torsdag 1 september 2011

Sanningen ligger någonstans mitt i. Eller inte alls.

Om ni börjar undra varför era kommentarer inte syns så beror det inte på att jag helt plötsligt blivit en vilds(v)int (förlåt, jag kunde inte låta bli, det har varit mycket grisar och svin på tapeten på sistone...) moderator som tar bort alla kommentarer.

Jag ligger helt enkelt efter, som vanligt, ja... Och du vet ju, när jag får något i huvudet som jag vill skriva ner så ska det ske fort, så att det blir tomt och trevligt som vanligt i hjärnkontoret, nästan lite så där som en ödevind där man kan höra spindelväven frasa i vinden om man lägger öronen mot dem...

Men. Jag hade något på hjärtat. Raskt över till det:

Saken är den att folk gärna berättar saker för mig. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror ibland att folk tror att eftersom jag tycker om att vara tyst och betrakta så är jag också en god lyssnare.
Det är jag. Det har de rätt i.
Problemet är bara att jag sedan ibland går och funderar länge på vad jag hört.
Jag vrider och vänder på det. Tänker "om det var så här i stället.. eller så?"

Nu har jag fått höra en berättelse om samma sak av tre olika personer.
Jag känner ingen av dem, men som sagt, eftersom jag påminner om en snäll St bernhard med konjakskagge så har folk hoppat upp i knät på mig, satt sig tillrätta och sagt "Jo, du förstår, så här var det.."
Och jag har lyssnat och sagt "Mhm..." och inte så mycket mer, eftersom det inte gällt mig eller haft någon större betydelse för mig hur det har varit.

Dock... När jag hör den andra versionen av samma skeende så blev nog mitt "mhm..." till ett litet mer "mmmhmmm...."
När den tredje versionen kom så blev det "Mhmmm... Hm. Mhm?"

De tre personerna, var för sig skuttade lättade bort från scenen och hade avbördat sig vad de behövde och lämnade mig sittande vridande och vändande på ett mynt som hade visat sig ha minst tre sidor.

Vilket konfirmerar min tro på att varje historia har alltid minst två sidor.
Vilket gjorde mig riktigt nöjd, eftersom det alltid är skönt att få rätt.
"Och sanningen, vad var den?" kanske du säger.

Varvid jag säger " Du vet, det där talesättet "This is my truth, tell me your's..." (vilket för övrigt också är namnet på ett album av Manic's, vilket var och en av oss musikintresserade bör veta)
I alla fall, för var och en av dem som berättade, så var det deras sanning. Den riktiga sanningen, helt opolerad ligger kanske i mitten på var och ens beskrivning, eller kanske inte alls. Det spelar egentligen ingen roll, för mig. Inte så länge det inte har någon avgörande betydelse för mitt liv och leverne. Huvudsaken är att alla tre var nöjda med sin redogörelse och gick vidare med sina liv. Kanske kommer de på senare att det inte alls var så det gick till, eller så de trodde att det var. Då antar jag att deras sanning har förändrats. Eller också väljer de att tro att det inte var sant det som de trodde då. Även om det var sant då. Men inte längre..."

Så säger jag. Varvid du säger att "Du får lägga ner den där björnmans-boken du läser ibland i, du blir ju tamme fan helt obegriplig mellan varven. Eller ännu mer obegriplig."
Och då ler jag.
Stort.
För jag vet att du kommer att gå och fundera på om jag har rätt...

Inga kommentarer: