lördag 24 september 2011

Vari jag tar mig tid att vara jävligt personlig. För en gångs skull.

Senaste tiden har jag ägnat mycket tid åt att förklara mig. Förutom att jag drivit en relationsbyrå för brustna hjärtan, eftersom de synes mig vara precis som olyckor, de kommer alltid i tretal...
Min relationsbyrå är tämligen succéartad, om jag själv får säga det, även om en del av mina idéer inte vinner direkt gehör. Ganska ofta, den här tiden har jag fått höra att jag är: kall, tuff, hård och har en förmåga att stänga av väldigt kvickt.
Jag har även fått höra att "Det där funkar för dig, men det funkar inte för mig." varvid jag sagt, med min vanliga milda attityd att "Du vet att det där är bullshit. Det går." Jag brukar också lägga till "Ingen kan rå för sina känslor, men man väljer själv hur man agerar på dem." och "Ingen kan leva på gamla meriter." plus "Om folk behandlar dig respektlöst och du finner dig i det så förlorar du så småningom respekten för dig själv också."


Det är oftast då jag får höra att jag är kall. Och får förklara hur jag tänker.
Och nu, tänkte jag förklara för dig, hur jag tänker, och sedan får vi se, hur du tänker... Om du gör det. (Ja, jag vet, jag kan verka ganska kaxig ibland, och ja, det är jag. Men jag är också en charmig typ samtidigt. Det får folk att stå ut med mig. Tack kära mor och far för den kombinationen...)


Så, låt oss starta någonstans mitt i.
Många har sagt till mig att jag nu verkar ganska lättad och glad, nu när jag vet hur det är, och någon frågade mig "Men, saknar du inte honom?" varvid jag svarade "Hmm, du menar om jag saknar att han ljög mig rakt i ansiktet i över en månads tid? Eller att han inte har stake nog att stå för vad han gjort förrän han förstod att jag hade alla fakta som behövdes på bordet? Eller att han behandlat mig fullkomligt respektlöst? Eller menar du om jag saknar känslan av att vara orolig och ledsen och helt vill i mina tankar? Nej. Det saknar jag inte ett dugg."
Varvid hon sade "Men som det var förr?" 
"Jo, men det var ju också dåtid. Jag kan bara gå på vad han har gjort i nutid och då har han betett sig som en idiot. Jag kan inte se att han är värd att jag ska sakna det."

Det är då jag får höra att jag är kall. Och det är då jag förklarar ytterligare det här med gamla meriter...

För det är som så här, skulle jag fortsätta umgås med en del människor baserat på deras gamla meriter skulle jag själv inte ha kommit någonstans här i livet. Sentimentalitet är en fin sak, men det får inte hindra en från att se nutiden som nutiden är.

Vad jag har just nu är en total brist på oro och osäkerhet och ledsenhet. Vad jag däremot har är en ganska hälsosam ilska, en humor som jag misstänker aldrig kommer att överge mig, (än en gång, tack mor och far...) och en känsla av att blotta tanken på att umgås med honom är lika lockande som att få en yxa i knät.


Det här med humorn förresten... Jag satt och såg Skavlan igår, om en norsk komediaktör som hade haft två självmord i sitt liv, och hon sade att även i de sorgligaste situationer så finns det ibland komik. Och att hon själv ville fortsätta att leva livet till minst 110 procent, (kan man säga så, även om det inte är en dokusåpa? frågade hon...)
Och jag log och höll med, för jag tror att det i många fall är så, med oss som varit med om att folk valt att avsluta sina liv. Inte för alla, men för en hel del av oss så går humorn som en röd tråd i våra liv och hoppar upp ibland när vi minst anar det.

Som när exet sade, vid vårt sista möte "Det är jobbigt att vara ihop med dig för att du inte har något jobb." plus sade att det var jobbigt att jag behövde gå upp och dricka kaffe och röka på morgonen.

Då fann  jag mig själv le och säga "Jaha. Så bortsett från det var jag helt jävla fantastisk, alltså?"
Då blev han lite arg.
Och ja. Jag vet. Men det var så absurt att höra skitsaker räknas upp i stället för att våga stå för saker som hänt.




Sedan, yttermera, en sak ska vi ha fullständigt klart för oss, att folk som lämnar vår innersta krets genom separationer, de fortsätter att leva.
Det är inte som så att de inte längre finns. Det är en väldigt stor skillnad i min värld.
Jag tror, eller rättare sagt, jag vet att jag inte tar någon människa för given. Jag vet att folk försvinner, ibland på ett "finns men syns inte-sätt" och ibland är återkalleligen borta.
Det innebär inte att jag är mindre fäst vid någon. Det innebär bara att jag ser skillnaden.

Dessutom så vet jag att man överlever det mesta nuförtiden,utom döden.
Och jag vet också att när folk behandlar mig respektlöst, så blir jag lika ilsken som en släkting till mig som är berömd för bland annat just det.
Kanske för att jag helt enkelt anser mig vara värd respekt.
Och kanske för att jag någonstans har italienskt blod i mig som svallar.
(Och ja. Nu skojar jag lite med dig. Det är spanskt blod jag har i ådrorna. Men det svallar ganska bra det med.)


Därför anser jag att ett liv utan en åsna är fullständigt genomförbart.
Därför anser jag också att jag klarar mig bättre utan människor som beter sig respektlöst.
Därför har jag de budorden som jag räknat upp i min relationsbyrå.
Och! En sak till!

