torsdag 18 augusti 2011

I de laglösas by...

Jag satt förut och läste en blogg som är så välskriven att jag känner att jag gör absolut mänskligheten en tjänst om jag är tyst. Trogen min vana så går jag tvärtemot den känslan och tänker skriva lite om vilka tankar den väckte...
Och ja. Om du sköter dig så ska du få länken dit. Jag ska bara fråga först.

Det handlade om barndomen och barndomens barn och lite märkligt är det, för på söndag åker jag tillbaka till en av mina barndomshem på jorden.
Jag har haft ett flertal, men det här är speciellt...

Mina somrar tillbringade jag i en by som kallades "De laglösas by" av innevånarna.
Det tilltalade mig enormt, jag hade ju läst Mark Twain och Bombi Bitt och tyckte att det var hur passande som helst att jag bodde där också.
Jag var allt lite laglös tyckte jag om du frågade mig...
Om du frågade min far skulle han säga att "Hon gör som hon vill, det har hon alltid gjort" och så skulle han ha suckat och sucken skulle ha varit både lite stolt och lite trött.

I de laglösas by fanns också barnen, vi var ett fint gäng, en hop killar och två tjejer. Vi tjejer var också en av grabbarna i gänget.
Varje sommar möttes vi, vi pratade aldrig om vad vi hade haft för oss under de andra årstiderna, utan vi möttes på bygatan och tog på något sätt vid där vi hade slutat föregående sensommar.

Vi lekte röda/vita-rosen och det värsta straffet som kunde utmätas var att bli fången utanför utedassen...
Vi åkte minimotorcykel som galningar, (för min del räckte det med en åktur, då jag for upp på gräsplanen och kastade mig av och sedan var en provkarta över alla blåmärkenas färger...) en crossbana som finns där nu, den var vi med och gjorde ursprunget till..

Vi satt på syskonen Karlssons övervåning och berättade så hemska spökhistorier så att vi hoppade högt när deras katt hoppade ner från ett skåp och sedan satt vi och retades "Ha, du blev rädd!" "Inte då, jag är inte rädd ett dugg!" och sedan innan vi visste ordet av hade vi utmanat varandra ner till stenåldersgraven där vi  visste att det spökade...

Herregud så rädda vi var allihop, när vi smög fram och inte blev vi mindre rädda av alla skuggor som lekte i skogen, och när dessutom Olle började prata om att älvorna brukade dansa där och dra med små barn i dansen som sedan försvann för att aldrig komma tillbaka då sprang vi.
Inte för att vi var rädda, som vi försäkrade varandra utan bara för att vi faktiskt måste gå hem, just då.

När det regnade så var vi på min vind, där hade någon förtänksam själ ställt in ett pingisbord, vi spelade vattenpingis och var i regel lika dyngsura som om vi hade varit ute när vi väl var färdiga med ett set.

När det var fest på dansbanan var vi där. Vi visste allt om alla, vi spionerade ju på de vuxna och visste deras egenheter och när de kom uppklädda så visste vi också precis vilka de tyckte om, vilka som var lite osams, vilka som kunde tänkas ge oss en slant till chokladhjulen och vilka som skulle sitta ensamma lite senare vid ett bord och småsova.
Vi dansade aldrig.
Vi kom inte ens på tanken.
Möjligen kunde vi stå utanför dansbanan, hänga mot räcket och småfnissa över hur fåniga vuxna är.

När dansen var slut och de vuxna försvann så gick vi ner till brygghuset och badade, längre in i skogen fanns en badplats som kallades "De räddas badplats", dit gick folk för att vara i fred.
Ytterligare en bit bort fanns en kanonbadsjö.
Dit gick vi aldrig.
Vi hade vårt ställe, där folk förr tvättade, med en hal brygga och forsen som strömmade på andra sidan dammluckorna.

En sommar hade vi en gummijolle som vi for iväg i.
Under bron och sedan ut på sjön.
Givetvis tappade vi paddlarna och sedan led vi lyckligt sjönöd i flera timmar.
Vi talade om de obebodda öar som säkert fanns, med infödingar och allt, och de beskedliga alträden blev till fruktansvärda fiender på stränderna som bara väntade på att grilla oss på kannibalgrill.
En krusning på vattenytan var absolut inte en gädda utan en stor boaorm som bara väntade på att hoppa upp och strypa oss allihop när vi minst anade det.

