torsdag 27 januari 2011

Ni kvinnor, förstår va?

Oh, vad vi har mycket att prata om idag, du och jag!
Först:
Jag var på det stora shoppinghelvetet i fredags.
Jo, jag vet, en del slår ihop händerna och hoppar jämfota av glädje när de ska in i något shoppingmecka men sådan är inte jag.
Vi vesslade (Jo då, det finns. Nu gör det det.) oss in när klockan var närmare sju.


Nu har jag ju en taktik när jag shoppar något så tråkigt som kläder.
Jag far in som en tornado, scannar alla klädhängare och säger iskallt "Nej. Nej. Nej! NEJ!" och så yr jag ut igen, allt medan kläderna snurrar runt så sakta i efterdyningarna av mig.
Min vän som var med mig var helt förstummad de första gångerna, men nu har han vant sig.


Jag avfärdade alltså på detta sätt bryskt en himla massa affärer.
Sedan seglade jag in med stormvindsfart i en liten affär där jag oemotståndligt drogs till en svart klänning i charleston-modell.
Det är inte alls min stil, det vet du, som känner och har sett mig.
Ni andra får helt enkelt lita på mitt ord.
"Titta!" sa jag glädjestrålande och höll fram kapet.
"Ööööh...." mumlade vännen diplomatiskt.
"Vaaa? Titta!" strålade jag.
"Den är hemsk. Hur ser den ut?" 
"Visst är den fin!" sa jag och nonchalerade totalt föregående kommentar.
"Det är ju inte alls din stil...."
" Jag vet!" log jag.


Men sedan hängde jag tillbaks den ändå och vi äntrade Cubus.
Jag avrättade raskt en hel massa jeans och motvilligt tog jag även några par att pröva.
I storlek 38, för är det en sak jag vet, så är det att man blir ändå bara deprimerad i de där förbannade kuvöserna som de kallar provrum, med sitt obarmhärtiga ljus och lika mycket utrymme som för en ordinär husmus.
Så jag tänkte, det är lika bra att se till att jag får svart på vitt att jag inte kan ha 38 längre.
Men se på fan!
Tänk, vad trevligt det är med stretch, hör ni!
Det gick alldeles utmärkt och till min förvåning hittade jag ett par jeans som jag kunde stå ut med.
Lite för långa i benen, jag har ju alltid vetat att jag är för kort för min vikt, men helt okay.


Sedan skulle vi gå.
Vännen som är en väldigt tålmodig vän och manlig var ganska glad. Hur tålmodig han än är så är det inte heller hans favoritsak att stå och agera klädhängare.


Men!
Vad skådade mitt norra öga?
Jo, stretchleggingjeans med fickor på!
För är det något som jag velat ha så är det just leggings med fickor på.

Jag strålade.
Och vännen suckade.
Och frågade "Ska du prova dem?"
"Jaa... Fast vilken storlek ska jag ha?Hmmm..."
"Ta medium." sa han.
"Mjaa... Ta ett par small också!" sa jag, för nu hade shoppingdjävulen mot alla odds slagit till mig hårt med alla shoppingkassar som han har till förfogande.

Raskt tillbaka in i provkuvösen.

Fick på mig small.
Vännen tittade bekymrat och sade "Hmm... Kan du sitta ner i dem där?"
"Jomenvisst! Det är ju stretch!" sa jag och lyste som en sol.
"Hm. Men det är nog risk för blodstockning om du har dem länge, va?" 
"Men jag ska ju inte ha dem! Jag tar dem i M" strålade jag vidare.
"Nähä? Men varför provade du dem då?"
"För att det är en oräknelig boost för självförtroendet att komma i dem!" log jag.
Då lutade sig vännen tungt mot en vägg och jag tror att jag hörde honom sucka "Fruntimmer..."


Men ni kvinnor, förstår, eller hur?


(Och... Jag rasslade in och köpte charlestonklänningen. Den kostade bara 49:- och när jag provade den hemma sa vännen "Märkligt, den ser faktiskt inte alls så illa ut."
Tänk, det var väl det jag kände på mig.
Men sedan....
När jag ska ha den... Det vete katten...

söndag 23 januari 2011

En sån syn vi var...

Okay, vi ska se här.
Lite spridda tankar jag haft de senaste dagarna.
Först:
Låten som inte lämnar mig ifred just nu är "Good time Charlie" av och med Gasolin', frid över deras minne.
Lika säkert som amen i kyrkan så dyker den låten upp i huvudet och jag hör Kim Larsen sjunga "The rulers of tomorrow, may bring you sorrow, but I can touch the sun and bring you some fun."
Lite irriterande i längden, och ja, jag vet, en del säger att tricket är att lyssna på låten och så blir man av med den.
Fast, om du frågar mig, så vet vi ju bägge två, att då blir låten bara ersatt av något annat, i värsta fall McDonalds-jingeln eller något annat hemskt, så jag låter hjärnan gå på repeat på den låten.
Dålig är den i vart fall inte och påminner mig jämt om första gången jag såg dem, som litet ogräs en Luciarocks-natt och jag minns hur de imponerade på mig med sin attityd av att inte ta någon som helst skit.
Också populärt kallat "integritet".
"Så där, så där, ska man vara!" sa vi till varandra, jag och bäste vännen.
Och på den tiden var det så enkelt att bli just sådan. Kunde de så kunde väl vi?
Visst, punken och proggen hjälpte också till, ledstjärnan blev att aldrig vara som alla andra, fast ironiskt nog, så var vi ju som alla andra proggpunkare.
Vi strävade åt vårt håll och hade hellre blivit sedda med håret avskalat än att lulla omkring i lockigt hår och rosa läppstift och små gulliga kjolar.
Vi bodde i våra jeans och blotta tanken på att ta av sig jeansjackor eller jeans när det var varmt bemöttes med fnysande.
Våra gympaskor var som limmade på våra fötter, vår som sommar och lukten i dem ska vi inte ens fantisera om.
På vintrarna åkte vi kana i samma gympaskor, med raggsockor som stack upp och om någon var oförsiktig nog att fråga om vi frös så log vi med blåa läppar och sa "Nää, inte ett dugg!"
Sedan gick vi hem och stod i timmar i duschen för att tina upp.
Men vi var inte helt opåverkade av tidens gång, sedan kom bootsen.
Ypperliga de också som halkdon på vintern.
Vi var säkerligen en syn att se, två steg fram och ett åt höger eller vänster och halk bakåt samtidigt.
Att vi inte slog ihjäl oss beror nog på bootsänglarna vakade över oss.

