil eftersom jag tillbringar bra mycket tid med att leta efter mina glasögon (4 par vid det här laget som märkligt nog har ben och springer och gömmer sig) samtidigt som jag tänker att nu när jag har glasögon för att läsa enbart så går det bara utför och snart får jag ha sådana som är så tjocka så att mina ögon blir stora och runda som fiskögon, vilket vi alla måste hålla med om kommer att bli synnerligen trist för mig.

(Är du med fortfarande? Visst är det trist?)

Samtidigt som vi får fundera över också att i dagens läge, när vissa lägger ner förmögenheter på toppmoderna kök så står de sedan tomma för ingen har tid att laga mat längre, medan vi funderar på hur det gick så fel, för industrialismen skulle ju göra att folk fick mer tid, vilket leder oss vidare till datorn!
För datorn skulle ju befrämja det papperslösa samhället och alla skulle få ännu mer tid, men i stället så fick folk ännu mindre...
Och pappren blev fler. Visst är det trist?

Inte nog med det, sedan bygger vi ett samhälle där folk hänger över datorn dag och natt och glömmer mänskliga kontakter , så att resten av familjen som häckar i soffan lika gärna kunde vara slokande svärmorsliljor, allt medan vi kopplar upp oss, går och lägger oss och har en molande känsla av att någonstans mitt i allt det här så är det något vi missar, men vad kan det vara?
Inte för att vi har tid att grubbla för mycket över det, i stället så köper vi en ny svindyr dress av ett fashionabelt märke, gjort i något U-land (vilket står för utvecklingsland numera som vi alla vet)  av någon som jobbar för svältlön.
Och tänker vi för mycket på det så blir det ju allt lite trist.


Hm.
Tänk.
Vad man kan komma på som är trist, om man tänker lite.
Inte undra på att den sången gick på repeat.
Men nu är jag av med den och känner mig lättare till sinnet när jag lagt allt som är trist här i bloggen.

torsdag 24 februari 2011

Hur man inte kör från Helsingör.

Jag känner mig lite full i skratt idag.
Vid ett tidigare blogginlägg skrev jag "När jag varit vuxen" om något, jag minns inte riktigt vad, men det slår mig att det stämmer.
Vissa stunder så känner jag mig verkligen vuxen.
Det finns ingenting jag inte vet och jag känner mig vuxen, ansvarstagande och respektingivande.

Vissa dagar är totalt tvärtom.
Åldern då, den pendlar någonstans mellan 12 och 15, skulle jag tro.
Jag hamnar i situationer som får mig att bara vilja fnissa hejdlöst och jag vet, för jag kan ju givetvis inte hejda mig, att ingen annan kommer att begripa vad det är som är så roligt.
Förutsatt givetvis att man inte har med sig någon vän som också befinner sig på det stadiet just då.

Jag ska inte rangordna minnen, för det är för svårt, men jag minns när jag och Kia åkte kors och tvärs genom Köpenhamn och desperat försökte hitta en väg ut.
Vi startade från Helsingör, och där hade vi inga problem, men sedan... När vi väl kom in i Köpenhamn...
Vi dök upp än här, än där och var vi än kom ifrån så hamnade vi vid Rådhuspladsen, vi stack in än här, än där, vi svängde, vi åkte mot enkelriktat, vi tvärvände och hur vi än gjorde, så nog stod vår käre gamle vän Rådhuspladsen tryggt och väntade på oss, där vi kom farande som om vi vore den bilburna versionen av Den flygande holländaren.
Vi frustade av skratt, vi skrattade så att tårarna rann och det blev bara värre och värre ju oftare vi såg Rådhuspladsen...
Åldern i bilen låg säkerligen på 7 år vid det laget.
Jag jämförde oss med Bluesbrothers när de åker runt i varuhuset och det var nog inte långt i från.

Till slut tog vi oss ut.
En lång raksträcka låg framför oss och Kia stampade gasen i botten, vi torkade tårarna och pustade ut.
Ända tills vi kom till skylten som sade "Malmö."
Vi var nämligen inte alls på väg till Malmö, utan neråt landet i Danmark.
Då exploderade vi, jag vet inte, om vi minns rätt, men jag tror att vi garvade så att vi var tvungna att stanna bilen...

Och nej.
Ingen karta hade vi.
Vad ska man med karta till? Det är ju så väl skyltat överallt. Det vet man ju. Eller hur?

Jag vet inte hur många timmar vi höll på och trådde och trädde när vi sedan svängde tillbaka, passerade Rådhuspladsen några gånger, men jag vet att det var mörkt när vi kom till Korsör.
Då hade vi startat någon gång vid lunch, i Köpenhamn.

Härom veckan läste jag om Korsör.
Det stod att Korsör ligger 1½ timmes bilväg från Köpenhamn.
Det är inte sant.
Inte om man kör som vi gör.

onsdag 23 februari 2011

Om vi leker med tanken på att vi inte är odödliga...

Jag läser den här boken, om en kille som tar kontakt med sina gamla barndomsvänner; "Mannen som ville bli vuxen" heter den.
Mannen, som heter Danny, ska snart fylla 30 och börjar jaga efter sin barndom.
Till en av sina barndomsvänner så skriver han brev, som svar på de brev han fick när han var barn.
Han får aldrig något svar, förrän alla breven kommer tillbaka, med adressaten okänd, då börjar han söka lite mer på vänner som känt vännen och får tag på en kvinna via telefon, som säger att vännen han söker är död. Gick bort när han var 18 år.
Mannen som ville bli vuxen tappar lusten då, att söka efter fler av sina vänner. Det hade inte slagit honom att för en del så kanske livet inte hade gått vidare...
Han ägnar sig åt huset, pysslar med det, men en av vännerna han tagit kontakt med, men ännu inte träffat hör av sig igen och igen via mail och ger sig inte, till slut ringer hon och som han säger,  det är svårare att avvisa någon när man har rösten i telefonen, än vad det är att avvisa via mail.
Så de kommer överens om att träffas.

När de väl sitter på puben är han fåordig, tänker på annat, frågar henne två gånger om hon är gift och så vidare.
Hon frågar då om han är helt okay och han skärper till sig och berättar allt.
Hon säger något om att "Så, när du fick reda på att Andy var död, då slutade du att leta?"
Och han svarar att så var det nog.
Varvid hon säger att det borde vara tvärtom. Att nu, när han kanske förstår lite mer att livet inte är för evigt, då borde han lägga ner mer tid på att leva och att leta, "Livet är till för att levas." säger hon.
Han går hem och tänker att det är en klyscha, samtidigt som det är en klyscha som är svår att komma undan och lägga på hatthyllan. Eftersom den i all sin klyschighet är sann.

Så han börjar igen. Han söker vidare, på de som är kvar, hamnar i Japan, på en ninjabar bland annat och nu, där jag är nu, så har han bara sin vän i Japan plus sin allra bästa första vän kvar att hitta.