För att ytterligare berika vår tillvaro så krängde vi fram och tillbaka i båten och frammanade en storm.
Alla ramlade i och vi skrek och ropade på hjälp så att tre av byinnevånarna kom sättande och trodde att fan själv var lös.
Sedan såg de oss, där vi stod och bottnade och skrattade och sa "Ni ungar är inte kloka nånstans!"
"Man ska inte ropa varg..." sa grannkäringen när jag kom hem och jag bara tittade på henne och tänkte att det var väl  underligt sagt ändå...

Allt var inte idyll, vi hade syskonparet som hade en major till far som absolut trodde på att slå in lydnad i barnen. När en av dem hade åkt omkull med crossen så grät han, vi andra trodde att han slagit sig, men han grät av rädsla för att komma hem med crossen som det blivit märken på.
Det tog några dagar innan syskonparet kom tillbaka till vårt gäng, märkbart kuvade och vi andra, vi avskydde deras far helhjärtat.
Det gör jag än, om jag tänker efter och säkerligen är jag inte ensam om det.

När jag tänker tillbaka så undrar jag vem som var ledaren av oss allihop, ibland var det jag, det vet jag, jag tyckte om utmana de andra för att se vem som klättrade högst, vem som vågade slänga sig från den högsta punkten i höladan rakt ner i höet.
Annars var det nog Ronny, han var störst av oss alla och hade en självklar ledarattityd, han kom på vilka lekar vi skulle göra och vilka vi inte skulle.
Anders höll sig alltid i bakgrunden, han sa aldrig mycket men han log nästan jämt. När han var med märktes han inte direkt men det underliga var att vi märkte när han inte var med.
Det var som att vara ute och gå och helt plötsligt inte ha någon skugga, mycket märkligt.

Och nu åker jag tillbaks dit, det är inte utan att jag undrar om jag skulle känna igen någon av dem, idag, eller om de skulle känna igen mig.
Jag ska i alla fall hålla utkik efter dem, absolut...




14 kommentarer:

Mångmamma sa...

Fantastisk skildring av barndomen.
Tack!

Lippe sa...

Vilket bra inlägg!!! Jag var med på alla rackartygen och upptågen när jag läste! Och du skriver jättebra så det är ingen ide att prata om att tysna för det skulle du iaf inte kunna!! Haha!!

Märta sa...

Vilka härliga barndomsminnen!
Hoppas du stöter på någon av dem under ditt besök. :)

Laila sa...

Härlig läsning som vanligt, det tackar man för!
Åka tillbaks, sa du... är det första gången du åker tillbaks sedan DÅ, eller är du kanske där var o varannan sommar? Annars är det ju alltid en risk med att återse platser efter en massa år, platser som betytt något.
Jovisst, man VILL och LÄNGTAR och kan förmodligen inte avhålla sig. Men ofta ofta tänker man att det hade varit bättre att behålla minnena intakta. Och tänk så konstigt det kan vara när man träffar folk som man upplevt det eller det med, för de minns oftast inte alls samma saker som man själv, utan helt andra - eller också minns dom, men på ett helt annat sätt än man själv!
Minnen är konstiga på det viset. Man VILL dela dem med någon, men minns sällan på samma vis som någon!

MEN, herregud, jag ville ju inte alls svartmåla det hela! Jag skulle själv absolut åkt tillbaka om jag var du och hade chansen!! För naturligtvis är det ändå något visst med att vistas i minnenas korridor!

Baronessan sa...

Vilken härlig barndom! Jag undrar ibland om jag hade tråkigt hela min barndom för jag minns inte. Jag väntar ivrigt på att bli "riktigt gammal" sådär så man ENBART minns sin barndom så jag får en återblick. Men... kanhända var jag en Anders för jag var rädd för nästan allt. Att du var med i frontlinjen förvånar mig inte det minsta :D Glad fredag!

livet på landet sa...

