tisdag 23 augusti 2011

Har du tänkt på alla dem som har tittat ut?

Folk med rationella förklaringar till allting är bland det tråkigaste jag vet.
Jag var i De Laglösas by, i söndags och försökte ta kort på dammen och all grönskan och öppningen vid bron...
Det gick inte.
Allt skimrade som om någon hade strött silverglitter över trädens blad och dammen såg ut som en spegel, och bron verkade varje gång ha gjort ett litet skutt så att man inte riktigt skulle kunna se hur den öppnade sig ut mot sjön.

Jag försökte flera gånger, tills jag lade av och sade till mig själv; Det är klart att det inte går, det är ju en magisk plats!

Samma sak med bygatan, den ville inte riktigt, huset där min mormor och mor bodde, när min mor träffade min vilde far ville inte alls visa sig från sin bästa sida, den fint snirklade texten med husets namn liksom krökte sig och ormade sig så att man inte riktigt kan se vad det står.

Och verandorna, som går utanpå huset, med trappsteg upp till andra våningen i bästa kobojsar-stil (nej, det ska inte stå cowboy-stil...) verkade försöka smyga iväg till hörnet av huset.

Själv satt jag på en stentrapp och tittade på ett av de fönster som min mor antagligen har suttit och tittat ut genom, snart är det 50 år sedan hon kom dit.
Det är inte utan att jag undrar vad hon tänkte, där hon satt, hon som kom från storstaden och landade här, ute på landet, längst ner på en bygata, med inte mer än fem, sex hus....

Jag lekte lite med tanken på hur coolt det skulle vara om folks spegelbilder i fönster och speglar skulle finnas kvar, för eftervärlden, tänk att kunna gå fram och se folk från förr, titta tillbaka på en...

Och jag tänkte på att efter en herrans massa år, när min mor inte längre fanns, så hamnade jag, på samma bygata och levde där på somrar och lov...
Det är märkligt hur saker och ting verkar länkas i en kedja som följer, jag vet inte om jag ska säga ett mönster, men ibland får jag känslan av att allting hänger ihop på något sätt.
Och om det inte gör det, så länkas det ihop ändå, på något vänster. Eller höger.

Och jag tänkte på honom, som satt vid fönstret och skrev att det var så ensamt att sitta vid fönstret och titta ut på vägen, han satt också här, på samma bygata.

Jag tänker på vilda Tekla, byns original, som hoppade över gärdsgårdarna som en vild kalv och fick de andra kärringarna att snattra om att "Det är ju inte klokt så hon beter sig, som en karl!"
Tekla hade moped, vegamössa och ståltrådsfärgat hår och pepparkaksbruna ögon, du vet, riktigt brunbrända pepparkakor. Hon var min fars moster och vi hade rasande kul tillsammans.
Också hon satt också här, och tittade ut på vägen.

Min vilde far och jag börjar prata minnen, om farmor och min vilde fars farbror som så fort något hände skyndade sig ut under förevändningen att cykeln behövde pumpas.
Han hade byns mest välpumpade cykel, som du nog förstår...
Och det är klart, min vilde fars farbror hade ju inte vetat att något hände om inte han också hade suttit och tittat ut..

Så, när jag går, så vinkar jag lite, åt alla dem som satt och tittade ut, och inte minst till mig själv, som barn, för ja, självklart satt jag också där ibland och tittade ut..

7 kommentarer:

Lippe sa...

Åhhh, jag bara njuter!

Fröken Hulda sa...

Sitter här med en kopp kaffe efter ett dagsverke. Har precis diskat efter maten och din blogg är den första jag läser. Det räcker med att jag blundar så kan jag riktigt se de där ansiktena du pratar om, och precis som du önskar jag att de fanns på riktigt.

Fröken Hulda sa...

PS. Tack efterskottsgrattis. Kram DS.

Märta sa...

Så vackert beskrivet!
Ibland undrar man verkligen, vilka avtryck andra lämnat och om någon fnissande kommer att minnas de avtryck man själv gjort. Hoppas det iaf!

Livet på landet sa...

Du berättar så himla bra =) Jag kan riktigt se den där vägen och fönstren framför mig :)
Ha det så gott!

Laila sa...

Underbar läsning! Alltihop! Men en mening fastnade så där lite extra i fantasihörnan: "Jag lekte lite med tanken på hur coolt det skulle vara om folks spegelbilder i fönster och speglar skulle finnas kvar, för eftervärlden, tänk att kunna gå fram och se folk från förr, titta tillbaka på en..."

Kalle Byx sa...

Ömsint och nostalgiskt. Satt själv alltid i fönsterkarmen när jag var barn. Det var där ute allting hände.