Jag vet att jag tänkte, när jag läste om att han först då, vid nära 30 insåg fullt och fast att livet kunde ta slut och tar slut för en del mycket tidigare, att han, Danny var ganska lyckligt lottad om han inte behövde uppleva det i realiteten förrän vid så pass många år.

Jag vet, det kan låta som om jag vore synnerligen hårdhudad, men det är inte så jag menar.
Vad jag menar är att en del är med om den upplevelsen vid yngre år. Man är definitivt inte bättre skickad att deala med den upplevelsen, vid vilken ålder man än torde vara.
Men.
Det finns också något positivt i det.
För mig innebär det att när man väl är medveten om att livet inte fortgår för evigt, vare sig för dig eller för mig eller någon annan så kan man lägga en del saker där de hör hemma.
Oförrätter som är gjorda mot en, folk man inte pratar med för att de är som de är, allt det ska man vara medveten om, att det har man sin fulla rätt att göra och tänka bistert om, men samtidigt tycker jag nog att man ska fråga sig själv, om det är värt att hålla i gång det bara för att få gå och känna sig oförrättad eller för att vara sur på någon.

"Lätt att säga, men svårt att göra..." säger du.
Och jag säger "Ja, visst fan är det svårt, men vem har sagt att det ska vara lätt?"
Det är definitivt inte lättare att gå och bära agg och vara sur och tvär.
Det ska ingen inbilla mig. Kanske är det lättare att säga "Jag har min stolthet!" som jag ibland hör, men jag vet inte jag, vad gör den där stoltheten med dig, egentligen?
Vad är den bra för, egentligen?
Jag har en teori, (ja, som vanligt) att motsatsen till att känna irritation, inte är att gå och känna sig bitter, utan att helt enkelt inte bry sig.
Precis som med kärlek, du vet, motsatsen är inte hat, utan att känna att vad den andre än gör och har för sig, så är det helt okay med dig.
Jag har också en teori om att lika lätt som det är att gå och vara bitter, lika lätt är det att ta kontrollen över känslan och lägga den i "Jag bryr mig inte-lådan."
(Och här får du gärna morra ilsket och säga "Lätt!?"
För jag tänkte fortsätta med att säga att det är precis lika lätt som det är svårt.
Men det går.

Om man leker med tanken att vi inte är odödliga så tror jag inte att det är de stunder vi gått och varit bittra och sura som fan som vi kommer att minnas tillbaka på med stolthet.
Jag tror faktiskt inte det.
Däremot stunderna när man lagt ner vapnen, och antingen sträckt ut en hand eller bestämt sig för att gå vidare.
Och har man gjort fel, så att man gått vidare men kommit på att det var fel väg, och gjort en snabb rundpall och gått tillbaka och plockat upp dem man ville plocka upp, nog tror jag att man känner sig nöjd då.
Eller vad tror du?

Egentligen, så kom jag att tänka på det här långt tidigare innan jag läste den här boken, du vet, jag har vänner i min närhet som varit och är inte speciellt krya.
Jag har bloggvänner jag läser om, som inte mår bra.
Jag har vänner som förlorat människor de tyckt om allt för tidigt.
Jag har själv förlorat människor som jag tyckt om.
Vad vi alla har gemensamt, synes det mig, är att det inte spelar så stor roll med stolthet.
Kanske har jag fel, men någonstans känns det som att stoltheten är att göra det som känns gott för själen, och inte minst för kroppen.

Ingen av mina vänner, som genomgått perioder av sjukdom håller på och tramsar som fan med att "Jag kan inte ta en chokladbit till för då blir jag fet..."
Ingen av dem säger "Nej, men guuu, så kan man inte bete sig, tänk vad folk ska tänka om mig!"
De skrattar högt och opassande precis var som helst, de blir förbannade så att det märks och hörs och de blir glada och tårfyllda så att hela rum lyser upp.
De ger järnet.
Och för mig är de som en fantastisk drog att umgås med.
Ingen baksmälla, mycket eftertanke och levande mitt i livet.
De är inte snåla med känsloyttringar och de spar inte på något.
Så som de är, så vill jag vara.
Så jobbar jag på att vara.

måndag 21 februari 2011

Jag funderade på dig.

Det märkligaste som inträffade när jag var ofrivilligt av- och nerkopplad från nätet var att jag började fundera på er.
Jo. Just på dig.

För en sak, som slog mig, var att förr i världen, när jag var barn, och tonåring...
Okay, när jag varit vuxen med...
Då hade världens värsta sak som kunde inträffa varit att någon läste mina dagböcker.
Gud nåde den som bara slängde en blick mot någon av mina böcker...
Nu för tiden, satt jag och tänkte i förra veckan, nu för tiden delar man med sig frikostigt av en hel del tankar och tyckanden till människor man inte vet ett dugg om.
Sedan tänkte jag vidare..
Jag tänkte att antagligen så är det flertalet jag inte vet ett dugg om.
En del kanske jag inte ens vet om att de läser.
Och de kanske läser och tänker att de vet en hel del om mig.
Vilket nog är så sant som det är skrivet.
Sedan tänkte jag vidare; en del kanske tittar in och läser här, ungefär som man förr i världen gick och tog en fika hos folk man känner.
Fast, det är klart, så gick det ju inte till, riktigt, förr i världen heller.
Man anmälde allt sin ankomst lite och sedan dök man upp.
Fast nu är det som så att folk kanske tittar in på min blogg och fikar ihop med mig, fast jag inte är där.
Eftersom jag ändå är där, tänkte jag, i skriven form alltså.
Så märkligt när man tänker efter...

Och jag tänkte vidare, att kanske några, som jag sett bor i närheten av mina trakter,
tänk om jag gått förbi dem när jag varit i storstaden här intill?
Kanske har vi knuffat till varandra och har ingen aning om att den ena skriver vad den andre läser.
Visst är det märkligt?
Eller kanske läser jag någons blogg och nästa gång jag är på semester så sitter vi på samma restaurang, i varsitt hörn och när vi kommer hem, så bloggar du om samma ställe som jag, och jag skriver en kommentar som säger "Där har jag också varit!" och du svarar "Jaha, när var du där?" Och jag svarar "Då och då!" och du säger "Nähä! Då kanske vi var där samtidigt!" och jag svarar "Kanske det, vi var där på kvällen!" och du säger "Vi med!" och sedan sitter vi och grubblar på vem den andre kan ha varit, men se, det kommer vi inte på.
Du tror att jag var den medelålders tanten med röda slingor i håret och jag tror att du var den inte riktigt så medelålders tanten med svarta slingor.
Allt emedan vi bägge två egentligen satt där med vackert varggrått hår, varsin turné-t-shirt och hivade varsin öl. Men ingen av oss hade glasögonen på oss, så vi såg inte varandra, där vi satt.
Så märkligt kan det gå till. Det är jag säker på.

Vad gjorde vi innan? Minns du??

