måndag 5 september 2011

Jag är definitivt inte riktigt klok.

Arla morgon...
Jag tar ut cykeln för att påbörja min träning igen...
Slänger mig upp på den, ska växla...
Och det fungerar inte som det ska.
Den hakar sig, hoppar över och beter sig som en bakfull myterist som vinglar omkring på ett såphalt däck.

Jag morrar. Mitt morgonhumör är normalt sett inte att leka med, det vet du vid det här laget, och du vet också att jag är envis som fan.
Så jag ger mig inte.
Jag cyklar cirka två km innan jag kryper till korset och ringer min vän och säger "Växlarna funkar fan inte!"
"Men du gör så här...." säger han pedagogiskt.
Pedagogik på morgonen är totalt bortkastat på mig på morgonen.
Så jag lyssnar, medan det ångar ur öronen på mig av information, avbryter honom och säger med Clint Eastwood-stämma, "Bra. Då gör jag så."

Snäll är han också min vän, och känner mig så pass väl att han vet att jag troligen kommer att styra till det alldeles, så han säger "Ska jag komma och fixa det?"
"Nej," säger jag, "men det funkar ju på en, ibland två växlar, så jag kan ta mig till ditt jobb och så kan du komma ut och hjälpa mig där om du hinner."
Det tror han att han gör, det tar två minuter, säger han, vilket innebär att för en teknisk morgonilsken person som mig skulle det ta en timme och troligen skulle jag när jag var färdig stå med en cykel i lego-bitar.


Så jag tar cykeln, åker över järnvägen och tänker "Hoppas att det inte kommer någon hare för nu har jag inte stor chans..."
För saken är den, att jag säger nästan alltid att jag inte är en tävlingsmänniska....
Men sätt en stackars människa på cykel framför mig och jag måste om!
Lite begränsningar har jag, om det är en riktig tävlingscyklist, som verkar van så lägger jag mig.
När allt kommer omkring så har jag bara tre växlar normalt och vet att jag inte har någon chans.



Så tänker jag alltså, och vinglar fram lite lagom, på 2an, utmed vägen, när jag plötsligt känner någon annans närvaro.
Svänger in till höger, prydligt på cykelvägen, och blir omkörd!

Av en man, i yngre medelåldern, på en fin träningscykel, utan pakethållare.
Han är klädd i vanliga kläder och han gliiiiideeer förbi mig nonchalant!
Och då är det ju klippt...


Helt plötsligt blir min hjärna till en kall kalkyleringsmaskin. "Han har inte träningskläder. Han vill nog inte bli för svett för han ska nog till jobbet. Han har ryggsäck. Han sitter inte som en riktig träningscyklist. Han använder inte växlarna fullt ut. Och han gled förbi mig!!"


Borta är allt förnuft och sans. Borta är alla tankar på att jag är hemskt otränad, att jag är en lagom småknubbig kvinna på snart 50 och att jag bara har mellanväxeln att gå på.
Jag ska om!

Kosta vad det kosta vill!
Jag låter honom ta täten nerför backen ner mot tunneln vid Netto, och ser belåtet att han inte använder nerförsbacken för att skaffa sig fart i uppförsbacken som kommer efter.
Jag å min sida trampar som om fan själv vore efter mig i backen ner, får fart i uppförsbacken och ja, jag gliiiiideer förbi honom i uppförsbacken.
Tyvärr, jag är inte bättre människa än så.


Kommer förbi honom, hör hur han växlar och jag har en känsla av att jag när jag lutar mig fram över styret påminner hemsk mycket om Snobben när han är Den Röde Baronen.


Jag nästan halvligger framåtlutad och tanken far genom huvudet (jo, faktiskt) att det här är totalt vansinne. Jag måste lägga av. Jag får inte bete mig så här. Jag är ju som en av Pavlovs hundar och reagerar direkt...

På raksträckan så svänger jag modigt mellan barnvagnar och hundgående människor och får nästan lägga handen över munnen för att inte skrika "Ur spår! Vi tävlar här!"

Kostar på mig att kasta en blick bakåt och ser att han också antagit tävlingsattityd, nu ligger han också över styret, framåtlutad och den åsynen räcker för mig för att låta benen gå som pistonger, jag sladdar ut på stora vägen och får vänta innan jag kan svänga över till fabriken och jag nästan ber högt "Låt honom inte komma i kapp, jag är ju så nära att vinna!"

Han kommer inte i kapp, för han fortsätter rakt fram, men det spelar ingen roll, sista metrarna lyser jag som en sol, andas som en astmatisk kanin och jag nästan ramlar av cykeln och jublar för mig själv "Jag vann! På en enväxlad cykel, jag tog honom!!!"


Benen bär mig knappt och när jag står lutad mot en container och försöker få ordning på andningen så att jag kan ringa och tala om att jag nu är vid fabriken så tänker jag igen att jag är nog definitivt inte riktigt klok.

Å andra sidan, spelar ingen roll, jag vann ju!

7 kommentarer:

Viktoria sa...

heja heja...

AprilSus sa...

Härligt! Du skriver med sån inlevelse att jag som normalt inte har minsta gnutta tävlingsinstinkt, känner hur adrenalinet ökar och jag vill skrika... "Heja Ulvstrumpa! Fortare kan du... Trampa, trampa trampa.... Yes, YES!!! Ulvstrumpa vann!!!"... och dansa en fånig segerdans i din ära.

Gattis till denna fantastiksa seger och en mega stor vinstkramis till dig!

Kalle Byx sa...

Du är definitivt klok.

Fröken Hulda sa...

Hehe... du e ju för skön. Kan riktigt se framför mig hur det ångade om dig

lilah sa...

Härligt! Röde baronen! Tack för dagens stora leende, det behövs i allt ösregn och floder som rinner över gatorna... (har inte fått köpt nån grodmansdräkt ännu. :-))

winnerhorse sa...

Å herregud, det vill jag se! Blir likadan. Inte tävlingsmänniska, inte alls. Känns lite lumpet, enkelt och illa liksom, men ändå, det växer fram en tävlingsmänniska precis som du ( eller vem det nu var ) på din cykel. Ibland så. Hon kommer fram lite då och då.

Och du - ska vi erkänna tillsammans, vi är tävlingsmänniskor? Känns lite mer förlåtande då, om man gör det två på samma gång på nåt sätt? Förmildrande...

Märta sa...

ASG! Näe, du är nog inte riktigt klok! Fast på ett bra sätt. Ett mycket bra sätt! :D