Ack, ja.
Vilka tider.
Numera kommer jag travande i riktigt foträta svarta kängor som ser ut som små båtar.
En väns son var med ut i en skoaffär för någon tid sedan.
Han fick tag på ett par sådana kängor som jag har, visade dem strålande för sin far och sa "de här, de är häftiga!"
Då stack jag fram huvudet och sa "Precis sådana har jag!"
"Åh. Nu knäckte du mig..." sa grabben och ställde tillbaka dem.
Jag förstår honom, inte vill man kliva omkring i liknande skor som en medelålders kvinna.

Hmm, vad var det vi skulle prata om egentligen?
Jag tror att vi flöt bort från ämnet.
Jag återkommer när jag kommer på vad jag egentligen tänkte säga.
Hur är det annars, med dig då?

fredag 21 januari 2011

Ingen metod i galenskapen...

Det kommer väl inte som en nyhet att det sällan finns metod i galenskapen.
Senaste tiden har jag följt Cicki och hennes sambos kamp för att deras svärson ska få stanna här i Sverige.
Svärsonen heter Ali och är sambo och har ett litet barn som heter Melina.
Melinas pappa ska utvisas från Sverige, Melina är 18 månader och hennes far ska transporteras tillbaka till Ghana för att där kunna ansöka om uppehållstillstånd i Sverige, muntligt har det sagts honom att det inte kommer att bli något problem, att få det, bara han väl är i Ghana.
Vilket betyder att han får åka till Ghana, på statens bekostnad, för att sedan ansöka om permanent uppehållstillstånd på plats, allt emedan Melina och hennes mamma (Alis sambo) får vara här i Sverige, ensamma och vänta på att se hur Ali tar sig tillbaka.
För, se, det står inte staten för, hemresan alltså.

Nu är jag ju bara en vanlig dödlig, och kanske jag har svårt att fatta, men jag kan ändå för min själ inte begripa varför det blir lättare för myndigheterna här i Sverige att anse att han har anhöriganknytning till både Melina och modern, så fort han inte befinner sig i landet.
Jag menar, när det finns faderskapsbevis och handlingar som bevisar att mamman och Ali har gemensam vårdnad, och när de säger att han kommer att få uppehållstillstånd, varför då först skicka honom tillbaka till Ghana?
Blir det lättare att ta beslut ju längre ifrån personen som beslutet rör är?

Likaså, så kan man ju inte låta bli att undra, när den politiskt sakkunnige i migrationsfrågor på Justitiedepartementet säger att Migrationsverket fel.
Borde inte Migrationsverket då stanna, krafsa sig själv i huvudet en aning och komma på andra tankar?
Och borde inte någonstans något som helst sunt förnuft brukas?

Om någon kunde tala om för mig, vad det är bra för att skilja far och dotter åt så att jag begriper...
Eller, varför Alis sambo ska behöva vara ifrån Ali?
Och varför Ali ska behöva åka till Ghana för att få ett uppehållstillstånd som det muntligt sägs det inte ska vara något problem att få, bara han är i Ghana?
Om någon kunde förklara det för mig vore jag jävligt tacksam.

Tills dess fortsätter vi att undra.
Vidare, här är länkar till både Cickis blogg,  och till Facebook-sidan som stöder Melinas pappa.

http://www.facebook.com/?ref=home#%21/home.php?sk=group_183812021641028&ap=1

http://cickisdesign.blogspot.com/

måndag 17 januari 2011

Slå inte ihjäl "grinaren".

Kommer ni ihåg "Dagens ord"?
I dag är det "Simpliciter" och det står så här:
SIMPLICITER simplis⁴iter l. -pli⁴s-, äv. ~⁰³⁰², adv.
[jfr t. o. eng. simpliciter; av lat. simpliciter, till simplex, enkel
[SIMPLICITER 0]
(numera bl. tillf., i lärd l. vitter stil) enkelt (se ENKEL 7 a, b; äv.: helt enkelt (se ENKEL 7 c α) l. endast o. allenast; i sht förr äv.: utan kommentarer l. modifikationer.
Det står det så här som exempel:
Om ni ville slå ihjäl . . ("grinaren"), kan ni icke få honom at se denna saken simpliciter såsom denna saken: utan han måste nödvändigt se bredevid. THORILD (SVS) 3: 92 (1791).

Och jag, jag känner genast en samhörighet med denna grinare som nödvändigtvis måste se bredevid.
Precis sådan är jag också. Jag kan inte nöja mig med ett sätt att se på saker, utan vill gärna ha flera olika sätt att välja i bland.
För är det något jag är övertygad om, så är det att allt inte är vad det synes vara.
Jag tänker ofta på det när jag är ute, man ser folk som det skulle kunna vara väldigt lätt att sätta etiketter på, "medelålderströtttråkigtliv", "stentuff tonåring", "likaslätiansiktetsomipersonligheten","färgblind farbror", "tam tant" och så vidare.
Men grejen är ju att man vet inte.

