onsdag 14 september 2011

Det kan alltid bli värre...

Om ni till äventyrs undrar vad jag håller på med och varför era kommentarer och mina svar inte dyker upp, så har jag ett enkelt svar: Jag har ingen aning.
Eller också så har jag verkligen lyckats att förfina min och Piratens gemensamma nämnare; att skjuta upp saker till fulländning.
Men var lugn, de kommer. "Jag ska bara..." som det så vackert heter.

I natt gick jag brandvakt, vid tre på morgonen, vargtimmen som den så vackert heter så fick jag kämpa mot en häftig lust att öppna balkongdörren och skrika "Klockan är tre, allt är lugnt!"
Det hade roat mig enormt att göra så, men ity jag är en snäll människa så behärskade jag mig.

Det enda som är bra med att vara vaken på nätterna är att man har gott om tid att fundera, jag såg "Vem tror du att du är." med Dregen, där han pratade om sin fars bortgång och han sade något om att när sådana saker händer när man är yngre så får man ett annat perspektiv, och att man bortser från skitsaker.
Jag nickade när han sade det, för han har så rätt.
Jag tänker inte utveckla det ytterligare, i mitt sinne har jag en bloggväns kommentar om att hon inte ville skriva en sob story (inte son of a bitch story alltså, vilket jag är bra på, utan sob....) och jag vet att när jag läste det så nickade jag för mig själv.
Så vi låter det vara med det.

Eller kanske inte riktigt, det intresserar mig väldigt mycket, just nu, det här med att söka rötterna, min syster och jag planerar en resa tillbaka till rötterna.
Jag pratade med min moster härom dagen och när hon berättade så kunde jag inte låta bli att säga "Det är en samling oroliga själar..." vilket hon höll med om...
"Oroliga och förbannat roliga..."sa hon och jag hörde att hon log.
"Ja. Det går hand i hand." sa jag.

Och det är sant, min syster får mig att garva åt mycket man inte borde garva åt, min moster har en särdeles sjuk humor så att mitt i när hon berättar något sorgligt så kommer det dråpliga fram som en välbehövlig andningspaus.
Det kan alltid bli värre, och ibland blir det det, men någonstans så finns det också stunder för att le åt eländet.

Jag tror att det är förbannat viktigt att aldrig se sig som ett offer.
När man börjar göra det, så kan det vara kört.
Det finns så otroligt mycket som dukas upp på våra livsbord, så mycket som vi kanske aldrig tror ska hända och så mycket som aldrig händer.
Men kan man ibland ta ett steg bort från sig själv, när saker lugnat sig en smula så finns det ibland något roande i situationerna man kommer i.
Ibland.
Inte alltid.
Men de gångerna när ibland infaller ska man ta vara på. Det är jag övertygad om.

Min vilde far är också mycket för dråpliga situationer. Finns det inga, så skapar han dem gärna. Något som irriterade mig något makalöst och generade mig, när jag var tonåring.
Nu roas jag av det, och ibland oroas jag också och undrar om jag kommer att bli likadan när jag blir äldre, om jag kommer att slå mig i slang med intet ont anande personer i snabbköpet och se gravallvarlig ut medan jag säger de mest befängda saker bara för att få se deras reaktioner.
Jag tror inte att jag blir sådan, men man vet aldrig.



7 kommentarer:

Lippe sa...

Det är svårt att berätta en sorglig historia utan att den blir snyftig, bra om man lyckas lägga in "andningspauser" med lite distans och humor.
För de berättelserna behöver också ut.
Att berättaren tungt suckar och gör sig till offer, stackars, stackars mig, har ihjäl intresset att lyssna. Fast ibland kanske man måste det, när någon är mitt i det trasiga och svåra. Men när tid förflutit...eller är man taskig? Alla förmår ju inte att ta sig vidare.
Jaha!!! Nu fick du mig att sitta här och fundera igen!!
Men en god historia uppskattar jag iaf!!

Baronessan sa...

Det är underbart att blanda upp det gråa med lite tokerier. Hur skulle man annars stå ut. :) Sjuk humor är underskattat och jag skulle inte ha överlevt utan det!

Märta sa...

En rejäl dos galghumor är nog en viktig grej att ha begåvats med om man ska överleva livets irrfärder med förståndet i behåll. Eller ja, överleva iaf. :)

Cicki sa...

Det är ingenstans som det finns så mycket sjuk humor som i handikapprörelsen. Du skulle höra oss föräldrar när vi drog igång. Utomstående skulle tro att vi vore helt puckade. Men det blir ett sätt att överleva.

Laila sa...

Jodå, jag har allt stått där vid offeraltarets kant ibland - men så drabbas jag av en sjusärdeles envishet och tänker att NÄÄÄÄÄ, och så går jag förbi istället och tar en annan väg. Som tur är. Man ska inte ge bort sig själv till fienden...

Den sista kommentaren, den om din far och snabbköpet, påminner mig om mitt ex! Fast jag undrar om inte din far smålog lite efteråt ändå??
Mitt ex gjorde aldrig det. Och jag lärde mig ALDRIG när det var på skoj eller inte, just för att det faktiskt inte var ROLIGT!! Inte någonstans! Det var BARA dumt.
Dessutom blev det dubbelt jobbigt när man träffade folk som man kände, tillsammans med honom, och han säger nån sån där urbota dum kommentar, som de naturligtvis tar på allvar. Så går de därifrån sedan och tycker att
A) Han är oförskämd eller helkorkad.
B) Att jag också måste vara det eftersom jag är tillsammans med honom...
Det var väl en av anledningarna till att jag inte kunde vara med honom längre. Mitt blodtryck klarade det inte... :-)

Gubben sa...

Nog har du talang nog, vad det verkar, att följa i din fars fotspår :D

Trevlig helg, Ulvstrumpa!

Chorizo sa...

Det är sällan så dåligt så att det inte kan blir värre; är ett av mina valspråk. Men på ett positivt sätt.