Så känner jag när jag läser din blogg...att det är nog bäst att vara tyst =) Du skriver väldigt lättläst och medryckande. Och denna "story" var ju helt suverän..
Kram

winnerhorse sa...

Jag tackar ödmjukast för att ha fått en inblick i hur det var för dej.

Sen det där med ledarroll och följare( som jag valt att kalla det) är ju superduper intressant!

För visst är det förvånande att " Marita" som hade en glasklar roll i småskolan, mestadels åt det intriganta hållet, nu sitter på kassan i ICA.

Tror du man kan bli ledare efter att ha varit följare? Jag tror det efter att ha sett min mellersta dotterns transformering från det ena till det andra.

Usch vilkn lång kommentar, blev ju som ett helt inlägg. Du ska inte vara TYST, du ska fortsätta berrika oss med dina fina skildringar av dinn bit av världen.

Jag menar teddygrisen, den riktiga grisen, och den felaktiga grisen är bara ett exempel på hur du berikar mitt liv och min grisfria vardag.

Shirouz sa...

Hej Mångmamma,
tack! :)

Shirouz sa...

Hej Lippe,
tack så mycket, jag blir glad av att höra att du följde med en sväng till min barndom, det är sant, skulle jag inte skriva skulle jag tjata ihjäl mina vänner med barndomsminnen, och innan jag visste ordet av skulle vännerna vara lätträknade, misstänker jag :D

Shirouz sa...

Hej Märta,
jo, det var härliga minnen, men jag såg inte en enda jag kände igen, men däremot så är ju hela byn full av minnen fortfarande. :)

Shirouz sa...

Hej Laila,
och tack :) Jodå, jag har varit tillbaka många gånger, så jag vet vad som väntar mig, men blir faktiskt lika överraskad varje gång, att det alltid är en stor kärlek när jag återser byn, för precis som du säger, ibland har man varit på ett ställe och kommer tillbaka och det är inte alls samma sak längre.
Nu träffade jag inte någon av de gamla vännerna från förr, men jag blir lite nyfiken på hur de såg på våra somrar ihop, för som du säger, man minns olika saker.. Skulle vara kul att veta vad de kommer ihåg.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
jo, just där var det en härlig barndom, faktiskt :) Jag vet inte riktigt varför jag kommer ihåg så starkt min barndom, men jag minns väldigt väl hurdan jag var (och skulle minnet svika mig så har jag dagböcker från när jag var 7 år...) Fimpen har också sagt flera gånger att hon inte begriper hur jag kan minnas så mycket, och vad jag tänkte och vad jag kände, jag har ingen bra förklaring på det själv heller, faktiskt.
Tack, det var en bra fredag, hoppas du har en bra vecka :)

Shirouz sa...

Hej Livet på Landet,
tack så mycket, men var absolut inte tyst, jag tycker att du har en bra välskriven blogg också, tänk vad märkligt det är, att man läser andras och så tänker man att man inte har något att säga egentligen. Det är skumt det där och det händer mig ganska ofta när jag läser andras bloggar att jag inte kommer mig för med kommentering för allt som är bra verkar redan vara sagt.

Shirouz sa...

Hej Winnerhorse,
och tack så mycket, och tack det samma också, för jag gillar verkligen din blogg också!
Jag tror absolut att man kan bli ledare efter att ha varit följare, jag tror mycket beror på om man byter sällskap eller helt enkelt växer i sig själv och blir mer självsäker. Jag tror också att ledare kan bli följare, kanske när de tappar lite av upptäckarlustan och ivern i att vara först, och går bakåt, eller helt enkelt blir omkörda av någon som är en starkare ledare.
Jag tycker att sådant är riktigt intressant..
Och för sjutton, jag gillar långa inlägg, det är kul att läsa vad folk tycker och tänker :)

Och grisarna, ja... Du skulle bara veta. Jag slängde en teddygris och i stället så fick jag plötsligt en teddybjörn. Jag börjar undra om universum har inrättat sig så vist att när jag slänger ett uttjänt teddydjur så får ett annat ta plats. Nåt lurt är det ;)