Datorn bröt ihop i tisdags,  med stor grandezza (dagens ord, underbart, eller hur?) så bestämde den sig för att den inte ville vara med längre.
Gick inte ens att starta i felsäkert läge utan tuggade bara om sin förfrågan om jag trots allt ville testa en hundraåttonde gång att starta om den.
Katterna flydde hals över huvud under sängen när de hörde mina svavelosande eder och jag tror att djävulen själv hukade sig långt nere i helvetet.
Jag försökte med allt.
Med omstarter, reset, gå in i bios ett tag och känna mig milt förvirrad, jag svor (som sagt) och jag hotade, jag lirkade och jag ylade "Men, allt som är inuti dig då! Alla texter, adresser och jag vet inte allt, STARTA!"

Sedan stängde jag av datorn.
Kvällen kom.
Ingen dator för Ulvstrumpa.
Det var synd om mig.
Blängde på tvn och morrade inombords.

Onsdagen kom.
Ingen dator för Ulvstrumpa på morgonen.
När jag satt vid frukostbordet slog mig tanken "Vad fan gjorde jag innan datorn?"
Jag grubblade och grubblade.
Inte kom jag på något.
Grubblade mig fram genom dagen, morrade åt datorn när jag gick förbi den, slog på den och den frågade käckt om jag skulle vilja starta i felsäkert läge?
Jodå, det ville jag allt.
Datorn tuggade lite och sade sedan spydigt "Ha! Men det går jag inte med på!"
Nejvars. Det sa den inte.
Men den uppförde sig inte ett dugg bättre än på tisdagen.

Onsdagskvällen kom.
Ett visst mått av saknad kändes när jag inte kunde gå in och uppdatera mig på mina bloggvänners öden och äventyr.
Kastade mig över en bok som handlar om en man som söker upp sina gamla barndomskamrater.
Det behöver väl inte ens nämnas att han använder datorn frikostigt i boken?
Det var nästan lika roligt som att använda en dator själv.
Men bara nästan.

På natten låg jag och grubblade över det här med barndomskamrater.
Kanske skulle man söka upp några, tänkte jag. Jag söker lite på nätet imorgon, hm, nä, det gör jag ju inte alls det. Fan."

På torsdagen satt jag vid frukostbordet och funderade återigen på livet innan datorn.
Kom fortfarande inte på hur mina mornar och kvällar sett ut.
Något måste jag ju ha haft för mig...
Slog på datorn och den frågade käckt om jag ville starta i felsäkert läge.
Hoppfull som jag är så svarade jag ja.
Datorn fnissade lite och tuggade återigen om samma fråga, jag stängde återigen av den och morrade ilsket.

Fredagen pratade jag ut med en vän. Sade som det var.
Att livet syndes mig en smula trist (jo, jag vet, det var lite Ferlin-varning över mig den dagen, jag kände mig som honom när han inte var på sitt gladaste humör) och att jag inte visste vad jag skulle göra med min tid och jag undrade vad mina bloggvännner hade för sig och jag kunde inte harva någonting på mina spel och jag kunde inte lyssna på någon musik eller gå i genom min hd och jag tyckte allt att livet var hårt, tungt och kallt och jag ville inte se mer skitprogram på min tv eftersom jag kände hur fördummad jag blev och att jag tyckte att det var nog allt lite synd om mig, för se, datorn var ju min hobby och nu hade jag helt plötsligt ingen hobby! Alls!
Läsandet syntes mig trist och trilskt och jag ville nog gärna att jag finge se på en ny dator för tänk så mycket omvärlden missar nu, när jag inte är ute i bloggvärlden och delger mina bloggbekanta mina öden och äventyr och nog var det allt bra synd om mig, som nu inte hade någon hobby? Alls!
Och inte kan jag hålla på att socialisera mig allt för mycket med mina vänner, det tar på krafterna att vara social och jag är ju allt en ensamvarg i själ och hjärta och nu hade jag överdoserat på vänner och vänskap och då brukade jag tycka att det var så skönt att dra mig tillbaka framför datorn och ägna mig lite åt att inte göra någonting speciellt och det var ju som sagt, min hobby och nu hade jag ingen hobby alls och hade ett enormt behov av att dra mig tillbaka framför datorn och tänk, nu kunde jag inte göra det alls.

Ja, ni fattar, va?
Det var mycket, mycket synd om mig.
Mycket.
Riktigt ordentligt synd.
Fruktansvärt synd.

Vännen lade pannan i djupa veck och frågade om jag kanske skulle bli gladare om vi åkte till en datoraffär och tittade på en dator.
Jag sa att jag trodde att jag kanske eventuellt skulle bli lite gladare bara jag kom över teknikstressen och kanske kunde kapa åt mig en liten lagom dator så att jag kunde dra mig tillbaka och ha lite tid för min hobby. Som jag nu inte hade. Alls.

Tappert stuvade vi in oss i bilen och åkte till datoraffären där jag stolt satte mig i skuld för att kunna ha en hobby igen.
Åkte hem, allt kopplades in och här är jag nu igen.
Jag har en hobby.
Igen.
Så skönt.

Men du. Vad fan gjorde vi? Innan datorn?
Med all vår tid?
Minns du?

söndag 13 februari 2011

Fråga mig inte hur jag bar mig åt...

Vi var ju inte alls klara där.
Det jag skulle säga, var, att om man är, som jag är, dvs helst väljer fisk och grönsaker, men ändå ibland får lust att äta lite animalisk föda så är det en himla bra matkasse.
Det jag var ute efter var att äta mer grönsaker ("Är det möjligt?" mumlar vän av ordning (Åh, vad jag vill ha en sån!) och då svarar jag att "Jo då, jag är ganska dålig på att få i mig grönsaker, färska, typ, eftersom det är så smidigt att hysta fram någon grönsaksblandning ur frysen...)
Plus att jag ville lära mig att laga sådant som jag inte kan.

Köttbullarna är jag faktiskt extremt nöjd med. Jag har bara gjort köttbullar en gång tidigare i mitt liv... Min vilde far överlät en jul åt mig att göra dem.
"Kan du verkligen det?" sade han lite tvivlande.
"Hur svårt kan det vara? Det är bara att drämma till med lite färs och kryddor och steka..." sa jag, lika tvärsäker som vanligt när jag inte vet ett dugg.
"Jooo... Men du äter ju inte mycket kött... Och säger att kött är det värsta du vet att steka..."
"Äh! Klart att jag kan!" 

Kvällen innan julafton var jag bortbjuden, det blev sent, så när jag kom hem, vid halv tolv gick jag till angrepp mot köttfärsen.
Ner med eländet i en bunke, saltade och pepprade lite lagom, (tyckte jag själv) i med ströbröd och ägg och sedan formade jag något som kunde liknas vid deformerade runda bullar.

Satte på stekpannan och slängde i färs.

Det såg bra ut.
Sedan skulle jag vända på dem.
De föll i atomer som om de hade haft betalt för det.
Jag svor.
Och försökte platta ihop dem.
Det gick icke.
Dessa färstrådar ville inte veta av varandra.