En sak som jag dock är övertygad om är att om jag bara fick skrapa lite på fasaden så skulle jag få höra märkliga berättelser.
Nu gör man ju inte så. Man hoppar inte fram till folk och säger "Vad är du bra på? Hur är ditt liv? Vad ångrar du och vad är du stoltast över?"
Man böjer sig inte ner över någon som sitter på en stol på fiket och frågar "När bestämde du dig för att vara just så här, eller har du inte bestämt dig än?"
Inte heller börjar man prata med någon i kön och frågar vad de drömmer om och vad de är rädda för.
Eller om de medvetet signalerar en personlighet i klädstil som de önskar att de kunde leva upp till eller om de bara kastat på sig något i all hast och egentligen står och är i ett annat land i tankarna.
Man gör ju inte så.
Tyvärr.
Men jag frågar ofta mina vänner om allt och ingenting. Ibland får jag höra "Men, hur mycket frågor har du egentligen?"
Jag tror att både de och jag vet svaret. Jag har oändligt många frågor. För varje nytt svar kommer det oftast en ny.

Däremot avråder jag bestämt från förslaget där uppe om att slå ihjäl grinaren bara för att han vill se saker bredvid.
Jag är inte säker på vad en grinare är, men det låter ju bra nära min personlighet, så kom ihåg, vi behövs här, om inte annat för att driva våra medmänniskor till vansinne med våra funderingar och frågor.

söndag 16 januari 2011

Ja, ja, ja. Jag hade fel. Två gånger på en vecka.

För övrigt, så spår jag en trend.
Det är ju så populärt nu för tiden och jag vill inte vara sämre.
Hela förra veckan, okay, nu överdriver jag, men två gånger förra veckan blev jag utskälld av några av mina närmsta vänner.
Det kändes väldigt nytt och fräscht, annars är det ju jag som står för moralpredikningarna till mina vänner.
Första gången blev jag till och med lite svarslös. (och här skulle jag vilja dra ner bokstäverna så smått att det knappt syns, men jag ska avhålla mig från det.)
Se, det var nämligen som så, att jag hade fel.
Och du vet ju, om du känner mig, att jag har aldrig fel.
Ett charmerande drag som jag delar med min vilde far, vi vet allt och vi vet allt bäst.

Men den här gången hade jag skenat å sta och verkligen hoppat både i galen tunna, satt foten i klaveret och i största allmänhet burit mig åt som en idiot.
Tänka sig.
Så jag tog emot och lyssnade och kunde sedan konstatera att vännen hade rätt.
Gjorde bot och bättring, förklarade att jag betett mig som en idiot och inte kunde förstå riktigt vad som tagit åt mig (funderade ett tag på att skylla på pms, men bestämde mig för att rakryggat stå för vad jag gjort.).

Det kändes riktigt bra och nästa gång Kia och jag (för det var Kia som hade mer vett än mig) råkades så tackade jag henne.

Men sedan!
Sedan blir jag utskälld igen.
Av en annan vän.
Tänka sig.
Och hade haft fel igen.

Jag funderade på att skylla på pms, allmän bindgalenhet, månen i fel kvarter (eller vad heter det?) grannens hund eller att jag varit dyngrak. Dyngrak strök jag eftersom det varit tidigt på morgonen och ingen skulle gå på att jag fått i mig något starkare än kaffe.
Utan jag kröp till korset igen och bad om ursäkt.

Jag har dock morskat upp mig igen, borstat bort stoftet från mina knän och är tämligen övertygad om att nu, nu har jag rätt i allt, som vanligt igen.
Det känns tryggt.

Jag skulle vara en urdålig reporter...

Det töar!
Funderade ett tag på att gå ut på balkongen och hjälpa till med hårfön (det stupade på att jag inte äger någon) eller med eluppvärmt element (stupade på att det står i torpet) funderade sedan på om det kanske räcker om jag går ut och uppmuntrande ylar "Ja, det är bra! Kom igen! Töa på bara! Så där ja! Hurra!" men det stupade på att jag inte vill låta som hon den där gympingledaren vi såg på TV någon gång förra seklet.
Så jag nöjer mig med att gläppa med dörren och le uppmuntrande.
Snart kanske man till och med ser asfalten, vem vet?

Jag är vid det här laget så trött på den här jävla vintern, i och för sig var jag trött på den innan den började och nu är jag helt färdig med allt vad vinter heter.
Jag hoppas bara att vintern också är färdig med vintern.

Och Lundell ställer in, det verkar tungt för honom.
En kvällsdrake slog upp stort med att han talade ut om sin sjukdom, läste man sedan artikeln så fick man sig en rafflande beskrivning hur reportern kunde se att det enbart var Lundells hjulspår till gården, vilket fick mig att undra om det bor en liten Kalle Blomkvist i reportern och hur han kunde vara så säker på att det bara var ett hjulspår, jag menar, har det kommit en liten bil innan och sedan kommer en stor, så försvinner de små, eller också kanske flera små har åkt och, ja, du förstår, va?
Man fick också en rafflande beskrivning av att han hade julsakerna uppe och flaggan i topp.
Spännande så att det förslår, minsann.

Samt, att reportern var framme och knackade på två gånger på dörren. Första gången öppnade ingen men andra så tittade Lundell ut och såg fräsch ut (noterar reportern och det kanske bara är jag som tänker att det låter som om reportern hellre hade sett Lundell i sopsäck, yvigt hår med granbarr i och små sotfläckar i ansiktet.)
Lundell förklarade vänligt att han var utarbetad och att han måste leva sitt liv precis som reportern måste leva sitt. Och det nöjde de sig med.
Allt som allt så var det en liten anka som blev uppblåst till en emu. Som vanligt.

Själv är jag lite fascinerad av att de knackade på två gånger. Ja, jag vet, jag är ingen reporter som måste ha ett scoop, och jag är nog inte material till det heller.
Det kryper i kroppen på mig av rent obehag av att ens tänka tanken på att vara tvingad att göra en sådan sak.
Vore jag reporter hade det nog bara stått "Ljusen är tända, det är snö, det ser fint och rofyllt ut, ingen aning om hur sångaren mår och tänker inte ta reda på det heller."
Och ja, det säljer man ju inga lösnummer på, eller hur?

För övrigt, dagens största nyhet här i hushållet är att jag hittade en Beatles-film igår i en låda.
Tänk så rik jag är!
Såg lite på John Lennon och slås igen av hur förtjust jag är i folk som är lite obekväma.
Lundell, Lennon, Friedman, Twain, Marx och Wilde och så slänger vi in en kvinna också, Parker, givetvis!
Det är inte människor man klappar medhårs hela tiden, men de får en att tänka.
Man rycker till och man vaknar till och man tänker.
Man håller med och håller inte med.
Det behövs sån't folk.

lördag 15 januari 2011

Gott sällskap

För övrigt, vet du vad jag har gjort?
Jag har inte slängt den där vedervärdiga boken jag läste på soptippen.
Det tycker nämligen inte biblioteket om, så jag nöjer mig med att återlämna den och beklaga de nya lånarna som boken eventuellt får.
Men.
Jag vände mig till Groucho Marx självbiografi.
Det borde jag ha gjort för länge sedan.
Jag läste den en gång på det glada 80-talet och har mints (vad heter det?, "minns, mindes mints?" eller "mindes mundes mundebo"? (förlåt, jag kunde inte låta bli) den med glädje.

För ett tag sedan var vi på en loppis i staden alldeles bredvid, jag gjorde nästan ett litet förtjust hopp där i gången bland bokhyllorna när jag fick se Groucho Marx.
Helt säkert gav jag ifrån mig ett förtjust pip, det vet jag bestämt.
Sedan, när jag kom fram till disken sa damen "Hm, den här är ju lite dyrare..."
"Spelar ingen roll," sa jag, "den boken kommer aldrig upp i sitt rätta värde ändå."
"Åh, tänk om man hade fler kunder som sa så." sa hon bakom disken.
Vilket fick mig att känna mig som en riktigt exemplarisk kund, vilket alltid är trevligt, eller hur?

Men i alla fall, det är alltid med lite bävan jag läser om böcker jag tyckt om, man vet aldrig var man befinner sig i livet och om boken kommer att tala till en på samma sätt.
Ibland är det bättre att bara läsa en gång och inte igen.
Men Groucho är lika bra som han var då.
Det är sylvasst emellan varven och vansinnigt roligt och skrivet med hjärtat.
Hittills i alla fall.
Jag är inte färdig med boken än, men jag tvivlar på att jag kommer att bli besviken.

Lever ni i oändlig spänning?

Jag tvivlar inte ett dugg på att jag har hållt läsekretsen i stark spänning de senaste dagarna.
"Hur har det gått?" har ni tänkt.
"Har hon setts skenande nerför backen där hon bor, allt medan hon ylar "Jag ger tusan i det! Jag vill aldrig mer se ett renskinn, en hornknapp eller tillstymmelsen till tenntråd någonsin mer i mitt liv!" har ni funderat medan ni åkt buss till jag vet inte var.
"Sitter hon kanske med nål och tråd och syr som en besatt allt medan skinnlämningar och tenntrådsbitar ligger runt fötterna på henne?" har ni funderat när ni är i tvättstugan.
Visst har ni haft det så?

Jag ska genast tala om att jag har inte setts skenande nerför backen, men det beror inte på att det gått så fenomenalt bra, utan på att allt skenande nerför den här backen är förknippat med livsfara och är det något jag är rädd om så är det mitt liv.
Och så har jag på känn att det inte skulle ge samma effekt att yla samtidigt som jag hasar mig fram i snigeltakt, ömt omfamnande varje träd för att sakta ner farten ytterligare.
Allt detta medan jag noga undviker hundarnas revirmarkering, eftersom jag på vintern är lika förtjust i fasta punkter i tillvaron som våra ludna vänner.

Sytt som besatt har jag inte heller gjort, men, (och det här kommer som en total överraskning även för mig själv) jag är nästan klar med ett tennarmband!
Det är inte perfekt och ett tag funderade jag på att repa upp tenntråden, men så kom jag på bättre tankar.
Det ska banne mig synas att det är första försöket muttrade jag bistert medan jag förtvivlat försökte se var den osynliga nylontråden var.
För den är det.
Helt komplett osynlig.
Att sitta och trä på en nål med något osynligt och sedan sy med något osynligt är ganska spännande.
Man syr och livet går som på räls.
Det går så lätt, så.
Tills man tittar lite närmare och inser att det är bara nålen man stuckit med, för själva tråden ligger och sover i knät på en.

Hade en vän uppe härom dagen som lade allt ifrån sig för att kunna njuta riktigt av anblicken när jag försökte trä på tråden.
Enda gången som jag önskat att jag var ett av mössen i Askungen-filmen, du vet, det där mösset
(heter det verkligen så?) som kan sticka in hela armen i synålsögat också.

Och lugn.
Ni ska få beskåda mästerverket, en dag när jag känner mig stark och vill slåss med kameran.
Tills dess kan ni tänka er hur det ser ut.

tisdag 11 januari 2011

Ja. Jag är grinig. Och en snobb!

Jag känner mig lite grinig idag.
Vädret spelar in, var ute och gled fram som resten av halva Sveriges befolkning, med blicken nitad i marken och klädsamt "nig-och-kuta-runt-böjda-knän".
Och jag hatar det.
Jag menar det.
Jag tycker inte bara "illa om det" eller "avskyr" det.
Jag hatar när det är halt och snö.
Jag vill flytta till ett lagom varmt ställe men inte för varmt för det hatar jag också.
Lite lagom regnigt, med en pub på krypavstånd och stora snälla träd utanför fönstret.
Dimmiga mornar och kvällar och lite lagom halvblask-temperaturer.
Det skulle jag inte hata.