Det här livet kan vara så underbart, som Lundell sjunger, och vet du...

Det finns inte en chans i helvetet att jag inte tror och tycker som honom.
För det är det.
Det är inte underbart jämt, men aldrig att jag slutar tro att det händer och kommer att hända en massa underbara, stolliga, vanvettigt roliga händelser fortfarande i mitt liv.
Det synes mig, att det skulle vara otroligt sorgligt om jag trodde att mitt liv hängde på en annan människas göranden och låtanden.
Eller någon annans gillande eller ogillande.
Jag styr hellre själv. Ut mot öppet hav. Eller på grund ibland.
Men, det är jag som styr mitt liv.
 




11 kommentarer:

sussventil sa...

Heja, fantastiskt bra skrivet! Fler borde komma till insikt fast det är svårt ibland.

Shirouz sa...

Hej Sussventil,
tack, jo, visst är det svårt, och ett helvete ibland, men det är värt det, alla gånger.

Lippe sa...

Står upp vi datorn och höjer kaffekoppen till en skål!!! Sedan ska jag fan gå ut och ta mig en cigg!! Är det lördag så är det!!
Eftersom jag också har fått konstiga saker sagda vid uppbrott måste jag bara dela med mig av denna jag fick serverad en gång:
- Yyyyyl och snyft!! Katterna har kommit emellan oss!!
Det är ju inte omöjligt att du fått höra samma för vissa ränder går visst aldrig ur!!
Jag känner att det du skriver kan jag helt utan reservatione skriva under på!!
Så det så!!
Kram

AprilSus sa...

Som alltid, mycket bra skrivet! Jag tror jag nämnt det tidigare? Att ditt sätt att se på livet och uttrycka dig påminner väldigt mycket om den bästa vän jag någonsin haft och som dessvärre försvann in i ett missbruk och nu inte längre finns kvar i livet. Men i mitt hjärta kommer hon alltid leva vidare.

Just det du skriver om att kunna se det komiska även i de svåra stunderna är så förbaskat bra. Det väcker genast gamla minnen till liv. Jobbiga stunder som jag delade med min vän och som vi fixade genom att kunna se komiken i eländet. Så när jag idag tänker på dessa galna tillfällen, så gör jag det med ett leende.

Tyvärr är det så mycket svårare att ta fram det komiska om man inte har någon på samma våglängd att dela det med. Att skratta ensam är långt ifrån det samma som att dela skrattet med någon.

Kramis!

Shirouz sa...

Hej Lippe,
ja, och jag har precis druckit kaffe och tagit en cigg och det var minsann gott!
Och jag kan inte låta bli att fnissa lite åt de repliker du fick höra, det är nog som du säger, ränderna går aldrig helt ur ;)
Ha det gott och kram!

Shirouz sa...

Hej AprilSus,
tack, och jo, jag minns att du har sagt det och jag tar det som en väldigt fin komplimang.
Visst är det så, att de vi har förlorat finns kvar i vårt minne och är på något sätt levande ändå, man glömmer aldrig utan de finns, svårt att förklara för de som inte varit med om det, men de som har, de vet.
Absolut är det som så, att kunna se det komiska i tragiken hjälper faktiskt. Jag tror att humorn är ett lika bra själsvapen som någonting annat.
Och något säger mig att vi skulle skratta bra mycket ihop, du och jag, det är jag övertygad om. Kram!

Märta sa...

Klok du! Så infernaliskt klok! Tror jag får komma till dig på bootcamp - tack och lov är jag förskonad från respektlösa idioter i kärlek men däremot är jag som en magnet att dra till mig "vänner" som jag förlåter gång på gång eftersom jag har en löjlig tro att de inte menar att vara respektlösa.
Det tar kraft och energi och ditt sätt att se på saken är betydligt sundare och snällare mot en själv. :)

Shirouz sa...

Hej Märta,
ja, för sjutton, dyk upp du bara, det är sant, det tar minst lika mycket energi med vänner som beter sig illa mot en och jag tror att man gör sig själv en stor tjänst om man låter dem gå och vara respektlösa någon annanstans, man är helt enkelt värd bättre och varför slösa tid på folk som inte förtjänar det när det finns vänner som i stället lyfter upp en :)

winnerhorse sa...

Maj Gadd Ulvstrumpa!
Ända in i roten berörd. Dessutom spooky - jag kunde ha skrivit det där själv! Känner så igen mig i din beskrivning av andra männsikros försök till hobbyanalys av en själv. kall. mmm Klok skulle jag vilja säga. krass. mmmm verklighetsförankrad.

Skiljer på riktiga och gullefnuttiga homo sapiens. Och tro mig de gullfnuttiga kan faktiskt ha ett hölje av stål. Och kommer man in så är det liksom inte samma substans som utanpå. Du fattar va?

Verkligen från djupet av mitt hjärta, Tack för ditt inlägg - stor igenkänningsfaktor!

Bjuder du på en kaffe en dag :)

Shirouz sa...

Hej Winnerhorse,
ja, det låter som att vi är lika, för det där har jag också (som sagt) hört många gånger...
Och absolut, jag håller med dig och skiljer också på riktiga och gullefnuttiga homo sapiens och jag vet vad precis vad du menar!
Och tack , självklart bjuder jag på kaffe :)

Kalle Byx sa...

Du har fått en award. Du kan hämta den på http://ormanas.blogspot.com/2011/10/en-award.html