Jag svor några eder till men köttbullar är inte rädda för hemska eder.
De flinade glatt och fördelade sig i pannan och tänkte bli köttfärssås.
Klockan gick.
Jag svor.

Till slut hade jag fått ihop några köttbullar som jag hade skrikit till lydnad tror jag.
Lade allt i plastbunke, kylde av och tog hem i triumf till min vilde far på julaftons morgon.


Min vilde far, som är van vid både det ena och det andra nöjde sig med att låta ögonen vidgas lite misstroget när han såg vad jag klabbat ihop.
"Det blir nog bra, det här! log han, "Det är ju inte hur de ser ut som spelar roll, utan hur de smakar."
Vi värmde köttbullarna.
Min vilde far tog en.
Jag strålade och väntade på komplimanger.
Min far tuggade.
Jag strålade.
Min far tuggade.
Jag strålade fortfarande.
Min far tog en klunk julmust.
Och sade, försiktigt, diplomatisk som han är "Heh... Det var... Det var... De smakar..."
"Jaa?" strålade jag lite mindre självlysande.
"De smakar... Hmm... De smakar faktiskt ingenting!"
"Va!?"
"Nej... Jag kanske är förkyld..."
Jag tog en snabb bit.
Det var sant.
Vi kunde lika gärna ha tuggat bomull.
Det smakade absolut ingenting.
"Gud..." sa jag... "det här är det värsta jag någonsin gjort..."
"Nej då..." sade min tappre far och tog en smakbit till, "det här är, det här är ju... Det är intressant att se hur det kan smaka... Tog du någon salt och peppar?"
"Jo då..." sa jag och lutade huvudet mot armbågarna.
"Nästa år gör jag köttbullarna igen... Om du vill... " sa min far. "Eller vill du pröva igen?"
"Absolut inte." sa jag.


Men nu, fem år efteråt så lyckades jag.
Fråga mig bara inte hur jag bar mig åt.

Jag har ingen aning.

Sitter jag i skogen ömt omfamnande en gran?

Jo. Jag är här nu igen...
Har du undrat, tänkt "Har hon gått vilse i Linas matkasse? Skulle jag kanske ta en sväng uppför de snöklädda backarna och in i skogen och se om någon Ulvstrumpa sitter och ömt håller om en stor gran och ylar med huvudet bakåtkastat "Jag tyar inte längre! Jag kan inte hålla mig till recept och stå och hacka, flisa, skära, småputtra och koka, jag blir gaaaleeen!"

Om du har tänkt så, så blir jag glad över omtanken, dock hade du inte hittat mig i skogen, däremot under sängen, hetsigt rivande sönder varje kokbok som finns i detta hushåll allt medan jag muttrade ilsket "Hädanefter ska jag bara äta snabbmat jämt! Jämt!"

Nejvars. Allvarligt talat har det gått över förväntan bra. Ingen är mer förvånad än jag, det ska villigt erkännas.
En liten snabb runda ska vi göra genom maträtterna, köttbullarna (som jag gjorde biffar av, bara för att jag inte kan trinda till det med stekpannan och kasta upp maten i luften så där snyggt....) blev godkända, champinjonsåsen smakade visst kantarellsås (?) och hade jag bara varit lite snabbare i konversationen som gick sisåhär så hade jag haft rykte om mig att vara en mästare i köket:
"Är det kantarellerna, det här?"
"Nej..."
"Det smakar kantarellsås!"
"Jaså...." och så blev jag tyst, (alldeles för länge) innan jag fann mig och sade "Jag menar, javisst, jag gjorde champinjonerna så att det skulle smaka kantareller!"
"Bra försök," sa vännen, "men det tog för lång tid för dig att komma på det..."

Själv åt jag som sagt, sojabiff (som inte alls stavas med "y" som jag skrev härom dagen) och potatis. (Nej. Ingen sås. Jag kommer inte överens med champinjoner riktigt.)

Sedan: Laxen!
Men dra mig ända bort till vägkorset och tillbaka, så gott det var!
Kia var här och åt, dagen därpå och sade "Jag äter så jag skäms!"
"Bra, bra, bra!" sa jag.

Kycklingen vet jag inget om, du vet, jag tar inte i kyckling och jag äter det definitivt inte.
Den är i frysen och ska gå till en vän som får göra vad hon vill med den.

Däremot, de ugnsstekta grönsakerna var riktigt goda, till det hade jag majsschnitzel.

Risotton har jag inte gjort än, den tänkte jag ta nästa vecka, (utan kantareller, ja, jag vet, jag är en hemsk människa som inte tycker om kantareller. Jag är för övrigt inte speciellt förtjust i jordgubbar heller. Jag vet inte vad det är med mina smaklökar...)

I korthet (he he, ja, jag vet vad du tänker "Är det här i korthet vill jag inte vara med när hon är långrandig...) så är jag väldigt nöjd med matkassen.
Det enda jag saknat den här veckan är chili, å andra sidan så visste jag om det från början, eftersom jag är väldigt chiliberoende och har chili på i stort sett allt, utom gröten, men visst, tanken har funnits där.

(Och ja. Jag kunde ha haft lite chili än här, än där, men jag ville testa hur det skulle bli när jag gör som det skulle vara, om du förstår hur jag menar...)


Hmm, det var väl det... Jo!
Mycket mat var det också. Jag har utfodrat vänner i en strid ström och har fortfarande mat kvar i frysen.
Inte illa, eller hur?

torsdag 10 februari 2011

Vad finns det att veta om dig som jag inte skulle kunna tro?

Det är märkligt, tankarna går precis som de vill.
Tänkte på Cornelis i natt, visst, man skulle ha kunnat sova och vaknat pigg, men icke...
Sången som satt som limmad i bakhuvudet var "Sjuttonde balladen", kanske för att jag hörde den med Sven-Bertil på tvn härom dagen.
Kanske för att jag tänkt mycket på att passa in.
Kanske för att jag såg tv-programmet om dansbanan i Täfteå, du vet, jag har sagt det förut, men att se olika livsstilar är som att gå på upptäcksfärd för mig...

När jag såg Ullared så rös jag av fascination, jag kan inte begripa varför man tältar och står i kö för att handla, men jag blir som trollbunden.
Samma sak med dansbanan i Täfteå. Jag begriper ingenting, men det är helt underbart.
Jag ser kvinnan som säger att hon en midsommarafton åkte iväg för att dansa och efter den danskvällen förstod att hon faktiskt duger som hon är.
Det har jag inga problem med att begripa, utan jag nickar för mig själv och tänker på hur många det är, som inte tror att de duger, just som de är.
Och jag tänker att jag tror att vi alla har tillfälliga "dippar" när vi själva inte tycker att vi duger till någonting alls.
Och jag tänker på dem som tror att det är en sanning, att de inte gör det.