Men, vi skulle inte prata om det.
Vi ska prata om restauranger.
I den här stan finns tre.
Två är urdåliga och den tredje skulle väl vara okay om den bara lärde sig att varmhålla maten.
Jag är nämligen lite kinkig när det kommer till det.
När det står "Varmrätt" så vill jag ha en varm rätt.
Inte en ljummen rätt.
Inte en rätt som skriker "Hör du, jag var i stekpannan och vände bara!"
Jag hatar det också.

De två som inte är bra alls är egentligen lite roliga.
En är en kina-restaurang där allt smakar lika dant.
Du kan beställa in friterade räkor, biff i stark sås eller kyckling.
Och allt smakar ingenting.
Den starka såsen möjligen ter sig stark för en myra.
Nu är jag inte en myra utan beställer jag stark mat så vill jag känna mig som en eldsprutande drake när jag ätit klart.
Nu gör jag ju det ändå, i och för sig, bara för att jag blir så frustrerad att äta något som bäst kan beskrivas som en blandning mellan "Ska vi ha kryddor i?" och "Nä, vi bara visar kryddburken för ingredienserna."

Den andra är ett flöt-ställe. De serverar biffar och potatisklyftor och salsa och lite tex-mex-mat.
Efter vad jag förstår så är det mesta halvfabrikat som går bra att värma och salsan kommer i behändiga burkar.
Jag var där en gång och beställde något tex-mex-aktigt och sade "Öh, kan du hoppa champinjonerna, tror du?"
"Ehh..." sa servitören. "Tål du inte champinjoner?"
"Jag tycker inte om champinjoner." sa jag.
"Jaha. Men... De ligger ju ihop med de andra grönsakerna i påsen." sa han.
Jag såg antagligen ganska bister ut när jag svarade "Aha. Åh fan. Det finns inte färska grönsaker alltså. Okay. Släng på allt då..."

Och ja.
Jag vet.
Jag är en jävla snobb ibland.
Framför allt när det kommer till mat.
Men saken är den, att om jag går ut och äter så förväntar jag mig lite mer än frysta grönsaker i påse.
Det kan jag liksom göra lika bra hemma.

En annan vän försökte fråga vad det var för smak i de här små Smirnoff-flaskorna, som är mixade du vet, till något häxtyg som man kan dricka.
(Ja, du vet ju. Jag är en ölmänniska. Jag förstår mig inte på något annat.)
"Eh." sa bartendern.
"Ja, vad är det för smak?" sa vännen.
"Smirnoff!" strålade bartendern.

En vacker dag funderar jag på att göra en restaurang-guide...
Jag sa det till en vän men hon sa att då skulle jag troligen inte kunna gå ut någonstans om jag inte ville bli jagad av alla kockar jag avrättat med pennan.
Hon kan ha rätt.

fredag 7 januari 2011

Berömmelsen kan komma, jag är beredd!

Hej, vet du vad jag har gjort idag?
Jag har varit i en hobby-affär och;
jajemen!
Köpt saker till tennbroderi.
Nu är jag halvt yr av förväntan (för är det något jag är, så är det en optimist utan dess like, förutom när jag är så mycket pessimist att t.o.m. I-or skulle komma förbi, vifta med sina öron i ansiktet på mig och säga "Men du, äh, ryck upp dig, så farligt kan det väl inte vara?" och ser framför mig hur jag förfärdigar de vackraste tennbroderi-armband, -halsband, hårtjosemosan (vad heter det, spännen, menar jag) och hur ni, mina bloggvänner och mina vänner i närheten står på kö utanför min dörr, ivrigt stampande och säger "Kan du göra ett sån't åt mig också?"

Jag kommer att bli vanvettigt rik (och sönderstungen av den fyrkantiga skinn-nålen) men det kommer inte att påverka mig det minsta.
Jag kommer att vara lika ödmjuk och charmerande som jag alltid är, jag lovar.
Jag ser framför mig, i andanom hur Nordiska museet eller något annat, jag är inte så kinkig, (Glyptoteket kanske, armband på alla statyer?) står i kö för att ställa ut mina alster och vänta lite, nu när jag tänker efter, visst känns det som att modehusen kommer att propsa på att använda den lila skinnkappan med tennbroderier som jag kommer att ha gjort?
Visst känns det så?

Eller också går det åt helvete.
Och jag får tvinga på någon av mina aningslösa vänner skinnlappen med tennbumlingar på och sedan se hur hon stryker längs väggarna, med armen på en Dra-maten eftersom armbandet blivit så tungt och otympligt när jag suttit där och trätt och trålat...

torsdag 6 januari 2011

Jag ger upp.

Jag ger upp.
Ni kommer inte att få veta (av mig i alla fall) hur boken utvecklar sig.
Den här boken är ett jävla slöseri med ord, bokstäver och några stackars träd har fått sätta sina liv till helt i onödan.
Det är pladdrigt, pladdrigt, pladdrigt så att till och med ankor som snattrar i en park verkar vara fåordiga.
Det är dumt, dumt, dumt, dumt, förbannat dumt, så dumt att till och med min musmatta verkar vara ett under av geni.
Det är tråkigt, tråkigt, tråkigt, så tråkigt att till och med att glo på en fläck på väggen verkar spännande.
Det är ett slöseri med tid, ett sådant slöseri med tid att till och med släktkalas (och du vet ju hur jag känner för sådana) verkar som väl investerade timmar av mitt liv.

Så.
Kort sagt.
Jag ger upp.

Bakfullt överallt!

Funderar på att börja med tennbroderi.
Utsikterna är lysande om man betänker att jag har tummen mitt i handen, otroligt kort tålamod och lätt blir uttråkad.
Men jag låter inte det hejda mig.
Lite kan man väl alltid pröva, tänker jag.

För övrigt så har jag drabbats av bakfeber.
Det är inte på något sätt som baksmälla, utan mer som någon slags eufori.
Det började så försiktigt med några sockerkakor och lite muffins.
Jag borde ha passat mig.

