onsdag 21 september 2011

NO, NO, NO, NO!

Idag kommer jag på mig med att skratta riktigt hjärtligt för första gången på länge, när jag sitter och ser på Woof hos frisören, i Hair, när han absolut inte vill klippa håret och man ser hur han trular ihop läpparna och sedan bara skriker "NO, NO, NO!"
Jag skrattar dels för att det är en rolig scen, dels för att jag känner igen mig själv så väl.

Det finns ett "NO, NO, NO!" inbyggt i mig vid diverse situationer. Som när jag ska klippa håret.
Eller som nu när tillvaron  helt plötsligt gjorde helt om och gav mig en rejäl örfil.
Det enklaste vore kanske att bryta ihop och känna mig som ensammast i världen.
Men jag vet att det inte är sant.
Eller att bli bitter, sur och jävligt obehaglig att umgås med.
Eller att tro att, jodå, nu är det slut på allt roligt någonsin.

Det enklaste vore kanske att gråta tonvis med tårar så att jag inte kan gå ut utan att skylla på en ilsken ögoninflammation. Att stänga in mig. Tycka synd om mig själv. Känna mig som skit kort sagt.

Men då kommer rösten inom mig: NO, NO, NO!" vrålar den.
En vän, säger till mig att det här kom som en chock. Jo tack. Som en smällkaramell laddad med dynamit.
En annan säger "Men varför?" Och jag säger "Jaa, du..."
En annan, som går i genom samma sak säger "Jag klarar inte det här, jag överlever det inte."
Och jag hör mig själv säga, "Det gör du visst. Det gör vi visst. Du har levt i si och så många år utan den personen, så visst kommer du att göra det. Ingen  har dött av brustet kärlekshjärta på århundraden. Det bara känns så. Just nu."
Och hon säger "Fan, vad du är kall."
Men det är jag inte. Jag är inte kall, men jag är en jävel på logik emellan varven, så drömmare jag är.
Jag vet att det blir bättre. Jag vet att det är så. Och jag vet att vi överlever.

Vad jag också vet är att vid sådana här tider håller man sina vänner nära, jag pratar med Kia och säger "Kom hit, så lagar vi mat och skriker och blir osams som vi brukar."
För ingen kan råka i luven på varandra som Kia och jag, det kan säkert se ut som två italienska matronor när vi grälar från allt om hur många lövbiffar man bör steka till huruvida det var synd om Hemingways fru som också var författare. (Jag hävdar, att nej, det var det inte och hon tvärtom...)


Man behöver liv och man behöver rörelse också. Och man behöver att en dag läggs till nästa.
Eventuellt kan man också behöva att man får sms med erbjudanden om att komma och riva en halv vägg.
Det känns väldigt lockande.
Men som sagt, man överlever. Kom ihåg det. Det bara känns som om man inte skulle göra det. Och, det mina vänner, är en förbannad skillnad, trots allt.

10 kommentarer:

Lippe sa...

Visst överlever du!!! Bryter ihop lite granna och går vidare.
Och jag vet ingen som kan asgarva som du och det är en förmåga. Att pendla lite mellen garv och gråt är helt normalt, iaf i nuläget.
Och det var inte du som förlorade skönheten, intelligensen och styrkan ♥
Kram!!

Märta sa...

Men aaaj, vad ont! Dina teorier om HUR man tar sig igenom det onda tror jag fullt och fast på. Speciellt det där med att riva en vägg.
Själv är jag en jävel på att älta in absurdum och det funkar definitivt inte kan jag meddela.
Ta hand om dig! *kramen*

Gubben sa...

Yes, Yes, Yes, Yes! Hade kanske passat lika bra på dina reflexioner över att ha - och mista - och gå vidare.
Å du, inte är det så tokigt att känna saknad ibland... eller?

Cicki sa...

Klokord!!!

Shirouz sa...

Hej Lippe,
jo men visst är det så. Och ja, det har du rätt i, jag tänkte inte på det, kram!

Shirouz sa...

Hej Märta,
ja, det är ju så det får vara ett tag, att låta det göra ont, och jag tror med på de metoderna, att äta är dock väldigt gott, men jag har märkt att det inte funkar, jag också, kram!

Shirouz sa...

Hej Gubben,
det är sant, det kunde lika gärna varit Yes, Yes, Yes, Yes!
Hmm, nej, ibland är det inte det, och det är ju en del av livet (och herregud vad snusförnuftig jag lät nu... Pollyanna-varning så att det skriker om det... ;)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
tack!

Kalle Byx sa...

Ja, ja, ja. Man överlever. På något konstigt sätt så gör man faktiskt det.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
ja, man gör faktiskt det.