Sedan, den här kvinnan, som äntligen tyckte att hon dög, hon fascinerade mig ytterligare, när hon kom med sin mumifierade katt.
Det fick mig att flämta. Av avsmak. (och ja, det kan man inte tro, om man varit hemma hos mig, där många tavlor har egyptiskt motiv och dessutom vet med vilken fascination jag ledde en liten motvillig trupp genom British Museums egyptiska avdelning.)
Jag hade  inte förväntat mig att hon skulle ha mumifierat sin katt.
Och jag hade definitivt inte förväntat mig att hon skulle säga att hon funderar på att sätta lampor i ögonen, för att det skulle nog vara fint till hösten.
Då flämtade jag igen. 
Jag begriper det inte, men jag förstår att jag inte begriper och att det är hennes sak.
Men visst är det fascinerande?
Varje människa är en egen liten värld och jag skulle aldrig ha kunnat drömma ihop en människa med en mumifierad katt.

Och världen blir så där spännande igen, som jag älskar, vad finns det inte att veta om personen framför mig i kön, eller bakom mig på gångbanan...
Eller, ännu närmare, vad finns det inte att veta om dig?
Som jag inte vet? Eller skulle kunna tro?

onsdag 9 februari 2011

Världen är för full av knutna nävar ändå...

Du vet, ibland får man en kommentar som får till och med det mest förhärdade ulvhjärta att skutta till och bli vackert rosarött generat när det väl går in vad som sagts.
Just när jag fick kommentaren så sa jag "Hm, jo, jomenvisst, det är klart."
Och sedan gick jag.
Och kom ut.
Och stannade.
Och skakade på huvudet och log för mig själv.


En del människor är så vidöppna med att de vill ha kontakt med andra så att jag nästan vill skåpa upp dem i handväskan och ta med mig dem hem, sätta dem i soffan, låna dem min nalle från när jag var barn och säga "Jag är inte den trevligaste personen du någonsin kommer att träffa, jag är tvär och avig ibland, jag har mina later och olater och kan vara en ganska jobbig jävel att ha att göra med. Men vill du nu lära känna mig, så okay, du har sträckt ut din hand, då tar jag den, så får vi se vart vägen bär med oss."


Så, nu har jag en utsträckt hand från ett håll.
Nästa vecka ska jag ta den.
Världen är för full av knutna nävar ändå, eller hur?

tisdag 8 februari 2011

Med tårar som ett vattenfall....

Kära vänner, jag skriver detta vackert rödögd och ganska så stressad. Jag har exakt 34 minuter på mig innan Halvåtta hos mig börjar och jag följer det som en slav.
Men jag lovade ju att uppdatera er om min tid som matlagningstrollkarlskvinna.


Jag har några värdefulla tips åt er, direkt.
När ni har lagat till en vitkålssallad, á la pizza-sallad, ställt ut den på balkongen, (för att det är fullt i kylen sedan du proppat in allt från Linas matkasse) så vänd inte upp och ner på burken med lock, när du väl tar in den.
Det är totalt onödigt jobb att sedan försöka få bort vinäger-olje-blandningen från soffan, plus att det är lika onödigt jobb att studsa ut i badrummet och vråla var är min Mr Vanish (jo, han heter så här i hushållet) slita av sig byxorna, spraya dem, leta efter nya byxor, undra var du gjorde av salladen, hitta den på golvet i vardagsrummet, schasa bort två katter som slickar golvet eftersom dressingen är så god.
Kort sagt, eller långt snarare, gör inte så.

För det andra.
När ni lagar till köttbullarna och river löken så lustigt och behagligt, se upp med fingertopparna.
Gråt klädsamt och effektivt när ni ändå håller på. Tänk på alla ledsamheter ni vet och gråt ut.
Däremot så behöver ni inte göra som jag; gnugga sig i ögonen direkt innan ni har tvättat händerna.
Niagarafallet har inte haft en chans mot mig här. Var lugn för det.
Det forsade, jag stekte köttbullar och grät som en grävling, jag gjorde sås och tårarna rann som ett spöregn.
Kort sagt, jag har lagt min själ i de där förbaskade köttbullarna.


Annars. Potatis-purjolöks-palsternacks-soppan... Gott gott i gott gott!
Den intogs tillsammans med vitkålssalladen.
Som jag sade till Kia, "Hör du något som mullrar härifrån så vet du vad det är..."


För övrigt, jättefina råvaror!
Och god mat! Köttbullarna ska jag ge till en vän, själv ska jag ha soyabiff, det kommer att bli kanongott.

Så. Det är hopp om livet här, så, med tårdränkta ögon avslutar jag kvällens rapport.

Hur är det med dig?

måndag 7 februari 2011

Jag kanske vill ha en vän av ordning....

Nu kanske "vän av ordning" (ja, jag vet, jag tjatar ofta om att någon sådan skulle läsa min blogg, vem vet, jag kanske i hemlighet önskar att jag hade någon sådan... Det skulle kännas ovanligt och lite smått fantastiskt. Jag själv är bara oordnad och mina vänner likaså. Kanske skulle vännen av ordning få mig att få lite struktur i livet, lite ordning på mina papper, pennor och böcker. Men vänta nu. Äldsta vännen är definitivt (och ja, titta du är med här, en gång till...)
en vän av ordning och den enda nu levande människa jag vet som kammar sina mattfransar. Men hon har också den goda kvaliteten att vara vän av oordning också.)

Hm. Nå. "Vän av ordning" kanske skulle säga "Du skulle ju dammsuga!" 
Eftersom jag så stolt har annonserat det på både facebook och hos andra medmänniskor.
Jag tänkte att det skulle sätta lite press på mig, men kan meddela att jag verkar vara fullt funktionabel att sätta dammsugarpressen åt sidan och ägna mig åt att roa mig själv.

Ibland roar jag mig med att tänka på hur det skulle vara om jag kunde följa ett tidsschema och faktiskt uträtta saker i god tid.
Jag förstår någonstans att det är fullständigt onödigt att stressa som en galning för att hinna bli klar, när jag vet, att tiden innan har spenderats med att jag legat på soffan, viftat med fötterna och smaskat chokladpraliner.
Allt det här förstår jag rent logiskt.
Men känslomässigt är jag som Piraten. Jag skjuter upp saker och ting.
Det finns alltid ett "sedan" för mig.
Det är viktigare att prata med vänner, läsa just den där boken, stirrglo på det där receptet medan jag känner hur gott det kommer att bli, och tanken att det står "Tar en halv vecka att göra klart!" innebär att jag ska börja en halv vecka innan med matlagningen noterar jag i förbifarten innan jag sätter mig ner och frågar katterna hur deras dag har varit.


Och nu, du vet ju... När jag ska ingå i matkasse-försöket så känner jag en viss bävan.
Det innebär att någon har gjort ett schema med hur och när jag ska laga mat.
Nu kan jag inte stoppa huvudet i sanden som strutsen (inte) gör.
Varje dag ska jag stå vid spisen, hacka, mala, fritera (gud, jag hoppas inte det...), steka, småputtra, koka och det kommer säkerligen att bli intressant.
Jo, jag hör dig. Jag äter ju mat varje dag normalt sett ändå.
Så, ja. Det ska nog gå bra.
Med min förmåga så lär varje lunch bli klar lagom till middagen.
Det är inte så illa, det heller....

Lämna aldrig walk over i livet!

Märkligt vad klok man blir av att sova.
Härom morgonen drömde jag att jag var tillsammans med en riktig jävla gnällspik.
Det klagades på allt. Precis allt.
"Det är så jobbigt för mig!" sa han.
"En del gör det jobbigt för sig själva." svarade jag i drömmen, sedan vaknade jag.

Och tänkte för mig själv, att så är det faktiskt ibland. Jag läste en kolumn av en författare vars namn just nu undflyr mig, hon var inne på samma spår.
En del klagar och klagar och klagar och klagar så att det inte är klokt vad synd det är om dem, som fötts till den här världen och bara vill ha lugn och ro, men inte får det.
Alla andra är idioter och vi ska inte tala om hur upprörda de blir av andras livsstil, klädstil, åsikter och hur orättvist det är att just de inte har råd med det senaste, inte för att de vill ha det, egentligen, men om de ändå skulle vilja unna sig lite, så kan de inte, för att någon orättfärdig person, myndighet, väder eller någon högre makt har ställt till det för dem.
Det är aldrig deras fel.

Många säger också "Man ska inte klaga!" Och så gör de precis det.

Föreslår man någon förändring ser de på en med högt uppdragna ögonbryn och fräser något ilsket om "Du förstår inte! Du begriper absolut ingenting!

Sedan har vi de andra, de som drabbas av olyckor, sjukdomar och helveten som vi andra bara kan försöka att förstå. De går vidare, de jobbar på, de är ganska nöjda ändå.
Som min äldste vän (och ja, vännen, nu dyker du faktiskt upp här....) hon råkar ut för den ena sjukdomen efter den andra.
Hon rusar upp på barrikaderna och slåss som en viking, hon är än här, än där. Och visst, jag säger till henne "Men för fan, ta det lugnt... Skärp dig. Ta hand om dig själv!" och hon muttrar och fräser och gör precis som hon vill ändå.
Nyckeln i henne kanske ligger i att hon ger aldrig upp.
Hon kan vara nere på knockout och man kan tro att hon ska lämna walkover.
Men innan sista 10an kommer så står hon upp igen och kastar sig in i livet igen.
Jag kanske inte säger det ofta, men jag både beundrar och oroar mig som fan för dig emellanåt.
Nåväl.
Du vet att jag oroar mig. Men jag kanske också ska säga ibland att jag beundrar dig.
Nu vet du det.
Bli aldrig någon av dem som bara klagar och lägger sig ner!

torsdag 3 februari 2011

Du och jag, grenolato, du och jag...

Hej, det är bara jag igen, jag har precis fått mig en liten förhandstitt
på vad jag ska äta nästa vecka.
Jag hade nämligen ingen aning om det alls, men nu vet jag hela veckans matsedel och det är inte långt i från att jag slår ihop handflatorna och hoppar jämfota i hallen av förväntan.


Låter jag märklig? "Inte märkligare än vanligt..." mumlar den härdade läsaren och tänker att det kommer nog en förklaring.
Och visst gör det det!


Jag och en vän ska nämligen testa Linas matkasse nästa vecka, för bägge lider vi smått av idétorka mellan varven när det gäller vad man ska utfodra sig själv och sina vänner med mellan varven.


Men nu!
Soppan låter kanongod, laxen ska bli ett nöje att steka, det enda jag säger blankt nej till är kycklingen och köttbullarna men det har jag å andra sidan vänner som gärna äter.
Och så står det "grenolatapesto"!
Vad!?
Jag har ingen aning om vad grenolata är och tänker inte ta reda på det i förväg, tror jag.
Om jag kan avhålla mig vill säga. Google ligger ju nära till hands...
Och:  krämigt arborioris!
Jag har umgåtts tämligen nära med både basmati, jasmin och råris men arnborio kommer att bli en ny bekantskap, jag känner att vi kommer att komma väl överens, jag menar, man kan ju inte inte komma överens med ett krämigt ris.
Och en risotto ska jag tydligen också laga! (jag tror att man använder arborio till det också, har jag för mig...) Det har jag aldrig gjort i hela mitt liv, men min guru i köket, Jamie Oliver har noga inpräntat i sina shower (och i mitt huvud) att det ska röras med kärlek och tålamod. Jag har gott om kärlek men lite mindre gott om tålamod, men det ska nog ordna sig, eller vad tror du?
Hur som haver.

Vilken vecka det kommer att bli.
Och massor med grönsaker! 
Det låter bra, eller hur?


Och, hör du... Tennarmbandet är klart!
Det blev klart redan i förra veckan och visst ska jag lägga upp en bild när jag orkar dra i gång kameran... (visst får man för sig att jag har en handvevad kamera som det tar ett halvår att få i gång, minst?)

Men, som sagt, bild kommer.

P.S...
Gremolato ska det ju vara... Inget annat. Men grenolato låter ju bra det med.
Blir inte gremolaton till förnöjelse så lovar jag att uppfinna grenolato....
D.S

Lite om att pipa som ett marsvin och om hur jag blev "historisk"....

Jag tackar för alla kommentarer på gårdagens inlägg,
jag spenderade faktiskt dagen igår med mycket tankar om "förr",
förutom den tiden när jag var hos optikern och vi kunde konstatera att jag är en "pipare" av rang.
Du vet, man får ju luft blåst i ögonen på undersökningen, där jag var, mitt i en galleria, vid öppningsdags, så pep jag och ryckte till så häftigt varje gång att jag troligen var den morgonens nöje för de som satt och fikade i gången.
"Piper alla så här?" frågade jag efter andra gången när jag lyckades imitera ett skräckslaget marsvin ganska så bra, om jag får säga det själv.
Optikern log och sa diplomatiskt "Mjaee, nej, eller jo, det finns ju en del som piper också"
Snäll människa, det där, tänkte jag. Hon vill inte säga sanningen att de flesta andra inte ens far iväg med stolen allt medan de piper i diskant utan vill få mig att trivas.

Som jag misstänkte så var det inget som helst fel på min syn, det är helt och hållet tidningarnas och böckernas fel som har börjat att skriva med mindre text.

Det var väl det jag visste, men jag skaffade ändå ett par läsglasögon bara för att det var så skojigt att inte behöva hålla all text på en armlängds avstånd.
Dessutom börjar mina armar att inte räcka till, så det var antingen nya glasögon eller schimpans-armar som gällde.

Hm, var var vi?
Just det... Tankar på dåtid...

