måndag 12 september 2011

Jag gjorde det!

En sak:
Vem i helvete kom på den briljanta idén att det en cyklist helst av allt vill ha är en lång sträcka med kullersten!? Va!?

Jag gav mig ut förut, när "väggarna började krypa inpå" som Lundell sjunger i en text.

Tog cykeln och begav mig ut ur stan.
For ut ur stan.
Längre bort ut.
För att sedan mötas av att cykelvägen är kullersten i en halvannan alldeles för lång stund.
Visst, jag har åkt bil där förut.
Jag har tänkt på att "det är nog lite jobbigt, att cykla här..."

Nu kan jag meddela herr- och damsällskapet att : Ja. Det är in i helvete jobbigt. Man skakar så att man känner sig som ett popcorn i en kastrull som är jagad av en stor klick smör.
Man far omkring som om någon stoppat ner en i en centrifug, med alldeles för lite andra kläder att studsa emot.

Ni kan själva tänka er mitt språk som på intet sätt var rosor och violer där jag färdades fram.
Dock, så funkade det på det sättet, att tankar som jagat mig var som totalt bortblåsta.
Jag var så arg att jag troligen skummade som en tryckkokare där jag for fram.

När skak-och-rysta-om-turen var över så var jag så ilsken att jag for bort en bra bit mot den lilla byn som ligger helt oskyldigt härute på slätten.
Det gick jättebra.

Sedan började det regna.
Jag brydde mig faktiskt inte speciellt om det, för mina tankar umgicks redan med återvägen.
Ska jag köra landsvägen eller inte, tänkte jag, när jag vände och for hemåt på icke-skak-väg.

Envis och ibland lite fårskallig som jag är, så kom jag att tänka på att det kanske var lite annorlunda att cykla kullerstensvägen tillbaka.
Nej, fråga mig inte varför jag fick för mig det.
Jag blev riktigt förtjust i den tanken och därmed var det bestämt.

För alla som undrar kan jag meddela att det var precis lika jobbigt tillbaka.
Den enda positiva tanken som flög genom huvudet på mig var att "5-10 gånger fram och tillbaka här måste göra underverk för gäddhänget."

Lika skummande ilsken svängde jag äntligen av och tog sedan alla uppförsbackar som finns hem till mig.
Jag har nämligen en teori, eller okay, jag har ganska många, och en som jag gärna vidareutvecklar för folk, är att när man tar ut sig så att det flimrar framför ögonen och benen skakar och man kommer in i en riktigt duktig djupandning, då är det som bäst.
Man orkar helt enkelt inte tänka på andra saker som är jobbiga eller irriterande i det läget.
Allt man orkar tänka på är "framåt... andas...framåt..andas..."
Jag säger ofta att enda anledningen att jag rör på mig är för att det ska bli tomt i huvudet, och ja, du får säga "Tommare än vanligt, menar du?"



Och när det är så där tomt, med bara två tankar, så kommer de, endorfinerna, när jag känner; som Lundell också sjunger i en helt annan text "Det finns glädje, det finns hopp".
Ser man sedan till att vara lagom otränad som jag är nu, så pyser man över av stolthet när man vinglar av cykeln som en bakfull desertör, signalröd i ansiktet och svettandes som en lagom stor stadsfontän och man jublar på vägen ner i källaren; Fan, jag gjorde det, jag tog mig runt och över backarna, jag gjorde det!"



5 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Härlig text. Känner (igen) euforin.

Fröken Hulda sa...

Well done. Själv sitter jag med paltkoma och en kopp kaffe och såsar framför datorn

livet på landet sa...

Go Kväll Ulvstrumpa.

Du har en award att hämta inne hos mig =)

Sov Gott!

Baronessan sa...

Du är så duktig! Det är inte mycket man vet av vad som kommer att hända i ens liv, men... cykla på en kullerstensväg kommer inte att inträffa i mitt liv. Kommer jag till en sån så kliver jag av och går :)

Laila sa...

Jösses, jag blev helt slut bara av att läsa om dina cykelturer! Själv tillhör jag mer det där sega släktet. Som inte gillar att hålla högt tempo just för den där flimrande känslan. Men som gärna kan GÅ skogspromenader, så långa att benen känns som om de tryckts ihop och blivit taxben till slut. :-)