Första varningstecknet var nog när jag tänkte "Men så gott det här är, jag vill inte ha köpebröd mer!"
Andra varningstecknet torde ha varit när jag insåg att muffinsen höll på att ta slut och genast fann mig själv högt på en stol inventerande mjöl- och sockerlagret.
Tredje tecknet var väl när jag stod och begrundade alla vaniljsocker som finns.
Med intresse.
Det fjärde torde varit när alla mina bakböcker kom ut ur ett dammigt skåp och lästes och bläddrades i med sällan skådad frenesi.

Nu är jag fast.
Jag bakar så att det står som ett vitt moln i köket, morrar ilsket så fort en katt försöker hoppa ner i degbunken och skrockar belåtet när färdiga plåtar tas ut ur ugnen.
Smäller ihop händerna så att mjölet yr och känner mig rik.
Riktigt, riktigt bakrik.
Säger med väldigt stöddig stämma när vänner frågar "Ska vi köpa något till kaffet?"
"Nej, nej. Jag har hembakat. Hemma!"
"Men åh, så dryg du låter!" sa Kia nästan motvilligt imponerat härom dagen.
"Jomenvisst!" sa jag och ställde mig med armarna i sidorna och såg lika självgod ut som Karlsson på Taket. "Klart jag är det! Det är ju halva nöjet!"

Och så kan man säga att man har bakfullt överallt när man nyss bakat.
Bara en sån sak!

Idag tänkte jag mig att kanske begå hallonknappskakors-dåd.
Det enda som oroar mig lite smått är att jag erbjudit mig att installera moderkort i en dator.
Ibland vet jag inte vad som tar åt mig.
Som tur är så har jag villigt erkänt att jag inte har en susning om hur det går till, men brukshandvisning fanns.
Då ska det väl lösa sig.
Annars får jag springa ylande ut till skafferiet och ta en lugnande blick på mjölpaketen.

onsdag 5 januari 2011

Till och med I-or drar gränsen vid en knapp.

Jag kan nästan höra dig sucka "Nää, är du här nu igen!?"
och jag svarar "Jojomen, jag har kommit ytterligare en bit i boken och kan inte undanhålla dig det senaste jag läst..."
Det står som så här, (pedagogiskt tonfall som en småskolelärarinna kan höras om man lägger örat nära bildskärmen.) att en hund, som också är med i boken, får en knapp i ögat.
Detta gör inte ont alls. Enligt författarinnan.
Tvärtom.
Hunden blir glad för det ger honom ytterligare en anledning att vara gramse (som hans namn också är...).

Och jag lägger ner boken och suckar "Det var väl bara det som fattades. En hund som är masochist.

Det är inte det att jag har problem med att hunden plötsligt talar i boken.
Jag läser böcker om pratande kaniner, hundar och katter och troll och alver och fan vet allt utan att känna att det är allt för otroligt.
Men jag drar gränsen vid hundar som får knappar i ögonen och blir glada av det.

Jag menar, till och med åsnan I-or skulle dra gränsen där.
Och I-or är ju inte någon muntergök i vanliga fall.

Och ja.
Jag vänder blad och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig härnäst.
En tulpan som är köttätare och om nätterna springer ner till grannarna och äter dem ur huset?
En golvtilja som ligger och helst av allt vill vara dubbeldäckare i London?
En kanin som i hemlighet uppträder på operan i Moskva varje kväll (bakom ett draperi) och tjänar storkovan?
En katt som sitter i regeringen och till vardags uppträder i damasker och långschalar när matte och husse inte är hemma?

Jag vet inte.
Men nu känner jag mig beredd på allt.

Men kom igen nu då!!!

Jag läser.
Den nya av Marian Keyes och har du följt med tidigare så vet du att jag redan var irriterad i början av att ingenting kickade i gång i boken.
Nu har jag inte kommit i genom hela tegelstenen men irritationen har på inget vis minskat.

Visst vet jag att man inte ska recensera en bok innan man läst ut den, men du känner väl mig, vid det här laget, "ska inte" är lika frestande för mig som att vinka med en röd flagga framför en tjur.
Så.

För det första.
Ska det antas vara spännande att det är en hemlig gestalt som flyter fram och tillbaka mellan personerna i boken?
Ska jag antas grubbla över vad det är? En demon? En ängel? En vilsekommen orienterare som kan omvandla sig till flytande materia när den vill och dessutom är osynlig?
Ska jag antas godmodigt skrocka åt "rock-chickets" moder som säger att dottern måste klippa håret när hon blivit 40?
Ska jag antas tycka att hon är lite småvild som vägrar?
Ska jag antas tycka att paret som gör goda gärningar och är fastlimmade vid varandra är lite trevliga och lite gulliga i sin symbios?
Ska jag antas bry mig om vem kvinnan i paret står och spanar på utanför ett företag?
Och den stenrika mannen får mig att gäspa käkarna ur led, han är lika intressant som betong som blandas.

Nästan varenda förbannade kapitel har spänningshöjare som jag antar ska få mig att undra "Men hur ska det gå? Vem är det? Varför? Hur?"
Jag, jag morrar i stället och suckar "Men kom för fan, till saken. Om det finns någon sak."
Och jag längtar efter en skriven regel att om man ska blanda in övernaturliga saker så måste man heta Stephen i förnamn och King i efternamn.
Han vet hur en slipsten ska dras och han får vem som helst att kippa efter andan och i sina mest gynnsamma lägen kan han få folk att sova med lampan tänd i flera nätter, (jodå, efter Jurtjyrkogården gjorde jag just det....)
Och!
Han (vilket en del snobbpellar som inte ens har läst hans alster vet om) kan mejsla fram karaktärer som får dig att bry dig om hur det går.

De här karaktärerna jag läser om just nu, i Keyes bok får mig att önska att de någonstans mitt i boken ska säga "Nej, hör du, det här var ingen bra idé, vi hoppar ur boken nu och så får du skriva om något annat, ulliga kaniner kanske, eller så."
Antingen det, eller att boken rycker upp sig.