Som du förstår, (och som jag också skrev som svar på en kommentar) så var inte mina föräldrar speciellt glada över min selektiva skolgång.
Det är nog det enda jag har dåligt samvete över nu, att de fick dra lasset med lärarkontakter,
följa mig till skolan (För att se säkert att jag kom dit. Vilket jag alltså gjorde, sedan klev jag ut genom en annan dörr när de gått.) och försöka förmana mig att stanna där.
"Du har alltid varit envis!" säger min far och det har han rätt i.
Och jag har svarat att jag kunde helt enkelt inte göra på något annat sätt.

I 4an blev jag den första flickan någonsin att hamna i obs-klass i staden vi bodde i, det talade lärarna om för mig med skärpa. "Eftersom du inte går i din vanliga klass, så hamnar du i obs-klass."
Där gick de "bråkiga" barnen, det visste jag ju...
Jag kunde inte riktigt begripa vad jag skulle göra där, jag bråkade ju inte, jag hade bara annat för mig än att gå i skolan.
Och varför trodde dem att jag  skulle jag dyka upp i en obs-klass när jag inte dök upp i min vanliga klass förutom för de lektioner som jag var intresserad av?
Jag vet att jag vred och vände på det mycket, mina föräldrar var minst sagt förtvivlade, eftersom de också visste att det bara var "bråkbarn" som hamnade där.

Jag bestämde mig för att gå till obs-klassen, en gång i alla fall, bara för att se hur det var.
Den låg i andra änden av staden i en helt annan skola och jag var ganska skärrad när jag och min far öppnade porten och började trava uppför trapporna.
Jag kom in i ett helt vanligt klassrum, fullt med  pojkar som inte hängde i lamporna, slog ihjäl varandra eller hade bundit läraren vid en stol.
Det var mycket märkligt, de satt precis som vem som helst, på stolar, vid bänkarna och framme vid katedern stod en ljus man med skägg som levde sitt eget liv.

Min far såg också lugnad ut och överlämnade mig till läraren som log och sade "Jaha, här har vi alltså Ulvstrumpa, du ska se att du trivs här, grabbarna är snälla."
Jag var inte riktigt säker på det, jag visste ju att flertalet grabbar gärna drog en i håret, blåste pappersbollar i baknacken eller drog en i kläderna, här borde de ju vara ännu värre, tänkte jag. Säkert skulle jag få en minst en stol i huvudet.


Nu var grabbarna precis som vilka grabbar som helst, inga änglar, men det var speciellt att ha en ensam tjej i klassen och kanske var det därför de var lite snällare mot mig, det var bara en del som skulle retas men blev snabbt nermopsade av de andra.
Läraren var fantastisk, han var en av sådan som kunde fånga intresset hos vem som helst, han lärde inte bara ut, han berättade, diskuterade, skämtade och hade tålamod med alla.
Jag trivdes som fisken i vattnet och jag missade inte en dag där.

Efter en månad "fick" (vilket jag absolut inte såg som något plus) jag komma tillbaka till min gamla klass, för jag skötte mig ju exemplariskt...
Något märkligt hade hänt under min bortavaro från den gamla klassen.
Från att ha varit den som var minst i både längd och närvaro så var jag helt plötsligt (ö)känd.
Jag var ansedd som "tuff".
Det var mycket märkligt och kändes inte bekvämt ett dugg.
Alla ville veta hur det varit "där borta" och verkade märkligt missbelåtna när jag sade att det varit som vilken skola som helst, fast bättre.

"Men har de inte kniv och slåss hela tiden?" sa någon.
"Nej. Inte ett dugg faktiskt. Det farligaste vi hade där var träslöjd och den enda som gjorde sig illa var läraren när han hamrade sig själv på tummen."
Jag tror inte att någon trodde på mig, det var ju klart att det måste ha varit fullständigt livsfarligt "där borta".


Jag gick ut 4an i den klassen, och ja, du kan nog gissa.... Jag började tillämpa selektiv skolgång tämligen snart igen. Det var aldrig mer tal om obs-klass för mig, märkligt nog.
Sedan flyttade vi tillbaka till min barndomsstad och mina gamla jaktmarker igen.

onsdag 2 februari 2011

Nej, jag tänker inte skriva "S" som alla andra!

Det är mycket prat om skolan nu,  bland annat kan du läsa hos http://cickisdesign.blogspot.com/ och det fick mig att tänka ytterligare på min skoltid...

Den som varit med länge, har säkert läst om min första skoldag, som jag beskrev, när det bokstavligen kändes som att det fälldes ner galler överallt omkring mig, när det gick upp att där skulle jag sitta fast i nio år, minst...

Inte blev det bättre heller, av att jag direkt uppfattade en del regler som ofattbart fåniga.
Man skulle börja skriva "s-en" uppifrån och ner.
Det gjorde inte jag. Och jag kunde inte begripa varför lärarinnan skulle försöka tvinga mig att göra som alla andra.
Det stod ju ett klart och tydligt "S" där, vad spelade det för roll, hur "s-et" kommit till?
Jag vägrade att ändra på mina bokstäver och skrev dem som jag ville.
Punkt slut.
Lärarinnan fick ge sig. "Alla skriver på det andra sättet." muttrade hon.
Och jag bara tittade på henne och tänkte att det brydde jag mig inte om. 

Men visst lärde jag mig bra saker. Jag lärde mig läsa och skriva.
När jag sedan upptäckte biblioteket, ett ställe där man kunde låna böcker, gratis!
Det var som en magisk port öppnat sig till en underbar värld.
Jag läste.
Och jag läste.
Och jag läste.
Jag läste allt.
Från förpackningar till gatuskyltar till böcker i massor.
Jag kånkade hem kassar från biblioteket och mina föräldrar sa "Måste du läsa vid matbordet?"
Klart att jag måste. Det fanns ju så mycket att upptäcka.

I tvåan började jag skolka.
Jag tyckte att jag kunde allt jag behövde. Jag kunde räkna, läsa och skriva.
Geografi och historia och allt annat fanns på biblioteket och där kunde jag läsa hur mycket jag ville.
Gymnastik tyckte jag var helt onödigt.
Herregud, jag klängde ju i träd, sprang med mina kompisar runt kvarteren, hoppade från gungor när de var som högst och dansade i vardagsrummet till mina föräldrars skivor.

Mina föräldrar var inte helt överlyckliga, kan man lugnt säga.
Jag fortsatte med min selektiva skolgång genom hela skoltiden.
Ibland letade min far efter mig, men han gick aldrig till biblioteket, där hade han hittat mig lätt...
Nu, så här, när jag ser i backspegeln, så undrar jag vad bibliotekstanterna tänkte, de måste ju ha förstått att det fanns en skola någonstans som saknade ett barn... Men de sa aldrig något.

I högstadiet hade vi en gymnastiklärarinna som var ganska otrolig.
Hon ville att vi skulle springa terränglöpning, en viss sträcka, på 20 minuter.
Kom vi inte tillbaks inom den tiden, då skulle vi få springa om.
Givetvis så försvann jag in i skogen och kom inte ut igen förrän lektionen var över.
Inte för att djävlas, men igen, det fanns ingen rim och reson i det hela.
Jag visste att jag inte sprang så snabbt, eller kanske jag kunde, men inte ville och jag förstod inte var logiken låg i att tvinga barn att springa om samma runda igen.
Inte skulle jag orka bättre andra gången?
Det skulle bara vara ett straff, eller hur?



