lördag 9 juli 2011

Vem väntar på brevbäraren nu för tiden?

...Och du vet, eller det gör du ju inte, men det ska du snart bli varse;
saken är den, att när jag satt igår och läste gamla brev så går det mer och mer upp för mig vad vi missar.
Den där väntan på brev, jag läser oroliga rader om att "Jag väntade att du skulle skriva mig igår, men det kom inget brev, är du kry?" och jag läser andra rader som tackar så varmt för brevet och jag ler när jag ser hur nästan alla avslutar med "Svara, svara fort!"

För att inte tala om hur samtal och skvaller förs via breven; "Jaså, du säger det, att han säger så?" och så pratas det i skriftform om vad han eller hon gjorde och vad man tycker om det. Inte ofta används utropstecken, men desto oftare många punkter.

Det är prat om att plocka äpplen till hösten och julpaket som ska sändas åt än det ena och än det andra hållet och någon skriver att de hört att ett par ska flytta, "till en nybyggd 3a, på nionde våningen, de kommer att hamna närmare gud än vad jag var när jag bodde på femte våningen..."

Det talas om tjottablängare som ska skålas när man väl möts och det talas om dräkter som ska sys och inte sys.
Helt vanlig vardag någon gång på 50- och 60talet.

Alla dessa röster som jag hör när jag läser kommer till liv och jag kan nästan se hur de har väntat med stor iver på brevbäraren och hur de sedan suttit och läst och läst om de brev de fått.

En del har slitit upp kuverten, fort och hetsigt, ser det ut som, en del har använt brevkniv och tagit det så försiktigt, så försiktigt så att jag nästan hör hur de hållt andan när de vecklat ut brevet och satt sig för att läsa orden från sina nära och kära.

Och jag tänker, visst är det lite synd, för vem väntar på brevbäraren med andakt nu för tiden?
Vem mer än jag öppnar postlådan och suckar lite över reklamen och räkningarna?

De dagar jag får ett kort däremot, då piper jag faktiskt till av fröjd och gör kanske så som de gjorde förr, jag tar med det uppför trapporna, läser det en gång i trappen och sedan en gång till när jag väl är inne.

( och korten, ja... De är en berättelse för sig, så fina, en del med sidenhjärtan på, små dikter på en del, glitter och målade blommor och barn och solar..)

Sedan ställer jag kortet på bordet och ler när jag ser det.
För att sedan flytta upp det på min anslagstavla och låta det lysa som en liten sol bland allt annat som finns där och gör mig glad.

14 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Håller med. Är så korkad att jag längtar efter brevbäraren i alla fall.

Fröken Hulda sa...

Det kommer alldeles för sällan vykort i brevlådan, och absolut inga handskrivna brev. Minns hur det var att som barn ha brevkompisar. Man blir lyrisk! Men... tiderna förändras

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
jo, det händer faktiskt här med att jag gör det. Man vet ju aldrig, rätt som det är så kanske det dimper ner något roligt.

Shirouz sa...

Hej Fröken Hulda,
precis, alldeles för sällan.
Ja, brevkompisar, tänk det hade jag också, och det var ju hur skoj som helst att få brev, jag undrar om kidsen av idag har det? Jag har för mig att vi fick adresser i skolan som man kunde skriva till och få brevvänner från.

HelenS sa...

Mer brev, tack! :)
Handskrivna. Från hjärtat.

Nuförtiden blir jag illamående vid anblicken av brev i lådan. För jag vet att det i 99,9 procent är räkningar och från myndigheter som bara ska ha och ska ha :/

Cicki sa...

Man blir extra glad när det kommer ett riktigt brev eller vykort. Det var även väldigt speciellt när man satte sig ner i lugn och ro och svarade på det där brevet man fått. Jag fick en brevvän via skolan när jag var elva år. Hon kom från Oslo. Vi var faktiskt brevvänner i tjugo år. Vi träffades två gånger på de åren. Tänk vad vi delade mycket. Kärlekar som så småningom blev äktenskap och barn.Våra söner har samma namn till exempel. Tyvärr tappade vi kontakten under åren när det var så jobbigt med sonen. Jag har sökt henne via norska telefonkatalogen och via facebook. En gång när jag var på konferens utanför Oslo satt jag med hennes telefonnummer framför mig men kom mig inte för att ringa. Varför?

Chorizo sa...

Vykort kan man fortfarande få. Speciellt när folk är ute och reser och de vill tala om var de är/varit. Vykort brukar jag använda som bokmärke och sedan blir de ofta kvar i boken. Därför kan det dyka upp märkliga platser och minnen när jag bläddrar i en bok.

Shirouz sa...

Hej Helen S,
ja, precis!
För det mesta är det ju bara tråkbrev, tyvärr :(

Shirouz sa...

Hej Christina,
ja, visst är det, det? En tjej jag har på fb ville ha vykort från sina fb-vänner så jag skickade ett från henne och så kom det ett från Zagreb till mig, hur skoj som helst :) Funderar på att göra något liknande själv, starta en vykortskedja, det kanske vore något :D
Ja, det är också något de skriver om, att de sitter i lugn och ro och skriver och sedan när klockan antagligen drar iväg så säger de att de ska fortsätta senare eller också så får helt plötsligt deras skrivstil något brådskat över sig, favoriten är där de upptäcker att pappret håller på att ta slut och de skriver så fort och så smått för att få med precis allt de vill...
Hmm, ja, varför gjorde du inte det? Hon hade säkert blivit görglad av att höra från dig, men det är ju så, ibland så gör man inte det som man tänkt, men det är ju inte säkert att det är för sent än :)

Shirouz sa...

Hej Chorizo,
ja, ibland har man tur och det dyker upp ett och annat vykort :)
Så där brukar jag också göra, lägga in det i böcker och så helt plötsligt dyker de upp igen och man minns, det är inte dumt, det!

Cicki sa...

Sambon fick ett vykort från Kina för ett tag sedan från en kille som han lärt känna på fb. Så han skickade ett kort tillbaka från vår stad. Det är jättekul med sådana saker. En vykortskedja kanske inte är så dumt. Bra idé.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
hmm, nej, det kanske inte är så dumt!

Märta sa...

Visst är det något speciellt att få ett handskrivet brev nu för tiden. Eller ett vykort bara för att.
Själv är jag dålig på att skicka men blir glad intill löjlighetens gräns när jag hittar ett i lådan.
Tack för tankeställaren - inser att jag ska skärpa till mig!

Shirouz sa...

Hej Märta,
det ska jag göra också, skärpa mig och skicka fler kort, ja baske mig :)