Och ja.
Jag tänker harva mig fram lite till.
Jag gillar Keyes normalt sett, och vem vet, kanske är det här ett utslag av en sällan skådad avart av humor som jag inte är människa att förstå.
Kanske kommer boken att göra en tvärvändning och få mig att vända blad allt medan jag håller andan.
Vi får se.
Jag återkommer.

tisdag 4 januari 2011

Minnen som vilar på armbågarna...

Lundell sjunger i en Förlorad värld "Det är så underligt, så underligt min vän, men om du frågar nån så svarar han bara: Än sen? Ingenting stannar, ingenting förblir vad det var."
För det mesta håller jag med honom, men idag hade jag en märklig upplevelse.
En som får mig att undra om förlorade världar och tider egentligen är så förlorade ändå.

Jag står och diskar och hör radioprataren säga "Undrade ni varför jag ropade ett namn, nyss? Jo, vi ska prata med henne nu!
Och jag står som som förstenad.
Med en mugg i handen och disksvampen i den andra.
Allt medan tankarna pilar fram i huvudet, "Sa hon verkligen det namnet? Det namnet? Det måste vara någon annan? Men hur många heter så? Herregud.... Jag har inte tänkt på henne på länge, eller jo, det har jag ju, jag har ju tagit fram hennes gamla kakrecept...."

Och så vänder jag mig om och stirrar på radion och hör hennes röst.
Precis som förr låter hon.
Men hon har gått och blivit jägare!
Och pratar om att hon haft en älg som heter Emma på sina marker och jag ler, för det är ju klart att hon har döpt älgen som vandrat där i tjugo år.
Det är hon, som hon är.

Och hon pratar vidare och jag står kvar med muggen i handen, svampen i den andra och bara lyssnar, med ett leende.
Men jag är inte kvar i mitt kök. Inte på långa vägar.
Jag är tillbaka, utanför en gammal röd lada på en äng, där sitter hon och jag, på en gammal sockerlåda och pratar om livet.
Jag är elva år och jag vet allting.
Allt som är värt att veta.
Nästan.
Jag vet till exempel att jag ska skynda mig att växa upp och bli stor så att jag får bestämma själv!
Bestämma vad jag ska ha för kläder och vart jag ska gå och när jag ska gå och om jag ska gå.
Jag ska bestämma precis allt själv när jag blir stor!
Det vet jag.
För jag sitter där med en bussarong som känns som den är gjord av papper, med brandgula körsbär på.
Bara en sån sak.
Brandgula körsbär?
En gåva jag fått i missriktad entusiasm av en släkting och snäll som jag är så har jag tagit på mig den.
Men åh, så jag hatar den.
När jag blir stor, då ska jag strimla den där bussarongen i småbitar och koka gröt på den.
Det ska jag minsann.

Men nu sitter jag här, på sockerlådan och pratar med henne, allt medan Zanto, den stora vildvuxna schäfern springer och jagar bin och humlor.

Och tankarna far iväg till andra tillfällen, vandringar i skogen, den gången vi mötte två älgar när vi plockade blåbär och jag nästan knuffade ner henne i en liten bäck i rena ivern att komma långt, långt därifrån.
Regniga strövtåg och soliga strövtåg.
Stora bjudningar med mycket folk och hennes son som var min idol, han spelade trummor som ingen annan och när han blev arg gick han in i sitt rum, smällde igen dörren och rev av ett trumsolo som hette duga.
Det skulle jag också göra när jag blev stor, tänkte jag.
(Och nej, jag är inte så stor än, men tankarna på trumset finns fortfarande....)
Han gillade Creedence och spelade låtar för mig så att jag kunde upptäcka dem också.
Och hans bästa vän hade raggarbil som jag och min vän fick åka med i när vi fyllt sexton.
Det har aldrig funnits två mer stolta 16åringar den kvällen när vi seglade fram längs byvägen och in till småstaden.
Hade vi sträckt mer på nackarna och satt hakorna högre hade vi säkerligen fastnat i den ställningen permanent.

Så mycket jag inte tänkt på, på länge steg fram med det där telefonsamtalet på radion.
Så mycket bilder, samtal, dofter och minnen.
Jag undrar jag, ingenting förblir som det var, men det gör det, ändå.
Det är inte alltid en förlorad värld, ibland behöver man bara en puff för att komma tillbaka till just den dörren, som öppnar till just de minnena som bara ligger och vilar sig på armbågen och väntar på att man ska titta in.

Och jag, jag tänker nu, jag ska ta kontakt med henne igen.
Skicka ett kort och tala om att jag hörde henne.
Att jag log när jag hörde att hon var jägare, och att hon hade en älg som hon döpt.
Och tacka henne för fina minnen.
Det ska jag göra.

Spänningen är olidlig....

Spännande dag igår, minsann.
Intog soffläge, läste ut Rankin, kastade mig över Keyes och blev otålig när ingenting kickade i gång ordentligt i boken. Åt choklad och undvek nogsamt alla styggelser med frukt och bär insprängt i chokladen.
Pratade i telefon och imponerade på mina vänner med mitt nya sågklings-skratt, numera låter jag som en sjöskumsrökande sjökapten när jag skrattar.
Lekte med Styre tills han tog tag i mitt ena ben med alla kloförsedda tassar han har (det kändes som 43 stycken, men det kan det ju inte ha varit?) och lät mig veta att nu var han trött på mig.
Kliade Asta på magen tills jag fick träningsvärk i armen.

Tittade på tvn.
Såg Absolute Fabolous och mullrade godmodigt från soffan.
Insåg sedan att det inte fanns något mer att se.
Blev djupt irriterad och läste i genom kvällsblaskorna från söndagen och kunde konstatera att världen hade skött sig själv utan hjälp från mig.