Visst hade jag bra lärare, som tog sig tid med diskussioner och kunde levandegöra ämnen, de lektionerna missade jag aldrig.
Sedan hade jag dem som slog upp läroboken och så fort någon frågade sade "Vi måste hinna i genom det här tills då och då, och sen blir det prov, ni får fråga sen!"
"Sen" kom aldrig.
Inte jag heller, för den delen.
Jag gick till biblioteket och läste det som jag undrade över.


Jag var aldrig ett bråkigt barn, jag var bara väldigt säker på att jag visste vad som var bäst för mig och jag hade vansinnigt svårt för dumheter som att "alla ska göra lika" eller dumma regler som gymnastiklärarinnan hade.
Och sådan är jag fortfarande.
Helt övertygad om att jag visste bättre.
Inte en timme ser jag som förslösad av min skoltid.
Jag lärde mig vad jag ville och behövde.
Vill jag lära mig mer, så finns det böcker.
Eller hur?

tisdag 1 februari 2011

Det kan inte bli bättre.

Jag kom på en sak, såg ni det där programmet med han som satt och läste en bok och gapskrattade?
Tittade man bara hastigt så såg det ju ut som han hade en riktigt rolig bok, typ "Tre män i en båt" eller något, men såg man efter mer noggrant såg man att författaren var Sartre.
Genast blev det ju riktigt roligt då, i alla för mig, som har stoppat ner Sartre skavfötters med Camus när det gäller genre.
Inte för att jag vet om jag har riktigt rätt i det heller, Camus har jag läst och en sak är säker, där slås inte några klackar i taket men han skriver bra. Iskallt bra, kan man säga.

Sartre har jag däremot inte riktigt frotterat mig med.

Vilket fick mig att tänka på Tre män i en båt. Det kan vara en av världens roligaste böcker någonsin. Vilket fick mig att tänka på att jag har endast två av "Tre män etc" vilket fick mig att tänka på att jag borde jaga upp den tredje som jag bara läst om.

Vilket fick mig att tänka på när jag hittade just "Tre män i en båt".
Det var en het sommardag och jag klev in på loppisen där böckerna stod i hyfsad oordning.
Inte för att jag skulle ha någon bok, men jag kan inte låta bli att titta när jag ser en bokhylla, så har det varit sedan jag var barn och lärde mig läsa (ett av de få glädjeämnen som skolan faktiskt lärde ut och som jag har haft nytta av.) Det andra glädjeämnet var läraren i matematik i högstadiet, som när jag hade räknat ut ett tal alldeles fantastiskt fantasifullt skakade på huvudet och sa "Kära Ulvstrumpa, tänk så här, nästa gång, är det här riktigt logiskt?"


Detta har jag kommit fram till kan tillämpas på nästan allt här i livet.
"Är det här riktigt logiskt?" kan man tänka och sedan gå vidare eller bestämma sig för att vad man bäst av allt vill ha just då, är något riktigt ologiskt.

Kanske inte så illa ändå, att gå relativt oförstörd ut ur skollivet med tankarna och fantasin i behåll.
Jo. Jag vet.
Det låter nog som jag inte är någon större fan av skolsystemet.
Det är svårt att vara, så länge det är en korvstoppningsmaskin.
Jag har inget emot att lära mig saker, men jag har definitivt problem med att vara i en grupp där alla ska läsa lika mycket samtidigt och vara på samma steg.
Visst, det är helt omöjligt att ha en skola baserad på individer, det vet jag också.
Men därför är det så mycket viktigare att också bevara sin individualitet, genom skoltiden, eller jag menar, livet ut, så klart!
Man får inte, eller, visst man får, men jag tror att man gör sig själv en otjänst om man börjar snegla mot olika grupper för att "passa in" eller söker trygghet i större grupper för att man är otrygg i sig själv.
Jag tycker att man ska polera sina skavanker, kanske inte visa upp dem som pokaler och troféer men man ska inte försöka ta bort dem.
Det är klart, om man har som skavank att bita på tånaglarna vid middagsbordet, det kanske man kan stävja tills man är mol allena, men du fattar hur jag menar, va?
Polera det som är bra, det som är mindre bra men som man trivs med och inte vill göra sig av med och det man vill göra sig av med, det gör man sig av med.

Om man kan. För det är ett jobb, det också.


En kväll, när jag var ute och skulle äta med en vän, slog mig en sak. Jag har nämligen tänkt mycket på det här med att passa in på senaste tiden.
Jag passar inte in precis överallt, har aldrig gjort och aldrig velat. Sedan nu, med åldern så har jag märkt att jag ibland tänker "Men kan jag ha det här?"
Helt främmande tankar normalt för mig... Och jag har mentalt luggat mig själv och sagt "Men ge dig för fan! Klart du kan!"
Men de tankarna har så smått oroat mig lite. Vill jag helt plötsligt passa in någonstans nu?
Så märkligt. Och var vill jag passa in? Och varför?
Det visste jag inte.

Jag kunde inte tänka mig något sällskap jag ville omslutas av.
Märkligt.
Sedan såg jag en notis i tidningen om kvinnor och hur de döms och själva dömer andra.
"Ingen behöver ha grått hår längre!" hade någon sagt.
Det retade mig.
"Klart att ingen behöver. Men alla kanske inte vill färga håret!" tänkte jag ilsket och kände igen mig själv igen. Det var skönt.
Sedan tänkte jag vidare, om det nu är som så, att kvinnor gärna dömer sig själva och andra kvinnor, då är det ju bättre att de får döma sig själva och andra, medan jag går min egen väg.
Och, när jag väl kommit till den punkten så var ju nästa fråga självklar:
Hur skulle jag kunna ta någon annan väg än min egen?
Varför skulle jag vilja göra mig själv den otjänsten?
Så. Nu känns det bra igen.

Jag går ut som jag vill. Med lite grått i håret. För att jag vill! 


Hm, ja, just det. 
Jag började berätta om när vi skulle ut och äta, vännen och jag...
När vi skulle in, så kom jag att tänka på Frasier och Niles, två av mina favoriter och jag kom att tänka på att lite är jag allt lik Niles.
Jag dammar inte av stolar innan jag sätter mig, men jag har mina saker för mig, var lugn för det.
Så jag frågade vännen: "Du vet, Frasier och Niles, är jag inte lite lik Niles?"
Vännen bara stirrade på mig och sa "Du är precis som Niles! Att jag inte tänkt på det tidigare!"
"Vad bra! sa jag, "Han är roligast av dem!"
Sen var jag nöjd för hela kvällen.
Jag är både smått gråhårig, har lite roliga kläder emellanåt och är lik Niles.
Det kan inte bli bättre.