söndag 11 september 2011

Tunnelseende.

Igår kväll, eller läs natt, så ansåg jag mig själv vara ganska nykter hela tiden.
I dagens klara sken så kan jag lugnt konstatera att riktigt så var det nog inte.

Det är också tur att man har goda vänner, plus en utmärkt balans, för åkturen från klubben, som blev ganska hastig gick undan av bara tusan, eftersom jag inte hade bara en hare, utan ett helt koppel med cyklister framför mig.

På nervägen hade jag ett gäng med ungdomar framför mig som jag tog häng på, eftersom jag tänkte att ungdomar stannar inte för någonting.

Det gjorde inte de här heller, så i rasande fart körde vi över övergångsställen, väjde för gående och nere i tunneln vände de sig om och såg smått förvirrade ut när de märkte att deras fyrmannagäng hade utökats med en dam i medelåldern som låg tätt intill för att sedan blåsa förbi dem med ett leende.
Ja, du vet ju. Jag vann igen....

Efter den mycket stimulerande jakten på tillbakavägen, (som jag givetvis vann också..) ramlade jag uppför trapporna till Witchen, frågade om kaffet var klart och när hon sade att hennes gubbe tittade på tv, så spejade jag frågande in i vardagsrummet som för mig syntes totalt tomt.
"Jaså.." sa jag prövande, "han tittar på tv, säger du?"
"Jaa?" sa hon.
Slug som Sherlock Holmes spände jag ögonen Witchen och frågade "Var tittar han på tvn?"
"Eh... I vardagsrummet.." sa hon lite undrande.
"Mhm..." nickade jag och tog mig om ett imaginärt skägg.. "I vardagsrummet, där tittar han på tv, säger du? Men rummet är ju tomt?"
"Hrm. Om du tittar in ordentligt i rummet, så sitter han till vänster. I fåtöljen."
Det gjorde han mycket riktigt. Och flinade ganska gott.
Jag antar att det är det som kallas tunnelseende.

Efter att min slutledningsförmåga och briljanta tankegångar och syn hade skjutits totalt i sank blev jag utfodrad med kaffe, som var mycket gott.
Därefter rådbråkades kvällen, öl dracks, katter klappades, ösregn påbörjades, fortsatte och avslutades allt medan vi satt där så rofyllt och pratade.


När jag reste mig för att gå hem hade fullmånen kommit fram igen och hemresan gick som en dans.
Det enda som irriterade mig en smula var att källarlåset hoppade retfullt fram och tillbaka när jag skulle sätta i nyckeln.
Det tyckte jag var riktigt oförskämt gjort. 
Så jag tog tändaren och lyste på nyckelhålet allt medan jag fnissade för mig själv att det var bäst att jag tog det lugnt med tändaren så att jag inte eldade ner hela huset bara för att försöka komma in.
Man får så märklig humor när man är bara lite onykter, eller hur?


Sedan ramlade jag uppför trapporna, klappade ett styck Styre och ett styck Asta, Motörhead lades in i cd-spelaren och till dem somnade jag väldigt gott.
Vaknar som sagt i dag. Utan baksmälla. Men med en stilla övertygelse att fullt så nykter som jag kände mig var jag definitivt inte.
Dessutom kan jag se att jag nog har en talang för tresteg, eftersom en sko står i hallen och den andra framför spisen. Jag är tämligen säker på att jag studsade runt hörnet och där slängde av mig den andra skon. 
Jag menar, inte bara blir jag otroligt skärpt och briljant, jag blir också smidig som en gasell när jag är nästan nykter.

2 kommentarer:

Fröken Hulda sa...

Hahahahahaha...... satan vilket roligt inlägg. Du borde blir författare.... (vrider mig i kramper)

Lippe sa...

Hahahaha!!