Hann också äta mat som smakade kartong och pappersåtervinning.
Funderade på att göra en potatisgratäng eftersom det är så synd om mig.
Förkastade det och började fundera på varför jag inte har en betjänt.
Då kunde han ha gjort gratängen åt mig.
Tjurade en stund över bristen på betjänt.

Ryckte upp mig och gjorde grönt te, för det är ju så nyttigt, det vet ju alla.
Teet smakade papp och kartong.
Flytande papp och kartong.
Tjurade över det en stund också.
Mina smaklökar är djupt saknade.

Blängde lite till på tvn och funderade på att sätta på en dvd.
Misstänkte dock att det innebar att lätta från soffläget och saknade återigen betjänten som inte finns.
Stannade kvar i soffan och blev våldsamt påhoppad av glad Styre som bestämt att ett kattöverfall på kvällen nog skulle muntra upp matte.
Det gjorde det.
Busade ordentligt med Styre tills han återigen placerade alla sina 154 tassar med klor i smalbenet på mig när han fått nog.
Sade strängt till honom att det finns andra sätt att bestämma sig för att leken är slut.
Han tittade på mig som om jag var dum.
Och det är klart.
Vilket är mest frestande: Att sätta klorna i matte eller att bara gå iväg?

Funderade på hur punkterade smalben kan bli utan att det står som en fontän längs med benen.
Tydligen ganska punkterade.

Gick sedan och lade mig.
Görtrött.
Tills jag lade huvudet på kudden.
Då blev jag klarvaken igen.
Det är ju märkligt hur det fungerar.
Jag kunde knappt släpa mig till sängen, men den lilla motionen var tydligen precis vad som behövdes för att få hjärnan att tänka "Jaha! Dags att sätta i gång och tänka!"

Tänkte och tänkte och snurrade som en cyklon i sängen tills jag somnade av ren yrsel, tror jag.
Denna dagen lär bli minst lika spännande har jag en känsla av.

måndag 3 januari 2011

Trilsk som fan.

Hej på er,
jag hade faktiskt ett nyårslöfte förra året, att börja skriva mer regelbundet, jag läste nämligen någonstans, någon som hade en idé om att man ska skriva regelbundet, vare sig man vill eller inte, det kan ha varit Stephen King och mr King lyder man, om inte annat bara för att slippa att få hans mardrömsgestalter efter sig i drömmarna.

Eller så var det någon annan...

Så.
Idag när jag tänkte starta mer regelbundet igen så känner jag mig trilsk.
Jag gillar det ordet.
Trilsk.
Det är så att man kan se hur någon ligger och sparkar på golvet och vrålar att "Jag VILL!" eller
"Jag vill INTE!"
Gärna i någon stor-affär där folk får köra undan med kundvagnarna för att inte köra över en.
Allt medan de låtsas att de inte ser ens utbrott, där man ligger och sliter sönder purjolökar med händerna och slänger vitlökar efter förbipasserande.
Och inte lugnar ner sig förrän någon kommer och säger "Så, så farligt är det kanske, som du känner det nu, men här är lite extramörk choklad, ta en bit så får vi se..."

Så gör man det, och märk väl, man tuggar inte, utan låter chokladen smälta i munnen, reser sig upp, frigör sig från resterna av purjon, borstar av kläderna och går ut, som om ingenting hade hänt.

Men just nu är jag fortfarande i trilsk-läget.
Förkylningen jag har, kan ha något med det att göra.
Du vet ju, jag blir helt oregerlig, tjurig och arg som fan när jag är sjuk.
Det finns ingen rättvisa, tycker jag.
Säkerligen borde någon annan kunna ligga och ha den förkylning jag har.
Någon som behöver ta det lugnt.

Eller också kan det vara den massiva tv-överdosen jag fick i helgen.
Hur fan kan det vara så eländiga tv-program?
Hur!?
Vem ser dem?
Vem!?
Mer än jag? Som har ett försvagat immunförsvar där jag ligger i soffan och hostar och fräser och nyser som en galning?

Ett program står klarare än de andra, folk som ska utföra handlingar på en minut.
Hjälp!
Det blir inte, kan inte, kommer aldrig, finns inte en chans i helvetet, att det blir spännande att se någon springa omkring med dammtussar i näsborrarna.
Eller bomull, kanske det var.
Dammtussar var nog för innovativt.
Det blir inte mer spännande för att det är musik och blinkande ljus och någon som räknar ner när tävlingen ska starta.
Eller blåsa en kortlek av flaskor.

Ja. Jag vet.
Vän av ordning (om någon sådan till äventyrs skulle hitta hit, vilket jag innerligt inte hoppas, för här skiner kaos-stjärnan med starkt sken och så ska det förbli.) kanske säger "Men byt kanal då, för fan!"
Jag gjorde ju det! hävdar jag ilsket snörvlande.

Och det var inte bättre där. Eller någon annanstans.

Så där låg jag.
Skummande av vrede och feber.
Sträckte mig efter chokladaskarna och fick tag på choklad med plommon!
Va!?
Så lömskt.
Att stoppa in plommon i choklad?
Det är som att stoppa in en raggsocka i en helstekt oxfilé!

Någon borde sluta upp med att stoppa in plommon, körsbär eller russin i rom i chokladen!
Där ligger man, så fridfullt, tärd av förkylningens hemska plågor och ska trösta sig och vad får man!?
Plommon i choklad!?
Va?
Vill jag ha frukt och bär äter jag det naturellt.
Du vet, russin i rom och körsbär har jag lärt mig, med ålderns rätt, att undvika.
Men det här med plommonet var en synnerligen lömsk attack på mina smaklökar!

Usch.

Det enda som gör mig lite glad, just nu, är att jag umgås med herr Rankin.
Jag saknar rustibussen Rebus, men hans nya böcker är mumma för själen också.

Hmm..
Det var nog allt för tillfället.
Jag är dock hemma idag och kan tänkas dyka upp igen, säkerligen finns det mer som kan trilskas och irritera mig.